Psykologiskt, emotionellt och socialt välbefinnande inom elitidrott

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.

Idrottens tävlingsfostran. Konkurrens, prestation och gemenskap inom svensk idrott 1965-2005

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.

Motivation och personlighet relaterat till prestation och välbefinnande inom elitidrotten

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.

Idrottens genuskonstruktörer. Tränares och aktivas skapande av genus i tal och handling

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.

Kardiovaskulär reglering vid extrema förhållanden

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.

Genpolymorfism, fysisk prestationsförmåga och möjliga förklaringsmodeller

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.

Slagvolym och prestationsförmåga inom uthållighetsidrott – effekt av träning i liggande position

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.

Effekt av bilaterala skillnader på prestation och skadeprofil i fotbollsmålvakter

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.

Ledarskapets betydelse för lagets motivationsklimat och prestation

Bakgrund och syfte med projektet

En betydande tonvikt av idrottspsykologisk forskning har fokuserat på strategier/tekniker som hjälper elitidrottare att eliminera eller kontrollera negativa faktorer (t ex dysfunktionella prestationskänslor, stress och utbrändhet) som kan hindra den optimala idrottsprestationen (Lundqvist, 2006). De konsekvenser, både positiva och negativa, som elitidrottssatsningen kan få för idrottarens subjektiva välbefinnande har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Elitidrottare har tidigare ofta förutsatts utgöra en population med högt välbefinnande till följd av det brinnande engagemang och höga hängivenhet de uppvisar för sin idrott (t ex Stephan, Bilard, Ninot, & Deligniéres, 2003). Media rapporterar dock med jämna mellanrum om elitidrottare som exempelvis ”gått in i väggen”, upplever emotionella, sociala problem eller uppvisar ätstörnings- eller drogproblematik. Det finns därmed skäl att anta att elitidrottskontexten inte är skyddad mot variationer i utövarnas subjektiva välbefinnande.

Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten

Ett högt välbefinnande över tid är närmast en förutsättning för att en elitidrottare framgångsrikt ska kunna motivera sig och fortsätta sträva efter utveckling och prestation under idrottskarriären. Ett generellt antagande är ofta att elitidrottare utgörs av en population med högt välbefinnande. Medierapporter och anekdotiska berättelser visar däremot att även det motsatta också förkommer, exempelvis elitidrottare “som går in i väggen” eller som uppvisar olika former av emotionell-, social-, ätstörnings- eller drogproblematik. Precis som i normalpopulationen finns det därför sannolikt även en variation i välbefinnandestatus hos elitidrottare. Projektets övergripande syfte var att utveckla kunskapen kring kvinnliga och manliga elitidrottsutövares psykologiska, subjektiva och sociala välbefinnande samt de psykologiska faktorer som inverkar på välbefinnandet i en elitidrottskontext.

I en litteraturöversikt (Lundqvist, 2011) över området konstaterades det att antalet publicerade idrottspsykologiska studier som undersöker tävlingsidrottares välbefinnande har ökat markant under det senaste decenniet. Totalt identifierades 17 publicerade tävlingsidrottsrelaterade välbefinnandestudier mellan år 2003 och februari 2011. Förvånande var att majoriteten av de granskade studierna inte definierade välbefinnande alls, utan begreppet diskuterades snarare genom olika generella beskrivningar som kännetecknade diverse emotionella tillstånd, fysiska symptom eller till och med personlighetsdimensioner. Något som även medfört att ett stort antal olika mätinstrument använts i olika studier men ofta med en svag teoretisk anknytning. Välbefinnandebegreppet har därmed behandlats brett och ospecifikt inom idrottspsykologisk litteratur, och det trots att den allmänpsykologiska litteraturen erbjuder etablerade definitioner. Utifrån den tillgängliga kunskapen inom allmänpsykologin och idrottspsykologin sammanställdes i artikeln en första konceptuell modell kring välbefinnande anpassad till elitidrott som stöd för utvecklandet av interventionsmodeller och för framtida studier inom området.

För att fördjupa kunskapen om elitidrottsrelaterat välbefinnande genomfördes en intervjustudie (Lundqvist & Sandin, re-submitted) med tio elitorienterare. Välbefinnande upplevdes av orienterarna som ett helhetsbegrepp som innefattade psykologisk funktionalitet, känslomässiga tillstånd och faktorer i den sociala omgivningen med ett samspel mellan idrotten och livet utanför idrotten. I många fall upplevdes välbefinnandet kunna påverkas av elitidrottskontexten och dess utmaningar medan faktorer utanför idrotten sågs som skyddande för välbefinnandet. Några idrottsspecifika dimensioner som framkom var vikten av idrottstillfredsställelse, att ha en realistisk och accepterande syn på egna styrkor, brister och prestationer som idrottare utifrån sin egen nivå och egna värderingar, att ha förmåga och möjlighet att ta egna beslut och reflektera kring sin satsning och den egna utvecklingen, att kunna hantera sin idrottssituation och sin livssituation till en bra helhet, och positiva relationer till coach och träningskamrater.

I tidigare litteratur har många motivations- och personlighetsvariabler (motivationsklimat, nöjdhet och missnöje med psykologiska basbehov, målorientering, självkänsla och perfektionism) föreslagits ha ett samband med idrottares välbefinnande men det saknas fortfarande kunskap om vilka av dem som bäst kan förutse välbefinnande när de jämförs inom ramen för samma studie. En postenkät skickades till samtliga orienterare som deltagit i något svenskt landslag (junior eller seniornivå) under det senaste 12 månaderna (svarsrespons 71%). I resultaten kunde tre olika grupper av idrottare urskiljas, nämligen de med: (1) lågt välbefinnande och hög stress, (2) måttligt välbefinnande och måttlig stress, och (3) högt välbefinnande och låg stress. Av resultaten framgick det att kunskap om idrottarnas upplevda behovstillfredsställelse, missnöje med behovstillfredsställelse och självkänsla kunde förutse vilket mönster av välbefinnande och stress som 70% av idrottarna hade. Kunskap om de tre parametrarna tycks därför vara relativt träffsäkert i att kunna förutse vilka idrottare som har en riskfylld eller gynnsam profil.

Summerat så ger resultaten från projektet inblick i vilka utmaningar och faktorer som elitidrottares välbefinnande kan stimuleras av och påverkas negativt av. Ur ett tillämpat perspektiv kunskapen värdefull då det ger ökade möjligheter att i ett tidigt skede kunna identifiera vilka idrottare som är i riskzonen för att drabbas av bristande välbefinnande och vilka som har resurser för att klara av och kanske till och med utvecklas av elitidrottens utmaningar. Ökad kunskap om viktiga faktorer ökar även möjligheten att mera precist designa effektiva interventioner som kan verka i förebyggande syfte för idrottare med en riskfylld välbefinnandeprofil.