Gait analysis of walking and running in patients’ with an Achilles tendon rupture

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten (måste skrivas på svenska)

Antalet hälsenerupturer ökar bland både män och kvinnor men är vanligast hos män. Av hundra personer som får denna skada är endast 15-20 personer kvinnor. De flesta är i medelåldern när skadan inträffar som oftast sker plötsligt och oväntat i samband med motions- och idrottsutövande. Oavsett om hälsenan behandlas korrekt med operation eller icke-operation efter skadan får de flesta en bestående nedsättning i vadmuskelstyrkan på 10-30% jämfört med friska sidan.

Att få en permanent förlängd hälsena på sin skadade sida och ett ändrat gångmönster är också vanligt efter en hälseneruptur. När patienterna själva får uppskatta sina besvär, tycker ändå de flesta att de har god funktion i sin tidigare skadade hälsena. Därför återgår många patienter till idrott utan att de återfått vare sig full styrka, uthållighet eller funktion i vadmuskeln. Denna studie har utvärderat hur biomekaniken i foten och knäleden är 5-10 år efter patienternas hälseneruptur under gång, jogging och hopp.

En jämförelse mellan patienter som hade god tåhävningshöjd (mindre än 15% sidoskillnad) och patienter med dålig tåhävningshöjd (mer än 30% sidoskillnad) vid utvärderingen ett år efter skadan har också gjorts. Trettiofyra patienter (varav tre kvinnor) utvärderades i genomsnitt 6 år efter sin hälseneruptur. Sjutton hade haft mindre än 15 % sidoskillnad i tåhävningshöjd (8 behandlade med operation, 9 med icke operation) och 17 hade haft mer än 30 % sidoskillnad i tåhävningshöjd (9 behandlade med operation och 8 med icke operation) när de utvärderades ett år efter skadan.

Sex år efter hälsenerupturen hade alla patienter fortfarande sämre vadmuskelfunktion, längre hälsena och förändrad biomekanik under gång, jogging och hopp i sin skadade sida jämfört med sin friska. Belastningen i fotleden på den skadade sidan var lägre jämfört med den friska sidan samtidigt som belastningen i knäleden på den skadade sidan var högre jämfört med den friska. När det gäller skillnader mellan grupperna som hade god respektive dålig tåhävningshöjd på sin skadade sida vid ettårsuppföljningen så hade gruppen med mindre än 15 % sidoskillnad fortfarande, 6 år efter skadan, signifikant bättre värden i tåhävningshöjd och vadmuskelarbete. Det var däremot ingen skillnad mellan grupperna när patienterna själva fick skatta sina symptom med Achilles tendon Total Rupture Score (ATRS) och patienterna skattade sig högt (87/100), vilket betyder minimala symptom. Mätt med Physical Activity Scale (PAS) skattade de också sin fysiska aktivitetsnivå högt (4/6).

Gruppen med mindre än 15 % sidoskillnad hade bättre kraftutveckling i fotleden under hopp jämfört med gruppen med mer än 30 % sidoskillnad men under gång och jogging sågs ingen skillnad mellan grupperna. Vi fann signifikanta samband mellan senlängden och tåhävningshöjden 6 år efter skadan. När patienterna gick och joggade fanns det också samband med hur foten sjönk ned på insidan (abduktion) och hur stor skillnad patienterna hade i senlängden mellan frisk och skadad sida. Ju mer skillnad i senlängd desto mer sjönk fotvalvet ned. När det gäller kraftutveckling i fotleden så fann vi också signifikanta samband med vadmuskelarbete, det vill säga ju mer återställd vadmuskelfunktionen är jämfört med friska sidan, desto bättre kraftutveckling hade patienterna. Detta gällde under samtliga aktiviteter. Sammanfattningsvis kan konstateras att förändrad biomekanik i fot- och knäled föreligger lång tid efter hälsenerupturen. Vidare verkar det vara viktigt att redan första året sträva efter optimal vadmuskelfunktion då det, åtminstone under mer krävande aktiviteter som hopp, föreligger fortsatt skillnad 6 år efter skadan mellan de som hade bäst funktion Ytterligare studier behövs för att ytterligare klargöra och fördjupa kunskapen om detta så att säkra och adekvata råd vid återgång till idrott kan ges.

Läs mer

Projektansvarig:
Karin Grävare Silbernagel

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten (måste skrivas på svenska)

Antalet hälsenerupturer ökar bland både män och kvinnor men är vanligast hos män. Av hundra personer som får denna skada är endast 15-20 personer kvinnor. De flesta är i medelåldern när skadan inträffar som oftast sker plötsligt och oväntat i samband med motions- och idrottsutövande. Oavsett om hälsenan behandlas korrekt med operation eller icke-operation efter skadan får de flesta en bestående nedsättning i vadmuskelstyrkan på 10-30% jämfört med friska sidan.

Att få en permanent förlängd hälsena på sin skadade sida och ett ändrat gångmönster är också vanligt efter en hälseneruptur. När patienterna själva får uppskatta sina besvär, tycker ändå de flesta att de har god funktion i sin tidigare skadade hälsena. Därför återgår många patienter till idrott utan att de återfått vare sig full styrka, uthållighet eller funktion i vadmuskeln. Denna studie har utvärderat hur biomekaniken i foten och knäleden är 5-10 år efter patienternas hälseneruptur under gång, jogging och hopp.

En jämförelse mellan patienter som hade god tåhävningshöjd (mindre än 15% sidoskillnad) och patienter med dålig tåhävningshöjd (mer än 30% sidoskillnad) vid utvärderingen ett år efter skadan har också gjorts. Trettiofyra patienter (varav tre kvinnor) utvärderades i genomsnitt 6 år efter sin hälseneruptur. Sjutton hade haft mindre än 15 % sidoskillnad i tåhävningshöjd (8 behandlade med operation, 9 med icke operation) och 17 hade haft mer än 30 % sidoskillnad i tåhävningshöjd (9 behandlade med operation och 8 med icke operation) när de utvärderades ett år efter skadan.

Sex år efter hälsenerupturen hade alla patienter fortfarande sämre vadmuskelfunktion, längre hälsena och förändrad biomekanik under gång, jogging och hopp i sin skadade sida jämfört med sin friska. Belastningen i fotleden på den skadade sidan var lägre jämfört med den friska sidan samtidigt som belastningen i knäleden på den skadade sidan var högre jämfört med den friska. När det gäller skillnader mellan grupperna som hade god respektive dålig tåhävningshöjd på sin skadade sida vid ettårsuppföljningen så hade gruppen med mindre än 15 % sidoskillnad fortfarande, 6 år efter skadan, signifikant bättre värden i tåhävningshöjd och vadmuskelarbete. Det var däremot ingen skillnad mellan grupperna när patienterna själva fick skatta sina symptom med Achilles tendon Total Rupture Score (ATRS) och patienterna skattade sig högt (87/100), vilket betyder minimala symptom. Mätt med Physical Activity Scale (PAS) skattade de också sin fysiska aktivitetsnivå högt (4/6).

Gruppen med mindre än 15 % sidoskillnad hade bättre kraftutveckling i fotleden under hopp jämfört med gruppen med mer än 30 % sidoskillnad men under gång och jogging sågs ingen skillnad mellan grupperna. Vi fann signifikanta samband mellan senlängden och tåhävningshöjden 6 år efter skadan. När patienterna gick och joggade fanns det också samband med hur foten sjönk ned på insidan (abduktion) och hur stor skillnad patienterna hade i senlängden mellan frisk och skadad sida. Ju mer skillnad i senlängd desto mer sjönk fotvalvet ned. När det gäller kraftutveckling i fotleden så fann vi också signifikanta samband med vadmuskelarbete, det vill säga ju mer återställd vadmuskelfunktionen är jämfört med friska sidan, desto bättre kraftutveckling hade patienterna. Detta gällde under samtliga aktiviteter. Sammanfattningsvis kan konstateras att förändrad biomekanik i fot- och knäled föreligger lång tid efter hälsenerupturen. Vidare verkar det vara viktigt att redan första året sträva efter optimal vadmuskelfunktion då det, åtminstone under mer krävande aktiviteter som hopp, föreligger fortsatt skillnad 6 år efter skadan mellan de som hade bäst funktion Ytterligare studier behövs för att ytterligare klargöra och fördjupa kunskapen om detta så att säkra och adekvata råd vid återgång till idrott kan ges.

Projektnummer:
FO2015-0029
Lärosäte:
År:
2015

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!