Prescribed Physical Activity in History: the Sick and the Healthy Body in Medicine and Pedagogy.

Men inspiration från USA har Fysisk aktivitet på recept (FAR) blivit en komponent i den svenska sjuk- och hälsovården. Introduktionen av FAR motiverades med att det möjligjorde ett ”helhetsperspektiv” på patienten. Genom FAR skulle många professionella kompetenser kunna samarbeta i kampen mot de negativa effekterna som vår stillasittande postindustriella livstil fört med sig. FAR är emellertid inte är något nytt. Något liknande fanns redan på 1800-talet, men då med Sverige och GIH som ledande aktörer. Vid GIH separarades inte sjuk- och hälsovård åt. Det fanns vad som kan kallas en stark ”medico-pedagogical” diskurs, och följden blev att GIH:s studenter fick formell kompetens att både bota sjuka och att träna friska.

Projekt visar att ”helhetsperspektivets” försvinner kring 1900, men att detta mer var beroeoende av sociologiska faktorer än en förändrad ”vetenskapssyn” hos frisk- och sjukvårdens aktörer. Mer tydligt är istället att professionella konflikter, runt 1900, tvingade fram en specialisering som gjorde att ”helhetssynen” blev svår att hantera. Under trycket av olika professionaliseringsprocesser upprättades organisatoriska gränser, där en kraftig skiljlinje bl.a. drogs upp mellan den friska och den sjuka kroppen. Detta har bl.a. studerats i en Nordamerikansk kontext, där American Medical Association:s konflikter med osteopater och kiropraktorer gjorde att American Physical Education Association fjärmade sig från ”sjukvårdande” aktiviteter hos gymnastiklärare. Samma typ konflikt hittades även i Tyskland, och med likartat utfall. Där var det emellertid in osteopater och kiropraktiker som var huvudfiender utan manliga sjukgymaster/gymnastiklärare. Resutatet blev att den dubbla kompetensen (expert på både sjuka och friska kroppen) separerades där läkare (ortopeder) inordande de kvinnliga sjukgymnasterna under sin professionella myndighet. Den medico-pedagogiska diskursen bröts därmed sönder.