Målområde 1. Idrotten som folkrörelse

Målområde 1. Idrotten som folkrörelse

Målområdet behandlar idrottens ställning som frivilligt organiserad folkrörelse, dess självständighet i förhållande till stat respektive marknad, det ideella ledarskapets omfattning och betydelse med mera.

Målområde 1 innehåller sammanlagt sex indikatorer. De första fyra avser idrottens karaktär av ideell rörelse (folkrörelse) mätt i föreningsmedlemskap, aktiviteter inom barn- och ungdomsidrotten samt ideellt engagemang. De följande två speglar föreningsidrottens existensvillkor i relation till stat och marknad, mätt utifrån specialidrottsförbundens totala omsättning och det offentliga bidragets andel därav.

Empiriska tendenser målområde 1

Redovisningen av målområde 1 visar tydligt att idrottsrörelsen är en av landets största frivilligrörelser. Uppskattningsvis 3,15 miljoner människor är i dag medlemmar i en idrottsförening (se graf på Idrottsstatistik.se). Bland medlemmarna återfinns både unga och gamla; män och kvinnor. Det finns därför fog för påståendet att idrottsrörelsen är en frivilligt organiserad fritidsverksamhet som engagerar och aktiverar en stor del av den svenska befolkningen.

Samtidigt finns det oroande tendenser. CIF har under flera år rapporterat om en minskning av aktivitetsnivåerna i barn- och ungdomsidrotten. Denna nedgång påbörjades 2008 och har tidigare framför allt förklarats av ett minskat deltagande bland äldre ungdomar (13–20 år) och av flickor i större utsträckning än pojkar (se graf på Idrottsstatistik.se).

Sedan 2012 har en ny nedgångsfas inletts. Minskade aktivitetsnivåer återfinns nu i alla barn- och ungdomsgrupper. Sett över en tioårsperiod har minskningen varit störst bland flickor i åldern 17–20 år: 30 procent. I motsvarande grupp pojkar är nedgången 19 procent. Därefter har minskningen varit starkast bland idrottsrörelsens yngsta medlemmar.

I kategorin pojkar i åldern 7–12 år har aktivitetsnivåerna minskat med 13,7 procent på ett decennium – bland flickor i samma ålder minskade aktivitetsnivåerna med 10,7 procent. Det är en synnerligen angelägen forskningsuppgift att kartlägga och analysera orsakerna bakom denna minskning.

Vidare visar statistiken att idrottsrörelsen består av både stora och små idrotter. Tre idrotter utmärker sig i kraft av sin storlek: fotboll redovisar nästan en miljon medlemmar, golf och friidrott uppger ett medlemsbestånd i spannet 450 000–500 000 (se graf på Idrottsstatistik.se).

Därutöver finns ytterligare 13 förbund med medlemstal över 100 000. Dessa sammanlagt 16 förbund samlar hela 79 procent av Riksidrottsförbundets totala medlemskår. Detta kan jämföras med att så många som 32 av Riksidrottsförbundets 71 medlemsförbund har färre än 15 000 medlemmar. Sett över tid har polariseringen mellan stora och små förbund snarare ökat än minskat.

Motsvarande skillnader visar sig i förbundens ekonomiska redogörelser: medan vissa förbund har stora marknadsintäkter finns det andra som nästan uteslutande finansierar sin verksamhet via offentligt stöd. Fotboll och golf är tydliga exempel på det förstnämnda. För dem utgör det statliga stödet endast en liten del av förbundens totala omsättning (se graf på Idrottsstatistik.se).

För de allra flesta är det statliga stödet långt mer betydelsefullt. För 15 av 71 förbund utgör statsanslag minst 75 procent av den totala omsättningen. Över tid är den empiriska tendensen att förbundens statsbidrag ökat med 65 procent sedan 2009.

Publicerat 2020-05-13