Regeringens elitidrottsmål år 2009 var ett viktigt offentligt erkännande av elitidrottens betydelse. Men målet är samtidigt vagt formulerat. Där står att idrottsrörelsen får använda statsbidraget till elitidrottsverksamhet, men det preciserar varken varför staten har en elitidrottspolitik eller vad staten vill uppnå.
Regeringens försiktiga hållning kan tolkas som en strategi för att värna om idrottsrörelsens självständighet, men samtidigt skapar den problem, anser idrottsforskaren Johan R Norberg, utredare vid Centrum för idrottsforskning som har analyserat det svenska elitidrottssystemet.
– För idrottsrörelsen kan frånvaron av en statlig viljeinriktning om elitidrotten leda till osäkerhet i fördelningsfrågor och ge upphov till interna motsättningar. Dessutom blir det svårt att i efterhand följa upp elitidrottens effekter om syften och motiv till statsbidraget saknas, säger han.
I den internationella elitidrotten har konkurrensen ökat kraftigt under senare år. Allt fler länder deltar i de stora internationella mästerskapen – och allt fler länder tar medalj. Mer sponsorpengar och stora statliga satsningar på elitidrotts- och talangutveckling är starkt bidragande orsaker till den hårdnande konkurrensen. Den statliga elitsatsningen på 212 miljoner kronor mellan år 2009 och 2012 kan ses som ett första steg i en sådan utveckling även i Sverige.
För framtids segrar är en del av CIF:s årliga uppföljning av statens stöd till idrotten 2011.
– Johan R NorbergIdrottsrörelsen och staten står inför ett vägval. Vill man sluta upp i den globala elitidrottsliga kapprustningen eller istället slå vakt om en svensk idrottsmodell? Detta är en viktig fråga för svensk idrott.