Patientens perspektiv på en främre korsbandsskada

Bakgrund och syfte med projektet

Trots den stora mängden av studier på personer med främre korsbandsskador (ACL-skador), kan vi fortfarande inte ge ett bra svar på varför vissa personer klarar av att ha en bra funktion och återgå till sin idrott efter skadan, medans andra hindras från återgång. Endast ett fåtal studier har undersökt sambandet mellan fysisk funktion och psykologiska faktorer efter ACL-rekonstruktion och inga studier har undersökt denna relation hos patienter som behandlas utan kirurgi. Utöver detta, har rehabiliteringsprogrammen inte anpassats till patienters känslor och tankar. Kunskap om patientens känslor om hans/hennes skadade knä och hur dessa kan påverka rehabilitering och resultatet är begränsad.

Syftet med studien var att undersöka och prospektivt följa patientens känslor och tankar om sin skada och hur skadan påverkar dem, från det att de fått preliminär diagnos av en främre korsbandsskada, till tre år efter skadan. Vi ville veta om dessa känslor och tankar har betydelse för funktionell återhämtning efter skada, och hur de korrelerar till patienternas fysiska funktion. Dessutom ville vi veta hur rehabiliteringen har påverkat det subjektiva och objektiva resultatet.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

En främre korsbandsskada (ACL) orsakar instabilitet och lång frånvaro från idrott, eller till och med slutet på en idrottskarriär. Dessutom kan skadan skapa känslor som osäkerhet och rädsla för hur mycket skadan kommer att inverka på den framtida funktionen. Omfattningen av skadans inverkan på deltagande i aktiviteter varierar: några upplever instabilitet i vardagen, medan andra kan återgå till samma aktivitetsnivå som innan skadan. Några kan till och med återgå till aktiviteter som ställer höga krav på knäet, men inte alltid utan symtom och tillfällen då knäet viker sig.

Tidigare studier har påvisat vikten av att undersöka flera olika faktorer som är viktiga för att återgå till tidigare aktivitet och idrott, så som knästatus, muskelfunktion, psykologiska faktorer, hopptester och självrapporterad funktion. Resultatet av dessa faktorer ger dock inte svar på hur individerna själva erfar sitt deltagande i aktivitet eller vad de upplever har inverkat till deras nuvarande aktivitetsnivå.

Syftet med en av studien som nu är avslutad, var att beskriva hur individer med en icke-opererad ACL-skada erfar sitt deltagande i aktivitet och känslor för det, samt vad de upplever har inverkat till deras nuvarande aktivitetsnivå.

Nitton individer med en ACL-skada som uppkommit för 1-5 år sedan, intervjuades. Intervjuerna analyserades med en fenomenografisk ansats. Det resulterar i en variation av upplevelser från en grupp individer och inte vad den enskilda individen upplever.

Det identifierades fem skilda sätt att erfara deltagande i aktivitet: fullt deltagande, deltagande utifrån riskvärdering, deltagande utifrån upplevd kontroll av knät, deltagande utifrån symtom från knät och deltagande utifrån negligering av knäskadan. Kategorierna var uppbyggda av fem relaterade aspekter: fokus, nivå av deltagandet, aktiviteter, strategier och känslor. Deltagandet i aktiviteter berodde på vad fokus låg på (aktiviteten, risk för skada, kontroll över knät, symtom), förmågan/oförmågan att delta och vilka strategier som användes. En individ kunde erfara sitt deltagande olika beroende på vilken aktivitet det gällde. Deltagandet i aktiviteter kunde också förändras över tid.

Faktorer som inverkade på aktivitetsnivån beskrevs som hindrande eller förstärkande för aktivitetsnivån. Det beskrevs att det fanns ett samband mellan de fysiska faktorerna (graden av instabilitet, symtom och att återfå den fysiska funktionen) och de psykologiska (rädsla för att skada sig igen, förtroende för knäfunktionen). Bättre fysiska funktioner resulterade i högre förtroende för knäfunktionen och minskad rädsla för att skada sig igen, vilket förstärkte deltagandet i aktiviteterna och vise versa. En förstärkande faktor som nämndes var också tiden, att med tiden blev knäet bättre, vilket resulterade i en högre aktivitetsnivå. De fanns beskrivningar om att knäet läkte, det fick vila från tyngre, ansträngande aktiviteter och det tog tid att (åter)lära in rörelsemönster och nya tekniker.

Som slutsats kan man säga att fullt deltagande uppnåddes genom olika strategier och var även möjligt i mer knäkrävande aktiviteter. De flesta var nöjda med sin aktivitetsnivå, även om man varit tvungen att sänka eller modifiera sin aktivitetsnivå. Om sänkning av aktivitetsnivån inte var ens eget val och man upplevde sig hindrad förekom negativa känslor.

Ytterligare studier behövs för att undersöka om de som negligerar sin knäskada har en högre risk för ytterligare skador, samt om de som upplever sig hindrade är hjälpta av en rekonstruktion av det skadade korsbandet. De faktorer som beskrevs att öka och hindrar aktivitetsnivån kan vara av vikt för sjukgymnaster att ta hänsyn till under rehabiliteringen och förstärka de som ökar och hjälp till att komma över hindren.

Syftet med den andra avslutade studien var att översättning, validitets- och reliabilitetstesta frågeformuläret Anterior Cruciate Ligament – Return to Sport after Injury, ACL-RSI. Detta frågeformulär värderar patienternas skattning av självförtroende för att delta i idrott, rädsla för att skada sig igen och riskvärdering vid återgång till idrott. Formuläret översattes enligt vetenskaplig praxis samt validitetstestades på 182 patienter och reliabilitetstestades på 43 patienter. Resultaten visar att den svenska versionen av ACL-RSI är valid och reliabel och kan rekommenderas för användning när syftet är att utvärdera faktorer som påverkar tillbakagång till idrott efter en ACL-skada.

Läs mer

Projektansvarig:
Joanna Kvist

Bakgrund och syfte med projektet

Trots den stora mängden av studier på personer med främre korsbandsskador (ACL-skador), kan vi fortfarande inte ge ett bra svar på varför vissa personer klarar av att ha en bra funktion och återgå till sin idrott efter skadan, medans andra hindras från återgång. Endast ett fåtal studier har undersökt sambandet mellan fysisk funktion och psykologiska faktorer efter ACL-rekonstruktion och inga studier har undersökt denna relation hos patienter som behandlas utan kirurgi. Utöver detta, har rehabiliteringsprogrammen inte anpassats till patienters känslor och tankar. Kunskap om patientens känslor om hans/hennes skadade knä och hur dessa kan påverka rehabilitering och resultatet är begränsad.

Syftet med studien var att undersöka och prospektivt följa patientens känslor och tankar om sin skada och hur skadan påverkar dem, från det att de fått preliminär diagnos av en främre korsbandsskada, till tre år efter skadan. Vi ville veta om dessa känslor och tankar har betydelse för funktionell återhämtning efter skada, och hur de korrelerar till patienternas fysiska funktion. Dessutom ville vi veta hur rehabiliteringen har påverkat det subjektiva och objektiva resultatet.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

En främre korsbandsskada (ACL) orsakar instabilitet och lång frånvaro från idrott, eller till och med slutet på en idrottskarriär. Dessutom kan skadan skapa känslor som osäkerhet och rädsla för hur mycket skadan kommer att inverka på den framtida funktionen. Omfattningen av skadans inverkan på deltagande i aktiviteter varierar: några upplever instabilitet i vardagen, medan andra kan återgå till samma aktivitetsnivå som innan skadan. Några kan till och med återgå till aktiviteter som ställer höga krav på knäet, men inte alltid utan symtom och tillfällen då knäet viker sig.

Tidigare studier har påvisat vikten av att undersöka flera olika faktorer som är viktiga för att återgå till tidigare aktivitet och idrott, så som knästatus, muskelfunktion, psykologiska faktorer, hopptester och självrapporterad funktion. Resultatet av dessa faktorer ger dock inte svar på hur individerna själva erfar sitt deltagande i aktivitet eller vad de upplever har inverkat till deras nuvarande aktivitetsnivå.

Syftet med en av studien som nu är avslutad, var att beskriva hur individer med en icke-opererad ACL-skada erfar sitt deltagande i aktivitet och känslor för det, samt vad de upplever har inverkat till deras nuvarande aktivitetsnivå.

Nitton individer med en ACL-skada som uppkommit för 1-5 år sedan, intervjuades. Intervjuerna analyserades med en fenomenografisk ansats. Det resulterar i en variation av upplevelser från en grupp individer och inte vad den enskilda individen upplever.

Det identifierades fem skilda sätt att erfara deltagande i aktivitet: fullt deltagande, deltagande utifrån riskvärdering, deltagande utifrån upplevd kontroll av knät, deltagande utifrån symtom från knät och deltagande utifrån negligering av knäskadan. Kategorierna var uppbyggda av fem relaterade aspekter: fokus, nivå av deltagandet, aktiviteter, strategier och känslor. Deltagandet i aktiviteter berodde på vad fokus låg på (aktiviteten, risk för skada, kontroll över knät, symtom), förmågan/oförmågan att delta och vilka strategier som användes. En individ kunde erfara sitt deltagande olika beroende på vilken aktivitet det gällde. Deltagandet i aktiviteter kunde också förändras över tid.

Faktorer som inverkade på aktivitetsnivån beskrevs som hindrande eller förstärkande för aktivitetsnivån. Det beskrevs att det fanns ett samband mellan de fysiska faktorerna (graden av instabilitet, symtom och att återfå den fysiska funktionen) och de psykologiska (rädsla för att skada sig igen, förtroende för knäfunktionen). Bättre fysiska funktioner resulterade i högre förtroende för knäfunktionen och minskad rädsla för att skada sig igen, vilket förstärkte deltagandet i aktiviteterna och vise versa. En förstärkande faktor som nämndes var också tiden, att med tiden blev knäet bättre, vilket resulterade i en högre aktivitetsnivå. De fanns beskrivningar om att knäet läkte, det fick vila från tyngre, ansträngande aktiviteter och det tog tid att (åter)lära in rörelsemönster och nya tekniker.

Som slutsats kan man säga att fullt deltagande uppnåddes genom olika strategier och var även möjligt i mer knäkrävande aktiviteter. De flesta var nöjda med sin aktivitetsnivå, även om man varit tvungen att sänka eller modifiera sin aktivitetsnivå. Om sänkning av aktivitetsnivån inte var ens eget val och man upplevde sig hindrad förekom negativa känslor.

Ytterligare studier behövs för att undersöka om de som negligerar sin knäskada har en högre risk för ytterligare skador, samt om de som upplever sig hindrade är hjälpta av en rekonstruktion av det skadade korsbandet. De faktorer som beskrevs att öka och hindrar aktivitetsnivån kan vara av vikt för sjukgymnaster att ta hänsyn till under rehabiliteringen och förstärka de som ökar och hjälp till att komma över hindren.

Syftet med den andra avslutade studien var att översättning, validitets- och reliabilitetstesta frågeformuläret Anterior Cruciate Ligament – Return to Sport after Injury, ACL-RSI. Detta frågeformulär värderar patienternas skattning av självförtroende för att delta i idrott, rädsla för att skada sig igen och riskvärdering vid återgång till idrott. Formuläret översattes enligt vetenskaplig praxis samt validitetstestades på 182 patienter och reliabilitetstestades på 43 patienter. Resultaten visar att den svenska versionen av ACL-RSI är valid och reliabel och kan rekommenderas för användning när syftet är att utvärdera faktorer som påverkar tillbakagång till idrott efter en ACL-skada.

Projektnummer:
P2010-0069
Forskare:
Joanna Kvist
Lärosäte:
Linköpings universitet
År:
2010
Nyckelord:

Feedback

All form av feedback är välkommen.

Var innehållet i artikeln det du sökte efter?
Skriv en kommentar
Ditt meddelande är skickat!