Att sluta med idrott. En analys av avslutsprocessen bland idrottens barn och unga.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Syftet med denna studie är att nå fördjupad kunskap om vad som leder fram till beslutet att sluta med en idrott i unga år. Det specifika syftet är att analysera avslutsprocessen som barn och deras föräldrar går igenom för att nå en djupare förståelse för hur olika faktorer samverkar och påverkar unga att avsluta sitt idrottsdeltagande.

Avsikten är att djupare förstå idrottens betydelse i en ung människas liv och vad som är viktigt att ta hänsyn till för att ett barn inte ska börja tänka på att sluta med idrott eller med andra ord få dem att fortsätta längre med idrott. Resultaten baseras på data från 14 deltagare varav kvalitativa semistrukturerade intervjuer har genomförts med sju barn mellan 14 och 18 år samt med sju föräldrar till dessa barn. Deltagande barn hade slutat med simning, innebandy eller fotboll för ungefär ½-2,5 år sedan.

Analysen pekar på att orsaken till barnens första tvekan inte i första hand utgår från individnivån (till exempel att tränarna är orsak till att de slutar eller att de själva inte var intresserade av att fortsätta). Enligt analysen i denna studie utgörs avslutsprocessen av en mer komplex påverkansprocess än så. Utöver individens förutsättningar och uppfattningar på individnivå är både den idrottsstruktur och idrottskultur som individerna befinner sig i (idrottens kontextuella förutsättningar) av betydelse och del i ett orsakssamband.

Oavsett hur förstående människor på individnivå runt omkring en ung idrottsutövare är finns risken för att denna går in i en avslutsprocess på grund av påverkan av de strukturella och kulturella förutsättningar som idrottsverksamheten bygger på. Genom analysen framträder därmed en bild av att ”orsaken” till avbrott kan handla om orsaker på flera nivåer (till exempel på individuell, strukturell och kulturell nivå).

Orsaker till avslutet har i vissa fall ett ursprung i strukturen och i organiseringen av själva idrottsaktiviteten som ibland kan sägas vara det som ”tvingar” barnen in i avslutsprocessen. Annorlunda formulerat skulle det kunna beskrivas som att idrottsstrukturen ”tvingar” ungdomarna att sluta med idrotten. Det visar sig exempelvis att barn och familjer ibland gör allt de kan för att undvika att barnet ska sluta, men att det ändå blir en omöjlighet att fortsätta till slut.

Ett exempel på den strukturella organiseringens betydelse är när träningsmängden ökar till en slags orimlighetens gräns. En vanlig förklaring som kan höras när någon ung individ slutar med idrott är att det främst skulle handla om att det är individens eget intresse och motivation som har svalnat. Så kan också det enkla svaret vara ibland men betydligt svårare är att slå fast vad som i så fall ligger bakom det minskade intresset hos individen, varför man kanske inte försöker ta reda på bakomliggande orsaker.

Sällan förklaras avbrott med att strukturella eller kulturella aspekter bidrar till att tvinga fram känslan som resulterar i minskat intresse och som slutligen kommer till uttryck hos individen i form av att ”det inte är roligt längre”. Det kan vara lätt att ta till förklaring på individnivån som signalerar att det är individens eget ”val” eller ”fel” att denna slutat.

Detta är enligt mig ett hinder för fördjupad förståelse för det komplexa skeendet som avslutsprocessen utgör. Det är en fara att nöja sig med att säga att individen tappat intresset och utgå ifrån att det är huvudorsaken då det egentligen är ett resultat av en komplex avslutsprocess där flera orsaker på strukturell, kulturell och individnivå tillsammans kan vara avgörande för beslutet.

En central slutsats är att det är viktigt att problematisera betydelsen av hur relationen mellan faktorer på struktur-, kultur- och individnivå samverkar och påverkar avslutsprocessen om man djupare vill nå en förståelse vad barn och deras familjer går igenom när barnet kommer fram till ett beslut om att sluta med sitt aktiva idrottsdeltagande.

Istället för att direkt gå på individnivån är det viktigt att ta ”vägen” över de strukturella förutsättningarna som utgör idrottsverksamheten samt den kulturella fostran som det innebär att vara idrottsutövare under längre tid för att förstå unga idrottsaktiva individer. Vägen är också viktig att belysa för att förstå vad som, med precision, skulle kunna göras om man vill vidta åtgärder för att idrottsaktiva barn i idrottsförening ska fortsätta med den specifika idrotten eller med någon annan form av idrott.

Mer forskning utifrån ett barnperspektiv behövs. Resultaten visar att det finns; barn som behöver lite mer fritid än vad idrottsdeltagandet möjliggör kan ”tvingas” sluta med idrotten; barn som fostras in i en prestationslogik till slut inte gillar att idrotta för att motionera eller bara för att ha skoj; barn som inte ens visste att de ”kunde” sluta; barn som på grund av idrotten inte haft utrymme att vara med andra barn på fritiden vilket lett till en begränsad social kompetens; barn som undrar om tiden i idrotten varit förgäves när de slutat och inte blivit en olympier etc.

To be a “coach parent” and a “coach child” in sport in the light of changing childrearing discourses

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Syftet med denna studie är att nå fördjupad kunskap om vad som leder fram till beslutet att sluta med en idrott i unga år. Det specifika syftet är att analysera avslutsprocessen som barn och deras föräldrar går igenom för att nå en djupare förståelse för hur olika faktorer samverkar och påverkar unga att avsluta sitt idrottsdeltagande.

Avsikten är att djupare förstå idrottens betydelse i en ung människas liv och vad som är viktigt att ta hänsyn till för att ett barn inte ska börja tänka på att sluta med idrott eller med andra ord få dem att fortsätta längre med idrott. Resultaten baseras på data från 14 deltagare varav kvalitativa semistrukturerade intervjuer har genomförts med sju barn mellan 14 och 18 år samt med sju föräldrar till dessa barn. Deltagande barn hade slutat med simning, innebandy eller fotboll för ungefär ½-2,5 år sedan.

Analysen pekar på att orsaken till barnens första tvekan inte i första hand utgår från individnivån (till exempel att tränarna är orsak till att de slutar eller att de själva inte var intresserade av att fortsätta). Enligt analysen i denna studie utgörs avslutsprocessen av en mer komplex påverkansprocess än så. Utöver individens förutsättningar och uppfattningar på individnivå är både den idrottsstruktur och idrottskultur som individerna befinner sig i (idrottens kontextuella förutsättningar) av betydelse och del i ett orsakssamband.

Oavsett hur förstående människor på individnivå runt omkring en ung idrottsutövare är finns risken för att denna går in i en avslutsprocess på grund av påverkan av de strukturella och kulturella förutsättningar som idrottsverksamheten bygger på. Genom analysen framträder därmed en bild av att ”orsaken” till avbrott kan handla om orsaker på flera nivåer (till exempel på individuell, strukturell och kulturell nivå).

Orsaker till avslutet har i vissa fall ett ursprung i strukturen och i organiseringen av själva idrottsaktiviteten som ibland kan sägas vara det som ”tvingar” barnen in i avslutsprocessen. Annorlunda formulerat skulle det kunna beskrivas som att idrottsstrukturen ”tvingar” ungdomarna att sluta med idrotten. Det visar sig exempelvis att barn och familjer ibland gör allt de kan för att undvika att barnet ska sluta, men att det ändå blir en omöjlighet att fortsätta till slut.

Ett exempel på den strukturella organiseringens betydelse är när träningsmängden ökar till en slags orimlighetens gräns. En vanlig förklaring som kan höras när någon ung individ slutar med idrott är att det främst skulle handla om att det är individens eget intresse och motivation som har svalnat. Så kan också det enkla svaret vara ibland men betydligt svårare är att slå fast vad som i så fall ligger bakom det minskade intresset hos individen, varför man kanske inte försöker ta reda på bakomliggande orsaker.

Sällan förklaras avbrott med att strukturella eller kulturella aspekter bidrar till att tvinga fram känslan som resulterar i minskat intresse och som slutligen kommer till uttryck hos individen i form av att ”det inte är roligt längre”. Det kan vara lätt att ta till förklaring på individnivån som signalerar att det är individens eget ”val” eller ”fel” att denna slutat.

Detta är enligt mig ett hinder för fördjupad förståelse för det komplexa skeendet som avslutsprocessen utgör. Det är en fara att nöja sig med att säga att individen tappat intresset och utgå ifrån att det är huvudorsaken då det egentligen är ett resultat av en komplex avslutsprocess där flera orsaker på strukturell, kulturell och individnivå tillsammans kan vara avgörande för beslutet.

En central slutsats är att det är viktigt att problematisera betydelsen av hur relationen mellan faktorer på struktur-, kultur- och individnivå samverkar och påverkar avslutsprocessen om man djupare vill nå en förståelse vad barn och deras familjer går igenom när barnet kommer fram till ett beslut om att sluta med sitt aktiva idrottsdeltagande.

Istället för att direkt gå på individnivån är det viktigt att ta ”vägen” över de strukturella förutsättningarna som utgör idrottsverksamheten samt den kulturella fostran som det innebär att vara idrottsutövare under längre tid för att förstå unga idrottsaktiva individer. Vägen är också viktig att belysa för att förstå vad som, med precision, skulle kunna göras om man vill vidta åtgärder för att idrottsaktiva barn i idrottsförening ska fortsätta med den specifika idrotten eller med någon annan form av idrott.

Mer forskning utifrån ett barnperspektiv behövs. Resultaten visar att det finns; barn som behöver lite mer fritid än vad idrottsdeltagandet möjliggör kan ”tvingas” sluta med idrotten; barn som fostras in i en prestationslogik till slut inte gillar att idrotta för att motionera eller bara för att ha skoj; barn som inte ens visste att de ”kunde” sluta; barn som på grund av idrotten inte haft utrymme att vara med andra barn på fritiden vilket lett till en begränsad social kompetens; barn som undrar om tiden i idrotten varit förgäves när de slutat och inte blivit en olympier etc.