Låg nivå av fysisk aktivitet, mycket stillasittande, många timmar framför skärmar. Det är den bild av många barn och ungdomars liv, som Centrum för idrottsforskning presenterar i rapporten De aktiva och De inaktiva (2017).
För att få positiva hälsoeffekter bör unga ägna minst 60 minuter per dag åt pulshöjande motion och träning, enligt rekommendationer från den svenska läkarkåren. I det ingår allt från att cykla till skolan, lek på raster till tävlingsidrott på fritiden.
Men den första stora nationella studie som använt rörelsemätare (accelerometrar) visar att endast 44 procent av pojkarna och 22 procent av flickorna når den rekommendationen. Det är ett resultat som bekräftar vad tidigare studier befarat.
Gymnasieflickor minst aktiva
Mest aktiva i studien var de yngsta pojkarna (årskurs 5). Minst aktiva var flickorna på gymnasiet (årskurs 2). Så få som 14 procent rörde sig tillräckligt i den gruppen. Gymnasieeleverna tillbringade dessutom närmare 80 procent av sin tid stillasittande. Det gällde både flickor och pojkar.
Resultaten speglar tidigare forskning som visar att ungas fysiska aktivitet avtar med åldern. Och att särskilt tonårsflickor rör sig betydligt mindre än vad de borde för sin hälsas skull.
Idrottskulturen hinder för unga som rör sig minst
Men en mindre grupp lever särskilt fysisk inaktiva liv, visar CIF:s analys. Det gäller cirka 6 procent av alla barn och ungdomar. De deltar sällan eller aldrig i skolans undervisning i idrott och hälsa, är stillasittande på rasterna, tillhör sällan föreningsidrotten och uppger att de har en fysiskt inaktiv fritid även i övrigt.
Det kan låta lite, men handlar i praktiken om en ganska stor grupp individer. Att uppmuntra till ökad fysisk aktivitet för just dessa unga är både den viktigaste och svåraste folkhälsopolitiska utmaningen.
Mer av samma är ingen lösning
Tyvärr är de som rör sig minst samtidigt svårast att nå. Problemet är att de varken tilltalas av idrotten i skolan eller det som föreningsidrotten erbjuder. De uppfattar sig som exkluderade från den rådande idrottskultur som finns inom både idrottsföreningar och i skolan.
Åtgärder som vanligtvis framförs i debatten – mer resurser till föreningar och fler lektionstimmar i idrott och hälsa – är därför ingen självklar lösning på det problemet. Åtminstone inte så länge som verksamheten bedrivs på samma sätt som i dag, det vill säga att man måste prestera och bli bedömd och jämförd med andra. För dem måste man istället skapa nya och alternativa möjligheter för fysisk aktivitet som verkar inkluderande.
Rör sig minst på fritiden – mest i skolan
Krav på fler timmar till ämnet idrott och hälsa är en het politisk fråga. Men det är inte i skolan som unga rör sig minst. Tvärtom. Huvuddelen av veckans dos fysisk aktivitet får eleverna när de befinner sig där.
På helger sjunker aktivitetsnivån kraftigt bland både pojkar och flickor i alla ådrar. Det gäller särskilt den kategori som rör sig allra minst – flickor på gymnasiet.
Pojkar i grundskolan är den enda kategori i studien som rör sig tillräckligt för att nå de hälsorekommendationer om fysisk aktivitet som den svenska läkarkåren står bakom. Men det sker bara på vardagar när de går i skolan. På helgerna sjunker även deras aktivitet under den rekommenderade nivån.
