Effekter av musik på ungdomars och äldres träningintensitet, effekt och upplevelse av gruppträning

Bakgrund och syfte med projektet

Syftet med projektet är att belysa de psykologiska mekanismer som ligger bakom att musik så ofta används inom idrott och fysisk aktivitet. Studien går ut på att visa, i en realistisk motionsträningssituation, de unika bidragen av “riktig” musik jämfört med enkla rytmiska mönster på träningsintensitet och syreupptagningsförmåga. Att statistiskt signifikant förbättra syreupptagningsförmågan kräver minst 3 månaders regelbunden träning för den aktuella gruppstorleken på 30-50 personer, och i och med att vi alltså har upprepad mätning i en longitudinell design tog vi, i denna fortsättning av den ursprungliga studien som påbörjades 2009, möjligheten att också studera samband mellan denna förbättring och (1) ålder, (2) initial kondition, och (3) attityd till träning och till den egna kroppen. (796/1250)

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Musik används ofta inom idrott och har också dokumenterade positiva effekter på prestation. Syftet med projektet var att belysa de psykologiska mekanismer som ligger bakom dessa effekter. Tanken var att visa de unika bidragen av “riktig” musik jämfört med enkla rytmiska mönster på träningsintensitet och syreupptagningsförmåga i en realistisk motionsträningssituation. I den vanliga och populära musikgympan används ett musikprogram på cirka 1 timme som sätts ihop av träningsledaren, och låtarna är huvudsakligen ett urval av dagsaktuell populärmusik som träningsrörelserna synkroniseras med. Här jämförs effekterna av fyra olika ljudprogram som alla har exakt samma tempo och längd på låtarna, men som skiljer sig åt i musikaliskt innehåll.

Etthundrafemtio otränade personer i åldrarna 18-65 deltog i ett en-timmes musikgympaprogram två gånger i veckan i 11 veckor. Deltagarna delades in i 4 grupper som tränade på olika tider till olika ljudsekvenser: (1) riktig, kommersiellt tillgänglig men för deltagarna obekant musik, (2) syntetisk musik med samma grundstruktur, men förenklad, utan sång och utan naturlig variabilitet, (3) samma rytmik, men utan melodisk struktur och (4) en enda genomgående generaliserad rytm, som från en trummaskin, där bara tempot ändras. Erfarna tränare valde musiken, men med kravet att musiken skulle vara okänd för de flesta. Frånsett dessa skillnader hade varje ljudsekvens exakt samma tempo, längd och grundläggande rytmisk struktur. Innan träningen började och efter att den avslutats mättes deltagarnas blodtryck, uthållighet, muskelstyrka, rörlighet, vikt och syreupptagningsförmåga, mm. Varje deltagares hjärtfrekvens mättes med ett pulsband under träningen, och de skattade hur ansträngda de kände sig med hjälp av Borg-skalan, samt besvarade ett instrument om hur de uppfattar sin egen kropp och hälsa.

Under de elva veckorna deltog varje person i genomsnitt i 14 träningstillfällen av totalt 22 möjliga, motsvarande ca 10 timmar fysisk aktivitet. Blodtrycket sänktes för både män och kvinnor och syreupptagningsförmågan ökade för kvinnorna. Dessa effekter modererades i viss mån av deltagarnas ålder och allmänna kondition då de påbörjade träningen. Lägre kapacitet innebär större potential för förbättring, och därmed en relativt stor ökning, medan en hög kapacitet kräver relativt sett mycket hårdare arbete för ytterligare ökning. De som gjorde färre curl-ups (magövning) vid förtesterna fick en större procentuell ökning efter gympaperioden. Detsamma gällde lyftkapacitet (19 procent förbättring), uthållighet i ryggen (18 procent förbättring) och syreupptagningsförmåga (30 procent förbättring).

Otränade yngre personer (18-25 år) ökade sin lyftkapacitet med 20 procent, de som var i åldern 26-40 år ökade den med 13 procent, och äldre personer fick ännu mindre ökning. Det motsatta förhållandet gällde för rörlighet, så att äldre kvinnor ökade sin rörlighet mer än yngre.

Mängden musikinformation, det som skilde mellan de fyra träningsgrupperna, hade små effekter. Om vi jämför de två grupperna som bara hörde rytmer med dem som hörde de syntetiska låtarna så tränade de första på en genomsnittlig träningsintensitet motsvarande 81 procent av maximal syreupptagningsförmåga och de senare på 86 procent under de sex konditionslåtarna. Med andra ord bidrar tonhöjder och olika klanger till att vi tar i ytterligare några procent, givet att man alltid har en puls att röra sig till.

Resultaten visar också att även enkla rytmmönster är effektiva för att synkronisera rörelser vid t ex musikgympa, och accepteras av deltagarna (i det här fallet över upp till 22 timmars träning). Sådana rytmmönster kan enkelt tillverkas syntetiskt med flera olika programvaror. Det ger alltså enorma möjligheter att utforma skräddarsydda ljudmönster med mycket specifika egenskaper, som t ex ökar eller minskar tempo vid specifika tidpunkter, för att passa vissa träningspass etc.

Resultaten kompletterar tidigare forskning som visar hur mycket man kan öka olika fysiska prestationsmätt (t ex smidighet, styrka, och syreupptagningsförmåga) med denna måttliga mängd fysiska aktivitet för personer med olika förutsättningar. Slutligen lämnar projektet en produkt efter sig i form av ett översatt och utvärderat instrument för kroppsuppfattning (PSDQ), som vi har visat ha goda psykometriska egenskaper och prediktivt värde. Det kan alltså vara användbart i idrottsverksamhet generellt för både ungdomar och vuxna, och vi fann t ex att människors fysiska självbild tycks ha betydelse för hur mycket man tar i och därmed tillgodogör sig träningstillfällena. Sammantaget har projektet lärt oss mer om hur musik fungerar i träning jämfört med enklare rytmer, givit kunskap om hur musik kan introduceras i träningsformer som idag sker utan musik, och om musikgympans effektivitet som träningsform.

Läs mer

Projektansvarig:
Guy Madison

Bakgrund och syfte med projektet

Syftet med projektet är att belysa de psykologiska mekanismer som ligger bakom att musik så ofta används inom idrott och fysisk aktivitet. Studien går ut på att visa, i en realistisk motionsträningssituation, de unika bidragen av “riktig” musik jämfört med enkla rytmiska mönster på träningsintensitet och syreupptagningsförmåga. Att statistiskt signifikant förbättra syreupptagningsförmågan kräver minst 3 månaders regelbunden träning för den aktuella gruppstorleken på 30-50 personer, och i och med att vi alltså har upprepad mätning i en longitudinell design tog vi, i denna fortsättning av den ursprungliga studien som påbörjades 2009, möjligheten att också studera samband mellan denna förbättring och (1) ålder, (2) initial kondition, och (3) attityd till träning och till den egna kroppen. (796/1250)

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Musik används ofta inom idrott och har också dokumenterade positiva effekter på prestation. Syftet med projektet var att belysa de psykologiska mekanismer som ligger bakom dessa effekter. Tanken var att visa de unika bidragen av “riktig” musik jämfört med enkla rytmiska mönster på träningsintensitet och syreupptagningsförmåga i en realistisk motionsträningssituation. I den vanliga och populära musikgympan används ett musikprogram på cirka 1 timme som sätts ihop av träningsledaren, och låtarna är huvudsakligen ett urval av dagsaktuell populärmusik som träningsrörelserna synkroniseras med. Här jämförs effekterna av fyra olika ljudprogram som alla har exakt samma tempo och längd på låtarna, men som skiljer sig åt i musikaliskt innehåll.

Etthundrafemtio otränade personer i åldrarna 18-65 deltog i ett en-timmes musikgympaprogram två gånger i veckan i 11 veckor. Deltagarna delades in i 4 grupper som tränade på olika tider till olika ljudsekvenser: (1) riktig, kommersiellt tillgänglig men för deltagarna obekant musik, (2) syntetisk musik med samma grundstruktur, men förenklad, utan sång och utan naturlig variabilitet, (3) samma rytmik, men utan melodisk struktur och (4) en enda genomgående generaliserad rytm, som från en trummaskin, där bara tempot ändras. Erfarna tränare valde musiken, men med kravet att musiken skulle vara okänd för de flesta. Frånsett dessa skillnader hade varje ljudsekvens exakt samma tempo, längd och grundläggande rytmisk struktur. Innan träningen började och efter att den avslutats mättes deltagarnas blodtryck, uthållighet, muskelstyrka, rörlighet, vikt och syreupptagningsförmåga, mm. Varje deltagares hjärtfrekvens mättes med ett pulsband under träningen, och de skattade hur ansträngda de kände sig med hjälp av Borg-skalan, samt besvarade ett instrument om hur de uppfattar sin egen kropp och hälsa.

Under de elva veckorna deltog varje person i genomsnitt i 14 träningstillfällen av totalt 22 möjliga, motsvarande ca 10 timmar fysisk aktivitet. Blodtrycket sänktes för både män och kvinnor och syreupptagningsförmågan ökade för kvinnorna. Dessa effekter modererades i viss mån av deltagarnas ålder och allmänna kondition då de påbörjade träningen. Lägre kapacitet innebär större potential för förbättring, och därmed en relativt stor ökning, medan en hög kapacitet kräver relativt sett mycket hårdare arbete för ytterligare ökning. De som gjorde färre curl-ups (magövning) vid förtesterna fick en större procentuell ökning efter gympaperioden. Detsamma gällde lyftkapacitet (19 procent förbättring), uthållighet i ryggen (18 procent förbättring) och syreupptagningsförmåga (30 procent förbättring).

Otränade yngre personer (18-25 år) ökade sin lyftkapacitet med 20 procent, de som var i åldern 26-40 år ökade den med 13 procent, och äldre personer fick ännu mindre ökning. Det motsatta förhållandet gällde för rörlighet, så att äldre kvinnor ökade sin rörlighet mer än yngre.

Mängden musikinformation, det som skilde mellan de fyra träningsgrupperna, hade små effekter. Om vi jämför de två grupperna som bara hörde rytmer med dem som hörde de syntetiska låtarna så tränade de första på en genomsnittlig träningsintensitet motsvarande 81 procent av maximal syreupptagningsförmåga och de senare på 86 procent under de sex konditionslåtarna. Med andra ord bidrar tonhöjder och olika klanger till att vi tar i ytterligare några procent, givet att man alltid har en puls att röra sig till.

Resultaten visar också att även enkla rytmmönster är effektiva för att synkronisera rörelser vid t ex musikgympa, och accepteras av deltagarna (i det här fallet över upp till 22 timmars träning). Sådana rytmmönster kan enkelt tillverkas syntetiskt med flera olika programvaror. Det ger alltså enorma möjligheter att utforma skräddarsydda ljudmönster med mycket specifika egenskaper, som t ex ökar eller minskar tempo vid specifika tidpunkter, för att passa vissa träningspass etc.

Resultaten kompletterar tidigare forskning som visar hur mycket man kan öka olika fysiska prestationsmätt (t ex smidighet, styrka, och syreupptagningsförmåga) med denna måttliga mängd fysiska aktivitet för personer med olika förutsättningar. Slutligen lämnar projektet en produkt efter sig i form av ett översatt och utvärderat instrument för kroppsuppfattning (PSDQ), som vi har visat ha goda psykometriska egenskaper och prediktivt värde. Det kan alltså vara användbart i idrottsverksamhet generellt för både ungdomar och vuxna, och vi fann t ex att människors fysiska självbild tycks ha betydelse för hur mycket man tar i och därmed tillgodogör sig träningstillfällena. Sammantaget har projektet lärt oss mer om hur musik fungerar i träning jämfört med enklare rytmer, givit kunskap om hur musik kan introduceras i träningsformer som idag sker utan musik, och om musikgympans effektivitet som träningsform.

Projektnummer:
P2011-0088
Forskare:
Guy Madison
Lärosäte:
Umeå universitet
År:
2011

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!