Den svenska handikappidrotten 1955-2000

Bakgrund och syfte med projektet

Den svenska idrottsrörelsens starka ställning i det svenska samhället bygger i hög grad på antagandet om idrottsutövandets hälsobringande effekter. Utövande av idrott, på ett förnuftigt och riktigt sätt, förbättrar utövarnas generella hälsa, vilket bland annat skulle göra dem mer produktiva och minska vårdkostnaderna. Det har låtit sig göras trots att idrottens hälsobringande effekter oftast inte har studerats utan setts som konstanter i studier om idrott och samhälle.

Syftet med forskningsprojektet ”Den svenska handikappidrotten 1955–2000” har varit att studera och analysera förutsättningarna för idrottsutövande för personer med funktionsnedsättning mellan 1955 och 2000. Det görs genom analyser av hur handikappidrotten har påverkats av relationen mellan handikapprörelsen, idrottsrörelsen och statsmakterna samt vilka effekter handikappidrotten haft på de utövandes levnadsförhållanden.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

I en rapport från Statens folkhälsoinstitut 2008, ”Hälsa på lika villkor?”, slogs fast att en stor del av den samlade ohälsan fanns bland personer med funktionsnedsättning, ohälsa var helt enkelt tio gånger vanligare bland dem än bland befolkningen i övrigt. Hälsoläget var inte heller enbart kopplat till funktionsnedsättningen utan skulle kunna främjas genom att förbättra de ekonomiska förutsättningarna, minska kränkande behandling eller bemötande, öka det sociala deltagandet och förbättra vissa levnadsvanor.

Det finns också forskning som visar på att aktiv idrottsutövning ger hälsovinster för personer med funktionsnedsättning. Trots det är andelen idrottsaktiva bland funktionshindrade betydligt lägre än bland befolkningen i övrigt. Rörande fysisk aktivitet konstaterades i ovan nämnda rapport att bland personer med funktionsnedsättning var det 23 procent som hade en stillasittande fritid, att jämföra med tio procent bland den övriga befolkningen.

Den svenska idrottsrörelsen växte starkt under 1900-talets andra hälft, vilket bland annat tog sig uttryck i att antalet föreningar anslutna till Sveriges riksidrottsförbund (RF) ökade från 9 189 år 1950 till 21 742 år 1999. Idrottsrörelsens starka ställning i samhället grundas i stor utsträckning på att utövande av de aktiviteter som den erbjuder anses ha en positiv inverkan på utövarna såväl fysiskt som psykiskt och socialt. Det har gett den en social och kulturell legitimitet.

I forskningsprojektet ”Den svenska handikappidrotten 1955 –2000” studeras och analyseras vilka möjligheter personer med funktionsnedsättning har haft att utöva idrott och vilket inflytande de har haft över sina idrottsaktiviteter samt hur svensk handikappidrott har organiserats. Den svenska idrottsrörelsens historia är väl kartlagd på det övergripande planet men det saknas nästan helt idrottshistorisk forskning som behandlar handikappidrott. Idrotten har dessutom på det hela taget negligerats inom handikappforskningen.

Studien riktar framför allt in sig mot två frågekomplex dels hur handikappidrottens utformning har påverkats av relationerna mellan handikapprörelsen, idrottsrörelsen och statsmakterna, dels hur idrottsutövare med funktionsnedsättning har kategoriserats och beskrivits. Det innebär att studien har fokus på tre områden: den organisatoriska utvecklingen, klassindelningens och integrations betydelse för idrottsutövandet, samt synen på idrottsutövning och idrottsutövare. Därtill kommer en studie av den internationella tävlingsverksamheten i form av Paralympics.

Handikappidrottens utbredning måste ses i samband med samhällsutvecklingen i stort, vilken skapade nya möjligheter att organisera handikappidrott och möjliggjorde bildandet av Svenska handikappidrottsförbundet 1969. Det medicinskt filantropiska motiv som varit centralt när handikappidrotten introducerades vid 1950-talets mitt hade ersatts en vilja från utövarna att själva bestämma över verksamheten, som betraktades som en fritidssysselsättning – idrott. Av stor betydelse var även att strävan att bilda ett specialidrottsförbund stöddes av 1965 års idrottsutredning, som skapade nya möjligheter för handikappidrotten i och med att den lyfts fram som särskilt viktig.

När det gäller synen på idrott har ett medicinskt synsätt ställts mot ett synsätt som velat se på handikappidrott som en idrottsform bland andra. Handikappidrottens rötter finns i utnyttjandet av idrott i rekreations- och rehabiliteringssyfte, dess genombrott som aktivitet för många och global stortävling drevs fram genom att man distanserat sig från det medicinska synsättet och istället med fast fot placerat handikappidrotten i idrottsmyllan.

Förändringen i hur idrottsutövare klassats inom handikappidrotten har en parallell i utvecklingen av synen på funktionshindrade i samhället i övrigt. Inom handikappforskningen talas det om två olika sätt att se på de funktionshindrade. Den medicinska synen på funktionshinder kontra den sociala modellen. Personer med funktionsnedsättning kategoriserades under större delen av 1900-talet utifrån dem som var i behov av medicinsk omsorg, rehabilitering eller segregerades från det övriga samhället. Detta synsätt betecknas som den medicinska modellen och den gjorde sig även gällande när det gällde klassificering av idrottsutövare med funktionshinder. Från cirka 1970 förändrades synen på de funktionshindrade och fram trädde den sociala modellen som riktar uppmärksamhet mot omgivningen och dess betydelse för individens möjligheter att fungera i samhället. I enlighet därmed utgår klassningen numera från respektive idrottsgrens speciella karaktäristik och baseras på funktion snarare än handikappdiagnos. Att ha en amputerad arm innebär ju på intet sätt samma funktionsnedsättning i pistolskytte som i simning.

Läs mer

Projektansvarig:
Hans Bolling
Projektnummer:
P2010-0031
Forskare:
Hans Bolling
Lärosäte:
Stockholms universitet
År:
2010

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!