Den 21 april överlämnade CIF en rapport till Anders Ygeman, Integrations- och migrationsminister med ansvar för idrottsfrågor.
Ett statligt kris- och stimulansstöd på 3,5 miljarder kronor
Det statliga kris- och stimulansstödet till idrottsrörelsen 2020–2021 rör sig om totalt 3 455 miljoner kronor, vid sidan av det ordinarie statsanslaget till idrotten. Regeringen beviljade stödet för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av pandemin, men också för att underlätta en återstart av verksamheten, samt enligt regeringens formulering ”bidra till en jämställd och jämlik idrottsverksamhet”. Riksidrottsförbundet svarade för krisstödets fördelning inom svensk idrott.
Elitishockey fick mest stöd
Den största delen av regeringens kris- och stimulansstöd (sammanlagt 1 675 miljoner kronor) utdelade Riksidrottsförbundet som kompensationsstöd till de idrottsverksamheter som vanligtvis har störst kommersiella intäkter, såsom seriespel i publikstarka lagidrotter, nationella mästerskap och stora motionsidrottsevenemang.
I denna kategori gick störst stöd, totalt 557 miljoner kronor, till Svenska Ishockeyförbundet, merparten som ekonomisk kompensation till dess elitklubbar. Svenska Fotbollförbundet fick 461 miljoner kronor att fördela mellan elitklubbar, förbundet och distrikten.
Dessa summor kan jämföras med att 23 förbund fick mindre än en miljon kronor vardera. Allra minst fick Svenska Styrkelyftförbundet med 6 000 kronor. 23 förbund blev helt utan stöd från dessa 1 675 miljoner kronor, framför allt små förbund men även medelstora kampsportsförbund som boxning och taekwondo. Utmärkande för just kampsporter är att de drabbades hårt av pandemin i form av minskade aktiviteter, men att de samtidigt har små kommersiella intäkter.
Drygt 815 miljoner kronor av det statliga kris- och stimulansstödet utdelades som kompensationsstöd till lokala idrottsföreningar. I de flesta fall handlade det om mindre belopp som beviljats för att kompensera för uteblivna intäkter från cuper, läger och dylikt. Sammanlagt beviljades 5 436 lokala föreningar stöd. Enligt Riksidrottsförbundet finns det uppskattningsvis 19 000 föreningar inom den egna rörelsen. Detta betyder att en majoritet av landets lokala idrottsföreningar – uppemot 73 procent – alltså inte fick något kompensationsstöd eftersom de antingen nekats bidrag eller saknat förlorade intäkter som kunde kompenseras.
Slutligen avsatte Riksidrottsförbundet totalt 620 miljoner i ett så kallat återstartsstöd under 2021. Av dessa fördelades 460 miljoner kronor till specialidrottsförbunden. Fördelningen till de tio förbund som fick mest pengar redovisas i tabell 3.
Stödet mildrade pandemins effekter
Riksidrottsförbundet äskade 3,5 miljarder kronor i coronastöd för 2020–2021. Regeringen beviljade nästan hela summan. Därmed fick idrottsrörelsen det belopp som ansågs nödvändigt för att klara sig igenom krisen.
Centrum för idrottsforskning konstaterar att inga specialidrottsförbund eller stora idrottsklubbar gått i konkurs under krisen. Tvärtom indikerar de få studier som hittills gjorts, av såväl elitklubbars som lokala idrottsföreningars ekonomi under pandemin, att man klarat krisen förhållandevis väl och att statens stöd bidragit till detta.
Stödet upprätthöll ojämlikheter i svensk idrott
Det traditionella statliga idrottsstödet är en motvikt till marknadskrafters inverkan på idrotten. Det ska främja idrottsrörelsens ideella krafter och samtidigt utjämna den ojämlika resursfördelning som marknaden skapar. Krisstödet under coronapandemin har haft rakt motsatt logik. Syftet med stödet har varit att kompensera idrottsrörelsen för uteblivna kommersiella intäkter i en extrem samhällssituation där marknadskrafterna slagits ur spel.
Kris- och stimulansstödet har därmed såsom det i praktiken fördelats snarare upprätthållit än motverkat ojämlikheter i svensk idrott. Centrum för idrottsforskning konstaterar att manlig idrott har fått mer stöd än kvinnlig idrott. Vuxenidrott har fått större stöd än barn- och ungdomsidrott.
Stödet har i praktiken också utgjort den största statliga elitsatsningen i modern tid, ett stöd som dock enbart riktats till verksamhet som vanligtvis har stora kommersiella intäkter. Detta är oundvikliga effekter när statliga bidrag utformas för att kompensera idrottsrörelsen för förlorade intäkter, säger Johan R Norberg, utredare på CIF.
Ställa upp, ställa in och ställa om
Centrum för idrottsforskning sammanfattar sin analys av coronapandemins effekter på svensk idrott med de tre begreppen ”ställa upp”, ”ställa in” och ”ställa om”.
Det är tydligt att idrottsrörelsen slöt upp bakom den svenska coronastrategin och följde Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men det är också tydligt att regeringen ställde upp för idrottsrörelsen i den ekonomiska kris som pandemin orsakade, säger Johan R Norberg.
Stora delar av idrottsrörelsens verksamheter ställdes in under krisen. Det internationella tävlingsutbytet tvingades till en fullständig timeout. Detsamma gällde stora delar av idrottsrörelsens arrangemang med många deltagare. Samtidigt kunde barn- och ungdomsidrotten i stor utsträckning fortsätta sin träningsverksamhet. Mycket av den professionella elitidrotten kunde återupptas redan sommaren 2020, dock inför tomma läktare.
För idrottsrörelsen blev pandemin även en tid av omställning. Många föreningar försökte att anpassa sig till Folkhälsomyndighetens restriktioner, till exempel genom att bedriva traditionella ”inomhusidrotter” utomhus eller ersätta den ordinarie träningen med andra former av motion och fysisk aktivitet. Även digitala hjälpverktyg började att användas i stor utsträckning, till exempel GPS-klockor och träningsappar. Och träningspass och tävlingar genomfördes online.
Enligt Centrum för idrottsforskning kan dessa påtvingade erfarenheter bli viktiga lärdomar i idrottsrörelsens pågående utvecklingsarbete.
För många idrottsföreningar i Sverige blev åren 2020–2021 en tid av inställda matcher, cuper och serier – men med fortsatt möjlighet till träning och fysisk aktivitet. Vad händer i en idrottsverksamhet när möjligheten till tävling tillfälligt tas bort? Hur påverkas aktiva och ledare? Kan coronapandemin till och med bidra till en ny syn på träning och tävling? Det vore i sådana fall en värdefull erfarenhet för idrottsrörelsen att ta med sig från en i övrigt svår period, säger Johan R Norberg.
En rapport om idrottsanläggningar i dag och imorgon
Centrum för idrottsforskning har också på regeringens uppdrag analyserat förekomsten och behovet av anläggningar och utemiljöer för idrott och andra former av hälsofrämjande fysisk aktivitet. Resultatet redovisas separat i rapporten Idrottsanläggningar – i dag och i morgon: Om behov, tillgänglighet och konkurrerande intressen. Rapporten presenteras på ett särskilt seminarium den 29 april.