Nya metoder för behandling av korsbandsskador

Bakgrund och syfte med projektet

Det övergripande syftet med studien är att jämföra resultatet på kort (funktion) och lång (artros utveckling) sikt efter främre korsbandsrekonstruktion med två olika operationstekniker (”double-bundle” versus ”single-bundle” tekniker), avseende klinisk undersökning, knäfunktion, knäledskinematik, samt radiologisk undersökning av placering och eventuell vidgning av borrhål samt utveckling av förslitningsförändringar i knäet på längre sikt, dvs. artros.

Få studier finns som har undersökt vilken effekt en korsbandsrekonstruktion har på knäkinematiken, och dessa studier är dessutom vanligen gjorda statiskt, dvs. utan rörelse i knäleden eller på kadaver och tar därmed inte hänsyn till muskelaktiviteten.

En annan viktig orsak till ett sämre resultat efter operation är att det kvarstår rotations-instabilitet. Denna rotationsinstabilitet kan ej mätas med KT-1000, och beror sannolikt på att traditionell (icke-anatomisk) ”single-bundle” teknik rekonstruerar endast en del av det skadade korsbandet, d.v.s. den antero-mediala (AM) delen. Med ”double-bundle” tekniken finns det bättre förutsättningar att rekonstruera hela korsbandet, återskapa de två normala anatomiska delarna av korsbandet.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

De senaste åren har man börjat rekonstruera korsbandet med en mer anatomisk metod genom att operera in två, men något mindre korsband istället för ett större. Forskare anser att på detta sätt kan den normala anatomin efterliknas mer än vid den traditionella tekniken. Metoden kallas för dubbel tunnel tekniken (”double-bundle”) och har visat ge goda resultat i flera studier.

Emellertid finns det i dagsläget endast få randomiserade studier tillgängliga, samtliga innehållande få patienter. Uppföljningstiden är också kort. Det finns ingen som helst kunskap om metoderna skiljer sig åt med avseende på utveckling av förslitningsförändringar s. k. artros på längre sikt. Det är därför av stort intresse att noggrant utvärdera en ny teknik över en längre tid innan det fullt ut kan rekommenderas.

Oavsett operationsteknik, så är fixation med metall interferenskruvar vanligast. Fördelen med metallskruv är att den är stadig och därmed tillförlitlig. Tänkbara nackdelar är den kan trasa sönder sutur och graft, orsaka vidgning av borrhål, samt medföra lossning av benplugg vid infästningen. Andra skäl till att metallskruven blivit ifrågasatt är svårigheter att ta bort den vid en eventuell re-operation samt att den kan orsaka artefakter om MRI-undersökning skulle bli aktuell post-operativt (8). Detta har resulterat i ett intresse att använda absorberbara skruvar. I dagsläget finns det få studier som jämfört de två typerna av skruvar avseende klinisk utvärdering, post-operativa komplikationer eller radiologiskt resultat.

En korsbandsskada orsakar en förändring av knäkinematiken, och det är osäkert om en rekonstruktion av korsbandet återställer den. Få studier finns som har undersökt vilken effekt en korsbandsrekonstruktion har på knäkinematiken, dessa är vanligen gjorda statiskt, dvs utan rörelse i knäleden eller på kadaver och tar därmed inte hänsyn till muskelaktiviteten.

Radiostereometrisk undersökning (RSA) har framförallt använts för att utvärdera knälaxiteten, men blir mer och mer vanlig för att studera kinematiken i olika leder. Genom att implantera skeletala landmärken i form av tantalum-markörer kan man få en detaljerad beskrivning av små förändringar i knät

På senare år har patientens bedömning tillskrivits allt större betydelse vid utvärdering av det post-operativa resultatet. Det finns ett tydligt samband mellan patientens ’nöjdhet’ med det postoperativa resultatet och förmågan att delta i olika fysiska aktiviteter. Detta gäller aktiviteter i dagliga livet så väl som i arbetslivet och fritiden. Patientens symptombeskrivning har också ett klart samband med hur de anser sig kunna klara av olika fysiska aktiviteter

I den postoperativa utvärderingen efter en korsbandsrekonstruktion tillskrivs ofta laxitetsmätningen stor betydelse för resultatet, i synnerhet betraktas KT-1000 artrometer som obligatoriskt för att studier ska accepteras i internationella tidskrifter. Ofta kvarstår en ökad laxitet jämfört med det oskadade benet, men med ett tydligt stopp.

Trots det bedöms en sidoskillnad på ≤ 3 mm som ett lyckat post-operativt resultat. En orsak till ökad laxitet kan vara skador på meniskerna som åtgärdats i samband med operationen. Det generella ledspelet mellan individer skiljer sig också mycket åt

En annan viktig orsak till ett sämre resultat efter operation är att det kvarstår rotations-instabilitet. Denna rotationsinstabilitet kan ej mätas med Lachman test eller KT-1000, och beror sannolikt på att ”single-bundle” teknik rekonstruerar endast en del av det skadade korsbandet, d.v.s. den antero-mediala (AM) delen och ej den postero-laterala (PL) delen.

Med ”double-bundle” tekniken finns det bättre förutsättningar att rekonstruera hela korsbandet, återskapa de två normala anatomiska delarna av korsbandet och därmed minska eller eliminera risken för rotations-instabilitet i knäet. Pivot shift är ett kliniskt test av knälaxiteten som även tar hänsyn till rotationsinstabiliteten. Detta test är emellertid ganska svårt att både utföra och kvantifiera. Med RSA är det troligtvis möjligt att kvantifiera skillnaden i rotationsinstabilitet mellan såväl friskt och skadat knä som mellan knän opererade med antingen ”single-bundle” eller ”double-bundle” teknik.

Alternativa operationsmetoder för att rekonstruera det främre korsbandet finns idag, och de utvecklas kontinuerligt i syfte att förenkla och förbättra behandlingen. Artroskopisk korsbandsrekonstruktion har blivit den dominerande metoden, framför allt har användandet av hamstringssenor ökat.

Internationellt är dock den centrala tredjedelen av knäskålssenan (BPTB) fortfarande det vanligaste kroppsegna materialet som används för att ersätta ett skadat främre korsband även om man i Sverige gått över till att använda hamstringssenor från baksidan av knäet mer och mer (ungefär 80-90% enligt Svenska Korsbandsregistret (www.korsbandsregistret.nu)

Behandling av Achilessenan – nya möjligheter

Bakgrund och syfte med projektet

Det övergripande syftet med studien är att jämföra resultatet på kort (funktion) och lång (artros utveckling) sikt efter främre korsbandsrekonstruktion med två olika operationstekniker (”double-bundle” versus ”single-bundle” tekniker), avseende klinisk undersökning, knäfunktion, knäledskinematik, samt radiologisk undersökning av placering och eventuell vidgning av borrhål samt utveckling av förslitningsförändringar i knäet på längre sikt, dvs. artros.

Få studier finns som har undersökt vilken effekt en korsbandsrekonstruktion har på knäkinematiken, och dessa studier är dessutom vanligen gjorda statiskt, dvs. utan rörelse i knäleden eller på kadaver och tar därmed inte hänsyn till muskelaktiviteten.

En annan viktig orsak till ett sämre resultat efter operation är att det kvarstår rotations-instabilitet. Denna rotationsinstabilitet kan ej mätas med KT-1000, och beror sannolikt på att traditionell (icke-anatomisk) ”single-bundle” teknik rekonstruerar endast en del av det skadade korsbandet, d.v.s. den antero-mediala (AM) delen. Med ”double-bundle” tekniken finns det bättre förutsättningar att rekonstruera hela korsbandet, återskapa de två normala anatomiska delarna av korsbandet.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

De senaste åren har man börjat rekonstruera korsbandet med en mer anatomisk metod genom att operera in två, men något mindre korsband istället för ett större. Forskare anser att på detta sätt kan den normala anatomin efterliknas mer än vid den traditionella tekniken. Metoden kallas för dubbel tunnel tekniken (”double-bundle”) och har visat ge goda resultat i flera studier.

Emellertid finns det i dagsläget endast få randomiserade studier tillgängliga, samtliga innehållande få patienter. Uppföljningstiden är också kort. Det finns ingen som helst kunskap om metoderna skiljer sig åt med avseende på utveckling av förslitningsförändringar s. k. artros på längre sikt. Det är därför av stort intresse att noggrant utvärdera en ny teknik över en längre tid innan det fullt ut kan rekommenderas.

Oavsett operationsteknik, så är fixation med metall interferenskruvar vanligast. Fördelen med metallskruv är att den är stadig och därmed tillförlitlig. Tänkbara nackdelar är den kan trasa sönder sutur och graft, orsaka vidgning av borrhål, samt medföra lossning av benplugg vid infästningen. Andra skäl till att metallskruven blivit ifrågasatt är svårigheter att ta bort den vid en eventuell re-operation samt att den kan orsaka artefakter om MRI-undersökning skulle bli aktuell post-operativt (8). Detta har resulterat i ett intresse att använda absorberbara skruvar. I dagsläget finns det få studier som jämfört de två typerna av skruvar avseende klinisk utvärdering, post-operativa komplikationer eller radiologiskt resultat.

En korsbandsskada orsakar en förändring av knäkinematiken, och det är osäkert om en rekonstruktion av korsbandet återställer den. Få studier finns som har undersökt vilken effekt en korsbandsrekonstruktion har på knäkinematiken, dessa är vanligen gjorda statiskt, dvs utan rörelse i knäleden eller på kadaver och tar därmed inte hänsyn till muskelaktiviteten.

Radiostereometrisk undersökning (RSA) har framförallt använts för att utvärdera knälaxiteten, men blir mer och mer vanlig för att studera kinematiken i olika leder. Genom att implantera skeletala landmärken i form av tantalum-markörer kan man få en detaljerad beskrivning av små förändringar i knät

På senare år har patientens bedömning tillskrivits allt större betydelse vid utvärdering av det post-operativa resultatet. Det finns ett tydligt samband mellan patientens ’nöjdhet’ med det postoperativa resultatet och förmågan att delta i olika fysiska aktiviteter. Detta gäller aktiviteter i dagliga livet så väl som i arbetslivet och fritiden. Patientens symptombeskrivning har också ett klart samband med hur de anser sig kunna klara av olika fysiska aktiviteter

I den postoperativa utvärderingen efter en korsbandsrekonstruktion tillskrivs ofta laxitetsmätningen stor betydelse för resultatet, i synnerhet betraktas KT-1000 artrometer som obligatoriskt för att studier ska accepteras i internationella tidskrifter. Ofta kvarstår en ökad laxitet jämfört med det oskadade benet, men med ett tydligt stopp.

Trots det bedöms en sidoskillnad på ≤ 3 mm som ett lyckat post-operativt resultat. En orsak till ökad laxitet kan vara skador på meniskerna som åtgärdats i samband med operationen. Det generella ledspelet mellan individer skiljer sig också mycket åt

En annan viktig orsak till ett sämre resultat efter operation är att det kvarstår rotations-instabilitet. Denna rotationsinstabilitet kan ej mätas med Lachman test eller KT-1000, och beror sannolikt på att ”single-bundle” teknik rekonstruerar endast en del av det skadade korsbandet, d.v.s. den antero-mediala (AM) delen och ej den postero-laterala (PL) delen.

Med ”double-bundle” tekniken finns det bättre förutsättningar att rekonstruera hela korsbandet, återskapa de två normala anatomiska delarna av korsbandet och därmed minska eller eliminera risken för rotations-instabilitet i knäet. Pivot shift är ett kliniskt test av knälaxiteten som även tar hänsyn till rotationsinstabiliteten. Detta test är emellertid ganska svårt att både utföra och kvantifiera. Med RSA är det troligtvis möjligt att kvantifiera skillnaden i rotationsinstabilitet mellan såväl friskt och skadat knä som mellan knän opererade med antingen ”single-bundle” eller ”double-bundle” teknik.

Alternativa operationsmetoder för att rekonstruera det främre korsbandet finns idag, och de utvecklas kontinuerligt i syfte att förenkla och förbättra behandlingen. Artroskopisk korsbandsrekonstruktion har blivit den dominerande metoden, framför allt har användandet av hamstringssenor ökat.

Internationellt är dock den centrala tredjedelen av knäskålssenan (BPTB) fortfarande det vanligaste kroppsegna materialet som används för att ersätta ett skadat främre korsband även om man i Sverige gått över till att använda hamstringssenor från baksidan av knäet mer och mer (ungefär 80-90% enligt Svenska Korsbandsregistret (www.korsbandsregistret.nu)

Höftproblem hos unga idrottare

Bakgrund och syfte med projektet

Det övergripande syftet med studien är att jämföra resultatet på kort (funktion) och lång (artros utveckling) sikt efter främre korsbandsrekonstruktion med två olika operationstekniker (”double-bundle” versus ”single-bundle” tekniker), avseende klinisk undersökning, knäfunktion, knäledskinematik, samt radiologisk undersökning av placering och eventuell vidgning av borrhål samt utveckling av förslitningsförändringar i knäet på längre sikt, dvs. artros.

Få studier finns som har undersökt vilken effekt en korsbandsrekonstruktion har på knäkinematiken, och dessa studier är dessutom vanligen gjorda statiskt, dvs. utan rörelse i knäleden eller på kadaver och tar därmed inte hänsyn till muskelaktiviteten.

En annan viktig orsak till ett sämre resultat efter operation är att det kvarstår rotations-instabilitet. Denna rotationsinstabilitet kan ej mätas med KT-1000, och beror sannolikt på att traditionell (icke-anatomisk) ”single-bundle” teknik rekonstruerar endast en del av det skadade korsbandet, d.v.s. den antero-mediala (AM) delen. Med ”double-bundle” tekniken finns det bättre förutsättningar att rekonstruera hela korsbandet, återskapa de två normala anatomiska delarna av korsbandet.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

De senaste åren har man börjat rekonstruera korsbandet med en mer anatomisk metod genom att operera in två, men något mindre korsband istället för ett större. Forskare anser att på detta sätt kan den normala anatomin efterliknas mer än vid den traditionella tekniken. Metoden kallas för dubbel tunnel tekniken (”double-bundle”) och har visat ge goda resultat i flera studier.

Emellertid finns det i dagsläget endast få randomiserade studier tillgängliga, samtliga innehållande få patienter. Uppföljningstiden är också kort. Det finns ingen som helst kunskap om metoderna skiljer sig åt med avseende på utveckling av förslitningsförändringar s. k. artros på längre sikt. Det är därför av stort intresse att noggrant utvärdera en ny teknik över en längre tid innan det fullt ut kan rekommenderas.

Oavsett operationsteknik, så är fixation med metall interferenskruvar vanligast. Fördelen med metallskruv är att den är stadig och därmed tillförlitlig. Tänkbara nackdelar är den kan trasa sönder sutur och graft, orsaka vidgning av borrhål, samt medföra lossning av benplugg vid infästningen. Andra skäl till att metallskruven blivit ifrågasatt är svårigheter att ta bort den vid en eventuell re-operation samt att den kan orsaka artefakter om MRI-undersökning skulle bli aktuell post-operativt (8). Detta har resulterat i ett intresse att använda absorberbara skruvar. I dagsläget finns det få studier som jämfört de två typerna av skruvar avseende klinisk utvärdering, post-operativa komplikationer eller radiologiskt resultat.

En korsbandsskada orsakar en förändring av knäkinematiken, och det är osäkert om en rekonstruktion av korsbandet återställer den. Få studier finns som har undersökt vilken effekt en korsbandsrekonstruktion har på knäkinematiken, dessa är vanligen gjorda statiskt, dvs utan rörelse i knäleden eller på kadaver och tar därmed inte hänsyn till muskelaktiviteten.

Radiostereometrisk undersökning (RSA) har framförallt använts för att utvärdera knälaxiteten, men blir mer och mer vanlig för att studera kinematiken i olika leder. Genom att implantera skeletala landmärken i form av tantalum-markörer kan man få en detaljerad beskrivning av små förändringar i knät

På senare år har patientens bedömning tillskrivits allt större betydelse vid utvärdering av det post-operativa resultatet. Det finns ett tydligt samband mellan patientens ’nöjdhet’ med det postoperativa resultatet och förmågan att delta i olika fysiska aktiviteter. Detta gäller aktiviteter i dagliga livet så väl som i arbetslivet och fritiden. Patientens symptombeskrivning har också ett klart samband med hur de anser sig kunna klara av olika fysiska aktiviteter

I den postoperativa utvärderingen efter en korsbandsrekonstruktion tillskrivs ofta laxitetsmätningen stor betydelse för resultatet, i synnerhet betraktas KT-1000 artrometer som obligatoriskt för att studier ska accepteras i internationella tidskrifter. Ofta kvarstår en ökad laxitet jämfört med det oskadade benet, men med ett tydligt stopp.

Trots det bedöms en sidoskillnad på ≤ 3 mm som ett lyckat post-operativt resultat. En orsak till ökad laxitet kan vara skador på meniskerna som åtgärdats i samband med operationen. Det generella ledspelet mellan individer skiljer sig också mycket åt

En annan viktig orsak till ett sämre resultat efter operation är att det kvarstår rotations-instabilitet. Denna rotationsinstabilitet kan ej mätas med Lachman test eller KT-1000, och beror sannolikt på att ”single-bundle” teknik rekonstruerar endast en del av det skadade korsbandet, d.v.s. den antero-mediala (AM) delen och ej den postero-laterala (PL) delen.

Med ”double-bundle” tekniken finns det bättre förutsättningar att rekonstruera hela korsbandet, återskapa de två normala anatomiska delarna av korsbandet och därmed minska eller eliminera risken för rotations-instabilitet i knäet. Pivot shift är ett kliniskt test av knälaxiteten som även tar hänsyn till rotationsinstabiliteten. Detta test är emellertid ganska svårt att både utföra och kvantifiera. Med RSA är det troligtvis möjligt att kvantifiera skillnaden i rotationsinstabilitet mellan såväl friskt och skadat knä som mellan knän opererade med antingen ”single-bundle” eller ”double-bundle” teknik.

Alternativa operationsmetoder för att rekonstruera det främre korsbandet finns idag, och de utvecklas kontinuerligt i syfte att förenkla och förbättra behandlingen. Artroskopisk korsbandsrekonstruktion har blivit den dominerande metoden, framför allt har användandet av hamstringssenor ökat.

Internationellt är dock den centrala tredjedelen av knäskålssenan (BPTB) fortfarande det vanligaste kroppsegna materialet som används för att ersätta ett skadat främre korsband även om man i Sverige gått över till att använda hamstringssenor från baksidan av knäet mer och mer (ungefär 80-90% enligt Svenska Korsbandsregistret (www.korsbandsregistret.nu)