Behandling av akut hälseneruptur – jämförelse av operation vs icke-operation

Bakgrund och syfte med projektet

Det övergripande syftet är att utvärdera nya behandlingsmöjligheter för en av idrottens vanligaste och mest kontroversiella skador, d.v.s. en akut hälseneruptur. Samtidigt studerar vi bakgrundsfaktorer, och vad som kan leda till en skada och även vad som kan leda till dels optimal läkning och dels till defekt eller utebliven läkning. Syftet med studien är att jämföra kirurgisk och icke kirurgisk behandling, där båda metoderna kombineras med omedelbar tidig rörelseträning och direkt belastning vid akut hälseneruptur. Vi studerar både människa och gör djurförsök. Vi har lagt till mätningar av hälsorelaterad livskvalitet och hälsoekonomi.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Hälseneruptur är vanlig, speciellt hos medelålders idrottare. Skadan är ofta förknippad med motionsidrott, framför allt racketsporter, men även t ex fotboll. Incidensen visar sig vara stigande, något över 10/100 000 invånare per år med en medelålder 35-45 (40 år). Män dominerar c:a 9/10 (6-10:1). Den typiska patienten är 40-årig motionsaktiv man. Behandlingen av akuta hälsenerupturer är mycket omdebatterad. Över 850 behandlingsstudier av mycket varierande kvalitet finns rapporterade på Medline, dock endast ett fåtal med god vetenskaplig metod, dvs. prospektiva, randomiserade, kontrollerade.

Endast 20 randomiserade studier finns publicerade, dock inte alla med goda vetenskapliga metoder. Vår forskargrupp har bidragit med flera av de studier som publicerats de senaste åren med god vetenskaplig kvalitet. Den traditionella behandlingen har varit kirurgisk med direkt sutur av senan eller rekonstruktion, men under sent 70-tal introducerades icke-kirurgisk behandling som fick stort genomslag under 80-talet, framför allt p.g.a. minskad risk
för kirurgiska komplikationer. Icke-kirurgisk behandling är fortfarande aktuell som primär behandling, men har ifrågasatts. Den har ifrågasatts av flera orsaker, framför allt att endast cirka 50-60% av patienter återvänder till sin tidigare idrottsaktivitet. Sannolikt beror detta på defekt läkning av senan, som då läker med förlängning och som följd av det nedsatt kraft och nedsatt funktion.

Behandlingsvalet är alltjämt omdebatterat. Både icke-kirurgisk och kirurgisk behandling har utvecklats och kunskapen om individuell behandling som bygger på patientens egna krav och hälsoprofil har utvecklats. Retrospektiva studier av konservativt behandlande hälsenerupturer har lett till en rekommendation av många forskare av samtliga akuta hälsenerupturer borde opereras, framför allt på grund av hög andel rerupturer (13-14 %) efter icke-operativt behandlade hälsenerupturer. Den kirurgiska teknik vid behandling som rekommenderades för över 30 år sedan, används fortfarande
med endast vissa modifikationer. Dock har de senaste åren markanta framsteg gjorts, framför allt med den minimalt invasiva tekniken.

Operationen kan göras med eller utan förstärkning av lokal vävnad, och oftast används idag minimalt invasiv kirurgisk teknik för att minska det operativa traumat. Därmed kan risken för komplikationer också minska avsevärt. Den vanligaste tekniken är adaptationssuturer (ända-till-ända) genom kort incision eller i vissa fall perkutan teknik, som vi nu kommer att studera. Perkutan teknik, som har flera potentiella fördelar används än så länge i litet. Trots att det finns ett stort antal olika operationsmetoder finns endast ett fåtal beskrivna i randomiserade studier. Traditionell postoperativ behandling är immobilisering under åtta (8) veckor, med endast fyra (4) veckor mobilisering och belastning. Detta är samma behandling som gäller vid konservativ regim.

Studier de senaste åren bl a av Cetti och Möller har visat signifikant bättre resultat efter operation och tidig rörelseträning än vad gäller icke-operativ behandling, kombinerad med lång (åtta veckor) immobilisering. Det huvudsakliga problemet vid icke-operativ behandling är ökad risk för reruptur, men även behov av långvarig immobilisering med negativ påverkan på rörlighet och muskelstyrka. Störd livskvalité och låg kompliance under lång immobiliseringstid har beskrivits i flera studier. Sjukskrivningsperioden är också signifikant längre vid lång immobilisering. I en studie gjord av Möller et al jämfördes minimal invasiv kirurgisk teknik och tidig rörelseträning med ortos med traditionell konservativ behandling (immobilisering åtta veckor).

Resultatet visar signifikant bättre resultat efter kirurgisk behandling (2% reruptur). Dock har forskare på senare år allt mer ifrågasatt betydelsen av den kirurgiska behandlingen per se och lagt fram en hypotes, bl a i en pågående randomiserad studie (Olsson et al) att det huvudsakligen är den tidiga rörelseträningen som bidrar till förbättrade resultat. Med andra ord, bättre biologisk läkning kan ske vid rörelseträning så tidigt efter skadan som möjligt. Detta är dock ej klarlagt och behöver studeras ytterligare. Nyligen publicerade, kontrollerade studier, talar för att tidig rörelseträning i en stabil ortos med belastning, men utan kirurgisk åtgärd kan vara en mycket viktig metod för att minska risken för komplikationer utan att öka risken för reruptur. Med ny kirurgisk teknik (Olssons avhandling) kan risken för reruptur i princip helt elimineras. I en randomiserad studie visade det sig föreligga 0% reruptur efter den nya kirurgiska teknik som vi utvecklat. Ny kunskap om prediktorer för bästa behandling utifrån olika patientgrupper och deras specifika behov är ett viktigt resultat, t ex skillnad avseende kön, ålder, aktivitetsnivå och BMI.

Läs mer

Projektansvarig:
Jón Karlsson
Projektnummer:
FO2012-0011
Forskare:
Jón Karlsson
Lärosäte:
Göteborgs universitet
År:
2012

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!