Idrottens tävlingsfostran. Konkurrens, prestation och gemenskap inom svensk idrott 1965-2005

Bakgrund och syfte med projektet

I föreliggande studie beskrivs och analyseras idrottstävlingarnas status och ställning inom svensk idrott 1965-2005 och den kritik som riktats mot tävlandet och indirekt det meritokratiska idealet. Här granskas olika aktörer och inom- och utomidrottsliga argumentationslinjer och hur kritik, men också försvaret av tävlandet, kan kopplas till det som hände i samhället i övrigt. Särskilt intresse ägnas ”talet om tävlandet” och den betydelse tävlingen tillskrivits angående ”utslagningen” inom idrotten. Projektet ska ge en djupare förståelse av tävlingens status inom idrotten men också – indirekt – belysa det meritokratiska idealet och svårigheterna att förena detta med politiska jämlikhetsideal och nya pedagogiska strömningar som betonat individualism och människors rätt till värderingsfri olikhet.

En analys av idrottens tävlande och dess status 1965-2005 belyser och hur centrala samhälleliga värderingsprinciper, relevanta för inte bara idrotten, skiftat över tid. Diskussionen för och emot tävlingsprincipen för 80-120 år sedan, och uppslutningen kring denna, speglade sin tids värderingar och på samma sätt förhåller det sig med diskussionen och den restriktiva synen på tävlingsprincipen 1965-2005.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

I undersökningen friläggs den kritik som svenska idrottsforskarna sedan 1970-talet riktat mot tävlandet inom svensk idrott, inklusive den som förekommit i skolan. Det är dock viktigt att framhålla att tävlingskritiken generellt varit (är) mindre framträdande, eller helt saknats, hos de svenska idrottsforskare som utgått från Michael Foucaults teorier kropp och disciplinering samt hos de forskare som fostrats i den västsvenska miljö som haft pedagogen Göran Patriksson som centralgestalt.

De tävlingskritiska idrottsforskarna tillskriver ”tävlingsidrotten” ett innehåll överladdat på allvar, inhumana krav, primitiva känsloutlevelser och fåfäng statusjakt. Det som kännetecknar denna kritik, och som skiljer ut den från annan liknande kritik av idrotten, är utgångspunkten att det är tävlingsidrotten/praktiken ”tävling och rangordning” i sig som genom sin inneboende essens leder till problem av skilda slag. Lösningsförslagen illusterar också detta då man förordar idrott utan tävlingsinslag och/eller fysiska aktivitetsformer med andra överordnade logiker, exempelvis ”lek och rekreation”. Detta förklarar också den idealiserande lekretoriken och spontanidrottspositivismen.

Den tävlingskritiska traditionen etablerades inom tongivande delar av svensk beteendevetenskaplig idrottsforskning under 1970- coh 1980-talen och har levt vidare till dags dato. I korthet menar jag att den är ett uttryck för en idrottsvetenskaplig diskurs, med rötter i en allmänpedagogisk strömning där leken och lustfyllt lärande värderats högt. Individers olikheter och skilda förmågor skulle tolereras och bejakas och inte värderas som bättre eller sämre, vilket inte harmoniserat med idrottens värderingsmatris. Detta värderelativistiska synsätt var också sannolikt ett uttryck för det senmoderna samhällets utopiska vision om ett socialt vara utan kollektivt påtvingade krav och begränsningar. Idrottsforskarna har, som sensibla uttolkare av unga människors tankar och behov, gjort sig till förespråkare för en senmodern idrott (individuell och nu-orienterad hedonisism). Här finns också spår av den (vänster-) politiskt färgade 1970-tals kritiken av idrotten i ”konkurrenssamhället”, med lös koppling till forskare som Bero Rigauer, Henning Eichberg, Seppo Hentilä, Johan Huizinga, Mihaly Csikszentmihalyi och, under de senaste 15-20 åren, den franske sociologen Pierre Bourdieu. Här finns möjligen också äldre historiska rötter då de svenska idrottsforskarnas kritik sedan 1970-talet är märkvärdigt lik den som linggymnastikens företrädare (traditionalisterna) för ungefär hundra år sedan riktade mot den framväxande moderna idrotten (det vill säga ”tävlingsidrotten”). Det är mera osäkert om den tävlingskritiska traditionen kan kopplas till den svenska välfärdsstatens framväxt och jämlikhetsideal. Däremot har det funnits en strävan att distansera sig från Riksidrottsförbundet (föreningsidrotten/tävlingsidrotten), och deras ensidigt positiva syn på tävlan och färdighetsträning; att vara ett nödvändigt korrektiv så att säga. På detta sätt kunde också inomvetenskaplig legitimitet erhållas, viktigt under uppbyggnaden av ett nytt vetenskapligt fält.

Styrkan i ovanstående idrottsvetenskapliga diskurs visas inte minst av att begrepp som tävlingsidrott, tävling och lek, från och med 1980-talet slut, inte definierats särskilt distinkt, eller överhuvudtaget. Forskarna visste så att säga var som avsågs med exempelvis ”tävlingsidrott” (ibland med hänvisning till de svenska idrottshistorikernas uttolkning av internationella stadieteorier). Den moderna idrotten, tävling, träning eller vardagsmotionerande, har inte heller i någon högre grad problematiserats som sociala praktiker, snarare som individuella praktiker, där individens motiv, upplevelser och sociala status (genom konsumtion av idrott) stått i centrum. Kanske är detta ett uttryck för den egenheten att svensk beteendevetenskaplig idrottsforskning dominerats av psykologer och pedagoger, medan däremot sociologer nästan helt lyst med sin frånvaro.

Läs mer

Projektansvarig:
Jonny Hjelm
Projektnummer:
P2010-0038
Lärosäte:
År:
2010

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!