Långtidsuppföljning av patienter med total hälseneruptur

Bakgrund och syfte med projektet

Trots att akillessenan är kroppens största och starkaste sena är skador i akillessenan vanliga hos både kvinnor och män och har ökat senaste decennierna. Skador i senor läker oftast långsamt och det är vanligt att senan inte återfår sin ursprungliga funktion och struktur. Akillesrupturer kräver lång rehabilitering i minst sex månader och många patienter återhämtar sig ändå inte fullständigt. Hur den optimala rehabiliteringen ska se ut är till stora delar okänt. Nya studier indikerar att tidig rörelseträning och belastning av benet minskar antalet rerupturer och andra komplikationer. Det är också stora individuella skillnader mellan patienterna vad gäller deras styrka, uthållighet, hoppförmåga och patientrapporterade symptom.

Syftet med denna studie var att utvärdera om patienter fem år efter skada har fortsatta besvär med vadmuskelstyrka och om de hade en längre sena på den skadade sidan. Ytterligare ville vi undersöka om senlängd och vadmuskelstyrka korrelerade med symptom, funktionsnedsättningar och fotstruktur. Detta för att få en större helhetsbild samt ökad förståelse angående varför många patienter har fortsatta långvariga besvär och vad som skiljer dessa från dem som återfår full funktion.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Hälsenan är kroppens största sena och har relativt hög risk att skadas. En akut hälseneruptur drabbar vanligen manliga motionsidrottare i medelåldern. I Sverige är det många som skadas i samband med racketsporter men även vid andra idrotter som innehåller löpning och hopp. Det finns flera olika behandlingsalternativ men det stora valet som diskuteras är om patienterna skall opereras eller inte. Det som idag är ett kliniskt problem är att oavsett om patienterna behandlas med operation eller ej så har majoriteten av patienter nedsatt funktion och fortsatta förändringar i senans struktur efter avslutad rehabilitering. Däremot så uppger många en låg grad av symptom.

Denna studie har utvärderat hälsenans struktur och patienternas symptom och funktion fem år efter en hälseneruptur. Sextiosju patienter (varav 13 var kvinnor) utvärderades mellan 5-8 år efter en akut hälseneruptur. Av dessa patienter hade 35 behandlats med operation och 32 utan operation, i övrigt var deras behandlingar identiska. Gruppen hade generellt låg grad av symptom vilket visade sig  genom att medeltalet på frågeformuläret Achilles tendon Total Rupture Score (ATRS) var 91/100 där 100 innebär inga besvär eller problem med aktiviteter. Däremot var den skadade sidans hälsena signifikant längre än den friska sidan och detta gällde oavsett behandlingsmetod. Den skadade sidan var också svagare och patienterna hoppade sämre på den skadade sidan jämfört med den friska sidan. Den skadade sidan hade också signifikanta skillnader i fotstruktur jämfört med den skadade sidan.

Hålfoten på den skadade sidan var lägre än på den friska sidan men skillnaden mellan obelastad och belastad fot var mindre på den skadade sidan jämfört med den friska. Om dessa förändringar är relaterade till förändringar i löp- och gångbiomekanik är något som behöver studeras i framtiden. I denna studie fanns det ingen signifikant korrelation mellan skillnaden i senlängd och tåhävningshöjd (jämfört med friska sidan) vilket tidigare har hittats i patienter upp till ett år efter skada. Patienternas tåhävningshöjd hade också ökat signifikant jämfört med utvärderingen ett år efter skada vilket inte var förväntat eftersom man tidigare har funnit att det inte är några signifikanta förändringar mellan ett och två år efter skada.

Denna studie tyder på att kroppen kan fortsätta anpassa sig och är träningsbar mycket lång tid efter skada. Patienterna har inte några större besvär med att vara fysiskt aktiva, däremot vet vi ännu inte om de funktionella förändringar som finns ökar risken för skada så detta behöver ytterligare utvärderas.

Projektansvarig:
Karin Grävare Silbernagel

Bakgrund och syfte med projektet

Trots att akillessenan är kroppens största och starkaste sena är skador i akillessenan vanliga hos både kvinnor och män och har ökat senaste decennierna. Skador i senor läker oftast långsamt och det är vanligt att senan inte återfår sin ursprungliga funktion och struktur. Akillesrupturer kräver lång rehabilitering i minst sex månader och många patienter återhämtar sig ändå inte fullständigt. Hur den optimala rehabiliteringen ska se ut är till stora delar okänt. Nya studier indikerar att tidig rörelseträning och belastning av benet minskar antalet rerupturer och andra komplikationer. Det är också stora individuella skillnader mellan patienterna vad gäller deras styrka, uthållighet, hoppförmåga och patientrapporterade symptom.

Syftet med denna studie var att utvärdera om patienter fem år efter skada har fortsatta besvär med vadmuskelstyrka och om de hade en längre sena på den skadade sidan. Ytterligare ville vi undersöka om senlängd och vadmuskelstyrka korrelerade med symptom, funktionsnedsättningar och fotstruktur. Detta för att få en större helhetsbild samt ökad förståelse angående varför många patienter har fortsatta långvariga besvär och vad som skiljer dessa från dem som återfår full funktion.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Hälsenan är kroppens största sena och har relativt hög risk att skadas. En akut hälseneruptur drabbar vanligen manliga motionsidrottare i medelåldern. I Sverige är det många som skadas i samband med racketsporter men även vid andra idrotter som innehåller löpning och hopp. Det finns flera olika behandlingsalternativ men det stora valet som diskuteras är om patienterna skall opereras eller inte. Det som idag är ett kliniskt problem är att oavsett om patienterna behandlas med operation eller ej så har majoriteten av patienter nedsatt funktion och fortsatta förändringar i senans struktur efter avslutad rehabilitering. Däremot så uppger många en låg grad av symptom.

Denna studie har utvärderat hälsenans struktur och patienternas symptom och funktion fem år efter en hälseneruptur. Sextiosju patienter (varav 13 var kvinnor) utvärderades mellan 5-8 år efter en akut hälseneruptur. Av dessa patienter hade 35 behandlats med operation och 32 utan operation, i övrigt var deras behandlingar identiska. Gruppen hade generellt låg grad av symptom vilket visade sig  genom att medeltalet på frågeformuläret Achilles tendon Total Rupture Score (ATRS) var 91/100 där 100 innebär inga besvär eller problem med aktiviteter. Däremot var den skadade sidans hälsena signifikant längre än den friska sidan och detta gällde oavsett behandlingsmetod. Den skadade sidan var också svagare och patienterna hoppade sämre på den skadade sidan jämfört med den friska sidan. Den skadade sidan hade också signifikanta skillnader i fotstruktur jämfört med den skadade sidan.

Hålfoten på den skadade sidan var lägre än på den friska sidan men skillnaden mellan obelastad och belastad fot var mindre på den skadade sidan jämfört med den friska. Om dessa förändringar är relaterade till förändringar i löp- och gångbiomekanik är något som behöver studeras i framtiden. I denna studie fanns det ingen signifikant korrelation mellan skillnaden i senlängd och tåhävningshöjd (jämfört med friska sidan) vilket tidigare har hittats i patienter upp till ett år efter skada. Patienternas tåhävningshöjd hade också ökat signifikant jämfört med utvärderingen ett år efter skada vilket inte var förväntat eftersom man tidigare har funnit att det inte är några signifikanta förändringar mellan ett och två år efter skada.

Denna studie tyder på att kroppen kan fortsätta anpassa sig och är träningsbar mycket lång tid efter skada. Patienterna har inte några större besvär med att vara fysiskt aktiva, däremot vet vi ännu inte om de funktionella förändringar som finns ökar risken för skada så detta behöver ytterligare utvärderas.

Projektnummer:
FO2012-0035
Lärosäte:
Göteborgs universitet
År:
2012
Nyckelord:

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!