2. Samlad kunskap

Vad påverkar upplevelsen och nyttjande av omklädningsrum?

– Vanor och förutsättningar

Att byta om i samband med ett träningspass, en friluftsaktivitet eller en idrottslektion är inte längre den självklara ritual som det tidigare har varit. Det är för många människor inte lika självklart att klä om inför andra så som det har varit tidigare, framför allt inte bland unga. En del anledningarna till att allt färre nyttjar omklädningsrummen kan ses som oproblematiska, till exempel att det handlar om nya vanor eller livsmönster baserat på människors egna medvetna val. Andra anledningar är betydligt mer komplicerade och grundar sig på upplevelser som otrygghet och exkludering och får följder som är direkt negativa för både individen och samhället. Beroende på vem man är, kulturell bakgrund, självkänsla, ålder, tillhörighet till en grupp etcetera, så känner sig människor olika trygga med att klä om eller att vara naken inför andra. Detta gäller i nästan alla åldrar bortsett från yngre barn. För många unga är ombyte i grupp extra jobbigt, särskilt under puberteten. Enligt Pep-rapporten 2023 är det bara två av tio barn i Sverige som når Världshälsoorganisationens rekommendation om att barn från fem år ska ägna sig åt måttlig till hög fysisk aktivitet minst 60 minuter per dag. Det finns såklart flera olika anledningar till det. Samtidigt vittnar idrottslärare om att allt fler unga väljer att inte delta eller anstränga sig på idrottslektionerna i rädsla att bli för svettiga. Detta för att slippa duscha tillsammans med sina klasskamrater efter idrottslektionen.

Det har i modern tid skett en förflyttning från att främst se till det kollektiva behovet till att i stället respektera den enskilda individen och dennes integritet. Livsstilsförändringar och nya mönster är något som också påverkar hur vi idrottar och motionerar och i förlängningen hur vi ser på omklädning och dusch. Den föreningsorganiserade idrotten minskar sedan några decenniersamtidigt som den egenorganiserad träning växer i vissa grupper i samhället. Utbyggnaden av kommersiella gymlokaler har vuxit kraftigt, likaså utomhusträning i grupp med kompisgäng, grannar, kollegor med mera. Detta har skett mycket tack vare den skjuts det fick under pandemiåren 2020–22. I dessa sammanhang sker omklädning och dusch nästan alltid i ett privat rum och inte nödvändigtvis direkt efter en träning eller en aktivitet. Att röra sig i träningskläder utanför träningsanläggningen har blivit helt naturligt. Träningskläder har dessutom blivit ett mode. Dessa nya vanor kring idrottandet ser man hos både unga och äldre och det är en av anledningar till att omklädningsrummen inte nyttjas i samma utsträckning som förr då träningspasset för många började och slutade i omklädningsrummet. I stället sker ombyte och dusch i bostaden. Denna utveckling, att i högre grad duscha och byta om i hemmet, har pågått under flera år. Under pandemiåren kom dessutom många omklädningsrum att begränsas till ett mindre antal användare eller stängas. Detta var något gymanläggningarna trodde ytterligare skulle förstärka trenden till ombyte på hemmaplan efter pandemin. Dock kom en oväntad vändning vintern 2022–23 när elpriset i Sverige ökade kraftigt och flera idrottsanläggningar och kommersiella träningsanläggningar vittnar om en markant ökad nyttjandegrad av deras duschfaciliteter under denna period.

– Föråldrade normer

Omklädningsrummens utformning har förändrats ganska lite sedan 1950-talet. De normer som ligger till grund för utformningen av merparten av alla omklädningsrum är således även de från denna tid. Den mest framträdande normen som länge styrt den utformning av omklädningsrum som dominerar i svenska skolor, idrotts- och friluftsmiljöer är den som är baserad på tron om att omklädning liksom idrottsutövning lämpligast sker i grupp uppdelat på två kön. En tanke som inte längre är lika enkel som man en gång trodde. RFSL skriver i rapporten Trans och Idrott om normer kring kön som påverkar idrotten. Man skriver att den könsuppdelning som finns inom idrottandet bland annat bygger på bilden att idrott är något som utförs i syfte att tävla på lika villkor, snarare än i motionssyfte eller som social funktion. Och i den bilden så är män fysiskt överlägsna kvinnor och dessa skall därför skiljas åt inom idrotten, redan från ung ålder. Detta är något man fortfarande ser inom många idrotter i varierad grad. Alltså något som också har bidragit till att omklädningen sker separat. En annan norm som bidragit till könsuppdelningen är tron att sexuell attraktion bara kan uppstå mellan män och kvinnor (omklädningsrum började att byggas i större skala på 1950–1960-talet, homosexualitet avkriminaliserades år 1944 i Sverige, men kvarstod som en sjukdomsdiagnos till 1979).

Den traditionella könsuppdelningen av omklädningsrum medför begränsningar i användandet som skulle kunna undvikas genom alternativa utformningar. Det kan till exempel handla om begränsningar avseende:

• Barn som går till badhuset med förälder av motsatt kön
• Familjer som av praktiska skäl vill byta om tillsammans
• Människor som är beroende av personlig assistent av motsatt kön
• Lärare som följer med en skolklass och behöver vara med det motsatta könet
• En äldre person som behöver hjälp av till exempel ett vuxet barn av motsatt kön
• Personer med könsdysfori eller personer som inte definierar sig som varken som man eller kvinna

Följden av detta blir en exkludering och en svårighet för vissa grupper eller individer att nyttja omklädningsrummen. Att oreflekterat fortsätta att utforma omklädningsrum på exakt samma sätt bidrar till att medvetet eller omedvetet befästa vissa sociala normer. Detta är något som bland annat lyfts fram av RFSL.

– Utsatthet

Att klä av sig och vara naken inför andra i en omklädningssituation bidrar hos många människor till en känsla av utsatthet. Sinnen och upplevelser kan förstärkas vid nakenhet. Något som upplevs otryggt i vanliga fall ställs på sin spets när man inte har kläder att skyla sig med. Ljus, ljud, värme, kyla och blickar från andra människor upplevs starkare. Det blir extra jobbigt att snubbla eller att tappa saker på golvet för att allt inte får plats på den lilla smala bänken. Dessa upplevelser ökar vid trängsel och bristfällig utformning. Åtgärder har gjorts i många idrottsanläggningar, till exempel har förhängen statts upp vid duscharna eller duschbås monterats, men det räcker inte alltid.

Utsattheten hänger också ihop med självbilden. I Sverige lever vi idag i ett samhälle där många människor får mycket av sin input kring normer och beteenden från sociala medier. I böckerna Skärmhjärnan och Hjärnstark kan man läsa om hur unga människors psykiska ohälsa har försämrats i takt med att användandet av smarta telefoner och sociala medier har ökat bland unga. En av slutsatserna är att unga som tidigare jämförde sig med andra på samma skola idag jämför sig med andra unga och unga vuxna från hela världen. Unga idag översköljs av bilder på hur man ska eller inte ska se ut. Många gånger är dessa bilder kraftigt retuscherade. Därtill är sociala medier utformade på ett sätt som triggar hjärnans belöningssystem, men som också kan framkalla skamkänslor till följd av negativa kommentarer. I böckerna läggs också en mängd vetenskapliga rön fram för hur positivt fysisk aktivitet är för människors, inklusive ungas, mentala hälsa och välmående.

Även ungdomar som inte själva är aktiva på sociala medier kan genom indirekt påverkan bli influerade av rådande ideal då man på ett eller annat sätt likväl kommer i kontakt med den normativ bild som målas upp. Det går det till exempel att läsa om i den danska tidskriften Udspil nr. 4, 2023. Unga som är i puberteten kanske själva inte känner sig bekväma med vad som händer med kroppen och att då också behöva exponera kroppen inför andra kan kännas extra jobbigt. Å andra sidan kan man bli själv i sina tankar och funderingar kring vad som händer med kroppen om man aldrig får chansen att se någon annan vän som också genomgår puberteten. Omklädningsrum är ett av få ställen idag där unga kan få en sundare och mer realistisk bild av hur människokroppen kan se ut och har därför en viktig normvidgande funktion.

I ett examensarbete från Stockholms universitet år 2020 djupintervjuas sex idrottslärarstudenter kring sina beteenden och upplevelser av omklädningsrum. Att vara naken i ett offentligt rum skapade affekten skam som en fysisk reaktion hos fem av sex informanter, oavsett tidigare erfarenheter eller materiella och sociala förhållanden i rummet. Dessa förhållanden påverkade dock uppfattningen av skammen. Den tidigare erfarenhet som främst påverkade skammen var studenternas föreställningar om vad andra tyckte om deras nakna kroppar. En föreställning i den här kontexten är alltså en föreställd tanke om vad andra tycker, som nödvändigtvis inte har någon grund eller sanning i sig. Hälften av studenterna var medvetna om sina skamkänslor. Några uppgav att de inte hade några problem med att visa sig nakna, men där deras rutiner visade på spår av affekten skam, genom att till exempel vända sig bortåt och försöka att skyla sig. En person i gruppen, en man, visade inga som helst spår av affekten skam i sina omklädningsrutiner. Detta intuitiva beteende, att undvika att visa upp sin kropp naken, infinner sig alltså i denna studie hos en klar majoritet i en grupp där samtliga antas vara relativt unga, och med tanke på deras val av utbildning, mer vältränade än många andra människor i samhället.

På senare år har också oron för att bli filmad eller fotograferad inneburit en starkt bidragande orsak till oviljan att byta om eller duscha inför andra, särskilt i skolmiljöer. En oro som inte bara finns bland unga. Mobilkameror finns i stort sett i allas händer, framför allt de ungas, och de används hela tiden. Vanan att fotografera, filma och publicera materialet på sociala medier och i chatt-grupper skapar otrygghet i omklädningsrummen med nya beteenden som följd. Att bygga bort möjligheterna till att filma i de öppna omklädningsrummen är näst intill omöjliga.

”Det verkar som om alla sinnen och upplevelser förstärks när man är naken, något som upplevs otryggt i vanliga fall ställs på sin spets när man inte har kläder att skyla sig med.”

– Ur intervju

– Omklädningsrummet utifrån de sju diskrimineringsgrunderna

En metod för att förstå om en plats är inkluderande eller inte är att betrakta den utifrån de sju diskrimineringsgrunderna. Om något ska kunna klassas som diskriminerande enligt lagen så måste det finnas ett samband med någon av dessa. De är: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. I diskrimineringslagstiftningen finns också ett begrepp som kallas för indirekt diskriminering, som innebär att en rutin, process eller regel kan framstå som neutral men som i själva verket gynnar vissa och exkluderar vissa grupper. Det är inte indirekt diskriminering om: 1) syftet med regeln är berättigat/objektivt godtagbart och 2) de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet/det saknas alternativ eller medel för att uppnå syftet. Frågan om indirekt diskriminering måste alltid avgöras från fall till fall. Denna lag gäller i arbetslivet, utbildning och olika samhällsområden och bör rimligen beaktas även när det kommer till offentligt finansierade omklädningsrum.

Exempel på diskriminering utifrån diskrimineringsgrunderna går att koppla till hur omklädningsrum kan vara utformade. För transpersoner är den slentrianmässiga könsuppdelningen i omklädningsrum ett hinder för idrottande. Man känner sig begränsad och orolig för att bli illa bemött. En del vill gå in i “rätt” omklädningsrum utifrån sin könsidentitet, men är inte välkomna där eller oroar sig för att inte vara välkomna där. Personer som väntar på eller genomgår könsbekräftande vård, liksom ickebinära personer, upplever också att de inte passar in eller är välkomna i något av de traditionellt könsuppdelande omklädningsrummen.

Avseende religion, kultur och etnisk tillhörighet uppstår andra svårigheter. Religionstillhörighet kan påverka inställningen till att byta om tillsammans eller visa sig avklädd, men behöver inte nödvändigtvis göra detta. En norsk studie från 2015 av K Walseth beskriver att det finns en stor variation i hur till exempel unga tjejer som identifierar sig som muslimer upplever ombytessituationen. En majoritet av tjejerna såg inte religionstillhörigheten som något som påverkar viljan att använda omklädningsrum. De hade precis samma invändningar mot att byta om tillsammans som tjejer i samma ålder med annan eller ingen specifik religionstillhörighet, det vill säga rädsla för att bli fotograferad, tidsbrist, och så vidare. En majoritet av de tjejerna föredrog att ha idrott tillsammans med killar, i jämförelse med att ha könsuppdelade lektioner. Studien lyfter också att det finns de som på grund av kulturen inom religionen väljer att avstå från att delta i simundervisning då man inte upplever det naturligt att visa sin kropp för det motsatta könet, vilket tjejerna själva inte lyfte som något större problem annat än att det är synd att man missar värdefull simundervisning. Tjejerna lyfter även att de har vänner som bär hijab, och deras föräldrar uppskattar inte att de ens byter om tillsammans med andra av samma kön, vilket gör att dessa tjejer helt avstår från undervisningen.

Vad gäller exkludering utifrån funktionshinder har Parasportförbundet gjort en omfattande rapport om svårigheterna för personer med funktionsnedsättning och hur man kan och bör öka tillgängligheten för personer med olika funktionsnedsättningar. Tillgänglighetsanpassning styrs i grunden av lagkrav och rekommendationer som skall styra mot bra utformade miljöer, men allt omfattas inte och det som ansågs bra för ett par decennier sedan är inte alltid rätt idag. Det regelverk som styr utformningen har tidigare byggt på lägre krav vilket, lett till utformningar som idag inte skulle tillåtas och som kan vara svåra att åtgärda. Här finns ett stort arbete att göra med att anpassa och komma i kapp med det redan byggda. Även om omklädningsrum och vägen till dessa från början har utformats på ett tillgängligt sätt kan den dagliga användningen av lokalerna där man placerar möbler i vägen och döljer ledstråk med mattor och så vidare avsevärt försämrar tillgängligheten.

”När jag började på testosteronbehandling och innan min mastektomi var det väldigt svårt med omklädningsrum. Jag brukade byta om inne i kvinnornas omklädningsrum, jag var inte bekväm med det men det kändes minst hotfullt. Sen kom det till en gräns när jag kände att det här kommer inte att funka. Folk tittade ganska mycket. Då bytte jag om innan eller på en tillgänglighetsanpassad toalett. Jag är inte bekväm i killarnas omklädningsrum heller, inte att duscha i alla fall. Det känns inte som en trygg situation.”

Från RFSL Rapport

”Att behöva stå på ett ben och balansera när man ska ta på sig en blöt baddräkt på ett halt golv, utan tillgång till vare sig handtag eller insynsskydd, efter den obligatoriska duschen i stadens simhall skulle inte bara skrämma bort äldre personer, utan kan skrämma bort vem som helst.”

Ur intervju

– Den konkreta utformningen, underhållet och dess brister

Hur den konkreta utformningen av omklädningsrum påverkar upplevelsen är återkommande i det insamlande materialet och det är grundläggande i arkitektens arbetsmetod. Faktorer som insyn, upplevelsen av trånga passager och trånga ytor vid bänkyta, skåp, krokar och duschar är bidragande orsaker till ovilja eller olust att nyttja omklädningsrum. Likaså om det finns flera vägar in i omklädningsrummet eller till duscharna, där den extra dörren riskerar att stå öppen eller skapa spring mellan rum där de som byter om vill ha lugn och ro för att känna sig trygga. Det skapar en upplevd osäkerhet för att användarna inte har kontroll över vem som kan komma in i rummet och rädslan för oväntade överraskningar späs på. Något som också är fallet när två omklädningsrum delar samma mellanliggande duschrum. I enkätstudien Ökar låsbara duschbås tryggheten för elever? som studerande vid Gymnastik och idrottshögskolan gjorde 2022, framkommer att elever i åk 9 upplever omklädningsrummen som tryggare om det finns låsbara duschbås. Men anmärkningsvärt är att även i denna studie visar det sig att en majoritet av eleverna över huvud taget inte duschar, oavsett om det finns duschbås eller inte. Där duschbås inte finns tillgängliga är det vanligt att elever tvättar av sig lite snabbt på toaletterna i stället för att använda öppna duschar. Detta är något som även det visar på ett behov av att kunna låsa om sig och att helkroppsdusch kanske inte alltid är nödvändigt.

Otydlighet i hur man ska använda ett publikt omklädningsrum skapar för många osäkerheter. Förutsägbarhet är centralt för att öka trygghetsupplevelsen. Om vägen fram till omklädningsrummet går via knixiga korridorer med många hörn eller i en källare, vilket inte är helt ovanligt, kan också denna bidra till otrygghet, utöver omklädningsrummet i sig. Ytterligare en bidragande aspekt till användandet av omklädningsrummen är lokalernas skick. Lokalernas eller byggnadens ålder är inte är ett problem i sig, utan det är skicket och huruvida det hålls rent eller inte. Ofta är äldre omklädningsrum från 1900-talets första halva byggda med kvalitet och gedigna material som tål slitage på ett sätt som moderna material och lösningar inte gör, vilket har gjort rummen hållbara och omtyckta över tid, så länge de sköts om. Bristande underhåll ger signalen att ingen tar om hand om platsen och att den inte är under uppsikt. När skötseln av omklädningsrummen försämras startar ofta en nedåtgående spiral som ökar slitage och skadegörelse med följden att otryggheten ökar. Något som gäller även andra offentliga miljöer i samhället. Slitna och ostädade omklädningsrum blir då en anledning till att hoppa över omklädningsrummet. När omklädningsrummen används allt mindre utsätts de också oftare för skadegörelse med följder som beskrivs ovan. Dessutom vittnar inte sällan skolpersonal att skadegörelsen är märkbart värre i killarnas omklädningsrum än i tjejernas. Detta är något som könsneutrala omklädningsrum skulle kunna avhjälpa.

Det ökade problemet med skadegörelse gör att fastighetsförvaltare allt oftare väljer att låsa omklädningsrummen under vardagen utanför schemalagd användning. Det kan tänkas bidra till lägre nyttjande. Den som spontant önskar nyttja omklädningsrummen måste då först uppsöka vaktmästare eller annan person med nyckel för åtkomst. Är det tränaren som har nyckeln kan det vara så att hen dyker upp för tätt inpå träningen och att det då är för sent att byta om, vilket gör att den aktive väljer att byta om på en toalett eller hemma i förväg.

Olika utmaningar i olika sammanhang

– Skolan

Skolans länge icke ifrågasatta behov av omklädningsrum kopplat till idrottslektionerna utgår från klasser på cirka 30 elever där hälften är pojkar och hälften är flickor (vilket inte alltid är fallet). Därför har skolidrottens omklädningsrum fått en väldigt standardiserad utformning med ett ombytesrum med bänkar och krokar med plats för cirka 15–20 elever samt ett duschrum med 3–4 duschar. En utformning som dominerar i många idrottshallar. Syftet är att kunna byta om inför idrottslektionen, eventuellt lämna kläder i omklädningsrummet och duscha och byta om efter lektionen. Sverige utmärker sig som ett land som har en stark tradition kring duschandet i skolan, vilket kan relateras till målen kring folkhälsa från början av förra seklet. Då var badinrättningar en del av basutbudet i större skolor, eftersom en stor del av befolkningen saknade dusch eller bad i hemmet och man såg då skolan som en möjlighet att erbjuda bad och tvätt. I och med att hemmen med tiden moderniserades släppte skolan på det allmänna ansvaret för elevernas hygien och det förflyttades till individen. Men rutinen att duscha har levt vidare in i den moderna idrottsundervisningen och har präglat utformningen av skolidrottshallarna med omklädningsrum på ett sätt som inte finns i andra länder, där duschande inte är en självklarhet efter lektionen.

Omklädningsrummen kommer ofta högt när otrygga miljöer i skolorna listas enligt bland annat organisationen Friends undersökningar. På kort tid, mindre än ett decennium, har rutinerna kring omklädning ändrats kraftigt. På en stor andel av Sveriges skolor duschas det knappt längre. Långt ifrån alla byter heller inte om, eller möjligen delvis. Trygghetsfrågan är central här, vilket hänger ihop med användandet. När den upplevda otryggheten ökar, minskar användandet.

Den huvudorsak som lyfts på många ställen till varför man inte byter om är en utbredd ovilja till att visa sig avklädd bland dagens unga samt rädslan för att bli fotograferad och uthängd i sociala medier, vilket beskrivits tidigare. Att ha mobilförbud på skoltid kan vara en del av en lösning, men det praktiseras väldigt olika på olika skolor. En annan trygghetsaspekt gäller vuxennärvaron i omklädningsrummen. Många skolor lyfter vikten av vuxennärvaro i omklädningsrummet som en trygghetsskapande faktor. Det verkar många skolor ha som standard, antingen genom idrottsläraren eller annan stödpersonal. Men det blir resurskrävande och det kräver också ett hänsynstagande till kön, det vill säga manlig personal hos pojkarna och kvinnlig hos flickorna, åtminstone efter en viss ålder.

Man bör också beakta att skolämnet har förändrats till att bli ett bredare ämne kring idrott och hälsa, med större andel teoretisk undervisning kring kropp, träning, allemansrätt med mera. Det vill säga undervisning då man inte nödvändigtvis behöver byta om eller duscha. I skolans gällande styrdokument är frågan om krav på personlig hygien i samband med lektioner i idrott och hälsa högst tolkningsbar. Detta kan jämföras med att det tidigare under 60–70 talet stod inskrivet i skollagen att det i gymnastik ingår hälsouppfostran där läraren hade möjlighet att ställa krav på elevernas kroppsliga hygien och kroppslig vård efter fysisk aktivitet. Enkätstudier bland skolelever visar att de som väljer att inte duscha efter en idrottslektion i skolan anstränger sig mindre under lektionen för att slippa byta om eller duscha efter. På så sätt kan man säga att omklädnings- och duschvanor har påverkan på folkhälsan.

Pressade scheman är ytterligare en anledning till att eleverna hoppar över duschandet. I många skolor ger schemaläggningen kort tid mellan lektionerna vilket gör det svårt att hinna duscha. Schemaläggningen av olika klassers idrottslektioner i relation till varandra kan också innebära svårigheter. Lokalnyttjandet är ofta, och bör i viss mån vara, hög men det medför att idrottslektioner som går ”rygg mot rygg” gör att klasser går omlott i omklädningsrummet. Här prioriterar vissa skolor fler omklädningsrum, så att eleverna inte behöver mötas i dörren, som lösning. Till detta kommer också frågan om huruvida tiden i omklädningsrummet är lektionstid, rast eller något där emellan. Här finns en otydlighet. Tiden för ombyte ligger inom skoldagen, men sällan som lektionstid. Upplevelsen av att det är på rasttid blir därmed en bidragande faktor till att beteendet i omklädningsrummet kan bli stökigare än på en lektion, vilket kan bidra till olusten att vara i omklädningsrummet. Omklädningsrummens funktion för förvaring av kläder under idrottslektionen har också förändrats. Många elever vill inte lämna kläder där på grund av oro eller risk för stöld.

I skolvärlden debatteras det om för- och nackdelar med dusch- och omklädningsrutinen i skolan. I en artikelserie i tidskriften Ämnesläraren 2021 ställs olika tankar mot varandra. Å ena sidan ser vissa klara fördelar med att inte sträva efter duschning. I de fall där det prövats, det vill säga där man inte ställer krav på vare sig dusch eller ombyte, så har frånvaron och konfliktsituationerna minskat markant. Det blev påtagligt under pandemiåren när omklädningsrummen stängdes i flera skolor. Anledningar till frånvaro på grund av till exempel glömt ombyte försvinner. I stället kan man fokusera på eventuella egentliga anledningar. Krävs mjuka smidiga kläder informeras det inför kommande lektion. Tiden det tar att byta om och duscha kan läggas på rast och minska stressen mellan lektionerna. Tiden i omklädningsrummen är också resurskrävande om vuxen närvaro är enförutsättning. Å andra sidan finns synsättet att ombyte och dusch är en förutsättning för en bra genomförd lektion och en del i den sociala utvecklingen. Om eleverna har olämpliga kläder på sig kan de hämmas i rörelsen. Det kan också påverka möjlighet att ta ut sig samt öka rädslan för att bli nedsmutsad. Det kan även finnas något engagerande i att ta på sig andra kläder och då kliva in i en annan värld för en stund. Otryggheten i omklädningsrummen menar man inte ska hanteras genom att stänga dessa, utan i stället bör kultur och beteende förändras, genom bland annat ökad vuxennärvaro.

– Föreningsidrotten

Den problembeskrivning som finns i skolans värld finns även till viss del inom föreningsidrotten när det kommer till omklädning. Men här är det större skillnader beroende på åldrar, typ av idrott och vanor. En tydlig tendens är att många allt oftare kommer ombytta till träningen och inte duschar alls eller duschar hemma. Allt fler unga får skjuts till träningen med bil och kan därmed komma ombytta samt duscha hemma efteråt. Men det finns samtidigt en önskan om att kunna träffas innan och efter ett pass, där många har omklädningsrummet som en lite mer avskild plats för detta. Det finns många goda exempel där omklädningsrummen används både till omklädning och dusch samt som en social samlingsplats. För många är det just en plats för gemenskap och kompishäng. Det är också en plats, kanske i brist på annat, där genomgångar eller eftersnack kopplat till träning eller matcher hålls.

Gruppsammansättningen inom den organiserade idrotten är mer homogena jämfört med skolan. Inom idrotten finns det vanligtvis en större vilja att delta, en självvald sådan. Ofta är också ledarnärvaron hög och den upplevda gemenskapen god. Det kan bidra till en större trygghet och att normerna för hur omklädningsrum utformas inte ifrågasätts på samma sätt, som till exempel i skolan. Enligt examensarbete Omklädningsrum på ett idrottsgymnasium som gjordes på Gymnastik och idrottshögskolan 2021 så har elitsatsande idrottande ungdomar i gymnasieåldern för det mesta ett oproblematiskt förhållningsätt till ombyte tillsammans med andra. God sammanhållning bidrar starkt till den upplevda tryggheten i omklädningsrummen. Dock lyfter även dessa ungdomar att det är mer uppskattat att använda duschar med draperier eller avskärmande väggar, då man kan känna sig obekväm inför att duscha vid sidan av andra. Intressant nog väljer även många av dessa ungdomar att duscha hemma, med motiveringen att det är enklare, trots det oproblematiska förhållningsättet till ombyte ihop med andra.

– Uteidrotten och friluftslivet

För vissa utomhusidrottsutövare fyller omklädningsrummet en viktig praktisk funktion för att värma sig efter utövad idrott. Uteidrotter som saknar omklädningsrum eller andra liknande faciliteter vittnar om att det är svårt att attrahera unga och nya användare, samtidigt som intresset för att vara ute i naturen har ökat.

I konceptmaterialet Arena vattnet 2023, där sex olika vattenidrottsförbund har tagit fram tankar om hur deras idrotters anläggningar skall utformas, beskriver man omklädningsrummet som en plats där man gärna skulle vilja utföra andra aktiviteter än att byta om. Detta är även vanligt i ishallar där omklädningsrummen ofta får agera styrke-, samlings- eller stretchinglokal i brist på andra lämpliga rum. Inom vattensporten och andra utomhusidrotter där utövarna utsätts för väder och vind ärtorkrum och bastu kopplat till omklädningsrummet ofta uppskattade inslag. Det lyfts också i materialet att det finns möjlighet att samutnyttja omklädningsrumsfaciliteter med andra uteidrotter för att öka nyttjandegraden. Inom vissa nordiska utomhusidrotten är kanske omklädningsrummet den enda sociala samlingsplatsen där man kan samlas under vintertid. Inom andra idrotter blir förråd eller stallrum platser för omklädning, troligtvis i brist på andra ytor, men kanske även som ett sätt att spara tid. Bristen på bra utrymmen för ombyte får alltså konsekvenser för aktiviteten och upplevelsen.

Under och efter pandemin har intresset för att semestra i den svenska fjällvärlden ökat markant och på vissa platser blivit till ett problem, till den grad att begränsningar nu har börjat införas genom minskad service för att hålla nere antalet besökare. Svenska Turistföreningen driver ett antal anläggningar i den svenska fjällkedjan, liksom runt om i andra delar av landet. Utmed leder och fjällstationer finns ofta omklädningsrum med bastu. Här har förvaltarna inte upplevt problem med utförandet. Det kan antas att när man är ute i naturen och vill värma sig och komma undan från väder och vind en stund så blir andra frågor mindre väsentliga. Det kan också tänkas vara så att dessa omklädningsrum används av en homogen grupp i samhället som känner sig trygga i varandras sällskap, men också på grund av att det är mindre omsättning på människor längre ut ifrån städerna. Denna bild av situationen, att problemen är små, kan hämma utvecklingen av platser och anläggningar med följden att vissa grupper exkluderas.

Vad gäller omklädningsrum vid badplatser eller andra platser för friluftsaktiviteter saknas ofta bra omklädningsmöjligheter. Om de skulle uppföras i högre grad och om de utformas på rätt sätt skulle det öka inkluderingen för många målgrupper med specifika behov, som till exempel inte kan lösa omklädningen bakom en handduk, i en bil eller liknande.

– Badhus och publika idrottsanläggningar

Badhusens omklädningsrum skiljer sig på flera sätt från andra idrottsanläggningars omklädningsrum. Badhus når vanligtvis en bredare publik och i badhusen finns inga alternativ till att duscha och klä om innan man går ut till bassängerna. Den traditionellt binära könsmodellen finns i en absolut majoritet av omklädningsrum i Sverige. Likt andra idrottsanläggningar så försvårar den för långt många fler grupper än ickebinära och transpersoner. Heterosexuella par, föräldrar eller andra vuxna personer med barn av annat kön efter en viss ålder, kompisgäng, personer som behöver assistans av någon med annat kön och så vidare, kan inte byta om tillsammans. De hamnar alla i ett läge där de antingen anpassar sig till den könsuppdelade normen eller avviker från normen genom att efterfråga och använda ett specialrum.

På senare år har allt fler badhus kompletterats med så kallade ”flexomklädningsrum” eller ”enskilda” omklädningsrum för en eller flera personer. Dessa rum är helt neutrala, det vill säga vem som helst får använda omklädningsrummet. Även ”familjerum” finns i vissa fall i olika utföranden. Dit kan föräldrar ta med sig sina barn in i ett tryggt rum där man har överblick och kan byta om i lugnt och ro. Vid Ribersborgs Kallbadhus i Malmö infördes år 2018 ”Queer Kallis” som innebär att första måndagen varje månad så slopas den traditionella könsuppdelningen och det är fritt fram att byta om, duscha och basta var man vill. I Malmö finns också exempel på bås-metoden, där bland annat Oxievångsbadet har ett stort gemensamt omklädningsrum med bås som kompletteras med separata omklädningsrum för kvinnor respektive män. Mobiltelefoner i badhusens omklädningsrum skapar också osäkerhet för besökare, eftersom risk för smygfotografering även finns här.

I en del länder, till exempel Holland, Frankrike och Kanada, är sedan länge konceptet gemensamt omklädningsrum i badhus utbrett. Själva ombytet sker då i låsbara bås i omklädningsrummet och därefter hängs kläderna in i ett skåp. Ibland är även duschar och bastu delade men då duschar man med badkläder på. Den lösningen ligger inte i linje med de svenska badhusens krav på noggrann tvättning innan besök i bassängen. I Kanada har diskussionen om omklädningsrummens utformning i badhus förts länge vilket resulterat i flera intressanta och nyskapande exempel. Kanada är ett land som sticker ut. I en studie gjord av det kanadensiska arkitektkontoret HCMA lyfts flera fördelar med könsneutrala omklädningsrum. Dessa inkluderar ett flertal grupper, eller konstellationer av människor, som nämnts ovan och bidrar genom sina enskilda bås till högre grad av avskildhet än traditionella omklädningsrum. Medicinering och medicinska hjälpmedel kopplade till kroppen kan då hanteras diskret utan att nyfikna medmänniskor observerar allt som sker. Dessa har också bidragit till mer yteffektiva lokaler då besökarna kan fördelas jämnt mellan de olika omklädningsrummen oavsett kön. Detta minskar i sig trängseln, vilket är en bidragande orsak till otrygghet och olust att nyttja omklädningsrum. Det har dock funnits utmaningar kopplat till förståelse för hur de könsneutrala omklädningsrummen ska nyttjas. Detta har föranlett att tydligare information och skyltning tillförts. Alla besöksgrupper är inte heller bekväma med att dela omklädningsrum med personer av motsatt kön, varpå anläggningarna i vissa fall valt att behålla omklädningsrum för män respektive kvinnor vid sidan av det könsneutrala omklädningsrummet (se exempel senare i texten).

Vad gäller andra publika idrottsanläggningar, det vill säga anläggningar som riktar sig mot en bred allmänhet, antingen offentliga eller föreningsdrivna (till exempel badminton- eller tennishallar), så finns väldigt lite skrivet kring omklädningsrum. Det man ändå kan säga är att besökarna kommer hit på eget initiativ och att vanorna kopplade till omklädning varierar stort. Många väljer att klä om hemma, men de som inte gör det ser ofta omklädningen som en del av upplevelsen – en plats för eftersnack, där man nyttjar bastu om det finns och tar sig tid. Men även här kan rimligen tryggheten och trivseln höjas i många anläggningar.

– Kommersiella gym

Kommersiella tränings- och gymkedjor har ökat snabbt i popularitet och i antal. Dessa träningsställen erbjuder normalt omklädning till sina medlemmar. Till skillnad från offentliga anläggningar verkar kommersiella träningsanläggningar på en marknad där det råder hög konkurrens om kunderna. Omklädningsrummen används ganska sparsamt men man försöker ändå erbjuda trygga och trevliga utrymmen för omklädning och dusch. Vissa mindre gym placerade i renodlade bostadsområden har valt bort omklädningsrummen, medan andra gym väljer att satsa på en trevlig upplevelse med mer spa-lika inslag. Den traditionella könsuppdelningen är den lösning som tveklöst dominerar. Många gymkedjor har numera enskilda omklädningsrum med dusch för en person. Exempel från USA finns där man har börjat med gemensamma omklädningsytor med individuella duschbås. Detta har då också blivit ett sätt att profilera sig och upplevas som moderna. Man ser också lokalerna nyttjas bättre, då man inte riskerar att ha fullt i ett omklädningsrum och tomt i ett annat på grund av uppdelningen i kön.

Hur kan omklädningsrum utformas för ökad trygghet, inkludering och flerfunktionalitet?

Genom att utforma omklädningsrum för ökad trygghet, inkludering och flerfunktionalitet så förväntas ett ökat nyttjande följa som konsekvens. Ju tryggare miljö och fler som känner sig välkomna desto fler besökare lär komma. Ökad trygghet och inkludering är mål som knappast någon kan ifrågasätta. Flerfunktionalitet är inte lika självklart för alla. Finns det andra funktioner än omklädning så behöver man ha en genomtänkt planering och utformning för att inte oönskade krockar skall uppstå. Flerfunktionalitet är ett mål som på många sätt ligger i tiden inom fastighetsutveckling och fastighetsförvaltning, då effektivt lokalnyttjande är något många eftersträvar då det sparar såväl ekonomiska som miljömässiga resurser. Därtill kan en korsbefruktning mellan olika verksamheter också ha mervärden. Om användandet av omklädningsrum varierar över dagen så bör rummen kunna utformas mer flerfunktionellt för att kunna möta fler behov än bara omklädning, så länge det görs med eftertanke i syfte att inte skapa problem med krockar och otrygga situationer.

– Ökad trygghet

En övergripande trygghetsaspekt som återkommer är resonemanget om stängda eller öppna utrymmen. På flera ställen i det inhämtade materialet lyfts de öppna rumssambanden som trygghetsskapande, vilket bygger på att dusch och omklädning kan ske i ett individuellt låst utrymme. Öppenheten och överblickbarhet över omklädningsrummet bidrar till en naturlig social kontroll som kan motverka bråk och andra typer av övergrepp. Det ger också en möjlighet att få hjälp och höras om en olycka händer.

Planlösningsmässigt finns det fler saker som påverkar tryggheten. Att välja en layout som motverkar insyn när dörrar står öppna är a och o, samtidigt som det är viktigt att minska andelen ”skrymslen och vrår” som kan upplevas otrygga. I publika anläggningar är en vanligt förekommande strategi att låta wc och andra mindre rum vara lokaliserade mot allmänna ytor eller direkt mot utemiljön för att slippa otrygga förrum. I mer privata anläggningar kan däremot ett förrum ses som trygghetshöjande då det skapar en trygg distans till omgivande verksamhet. En annan trygghetsaspekt som är viktig för kvinnor är närhet mellan dusch och wc vid menstruation. Och som nämnts tidigare, att inte ha flera ingångar/dörrar till omklädningsrummet påverkar även det tryggheten då användaren slipper oroa sig över vem som kan komma in exempelvis i duschrummet från andra hållet. Tydliga flöden som är enkla att förstå är också viktigt. Detta kan lösas med god skyltning och en tydlig enkel logik i utformningen.

Med små medel går det att minska risken för upplevd exponering i samband med ombyte. Det handlar om att placera duschkrokar så nära duschen som möjligt (utan att handduken blir blöt) så att sträckan där brukaren måste förflytta sig naken minimeras. Ett av de vanligaste tilläggen som görs i befintliga omklädningsrum idag är någon form av insynsskydd vid duschar. Ett draperi är bättre än ingenting men låsbara duschbås är att föredra för de flesta målgrupper. Kombinerade ombytes- och duschbås där insyn har minimerats genom att låta dessa gå från golv till tak motverkar dessutom risken att bli filmad/fotograferad. Frågan om slitage på bås är ett problem i många anläggningar då det är många som använder dörrar och lås. Det är viktigt att hitta bra infästningslösningar mot golv, vägg och tak som inte punkterar tätskikt, då en del besökare kan gå hårt fram.

Att ha valmöjlighet är både en inkluderings och en trygghetsfaktor. Ett exempel är möjligheten att på en skola kunna välja bland flera mindre omklädningsrum där man kan gå in och byta om med sina nära vänner. Ett annat är att det i en större simhall finns fler olika ytor att byta om på inom ett större omklädningsrum, så om en person upplever en annan person eller grupp som otrygg kan hen välja att gå till en annan del av rummet. Det finns även argument för att tydliga rutiner kopplade till att rummens användning kan stärka trygghetsupplevelsen. I ett av typexemplen där skolan har goda erfarenheter av omklädnings- och duschbås är det förutbestämt vilken klass som använder vilket omklädningsrum och vilka elever som använder vilket bås. Detta uppges fungera väl.

Att motverka upplevd trängsel är en viktig trygghetsaspekt. Utformningsmässigt handlar det om att tillföra erforderlig yta för personliga tillhörigheter på bänk/sittyta, förvaring i skåp eller på krokar samt utrymme att röra sig till och från dusch, speglar och så vidare. Genom att inte snåla in på dessa ytor och att se till att det finns tillräcklig yta vid toppar i användningen kan den upplevda tryggheten stärkas.

”Ryggen fri” är ett gestaltningskoncept som fungerar väl i omklädningsrumssammanhang. Konceptet innebär att kunna stå och byta om utan att för många personer kan passera bakom ens rygg, vilket skulle stärka tryggheten. Det finns exempel på detta i omklädningsrum framför allt i privata gym, där man valt att lägga bänkar och skåp i en nischformad lösning som gör att man inte behö

ver stå exponerad mot hela rummet. Detta bör vägas mot överblickbarheten, vilket inte är en enkel ekvation.

Sociala sittplatser i omklädningsrummet bidrar till tryggheten. Dessa kan fungera som en mötesplats och bidra till gemenskap, framför allt inom föreningslivet. För till exempel många tjejer är den sociala aspekten av idrottandet en av de största faktorerna till att man väljer att fortsätta att vara aktiv tillsammans med andra. Att använda omklädningsrummet som en naturlig mötesplats skulle då kunna bidra till ökad trygghet. Inom till exempel brandkåren har man insett vikten av den sociala interaktion som kan ske i omklädningsrummet vilket lyfts i Social Byggnorm 18 av Carlstedt arkitekter med flera. För att göra ombytessituationen mer inkluderande och trygg för alla kön finns det där exempel på när man medvetet valt att se ombytet som en ren funktion. Man byter då om i ett bås med en smalare korridor utanför och i anslutning till ”omklädningskorridoren” finns en social yta där man samlas innan och efter ombytet. Detta är ett så kallat återhämtningsrum där kunskapsutbyte och erfarenhetsåterföring kan ske efter träning eller insats. Det är också en betydande inkluderande faktor.

Att medvetet gestalta omklädningsrummet och vägen fram till omklädningsrummet med varierande grad av avskildhet, från mer publika funktioner till mer privata, bidrar också till att öka tryggheten. Ett exempel på detta visas nedan där man renoverat traditionella könsuppdelade toaletter till gemensamma könsneutrala toaletter på ett universitet i USA. Här tänker man sig att den mest privata delen, toalettbåsen, ligger väl dolda från korridoren. Utanför dessa finns halvprivata tvättrännor och ut mot korridoren finns mer publika sittplatser. Denna gradient av avskildhet har skapats helt utan extra dörrar som man måste passera.

För att motverka att omklädningsrum upplevs ofräscha bör material, utformning och layout väljas så att lokalen på ett bra sätt kan underhållas och städas. Intervjuade personer uttrycker att när man lyckas hålla omklädningsrummen hela och rena så skapas en god spiral som gör att färre användare smutsar ned. Om omklädningsrummet redan upplevs som slitet eller smutsigt verkar sannolikheten öka att användaren inte är lika rädd om utrymmet. Hållbara och robusta material som slits med patina bidrar också till en bättre upplevelse.

Det finns flera exempel på hur man i föreningar valt att renovera ytskikt i sina omklädningsrum och samtidigt arbetat aktivt med att starta en duschkultur efter träning/tävling. Att aktivt jobba med frågan om vanor samtidigt som man renoverat och gett omklädningsrummet en mer intressant gestaltning har i flera fall visat sig vara en bra metod. Då upplever användarna att någon bryr sig och tar hand om lokalerna, vilket också ökat den upplevda tryggheten. Exemplen spänner från mer nedtonade varmare träinslag till exempel där konstnärer fått bidra med mönster och kulörer. Det finns också exempel från privata gymkedjor och spa-anläggningar som använt en karaktäristisk gestaltning som trygghetsskapande, koncept och marknadsföring. Här upplever användaren att rummet är väl omhändertaget. Ägarna har här velat förmedla en upplevelse och en viss känsla, med fler aktiva som följd.

I befintliga miljöer som behöver förändras för bättre trygghet är trygghetsvandringar en metod. Det innebär att en grupp utvalda människor, med tonvikt på de som använder omklädningsrummen, under ordnade former går igenom lokalerna till fots och inventerar dessa ur ett trygghetsperspektiv. Utfallet används sedan i arbetet med att förändra lokalerna.

– Ökad inkludering

Diskrimineringslagstiftningen har tidigare nämnts. Att ha de sju diskrimineringsgrunderna med sig när man vill öka inkluderingen i en miljö är ett viktigt stöd. Till det kan man addera FN:s Barnkonvention. Den ratificerades av Sverige år 1990 och blev inkorporerad i svenska lagstiftning år 2020. Den består av totalt 54 artiklar, varav följande fyra också definieras som grundprinciper.

• Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
• Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.
• Alla barn har rätt till liv och utveckling.
• Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

Till detta finns också artiklar som rör barns rätt till lek, vila och fritid, rätt till privatliv samt att barn ska skyddas mot olika former av fysisk och psykisk misshandel och utnyttjande.
Mycket av exemplifieringen med grund i barnkonventionen och i omsättning till svenska lag har en underton kring hur barnet ska skyddas mot vårdnadshavare som begår övergrepp mot barn. När det kommer till utformning av offentliga och publika miljöer, som till exempel idrottsanläggningar, så finns det inga konkreta riktlinjer, mer än att många kommuner kräver en barnkonsekvensanalys i samband med framtagande av detaljplan. Med alla utmaningar och hinder som identifierats samt önskad målbild kring trygghet och nyttjande, är det relevant att fokusera på utformningsmässiga lösningar som kan bidra till en ökad inkludering. Detta innebär att identifiera hinder för olika målgrupper och se hur en alternativ utformning kan stödja det önskade beteendet.

En inkluderande process

I arbetet med att öka inkludering behöver man skilja på process och resultat. En inkluderande process behöver inte leda till ett inkluderande resultat och vice versa, men det kan öka sannolikheten. Målet bör vara att åstadkomma såväl en inkluderande process som ett inkluderande resultat. Förenklat kan en inkluderande process gå till som följande: 1) det enskilda fallet analyseras och förutsättningarna kartläggs, 2) representanter för identifierade målgrupper konsulteras, 3) ett förslag tas fram, 4) som återkopplas till målgruppen, och 5) eventuell revidering av förslag.

Genom att tänka lite bredare går vissa utmaningar också att lösa utan att behöva bygga om lokalerna. En metod är att nyttja exkludering som ett sätt att öka inkluderingen. Exempel på det kan vara att skapa en aktivitet i en idrottshall för en specifik grupp, till exempel kvinnor med utländsk härkomst där kultur och/ eller religion är begränsande för att motionera offentligt. Detta har prövats och vid dessa träffar begränsades insynen genom fönstren som en tillfällig åtgärd. Detta kan tyckas vara en anmärkningsvärd anpassning, men där det övergripande målet – kvinnornas hälsa och välmående genom fysisk aktivitet tillsammans med andra likasinnade kvinnor – har ett större värde än att alla människor har tillgång till exakt den lokalen vid exakt samma tidpunkt. Likaså kan öppettider för till exempel en bastu eller badhus varieras genom att ha vissa tider för män och kvinnor separat samt vissa tider för båda könen. Det finns exempel på privata spa-anläggningar som har öppettider då barn är välkomna och vissa tider då barn inte är välkomna.

Utformning som möjliggör alternativ utan att sticka ut

I kunskapsinhämtningen har det framkommit att många människor, särskilt unga, uttrycker en rädsla för att särskilja sig från majoriteten, oavsett om de har särskilda behov eller inte. I omklädningsrum som har ett flertal gemensamma duschar i ett rum och en separat dusch i ett låsbart rum innebär det en avvikelse från normen – att nyttja den enda duschen med låsbar dörr.
Utifrån detta perspektiv är det en fördel om alla duschar i omklädningsrummet är utformade på samma sätt, alternativt att det råder en jämn fördelning av gemensamma och enskilda duschar. Individer som inte är bekväma med att duscha gemensamt uppnår då avskildhet samtidigt som de inte avviker från normen eller känner sig utpekade.

I många idrottshallar som uppförs idag så är som nämnts den traditionella omklädningsrumsutformningen, utifrån två kön, näst intill helt dominerande. Men en förändring som blir allt vanligare är att dessa kompletteras med könsneutrala mindre omklädningsrum, ofta i kombination med Rwc som också ska finnas. Detta är ett steg i rätt riktning, men långt ifrån en komplett lösning då det bland annat medför att man tvingas till ett val som skiljer sig från majoritetens val.

Omklädningsrum utan funktionshinder

För att göra omklädningsrummen bättre för personer med funktionsnedsättning finns det många viktiga aspekter att ta hänsyn till i utformningen. Ett exempel kan vara svårigheten att nå när krokar, tvättställ och dylikt sitter i standardhöjd. Detta avhjälps när grundläggande funktioner är tillgängliga i olika nivåer. Ett annat exempel är att det bör finnas minst en större Rwc som rymmer en liggdusch där den aktive kan duscha med assistans. Om man ser till att uppfylla gällande lagkrav genom utformning och layout så har man kommit en bit på väg i att tillgodose dessa behov. Det har dock visat sig vara minst lika viktigt att sprida kunskapen till personer som använder lokalerna kring hur lokalerna ska användas för att uppfylla tillgänglighetskraven, annars riskerar de i många fall användas på ett sådant sätt att tillgängligheten inskränks. För fler konkreta lösningar finns Parasportsförbundets egen tillgänglighetsmanual för idrottslokaler.

Ökad säkerhet för äldre

Det finns inte mycket skrivet kring äldre personers användning av omklädningsrum. Vad man där emot kan hämta från utformning av äldre- och serviceboenden är att det är viktigt att se till att dörrar och utrustning inte är för tunga, att fallskyddsåtgärder såsom handtag i duschar finns och att det finns torra och rena ytor i wc, där man kan placera exempelvis katetrar eller mediciner. Att placera ett snöre som går längs med hela väggen nära golvet i en Rwc som är direktkopplat till nödlarm är en sak som lyfts som extra bra i det fall en person med begränsad rörlighet trillat.

Enskilda omklädnings- och duschbås i en större omklädningsyta

Ungdomar är en grupp där behovet av personlig integritet vid ombyte har identifierats som stort, särskilt vid duschmomentet. Att många barn och ungdomar avstår idrottsundervisningen på grund av otrygghet i omklädningsrummen är och kommer att bli ett allt större folkhälsoproblem om inte trenden bryts. Att som skolan i ett av typexemplen längre fram införa enskilda omklädnings- och duschbås är en lösning som har vuxit fram i badhusens omklädningsrum under en period. Till uppsidan hör även att omklädningsrummet då bara är upptaget under tiden som ombyte sker, inte under hela tiden som idrottsundervisning sker. Ur ett HBTQI-perspektiv är enskilda omklädnings- och duschbås också ett bra alternativ. Transpersoner, särskilt de som genomgår könsbekräftande vård, har i en rapport från RFSL vittnat om en stark motvilja och undvikande av traditionella omklädningsrum. Detta begränsar deras fritid och i förlängningen fysisk och psykisk hälsa. En annan studie lyfter perspektiv från personer med icke-normativ kropp, exempelvis personer med överviktsproblematik. De upplever ”stirrande” i omklädningsrum som besvärande. Möjlighet till enskilda bås kan i sammanhanget sannolikt bidra till ett ökat nyttjande. Även personer som opererats för bröstcancer kan vilja byta om utan nyfikna blickar.

Familjerum

Vissa badhus har infört flex- eller familjerum som alternativ till traditionellt könsuppdelade omklädningsrum. Detta medför ökad trygghet för föräldrar som här kan hjälpas åt att ha uppsikt över barnen. För familjer med äldre barn undviks diskussioner eller ”pinsamheter” till följd av att följa med förälder av motsatt kön till dess traditionella omklädningsrum.

När könsseparerade omklädningsrum ändå uppskattas

Trots en omfattande sökning av material har det framkommit ytterst lite kunskap angående inkludering med hänsyn till religionstillhörighet. Den studie som tidigare nämnts från Norge visar att invändningarna kring att byta om tillsammans med andra är precis de samma från muslimska tjejer som från tjejer med icke muslimsk bakgrund. Religionen var alltså i detta fall inte det som påverkade dessa tjejers vanor eller upplevelse. Artikeln belyser också det faktum att det finns olika grader av religiös övertygelse och traditioner. Vissa muslimska tjejer har inga problem med att simma i bikini ihop med killarna i klassen medan andra inte vill ta av sig in hijab eller visa sig inför ens de andra tjejerna. Just dessa tjejer i Norge verkar i relativt stor utsträckning vara influerade av västerländsk kultur kopplad till ombyte. Samtidigt lyfter många tjejer att det i många fall är föräldrarna som har stor inverkan på hur de själva agerar. Trots det är det en del tjejer som väljer att trotsa sina föräldrar och agera precis som sina vänner med västerländsk bakgrund. Slutsatsen är trots allt att oavsett religion eller kultur så finns det många människor som kan förväntas vara obekväma med att dela omklädningsrum med personer av motsatt kön. Därför bör denna möjlighet fortsatt vara ett alternativ på större idrottsanläggningar.

– Ökad flerfunktionalitet

Som nämnts tidigare uppstår ibland en flerfunktionell användning av klassiska omklädningsrum, oavsett om de rent planlösningsmässigt är anpassade för det eller inte. Detta tyder på att det verkar finnas ett behov av flerfunktionell användning av rummen. Kanske inträffar det främst när det är brist på eller inte finns möjlighet att bygga andra ytor som kan uppfylla önskat behov. Det är vid samling, paus, uppvärmning och nedvarvning som dessa behov främst uppkommer. Inom vissa individuella idrotter blir omklädningsrummet ofta en spontan mötesplats där man lär känna sina motståndare eller där äldre och yngre aktiva i en förening kan mötas naturligt. I andra idrotter väljer de flesta utövare att byta om hemma eller att endast byta om med det egna laget.

Mycket av det som beskrivits kan ses som exempel på att idrottsanläggningar antingen saknar vissa funktioner eller vissa rum, eller att omklädningsrummen har potential att vara mer än bara rum för ombyte. Nyttjandet över dygnet, eller veckan, kan också se olika ut. I vissa fall är det skolans behov av många omklädningsrum för att undvika krockar som styr antalet. Detta kan ge en överkapacitet på kvällar och helger. I andra fall är det just helger då det är cuper med mera som har de stora behoven. Omklädningsrum är dyra att bygga, då det är mycket installationer, de behöver tåla hårt slitage, ha tätskikt som måste hålla, med mera. Frågan som då ställs hos kommuner eller den som ska betala är om man verkligen behöver bygga omklädningsrum som ska täcka ”topparna” i användningen, för att sedan stå lågt nyttjade andra tider. Måste alla ha sitt eget omklädningsrum innan match? Är det en schemaläggningsfråga? Skulle en mer flerfunktionell utformning kunna göra att rummen kan nyttjas bättre? Här finns ganska få funna exempel på flerfunktionalitet både i teorin och i praktiken. I arbetet Framtidens idrottshall lyfts frågan om flerfunktionalitet i omklädningsrummet. Ett förslag är att utöka själva omklädningsdelen till ett större rum som då kan få möjlighet att i högre grad bli en plats för samlingar, och som går att möblera för olika situationer. Trivselfaktorn kan då öka och rummet kan utrustas med till exempel skrivtavlor. Kanske kan det ställas om till yogasal under delar av dagen. Utifrån den tanken och de olika behov det grundar sig på kan man vända på begreppen och i stället utgå ifrån ett flerfunktionellt rum med möjlighet att byta om i. På så sätt kan andra behov som finns i den specifika anläggningen möjliggöras och som kanske prioriteras bort av yt- eller kostnadsskäl. Kan ett flerfunktionellt rum för bland annat ombyte ge mervärden som annars inte skulle gå att skapa?

En grundläggande förutsättning för ökad flerfunktionalitet är att omklädningsrummen görs större än brukligt. Underdimensionerade ytor ger dåliga förutsättningar för att ett varierat användande ska kunna uppstå. Rummen och byggnaden bör också ha en genomtänkt struktur för att främja en flexibel användning på kort och lång sikt, det vill säga att bärande väggar eller väggar av betong minimeras inom rumsytan. Likaså är det fördelaktigt att samla ihop installationer såsom vatten, avlopp, schakt samt att dessa placeras utmed rummets yttre väggar. En idrottsanläggning har ofta en tänkt livslängd på minst 50 år och vi vet att innehållet kommer att behöva anpassas efter nya krav och behov som kommer i ett samhälle som utvecklas. Där blir flexibilitet över tid en viktig faktor för en byggnads livslängd.

– Alla problem kan inte lösas genom gestaltning eller utformning

Normer, förebilder, kultur och sammanhang påverkar i stor uträckning upplevelsen av omklädningsrummet. I många fall går det att göra mycket annat än bara ombyggnation för att förbättra situationen. Det finns exempel där man lyckats vända trenden med minskad andel som byter och om duschar i omklädningsrum och fått lag att se dusch och häng i omklädningsrum efter träning och tävling som något positivt och något man frivilligt deltar i. Ett tydligt sådant exempel är från ett fotbollslag i Beder-Malling Idraetsförening i Danmark som porträtteras i tidskriften Undspil Nr 4 2023. Där valde tränarna att köpa in en goodiebag med högtalare för musik, schampo, body butter, hygienartiklar och lite snacks. Samtidigt gick de ut med en vädjan till föräldrarna att peppa sina ungdomar att åtminstone stanna kvar en stund efter träning och hänga i omklädningsrummet, utan ett tydligt duschkrav. Försöket blev så lyckat att laget nu nästan alltid duschar och har samling efter träning i omklädningsrummet vilket lett till att de fått mycket starkare sammanhållning. Numera duschar även de flesta efter träningen, eftersom att duscha blivit mer normaliserat än att inte göra det. Samlingen i omklädningsrummet kallas ibland för den tredje halvleken och har blivit ett positivt inslag för just detta lag.
Vuxen/personalnärvaro är en av de viktigaste frågorna för att öka tryggheten i ett omklädningsrum. Men om den vuxne tränaren, läraren eller föräldern är av motsätt kön uppstår genast problem i könsuppdelade omklädningsrum. Där har de könsneutrala omklädningsrummen med bås en stor fördel. Den vuxne kan då alltid vara närvarande på ett helt annat sätt. Kopplat till detta finns de äldres ansvar att ta sig an värdegrundsfrågor – att från ung ålder berätta vad som gäller i omklädningsrummen men också att diskutera frågor om trygghet, kroppsideal och hygien.

Slutligen ska information som tydliggör regler och rutiner för hur rummen ska användas finnas i de omklädningsrumlösningar där oklarheter kan uppstå. Informationen skall vara lättbegriplig och inte utpekande. Det är viktigt är att funktionen lyfts fram, inte individen.