Ishockey i förändring – maskulinitetsideal och våldsnormer i svensk ishockey ca 1965 till idag

Huvudresultaten i detta projekt visar att maskulinitetsideal och våldsnormer inom svensk ishockey från 1965 till idag varit dels komplexa, dels föränderliga. Komplexiteten visar sig genom att inget fixerat, enskilt ideal råder utan flertalet och ibland motsägelsefulla ideal kännetecknar det som kan kallas för ishockeymaskulinitet. Tuffhet och förmåga att offra sig för laget kan fungera parallellt med kroppslig skörhet och familjär omtanke. Föränderligheten visar sig genom att ideal förändras och det som byggde pojkar till män under 1960- och 1970-talet ser inte likadant ut idag. I korthet visar resultaten att en större förståelse för skadeförebyggande och omhändertagande utvecklats och spelare tvingas exempelvis vila längre tid efter hjärnskakningar idag. Dessutom förändrades reglerna i syfte att stävja spelförstörande och skadedrabbande moment.

På likande sätt är våldsnormerna komplexa. Vilda slagsmål är mer sällsynt idag och spelare med enbart denna uppgift eller kapacitet existerar inte. Att börja slåss i fel situationer eller använda för mycket våld har alltid förkastats samtidigt kan en regelrätt tackling ”dölja” dessa avsikter. Ett högre tempo, fler tv-kameror, inordnandet av en disciplinnämnd med mera har skapat en säkrare idrott något som ishockeyn insåg då föräldrar och barn under 1990-talet valde bort ishockeyn med följden att färre och färre utövade sporten. Framgångsrika våldspreventioner byggde på en samordning mellan individuella och strukturella åtgårder.