Anterior Cruciate Ligament Injury of the Knee – predisposition, treatment and improved evaluation

Bakgrund och syfte med projektet

Främre korsbandsskada är vanligt i idrott: cirka 7000/år i Sverige. Ungefär hälften opereras. Projektet rör orsak, konsekvens, effekt av behandling samt utvärdering av knäfunktion.

Projektet är tredelat:

Del A) Långtidsuppföljning av 113 patienter (40% kvinnor) skadade för 16-28 år sedan, från två grupper som endera behandlades kirurgiskt inklusive fysioterapi eller enbart med fysioterapi.Projektet utvärderar långtidseffekter och utfall av respektive behandling avseende livskvalitet, knäfunktion subjektivt och med laboratoriebaserad rörelseanalys (hopp, balans mm), styrka, aktivitetsnivå samt artros. Vi undersöker förändringar i rörelsestrategier och i relation till grad av artros.

Del B) utgör utveckling av befintliga bedömningsinstrument med även datainsamling från friska och skadade idrottare, och avancerad analys av rörelseförmågan. Vi vill på sikt utveckla tester som kan guida idrottsutövare vid återgång till idrott.

Del C) DNA-prover analyseras på 200 personer varav hälften har korsbandsskada för att avgöra ärftlighet. Projektet är internationellt samarbete mellan fysioterapeuter, ortopeder, ingenjörer, genetiker och Innebandycentrum och är i frontlinjen för utvärdering av rehabilitering samt för att förstå artrosuppkomst.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Inom långtidsuppföljningen har vi testat sammanlagt 113 personer som fått främre korsbandsskada för 16-28 år sedan, hälften behandlades enbart med fysioterapi/sjukgymnastik och den andra hälften med operation samt fysioterapi. Av dessa så har 70 (skada på ett ben; 33 opererade och 37 enbart fysioterapibehandling) även utfört funktionella tester i rörelseanalyslabbet (hopp-, balans- och andra koordinationstester) i rörelselabbet liksom 33 friska ålders- och könsmatchade kontrollpersoner.

Vi har producerat ett 20-tal artiklar (se Resultatrapportering; publicerade samt inskickade manus), en doktorsavhandling, samt att en annan doktorand i ortopedi hållit sitt mittseminarium och vars avhandling kommer att fokusera på artrosutvecklingen hos de båda korsbandsskadade grupperna (opererade och icke-opererade). Därutöver har projektet resulterat i 19 presentationer på större vetenskapliga konferenser samt ett 10-tal studentuppsatser.

Våra resultat visar att det finns konsekvenser av skadan även på lång sikt (i medeltal 23 år) efter korsbandsskadan. Personerna har i mycket hög grad utvecklat artros (cirka 90 % oavsett behandling) och har i jämförelse med de ålders- och könsmatchade knäfriska personerna nedsatt knäkapacitet och självskattad funktion, och den fysiska aktivitetsnivån är lägre (3).

Dessutom finns nedsatt muskulär styrka i det skadade benet jämfört med det icke-skadade (4). Även balansen på det skadade benet är sämre än hos friska kontrollpersoner, och där över hälften av de korsbandsskadade inte kan stå på ett ben i 30 sekunder (1). Men kanske än mer anmärkningsvärt är att även balansen på det icke-skadade benet är nedsatt (1), vilket också styrks av nyliga rapporter även från andra forskargrupper.

Korsbandsskadade har också annorlunda kontrollstrategier för balans än friska även ståendes på båda benen (8). Rörelsemönstret vid hopp på ett ben (5, 10, 37) eller när man går nedför trappa (9) ser också annorlunda ut hos de knäskadade jämfört med de matchade kontrollerna trots att det gått lång tid efter skada. Vår intervjustudie visar att skadan inneburit stor sorg och att personerna tvingats anpassa sina aktiviteter och livsstil till att bli mer fysiskt inaktiva (22, manus).

För del B som utgör utveckling av nya metoder för utvärdering av knäfunktion, så har vi publicerat metoder för beräkning av knästabilitet under dynamiska rörelser som visar att opererade personer sammanfattningsvis har en något stabilare funktion i knäleden (2, 6). I vilken utsträckning den avgör upplevelsen av patientens funktion långt efter korsbandsskada återstår ännu att utvärdera fullt ut.

Vi har också vidareutvecklat metoder för rörelsekurvanalys som gör det möjligt att jämföra personers hela rörelseförlopp under t.ex. ett hopp, istället för att bara jämföra tex maximal hopphöjd (10). Detta säger mer om rörelsekvaliteteten i en rörelse och kan vara känsligare mått att använda för att urskilja vilken rörelsekontroll man kan ha efter skada, för att tex kunna utveckla nya sätt att bedöma om man är redo att återgå i idrott.

Det senare är en utmaning eftersom så många som hälften av de som återgår i idrott skadar sig igen, eller på andra benet. Detaljerade analyser av artros och dess konsekvenser är under bearbetning, där vi preliminärt ser en koppling till negativt upplevd livskvalitet och hälsa (22, manus). Funktion efter korsbandsskada utvärderas på många olika sätt och det är därför svårt att jämföra utfall från olika studier.

Vi har därför utfört en rad olika tester och med hjälp av nydanande statistisk modellering där vi analyserat många utfallsmått, föreslagit ett reducerat testbatteri med 4 tester (balanstest stående på ett ben, hopptest framåt på längden respektive maximalt antal sidohopp på 30 sekunder, samt knästyrkemätning), som antas vara mest representativt för utvärdering av knäfunktion (38, inskickat manus under revision).

Över 20 % av de korsbandsskadade hade också skadat sitt andra ben vilket ledde till ytterligare en studie där vi belyser ärftlighet och analyserar frågor om korsbandsskador eller andra ligamentskador hos nära släktingar samt tar DNA-prov. Datainsamling är avslutad här med drygt 200 personer varav hälften har korsbandsskada och hälften utgör icke-skadade kontroller.

Preliminära analyser av frågeformulär och DNA pågår i samarbete med University of Cape town, Sydafrika och visar att personer med främre korsbandsskada hade släktingar som drabbats av någon form av ligamentsskada i högre utsträckning (74%) än kontrollerna (59%). Bland män med skada var det vanligare att de också drabbats av någon annan form av ligamentsskada än korsbandsskada jämfört med männen i kontrollgruppen.

Innan skadan uppgav 64 % i gruppen med skada att de utövat någon form av bollsport, den siffran sjönk till 23 % efter skada. I likhet med våra resultat från långtidsuppföljningen så uppgav fler (43% ) bland gruppen med korsbandsskada att de var begränsade i sin fysiska aktivitet jämfört med kontrollpersonerna (4%).

Läs mer

Projektansvarig:
Charlotte Häger

Bakgrund och syfte med projektet

Främre korsbandsskada är vanligt i idrott: cirka 7000/år i Sverige. Ungefär hälften opereras. Projektet rör orsak, konsekvens, effekt av behandling samt utvärdering av knäfunktion.

Projektet är tredelat:

Del A) Långtidsuppföljning av 113 patienter (40% kvinnor) skadade för 16-28 år sedan, från två grupper som endera behandlades kirurgiskt inklusive fysioterapi eller enbart med fysioterapi.Projektet utvärderar långtidseffekter och utfall av respektive behandling avseende livskvalitet, knäfunktion subjektivt och med laboratoriebaserad rörelseanalys (hopp, balans mm), styrka, aktivitetsnivå samt artros. Vi undersöker förändringar i rörelsestrategier och i relation till grad av artros.

Del B) utgör utveckling av befintliga bedömningsinstrument med även datainsamling från friska och skadade idrottare, och avancerad analys av rörelseförmågan. Vi vill på sikt utveckla tester som kan guida idrottsutövare vid återgång till idrott.

Del C) DNA-prover analyseras på 200 personer varav hälften har korsbandsskada för att avgöra ärftlighet. Projektet är internationellt samarbete mellan fysioterapeuter, ortopeder, ingenjörer, genetiker och Innebandycentrum och är i frontlinjen för utvärdering av rehabilitering samt för att förstå artrosuppkomst.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Inom långtidsuppföljningen har vi testat sammanlagt 113 personer som fått främre korsbandsskada för 16-28 år sedan, hälften behandlades enbart med fysioterapi/sjukgymnastik och den andra hälften med operation samt fysioterapi. Av dessa så har 70 (skada på ett ben; 33 opererade och 37 enbart fysioterapibehandling) även utfört funktionella tester i rörelseanalyslabbet (hopp-, balans- och andra koordinationstester) i rörelselabbet liksom 33 friska ålders- och könsmatchade kontrollpersoner.

Vi har producerat ett 20-tal artiklar (se Resultatrapportering; publicerade samt inskickade manus), en doktorsavhandling, samt att en annan doktorand i ortopedi hållit sitt mittseminarium och vars avhandling kommer att fokusera på artrosutvecklingen hos de båda korsbandsskadade grupperna (opererade och icke-opererade). Därutöver har projektet resulterat i 19 presentationer på större vetenskapliga konferenser samt ett 10-tal studentuppsatser.

Våra resultat visar att det finns konsekvenser av skadan även på lång sikt (i medeltal 23 år) efter korsbandsskadan. Personerna har i mycket hög grad utvecklat artros (cirka 90 % oavsett behandling) och har i jämförelse med de ålders- och könsmatchade knäfriska personerna nedsatt knäkapacitet och självskattad funktion, och den fysiska aktivitetsnivån är lägre (3).

Dessutom finns nedsatt muskulär styrka i det skadade benet jämfört med det icke-skadade (4). Även balansen på det skadade benet är sämre än hos friska kontrollpersoner, och där över hälften av de korsbandsskadade inte kan stå på ett ben i 30 sekunder (1). Men kanske än mer anmärkningsvärt är att även balansen på det icke-skadade benet är nedsatt (1), vilket också styrks av nyliga rapporter även från andra forskargrupper.

Korsbandsskadade har också annorlunda kontrollstrategier för balans än friska även ståendes på båda benen (8). Rörelsemönstret vid hopp på ett ben (5, 10, 37) eller när man går nedför trappa (9) ser också annorlunda ut hos de knäskadade jämfört med de matchade kontrollerna trots att det gått lång tid efter skada. Vår intervjustudie visar att skadan inneburit stor sorg och att personerna tvingats anpassa sina aktiviteter och livsstil till att bli mer fysiskt inaktiva (22, manus).

För del B som utgör utveckling av nya metoder för utvärdering av knäfunktion, så har vi publicerat metoder för beräkning av knästabilitet under dynamiska rörelser som visar att opererade personer sammanfattningsvis har en något stabilare funktion i knäleden (2, 6). I vilken utsträckning den avgör upplevelsen av patientens funktion långt efter korsbandsskada återstår ännu att utvärdera fullt ut.

Vi har också vidareutvecklat metoder för rörelsekurvanalys som gör det möjligt att jämföra personers hela rörelseförlopp under t.ex. ett hopp, istället för att bara jämföra tex maximal hopphöjd (10). Detta säger mer om rörelsekvaliteteten i en rörelse och kan vara känsligare mått att använda för att urskilja vilken rörelsekontroll man kan ha efter skada, för att tex kunna utveckla nya sätt att bedöma om man är redo att återgå i idrott.

Det senare är en utmaning eftersom så många som hälften av de som återgår i idrott skadar sig igen, eller på andra benet. Detaljerade analyser av artros och dess konsekvenser är under bearbetning, där vi preliminärt ser en koppling till negativt upplevd livskvalitet och hälsa (22, manus). Funktion efter korsbandsskada utvärderas på många olika sätt och det är därför svårt att jämföra utfall från olika studier.

Vi har därför utfört en rad olika tester och med hjälp av nydanande statistisk modellering där vi analyserat många utfallsmått, föreslagit ett reducerat testbatteri med 4 tester (balanstest stående på ett ben, hopptest framåt på längden respektive maximalt antal sidohopp på 30 sekunder, samt knästyrkemätning), som antas vara mest representativt för utvärdering av knäfunktion (38, inskickat manus under revision).

Över 20 % av de korsbandsskadade hade också skadat sitt andra ben vilket ledde till ytterligare en studie där vi belyser ärftlighet och analyserar frågor om korsbandsskador eller andra ligamentskador hos nära släktingar samt tar DNA-prov. Datainsamling är avslutad här med drygt 200 personer varav hälften har korsbandsskada och hälften utgör icke-skadade kontroller.

Preliminära analyser av frågeformulär och DNA pågår i samarbete med University of Cape town, Sydafrika och visar att personer med främre korsbandsskada hade släktingar som drabbats av någon form av ligamentsskada i högre utsträckning (74%) än kontrollerna (59%). Bland män med skada var det vanligare att de också drabbats av någon annan form av ligamentsskada än korsbandsskada jämfört med männen i kontrollgruppen.

Innan skadan uppgav 64 % i gruppen med skada att de utövat någon form av bollsport, den siffran sjönk till 23 % efter skada. I likhet med våra resultat från långtidsuppföljningen så uppgav fler (43% ) bland gruppen med korsbandsskada att de var begränsade i sin fysiska aktivitet jämfört med kontrollpersonerna (4%).

Projektnummer:
P2014-0057
Forskare:
Charlotte Häger
Lärosäte:
År:
2014
Nyckelord:

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!