Nya offentliga idrottsanläggningar – för vem, hur och varför?

Bakgrund och syfte med projektet

Hur facilitetsstrukturen ser ut och förändras över tid när det gäller invånarnas tillgång och tillgänglighet är till stor del avhängigt lokalpolitiska beslut. Tidigare forskning har visat att den historiskt snabba offentliga utbyggnaden under 1950-, 60- och 70-talen medförde en hög anläggningstäthet per invånare i Sverige jämfört med många andra länder.

Samtidigt framgår också att investeringsprioriteringar och bidrags- och subventionssystem gynnade vissa idrotter, förbund, föreningar och utövare mer än andra.I föreliggande projekt står idrottens anläggningar i Stockholms stad i fokus.

Mer specifikt ska stockholmarnas tillgång och tillgänglighet till breddidrottsanläggningar, det vill säga till anlagda ytor och biytor som är populära bland många, förhållas till samhällsutvecklingen i stort och till den idrotts- och anläggningspolitiska utvecklingen i Sveriges kommuner under perioden 1985-2014.

Frågeställningarna är följande:

  • Råder det brist på breddidrottsanläggningar i Stockholms stad?
  • Vad ligger i så fall bakom den eventuella anläggningsbristen?
  • Utifrån den beskrivna problembilden – vilka är lösningsförslagen?

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Paul Sjöblom vid Stockholms universitet har skrivit en forskningsrapport som ger en historisk förklaring till varför anläggningssituationen i Stockholm ser ut som den gör.

Sjöblom har bland annat jämfört Stockholm med Göteborg och Malmö samt gjort en internationell utblick och studerat anläggningssituationen i Köpenhamn och Oslo. Denna rapport ger en bakgrund som går tillbaka till 1985. I rapporten granskas förslag, beslut och hur olika politiska ideologier påverkat processen.

Idrotts- och fritidschefer upplever att många anläggningar blivit alldeles för dyra på grund av att idrottsytor hänvisas dit det råder dåliga markförhållanden, samt att det i förvaltningen finns otillräcklig kompetens samt avsaknad av verktyg för uppföljning och kontroll. Tjänstemännen i idrottsförvaltningen hänvisar å sin sida till knappa och föråldrade resurser och tidsbrist, samt till att politiken är alltför opportunistisk och kortsiktig. Det har också varit svårt i upphandlingarna att få till konkurrens mellan byggbolagen, och därmed prispress.

Formella krav på idrottsytor saknas i Plan- och bygglagen, vilket gör att det idag tas liten hänsyn till idrotten i stadsplaneringsprocessen.

Med rapporten som grund kan konstateras, att Stockholmsregionen ligger efter på anläggningsområdet, i synnerhet när det gäller breddidrottsanläggningar “för alla”. En redan svår situation riskerar att förvärras ytterligare då regionen beräknas växa från knappt två miljoner invånare 2010 till cirka 2,5 miljoner invånare 2050.

Att nå visionen om att bygga ikapp och, därefter, bygga i takt kommer att ställa stora krav på samtliga intressenter; politiker, tjänstemän, byggherrar och inte minst idrottsrörelsen. Dagens unga får inte samma möjlighet till idrott som tidigare generationer. Vissa idrotter har en kösituation och kan inte ta emot alla de barn och ungdomar som vill in. Men det finns stora möjligheter att förbättra läget – om man samverkar, kraftsamlar och kommer överens.

Läs mer

Projektansvarig:
Paul Sjöblom
Projektnummer:
P2014-0069
Lärosäte:
År:
2014
Nyckelord:

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!