Centrum för idrottsforskning bildades 1988

Historik

Redan 1970 startade Riksidrottsförbundet Idrottens forskningsråd (IFR) vilket kan ses som CIF:s föregångare. 1988 startade CIF och verksamheten löpte parallellt med IFR fram till 1992 då det bestämdes att IFR skulle läggas ner och RF:s medel för idrottsforskning skulle kanaliseras till CIF. Här ges en kort historisk tillbakablick på hur idrottsforskningen utvecklats de senaste 40 åren.

Idrottens forskningsråd bildas 1970

År 1969 presenterades utredningen “Idrott åt alla”. Uppgiften var att utvärdera statens stöd till idrotten. Det framgick att det stöd samhället gav till idrotten borde utformas på ett sådant sätt “att idrott erbjuds alla människor och över ett så brett och differentierat fält som möjligt”. Utredningens ordförande var Karl Frithiofson som senare blev ordförande i RS. I utredningens betänkande “Idrott åt alla” fanns även tankar om att idrottsrörelsen måste ta ansvar för och lösa sina egna frågeställningar.

Den forskning som bedrevs inom olika vetenskapliga områden kom inte idrotten till del i önskvärd omfattning. En ordentlig överblick av den forskning som är av betydelse för idrott saknades. Idrottsrörelsen inrättade därför ett eget forskningsråd, Idrottens forskningsråd (IFR) år 1970.

Syftet var att med hjälp av forskning belysa den mängd frågeställningar och behov som fanns inom idrottsrörelsen. RF avsatte därför årligen medel till IFR som hade till uppgift att initiera och stödja idrottsrelevanta frågeställningar. IFR:s styrelse tillsattes av Riksidrottsstyrelsen och ledamöterna i forskningsrådet rekryterades bland forskare som visat intresse för idrottsrörelsens frågeställningar. Ledamöterna var som regel även aktiva inom idrottsrörelsen på olika sätt. IFR:s förste ordförande var professor Per-Olof Åstrand.

Idrottsforskning etableras

Forskningen skulle inriktas både mot idrott i allmänhet men även mot elitidrott. Önskvärt var även att de många tvärvetenskapliga frågeställningar som fanns belystes. Idrottsforskning bedrevs på mycket få platser i landet. Verksamheten utgjordes av konkreta projekt av karaktären tillämpad forskning. Det betonades att IFR skulle inrikta sitt arbete på forskning som utgår från idrottens egna behov.

Förslag till forskningsprojekt kom ofta både från idrottens specialförbund (SF) och distriktsförbund (DF). Men forskningen skulle också ges möjlighet att kritiskt granska idrottsverksamheten. En viktig del av verksamheten skulle utgöras av dokumentation, information och samverkan vid utbildning och framställning av läromedel.
Man önskade ett nära samarbete mellan IFR och RF:s dåvarande utbildningsenhet (sedermera SISU Idrottsutbildarna). Idrottsrörelsen kände även ansvar att inom den akademiska världen etablera idrott som ett forskningsområde.

Kontakt med “fältet”

För att ge struktur åt verksamheten finansierade RF två tjänster med uppgift att bland annat försöka närma idrott och forskning. För att på ett naturligt sätt få kontakt med forskningen placerades dessa två innehavare vid forskningsinstitutioner.

Lars-Magnus Engström som gavs ansvar för de beteendevetenskapliga frågorna arbetade vid Pedagogiska institutionen vid Lärarhögskolan i Stockholm. Artur Forsberg vars kontaktyta främst var fysiologi arbetade vid Fysiologiska institutionen vid GIH.

Därmed fanns också möjlighet för båda att i en forskningsmiljö bedriva egna projekt och hämta näring, skapa kontakter till nytta för idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen hade fått en naturlig inkörsport – om än begränsad. Trots de små medel IFR tilldelades, ca 1-2 mnkr årligen, kunde ändå fler och fler högskolor/universitet intressera sig för idrottsforskning och forskargrupper utvecklas.

Väsentliga länkar i detta arbete bildades i slutet på 70-talet även de två organisationerna Svensk förening för samhälls- och beteendevetenskaplig idrottsforskning (SVEBI) och Svenska idrottshistoriska föreningen (SVIF). Båda erhöll årligt ekonomiskt stöd från IFR. Svensk idrottsmedicinsk förening (SIMF) hade sedan början av 1950-talet en etablerad verksamhet, men den kom att få en väldig aktivitetsökning i slutet av 70-talet.
RF och SIMF inledde ett givande samarbete, där kurser och utbildning var grunden. Dessutom inledde fler SF att skaffa förbundsläkare och -sjukgymnaster. Dopingproblematiken växte snabbt och RF:s kontakter via IFR blev väsentliga för att komma igång med antidopingarbetet. Nya forskningsresultat blev en naturlig förutsättning för ett adekvat arbete.

Idrottsutredning medför att CIF inrättas 1988

De medel som RF kunde avsätta var dock för små för att kunna utveckla idrottsforskningen. En utredning tillsattes under ledning av Lars Liljegren som gav sitt slutbetänkande i rapporten “Idrottens forskning och högre utbildning 1987”. Denna utredning resulterade i att fyra nya professurer inrättades.

Två professurer placerades i Umeå, idrottsmedicin och idrottspedagogik. Vid Stockholms universitet förlades landets första professur i idrottshistoria och i Linköping en professur i idrottsmedicin. Ett Centrum för idrottsforskning (CIF) inrättades 1988. Det placerades i Stockholm och ledningsgruppen skulle utgöras av de sex “idrottsprofessorerna” i Stockholm. Sedan tidigare fanns tre i fysiologi, en i pedagogik och en donationsprofessur i idrottsmedicin.

Det ekonomiska stödet blev dock ett stort bakslag. Ett årligt statligt stöd på 300 000 kr räckte endast till en halvtidstjänst och en begränsad seminarieverksamhet. Forskningsmedel fick man söka på annat håll. Den gemensamma idrottsforskningen och uppbyggnaden av ett forskningscentrum kom av sig.

IFR läggs ned

Idrottsrörelsen insåg det ekonomiska problemet och beslutade sig 1992 för att kraftsamla, genom att lägga ned sitt eget IFR och överföra personal och budget till CIF. Samtidigt som man beslutade detta gjordes en överenskommelse med Utbildningsdepartementet som även detta år skulle avsätta lika stora medel som RF till CIF.

RF höjde då sin bidragsdel till 5 mnkr och utbildningsdepartementet matchade detta bud. CIF:s budget kom att bli på totalt 10 mnkr. Samtidigt skrevs CIF:s författning om och man tog bort “att CIF skall bedriva egen forskning”. CIF:s uppgift blev därmed från 1995 att “initiera, samordna och stödja forskning”. Dessutom blev en viktig uppgift att informera om forskningsresultat. Därmed har CIF till dess funktion kommit att bli som ett forskningsråd.

CIF:s nuvarande styrelse och uppgift

Ansvaret för verksamheten har styrelsen. Dess ordförande utses av regeringen på tre år och övriga tretton ledamöter utses av 15 olika universitet och högskolor. Riksidrottsförbundet föreslår de två resterande mandaten. Vid bedömning av ansökningar har styrelsen hjälp av ett vetenskapligt råd.
CIF:s kansli finns i lokaler vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Inom kansliet finns i nuläget fyra medarbetare. Det dagliga arbetet inom kansliet leds av en föreståndare.
CIF har till uppgift att initiera, samordna, stödja och informera om forskning inom idrottens område samt att ansvara för uppföljning av statens stöd till idrotten. CIF ska också skapa förutsättningar för samarbete mellan forskare vid olika universitet och högskolor samt andra engagerade inom området.

Ett sätt att föra ut forskningsresultat är att årligen genomföra konferenser, dit idrottsrörelsen och olika organisationer inbjuds. Dessa konferenser har genomförts i över 20 år och många finns dokumenterade i rapport- eller bokform och har ibland fått stor genomslagskraft.

CIF ger ut tidskriften Svensk idrottsforskning för
att sprida forskningsresultaten i vidare kretsar. Man bör även i detta sammanhang nämna att många idrottsforskare medverkar vid framställning av böcker inom SISU:s verksamhet och medverkar även som föreläsare inom idrotten.

Ansvarsområde

CIF:s ansvarsområde omfattar “forskning inom idrottens område”. En väsentlig fråga blir då att definiera idrott. Då CIF har statliga medel både via RF och Utbildningsdepartementet måste ett brett synsätt tillämpas. Elitidrotten önskar givetvis forskning med sikte på prestationsutveckling. Andra grupper i samhället, till exempel skolan anser forskning som belyser barn- och ungdomars fysiska aktivitet som viktig. Återigen andra grupper förväntar sig forskning om vuxnas livsstil, motion och hälsa, det vill säga frågor som berör folkhälsan. En växande grupp är pensionärer vars fysiska aktivitet är av största betydelse för att bibehålla en god hälsa. Antalet deltagare inom veteranidrott blir fler och fler.

Som synes kan idrottsforskning vara mycket och omfatta även andra former än de som sker inom RF-idrotterna. Väsentligt blir att stimulera forskare till att belysa en rad olika frågeställningar. Kunskapen skall sedan ligga till grund för att informera om hur man skall träna och motionera samt de effekter detta kan ha på människan både fysiskt, psykiskt och socialt. En stor och viktig samhällsuppgift.