Handikappidrott och kroppspolitik: En estetisk-filosofisk undersökning

Populärvetenskaplig sammanfattning

Syftet med projektet har varit att med estetisk-filosofiska verktyg försök bidra till en djupare förståelse för relationen mellan handikappidrott och ”vanlig” idrott, eller icke handikappidrott. Utgångspunkten vilade på intuitionen att vi dels tenderar att värdera idrottsprestationer utifrån de estetiska upplevelser de ger oss och att detta i sin tur påverkar vår bild av idrotten som sådan, där ”funktionsfullkomligas” idrottsprestationer får representera andra värden än funktionshindrades idrottsprestationer.

För trots att handikappidrotten växt med åren så betraktas handikappidrott fortfarande en anomali. Handikappidrott och icke handikappidrott bedöms således utifrån olika måttstockar: en som gäller för funktionsnedsatta och en som gäller för funktionsfullkomliga. Tydligast märks detta på idrottsestetikens område. Idrottslig skönhet skildras ofta i termer av perfektion, i en strävan efter fullkomlighet, som följaktligen ställs mot det ofullkomliga: perfektionens motsats. Detta är inte endast en estetisk fråga, utan blir också en fråga om etiska förhållningssätt till olika typer av idrottsprestationer och idrottskroppar.

I projektet har jag främst undersökt och analyserat Paralympics utifrån hur det brittiska tv-bolaget Channel 4 försökte sälja Paralympics 2012 i London till en större publik. I en serie dokumentärer och kortfilmer lanserade tv-bolaget spelen genom att framställa Paralympics som något av en freakshow. För detta kom de att få hård kritik.

I min undersökning har jag försökt förstå användningen av begreppet freakshow som ett politiskt vapen mot vad man kan betrakta som en vedertagen uppfattning om en ”normal” elitidrott. I projektet har jag kommit att analysera detta dels utifrån frågor som är kopplade till identitet, funktionsvariationer och subjektspositioneringar och dels utifrån frågor som har med estetisk framställning och narrativ att göra.

Projektets viktigaste resultat och effekter

Eftersom projektet snart kom att bli en utforskning av de attityder och de diskurser som är relaterade till de paralympiska spelen, så blev projektet också en utforskning av hur identitet, visuella uttryck och attityder sammansmälter. Det var särskilt en utgångspunkt som under projektets gång kom att framstå som mer intressant att ytterligare utforska: de paralympiska spelen som hölls i London 2012.

Att projektet hamnade i just de spelen har sina förklaringar. Aldrig tidigare har ett paralympiskt spel fått sådan uppmärksamhet som spelen 2012. Aldrig har det skrivits lika mycket om handikappidrott, som det gjordes inför, under och i samband med de spelen. Framför allt var det mediala intresset för Paralympics enormt, inte minst i jämförelse med den mediebevakning som tidigare paralympiska spel haft.

Men vad var det som egentligen uttrycktes? Vad var det för berättelser som offentliggjordes inför världen? Och hur togs berättelserna emot? För det första var det ingen hemlighet att det flera år innan 2012 hade påbörjats en mycket målmedveten kampanj att göra Paralympics stort. Med det, tänkte sig många, skulle handikappidrotten till sist få sitt definitiva genombrott.

Den paralympiska rörelsen tillsammans med framför allt det brittiska tv-bolaget Channel 4, skapade en kampanj som kom att inte bara bli en kommersiell och publik framgång, utan som också väckte ett intresse för Paralympics bland allt fler i den stora idrottsfamiljen. Men kampanjen kom även att bli ifrågasatt.

Bland de hårdaste kritikerna, som den kanadensiska sociologen och förre detta paralympiern Danielle Peers, var kampanjen en uppvisning i förfrämligande av handikappidrottare. Peers argumenterade att kampanjen vilade på idéer hämtade från de freakshows som framför allt på den nordamerikanska kontinenten var ett inslag i underhållningsindustrin från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Peers hävdade bland annat att anspelningarna till den formen av underhållningstradition skapade en distans till paralympierna.

Peers argumenterar övertygande för sin ståndpunkt. Det är lätt att se att de paralympiska idrottarna bemöts och behandlas på sätt som andra idrottare gör. Ett framträdande drag är att paralympiska idrottare ofta ”avkrävs” svar på hur de blev funktionsnedsatta, och hur det är att forcera de barriärer som ligger ivägen för dem.

På så vis antyds att paralympiernas avvikelser är oönskat, snarare än att de respekteras för de avvikelser de har i relation till majoritetssamhället. De blir abjekt; oönskade representanter för sådant som antas skrämma eller skapa ångest bland de flesta. Samtidigt, menar jag, finns det något problematiskt med ett sådant resonemang.

Denna intuition gav mig skäl att undersöka frågan närmare. Och det var precis det jag gjort i projektet. Med hjälp av estetisk teori, i synnerhet med utgångspunkt i den amerikanske konstteoretikern Tobin Siebers begrepp ”handikappestetik” och Julia Kristevas abjektionsteori i Power of Horrors (1982), kom projektet att undersöka identitet, idrott och funktionsvariationer.

De teoretiska och filosofiska aspekterna fick sedan empirisk kraft genom inte minst den amerikanske socialhistorikern Robert Bogdans stora undersökning om den amerikanska freakshowindustrin i boken Freak Show (1990). Den socialhistoriska berättelsen satte hela frågan om freakshows och freak-begreppet i ett delvis annat ljus än den vedertagna negativa uppfattningen.

Bland annat argumenterar Bogdan att artisterna inom freakshowbranschen inte var exploaterade, utan snarare var det publiken som blev exploaterade eftersom ”freaksen” utförde artistiska illusionsnummer som framställde dem som mer ”udda” än de egentligen var. Detta hindrade dem emellertid inte från att bli klassificerade som abjekt.

Enligt Kristevas abjektionsteori är ett abjekt sådant vi normalt sett skyr eller är rädda för. Ett abjekt är i korthet det oönskade hos ett subjekt. Undersökningar av sådant som sorteras under kategorin abjekt är tämligen vanliga inom framför allt konsten. Mycket av den moderna konsten består av sådana undersökningar, och de har på så vis blivit en integrerad del av konsten och synen på modern konst.

Överfört på idrott, och elitidrott i synnerhet, ger ett annat resultat. Inom det idrottsestetiska fältet tycks fortfarande normen om den traditionella skönheten vara så pass stark att de abjekta inslagen inte betraktas som någonting annat än just abjekt i dess ursprungliga betydelse. Inom idrotten värdesätts exempelvis harmoni, kroppslig integritet och hälsa som bärande beståndsdelar när idrottslig skönhet ska definieras.

Enligt Tobin Siebers teori om handikappestetik, representerar emellertid just handikappestetiken den raka motsatsen till det traditionella skönhetsidealet: inom ramen för det fältet tillskrivs disharmoni, minskad kroppslig integritet och ohälsa ett särskilt värde, det vill säga aspekter som är oförenlig med den gängse uppfattningen av såväl mänsklig som social perfektion.

I min undersökning vidgar jag emellertid perspektivet en aning. Abjekta kvaliteter finns även inom ”vanlig” elitidrott. Så har man exempelvis talat om vissa idrottsliga prestationer i termer av freakishness och även vissa elitidrottares kroppar med samma språkbruk. Men när så sker så är det mer i beundrande ordalag än att det skulle vara ett ”problem” i vidare mening.

Sådant (positivt) tal omfattar sällan handikappidrottare. Delvis kan det handla om en fråga om estetik. Vissa idrottsprestationer faller snabbt in i skönhetsbegreppet medan andra förblir ståendes utanför. När jag konstaterat detta kan det finnas skäl att dra diskussionen ytterligare några steg. Och det är också vad jag har gjort.

För hur ska man förstå denna komplicerade och komplexa fråga normativt? Är det till och med på det viset att det finns skäl att omfamna abjekta kvaliteter, och se dem som en integrerad del av elitidrotten? Kan freak-begreppet användas som ett politiskt och moraliskt? Också dessa frågor har jag kommit att undersöka. Och även kommit att dra en slutsats: Freakbegreppet innebär en destabilisering av de mest vanligt förekommande estetiska uppfattningarna kring idrott.

Att betrakta Paralympics som abjekt innebär också att man kan läsa Paralympics som en politisk, moralisk och estetisk motståndshandling, eller som ett sätt att bekämpa normalitetsdiskursen till förmån för idrottslig pluralism. Således kan man hävda att den kampanj som det brittiska tv-bolaget Channel 4 bedrev innan Paralympics 2012 faktiskt blev en del av en sådan kamp, även om just deras intressen i första hand var av kommersiell natur.

Läs mer

Projektansvarig:
Kutte Jönsson

Populärvetenskaplig sammanfattning

Syftet med projektet har varit att med estetisk-filosofiska verktyg försök bidra till en djupare förståelse för relationen mellan handikappidrott och ”vanlig” idrott, eller icke handikappidrott. Utgångspunkten vilade på intuitionen att vi dels tenderar att värdera idrottsprestationer utifrån de estetiska upplevelser de ger oss och att detta i sin tur påverkar vår bild av idrotten som sådan, där ”funktionsfullkomligas” idrottsprestationer får representera andra värden än funktionshindrades idrottsprestationer.

För trots att handikappidrotten växt med åren så betraktas handikappidrott fortfarande en anomali. Handikappidrott och icke handikappidrott bedöms således utifrån olika måttstockar: en som gäller för funktionsnedsatta och en som gäller för funktionsfullkomliga. Tydligast märks detta på idrottsestetikens område. Idrottslig skönhet skildras ofta i termer av perfektion, i en strävan efter fullkomlighet, som följaktligen ställs mot det ofullkomliga: perfektionens motsats. Detta är inte endast en estetisk fråga, utan blir också en fråga om etiska förhållningssätt till olika typer av idrottsprestationer och idrottskroppar.

I projektet har jag främst undersökt och analyserat Paralympics utifrån hur det brittiska tv-bolaget Channel 4 försökte sälja Paralympics 2012 i London till en större publik. I en serie dokumentärer och kortfilmer lanserade tv-bolaget spelen genom att framställa Paralympics som något av en freakshow. För detta kom de att få hård kritik.

I min undersökning har jag försökt förstå användningen av begreppet freakshow som ett politiskt vapen mot vad man kan betrakta som en vedertagen uppfattning om en ”normal” elitidrott. I projektet har jag kommit att analysera detta dels utifrån frågor som är kopplade till identitet, funktionsvariationer och subjektspositioneringar och dels utifrån frågor som har med estetisk framställning och narrativ att göra.

Projektets viktigaste resultat och effekter

Eftersom projektet snart kom att bli en utforskning av de attityder och de diskurser som är relaterade till de paralympiska spelen, så blev projektet också en utforskning av hur identitet, visuella uttryck och attityder sammansmälter. Det var särskilt en utgångspunkt som under projektets gång kom att framstå som mer intressant att ytterligare utforska: de paralympiska spelen som hölls i London 2012.

Att projektet hamnade i just de spelen har sina förklaringar. Aldrig tidigare har ett paralympiskt spel fått sådan uppmärksamhet som spelen 2012. Aldrig har det skrivits lika mycket om handikappidrott, som det gjordes inför, under och i samband med de spelen. Framför allt var det mediala intresset för Paralympics enormt, inte minst i jämförelse med den mediebevakning som tidigare paralympiska spel haft.

Men vad var det som egentligen uttrycktes? Vad var det för berättelser som offentliggjordes inför världen? Och hur togs berättelserna emot? För det första var det ingen hemlighet att det flera år innan 2012 hade påbörjats en mycket målmedveten kampanj att göra Paralympics stort. Med det, tänkte sig många, skulle handikappidrotten till sist få sitt definitiva genombrott.

Den paralympiska rörelsen tillsammans med framför allt det brittiska tv-bolaget Channel 4, skapade en kampanj som kom att inte bara bli en kommersiell och publik framgång, utan som också väckte ett intresse för Paralympics bland allt fler i den stora idrottsfamiljen. Men kampanjen kom även att bli ifrågasatt.

Bland de hårdaste kritikerna, som den kanadensiska sociologen och förre detta paralympiern Danielle Peers, var kampanjen en uppvisning i förfrämligande av handikappidrottare. Peers argumenterade att kampanjen vilade på idéer hämtade från de freakshows som framför allt på den nordamerikanska kontinenten var ett inslag i underhållningsindustrin från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Peers hävdade bland annat att anspelningarna till den formen av underhållningstradition skapade en distans till paralympierna.

Peers argumenterar övertygande för sin ståndpunkt. Det är lätt att se att de paralympiska idrottarna bemöts och behandlas på sätt som andra idrottare gör. Ett framträdande drag är att paralympiska idrottare ofta ”avkrävs” svar på hur de blev funktionsnedsatta, och hur det är att forcera de barriärer som ligger ivägen för dem.

På så vis antyds att paralympiernas avvikelser är oönskat, snarare än att de respekteras för de avvikelser de har i relation till majoritetssamhället. De blir abjekt; oönskade representanter för sådant som antas skrämma eller skapa ångest bland de flesta. Samtidigt, menar jag, finns det något problematiskt med ett sådant resonemang.

Denna intuition gav mig skäl att undersöka frågan närmare. Och det var precis det jag gjort i projektet. Med hjälp av estetisk teori, i synnerhet med utgångspunkt i den amerikanske konstteoretikern Tobin Siebers begrepp ”handikappestetik” och Julia Kristevas abjektionsteori i Power of Horrors (1982), kom projektet att undersöka identitet, idrott och funktionsvariationer.

De teoretiska och filosofiska aspekterna fick sedan empirisk kraft genom inte minst den amerikanske socialhistorikern Robert Bogdans stora undersökning om den amerikanska freakshowindustrin i boken Freak Show (1990). Den socialhistoriska berättelsen satte hela frågan om freakshows och freak-begreppet i ett delvis annat ljus än den vedertagna negativa uppfattningen.

Bland annat argumenterar Bogdan att artisterna inom freakshowbranschen inte var exploaterade, utan snarare var det publiken som blev exploaterade eftersom ”freaksen” utförde artistiska illusionsnummer som framställde dem som mer ”udda” än de egentligen var. Detta hindrade dem emellertid inte från att bli klassificerade som abjekt.

Enligt Kristevas abjektionsteori är ett abjekt sådant vi normalt sett skyr eller är rädda för. Ett abjekt är i korthet det oönskade hos ett subjekt. Undersökningar av sådant som sorteras under kategorin abjekt är tämligen vanliga inom framför allt konsten. Mycket av den moderna konsten består av sådana undersökningar, och de har på så vis blivit en integrerad del av konsten och synen på modern konst.

Överfört på idrott, och elitidrott i synnerhet, ger ett annat resultat. Inom det idrottsestetiska fältet tycks fortfarande normen om den traditionella skönheten vara så pass stark att de abjekta inslagen inte betraktas som någonting annat än just abjekt i dess ursprungliga betydelse. Inom idrotten värdesätts exempelvis harmoni, kroppslig integritet och hälsa som bärande beståndsdelar när idrottslig skönhet ska definieras.

Enligt Tobin Siebers teori om handikappestetik, representerar emellertid just handikappestetiken den raka motsatsen till det traditionella skönhetsidealet: inom ramen för det fältet tillskrivs disharmoni, minskad kroppslig integritet och ohälsa ett särskilt värde, det vill säga aspekter som är oförenlig med den gängse uppfattningen av såväl mänsklig som social perfektion.

I min undersökning vidgar jag emellertid perspektivet en aning. Abjekta kvaliteter finns även inom ”vanlig” elitidrott. Så har man exempelvis talat om vissa idrottsliga prestationer i termer av freakishness och även vissa elitidrottares kroppar med samma språkbruk. Men när så sker så är det mer i beundrande ordalag än att det skulle vara ett ”problem” i vidare mening.

Sådant (positivt) tal omfattar sällan handikappidrottare. Delvis kan det handla om en fråga om estetik. Vissa idrottsprestationer faller snabbt in i skönhetsbegreppet medan andra förblir ståendes utanför. När jag konstaterat detta kan det finnas skäl att dra diskussionen ytterligare några steg. Och det är också vad jag har gjort.

För hur ska man förstå denna komplicerade och komplexa fråga normativt? Är det till och med på det viset att det finns skäl att omfamna abjekta kvaliteter, och se dem som en integrerad del av elitidrotten? Kan freak-begreppet användas som ett politiskt och moraliskt? Också dessa frågor har jag kommit att undersöka. Och även kommit att dra en slutsats: Freakbegreppet innebär en destabilisering av de mest vanligt förekommande estetiska uppfattningarna kring idrott.

Att betrakta Paralympics som abjekt innebär också att man kan läsa Paralympics som en politisk, moralisk och estetisk motståndshandling, eller som ett sätt att bekämpa normalitetsdiskursen till förmån för idrottslig pluralism. Således kan man hävda att den kampanj som det brittiska tv-bolaget Channel 4 bedrev innan Paralympics 2012 faktiskt blev en del av en sådan kamp, även om just deras intressen i första hand var av kommersiell natur.

Projektnummer:
P2014-0128
Forskare:
Kutte Jönsson
Lärosäte:
Malmö högskola
År:
2014

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!