Effekter av träning på sittstakergometer för personer med ryggmärgsskador

Bakgrund och syfte med projektet

Stakningsrörelsen är ett inslag i många aktiviteter på olika nivåer; tävling (ex. kälkhockey och sittande längdskidåkning), motion och rekreation (långfärdsåkning på skridskokälke). Stakningsrörelsen har visat sig vara skonsam mot axlar och armar vilket är viktigt då upprepad ensidig belastning vid ex. start och stopp i rullstolsbasket kan leda till ökad förekomst av skulderbesvär (7). Den nyutvecklade stakergometern ger personer med funktionshinder möjlighet att träna grenspecifikt inomhus året om, oberoende av väder och vind.

Övergripande syfte och målsättning var att 1) genomföra en kravanalys med registrering av rörelse, kraft och energiomsättning i syfte att utvärdera sittstakergometerns prestanda och därmed de specifika krav som den ställer på den tränande, vilket i sin tur, avgör vilka kvaliteter som potentiellt kan tränas med hjälp av redskapet samt att 2) utvärdera effekterna av regelbunden träning på sittstakergometern avseende specifika kvaliteter såsom styrka, balans, energiomsättning och överföringseffekter från träningen på förmågan att utföra vardagliga moment i rullstolen.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Bättre kondition: Efter avslutad träningsperiod hade gruppen förbättrat sin kondition med i genomsnitt 23 procent. Förutom att träningen visade signifikanta förbättringar i syreupptag förbättrades även andningsventilationen (21 procent) och mjölksyrenivån (22 procent) under maximal ansträngning. Vid submaximalt arbete var värdena efter träningsperioden signifikant lägre för andningsventilationen (-13 procent) och mjölksyrenivån (-25 procent).

Styrkan ökade: Förutom syreupptagningsförmågan mätte vi också den maximala styrkan i skuldra, armbåge och bål. Att optimera styrkan i överkroppen är särskilt viktig hos rullstolsbrukare. Bålstyrka har aldrig tidigare mätts på det här sättet hos personer med ryggmärgsskada. En av anledningarna är att det inte finns några etablerade kliniska metoder för att utvärdera funktionen i bålmuskulaturen hos personer med ryggmärgsskada, vilket påverkar klassificeringen av nivån på skadan på bröstryggsnivå. Det innebär också att personen får bristfällig information om, och i så fall i vilken grad, mag- och ryggmusklerna fungerar. Det påverkar givetvis vilka träningsövningar som är lämpliga att göra under och efter rehabiliteringen för att förbättra stabiliteten och styrkan i bålen. Efter träningsperioden på sittstakergometern ökade den maximala bålstyrkan signifikant med i genomsnitt 17 procent. Skulderstyrkan ökade signifikant med fyra procent men armbågsstyrkan påverkades inte. Effekt- och kraftutvecklingen under maximal stakning ökade med i genomsnitt 15 procent respective 24 procent för gruppen. Förutom att deltagarna blev starkare kunde vi också visa överföringseffekter på saker som de gör i vardagen. Deltagarna blev åtta procent bättre på att luta sig framåt och resa sig upp i sittande och fem procent snabbare att köra rullstol vid ett 15 meter sprinttest.

Minskad smärta: Många personer med ryggmärgsskada drabbas av såväl belastningsrelaterad som neuropatisk smärta (nervsmärta orsakad av konsekvenserna efter ryggmärgsskadan). För nervsmärta rekommenderas vanligtvis behandling med läkemedel mot depression eller epilepsi, men tyvärr är effekten ofta begränsad och biverkningarna omfattande. Efterfrågan på andra behandlingsstrategier är därför stor. Evidensen för alternativ till läkemedelsbehandling är liten, och det finns inga kliniska studier som undersökt effekten av fysisk träning på nervsmärta. Däremot visar resultat från djurstudier att tecknen på smärta minskar efter intensiv fysisk träning. I smärtstudien deltog åtta av de 13 personer som ingick i träningsstudien. Sju av deltagarna hade smärta som klassificerades som nervsmärta och fem hade smärta relaterad till överbelastning, framför allt från skuldrorna. Totalt undersöktes tio olika smärtställen för nervsmärta och sex olika ställen för smärta relaterad till belastning. Deltagarna skattade smärtintensiteten på en skala från 0 till 10. De svarade också på frågor om smärtans inverkan på det dagliga livet. Före påbörjad träningsperiod skattade de smärtintensiteten för nervsmärta till 5 (medianvärdet) med en spridning från 1 till 7. Efter studiens slut skattade de smärtan till 3 (medianvärdet) med en spridning från 0 till 7. Sex av de tio smärtställena hade minskat med minst två skalsteg, vilket anses vara en kliniskt signifikant smärtlindring när det gäller nervsmärta. Efter studiens slut upplevde två av de sju personerna med nervsmärta sig mycket förbättrade och två något förbättrade. De övriga tre upplevde ingen förbättring. För belastningsrelaterad smärta minskade smärtintensiteten från 4 före träningsperioden (spridning 2 till 7) till 0 (spridning 0 till 4) efter avslutad träning. Alla, förutom en person, var helt smärtfri efter träningsperioden!

Studierna har gett oss betydelsefull information om sittstakergometern som träningsredskap och kroppens anpassning till fysisk aktivitet hos personer med ryggmärgsskada. Dessutom visar utvärderingar av överföringseffekter från träningen till moment utförda i rullstolen att träningen har god effekt på både rullstolskörning och sittande balans och stabilitet. Trots hög intensitet resulterade träningen inte i några överbelastningssymtom. Träningen på den nyutvecklade sittstakergometern är både effektiv och skonsam och fungera positivt på viss form av nerv- och överbelastningsrelaterad smärta. Studien om smärta var liten och det går inte att dra några generella slutsatser, men vi finner den ändå intressant eftersom många patienter efterfrågar alternativ till tablettbehandling av nervsmärta. Fysisk träning har också många andra positiva effekter, och biverkningarna är få eller inga. Vi anser därför att det går att rekommendera träning på ergometer som ett komplement till övrig behandling av smärta, samt att stakträningen på ett skonsamt och effektivt sätt förbättrar konditionen, styrkan i överkroppen och skuldrorna och balansen i sittande. Träningsformen bör också kunna användas av personer med andra typer av rörelsenedsättningar.

Läs mer

Projektansvarig:
Anna Bjerkefors
Projektnummer:
P2011-0013
Forskare:
Anna Bjerkefors
Lärosäte:
Gymnastik- och idrottshögskolan
År:
2011

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!