Regeringsuppdrag 2018

Idrotten är ojämlik visar CIF:s regeringsrapport

Inkomst, utbildningsnivå, bakgrund, kön och bostadsort avgör hur mycket barn och ungdomar föreningsidrottar. Det är oförenligt med idrottsrörelsens egen värdegrund om idrott för alla, visar Centrum för idrottsforsknings årliga uppföljning av statens stöd till idrotten.

Flera forskningsstudier ingår i CIF:s rapport. De visar entydigt att andelen unga som föreningsidrottar är högst i socioekonomiskt starka grupper och lägst i svaga. Ojämlikheten är större bland flickor än bland pojkar.

Stora socioekonomiska skillnader

En av studierna i rapporten visar att 30 procent av de ungdomar som kom från hem med både lågt utbildningskapital och lågt ekonomiskt kapital var medlemmar i en idrottsförening. I gruppen med högt ekonomist kapital och högt utbildningskapital var siffran 80 procent. Drygt 1 000 15-åriga pojkar och flickor från olika delar av landet ingick i undersökningen gjord av Bengt Larsson, Gymnastik- och idrottshögskolan (se figur 2.2).


En studie av forskargruppen Ung livsstil visar samtidigt att ojämlikheten i föreningsidrotten har funnits under lång tid, och att den inte har minskat på senare år. Snarare tvärtom.

– De nya studierna både bekräftar och förstärker bilden av att barn- och ungdomsidrotten inte är lika tillgänglig för alla, säger Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap och utredare på CIF.

Idrottsrörelsens svåra dubbla uppdrag

Ojämlik idrott är oförenlig med idrottsrörelsens egen värdegrund. Men mycket görs för att minska ojämlikheten – inte minst inom ramen för Idrottslyftet, idrottsrörelsens särskilda satsning på idrott för nyanlända och asylsökande. Samtidigt visar CIF:s rapport att det finns både utmaningar och hinder på vägen.

– En stor utmaning är att idrottsrörelsen måste balansera två delvis oförenliga uppdrag; att verka i de egna medlemmarnas och i samhällets intresse. Det skapar svåra avvägningsfrågor. Ska resurser och stöd riktas till områden där idrottslivet är svagt – eller ska alla behandlas lika? Idrottsrörelsen består av många och skilda föreningar och förbund. Det saknas för närvarande samsyn i dessa frågor, säger Johan R Norberg.

Stora geografiska variationer

Mest aktiva i föreningsidrotten är barn och ungdomar i medelstora och välmående städer och förortskommuner med hög utbildningsnivå, särskilt i Stockholms- och Skåneregionen. Minst aktiva är unga i landsbygdskommuner. CIF:s rapport indikerar också att föreningsidrottandet är lägre i storstädernas centrala delar.

Unga pojkar föreningsidrottar mindre

Årets uppföljning visar också att idrottandet minskar bland barn 7–12 år. Nedgången är särskilt stor bland pojkar. Det är den yngsta ålderskategorin och vanligtvis mycket idrottsaktiv. Minskningen i antalet träningstillfällen per person och år för pojkarna var hela tolv procent mellan 2012 och 2017. För flickorna i samma ålder var motsvarande minskning drygt fem procent (se figur 3.1.5).

– Det är en ny och oroväckande trend. Det finns ännu inga svar på varför föreningsidrottandet minskar bland de allra yngsta. Däremot vet vi att många unga redan i dag rör sig för lite. På sikt kan minskningen således bli ett problem både för svensk idrottsrörelse och för folkhälsan. Om trenden håller i sig finns det skäl att vara orolig, säger Johan R Norberg.

Pojkarnas föreningsidrottande minskar i 233 av landets 290 kommuner. Nedgången sker i alla typer av kommuner, men är störst på landsbygden. Mest minskar aktivitetsnivån i små kommuner i exempelvis Västerbottens, Värmlands, Dalarnas och Jämtlands län.

Centrum för idrottsforskning har i tidigare rapporter visat att aktivitetsnivån i hela barn- och ungdomsidrotten har minskat det senaste decenniet. Nedgången har varit särskilt stor bland äldre tonåringar och inte minst flickor. Den minskningen har avstannat under senare år.

Läs mer

Läs mer om resultaten i Statens stöd till idrotten – uppföljning 2018

Ladda ner antologin Idrotten och (o)jämlikheten. I medlemmarnas eller samhällets intresse?