Figur 3 visar den månatliga utvecklingen av faktisk nyttjandegrad och no-show-andel under 2025. No-show-andelen är som högst under sommarmånaderna, just när den faktiska nyttjandegraden är som lägst. Detta innebär att de bokningar som upprätthålls under sommaren i mycket liten utsträckning leder till faktisk närvaro – ett mönster som tyder på att föreningar i stor utsträckning behåller sina tider även när verksamheten är pausad.

Figur 4 visar det genomsnittliga antalet personer som syns på bilden vid varje kameramätning fördelat per månad under 2025. Eftersom genomsnittet inkluderar alla timmar dygnet runt – även tomma nätter och obokade tider – är de absoluta värdena låga, men mönstret är analytiskt relevant som ett relativt mått på aktivitetsnivå över året. Mönstret bekräftar de säsongsvariationer som framgår av nyttjandegradsanalysen. Perioden januari–mars uppvisar relativt högt genomsnittligt personantal på omkring fem personer per mätning, med mars som den mest aktiva månaden. April–maj visar en tydlig nedgång, och juli är nästan helt utan registrerad aktivitet, vilket sammanfaller med semesterperioden. Aktiviteten återhämtar sig gradvis från augusti och når sina högsta värden under oktober–november med upp till sex personer per mätning i genomsnitt. I december sjunker aktiviteten något, vilket sannolikt speglar jullov och minskad föreningsverksamhet i slutet av året.

Samtidigt finns det skillnader i hur olika hallar nyttjas. Figur 5a och 5b visar genomsnittlig nyttjandegrad och antal personer för de olika idrottshallarna.

Jämförelsen mellan hallarna visar på en betydande variation i nyttjandegrad och besöksintensitet, vilket indikerar att resursutnyttjandet är ojämnt fördelat inom det kommunala hallbeståndet. Mätt i nyttjandegrad spänner variationen mellan hallar från drygt 56 procent i de mest välbelagda hallarna till mycket låga nivåer i enstaka hallar där tekniska eller administrativa begränsningar sannolikt påverkar utfallet snarare än faktisk efterfrågan. Mätt i genomsnittligt personantal per kameramätning under aktiva timmar framträder ett liknande mönster, där de mest besökta hallarna registrerar nästan dubbelt så många personer per mätning jämfört med de minst besökta. Denna variation kan spegla skillnader i geografiskt läge, tillgänglighet, bokningsrutiner eller vilken verksamhet som genomförs. Det bör också noteras att data för personantal för några av hallarna haft kvalitetsproblem till följd av ett tekniskt exportfel, varför aggregerade jämförelser på hallnivå bör tolkas med viss försiktighet.

Figur 6 visar nyttjandegraden uppdelad per hall och tidsperiod – vardagar dagtid (före klockan 17), vardagar kväll (klockan 17 och senare) samt helger. Uppdelningen synliggör ett mönster som inte framgår av genomsnittsvärden: samtliga hallar uppvisar markant lägre nyttjandegrad under dagtid på vardagar jämfört med kvällar och helger, men skillnadens storlek varierar påtagligt mellan anläggningarna. Analysen av nyttjandegrad per tidsperiod och hall visar tydliga skillnader mellan anläggningarna. De större och mer centralt belägna hallarna (exempelvis Vasa Arena) uppvisar genomgående hög nyttjandegrad under både kvällstid och helger, med värden runt 65 procent, medan dagtidsnyttjandet ligger avsevärt lägre. Detta mönster är förenligt med intensiv föreningsverksamhet under traditionella träningstider. En av hallarna i en tätort utanför centrala Linköping, Valkebohallen, uppvisar ett avvikande mönster med relativt hög kväll- och helgnyttjandegrad men mycket lågt dagtidsnyttjande. Brokindshallen, som var under underhåll under delar av perioden, uppvisar genomgående låg nyttjandegrad i alla tidsperioder.

Regressionsanalys

För att undersöka vilka faktorer som hänger samman med att bokade tider inte nyttjas har en logistisk regressionsmodell skattats med no-show som binärt utfall. Modellen inkluderar tid på dygnet, veckodag, anläggning och bokande organisation som förklaringsvariabler, vilket gör det möjligt att isolera varje faktors bidrag när övriga faktorer hålls konstanta. Resultaten redovisas som oddskvoter (OR) där värden under 1 indikerar lägre sannolikhet för no-show och värden över 1 indikerar högre sannolikhet jämfört med respektive referenskategori.

Resultaten visar att tid på dygnet är den starkaste prediktorn för no-show. Sambandet är tydligt och konsistent: under eftermiddag och tidig kväll, klockan 17–20, är sannolikheten för no-show som lägst (OR ≈ 0,17–0,21), vilket innebär att dessa tider i hög grad används som planerat. Detta sammanfaller med schemalagd föreningsträning och är det tidsfönster då hallarna är som mest belastade.

Referenskategori för veckodagar är måndag. Modellen visar att fredagar har signifikant högre sannolikhet för no-show jämfört med måndag (OR = 1,59). Tisdag och torsdag uppvisar också något förhöjd risk (OR ≈ 1,20–1,29). Helgdagar saknar däremot signifikanta effekter – lördag (OR = 1,08) och söndag (OR = 1,01) skiljer sig inte nämnvärt från måndagar – vilket tyder på att helgbokningar i lika hög grad utnyttjas som bokningar i början av veckan.

Vi kan också konstatera att nyttjandet är något lägre under sommaren (vecka 27–32), medan det är förhållandevis stabilt under terminerna, även om sannolikheten för no-shows är högre under högtider och lov.

Mönster i analysen

Analysen av idrottshallarnas nyttjandegrad visar tydliga och återkommande mönster. Hallarna används främst under vardagskvällar klockan 17–20 samt under helgförmiddagar, vilket sammanfaller med traditionella träningstider och föreningsverksamhetens schemaläggning (se Figur 1 och 2, ovan). Dag- och lunchtid har generellt lägre nyttjande. Trots att sena kvällstider (klockan 21–23) ofta är bokade, visar närvarodata låga nivåer, vilket tyder på en strukturell no-show-problematik.

Resultaten visar att hallarnas bokningar inte alltid motsvarar faktisk närvaro. Detta bekräftas av den höga no-show-frekvensen under vissa tider och för vissa föreningar.

Vidare visar analysen att nyttjandet är relativt stabilt under skolterminerna, medan lovperioder och storhelger ger en ökad andel no-show, särskilt kring jul, påsk och sportlov. Sommarveckor (vecka 27–32) uppvisar också lägre grad av aktivitet. Detta mönster överensstämmer med tidigare forskning som pekar på säsongsvariationer i idrottsanläggningars belastning och deltagandegrad (Wicker & Breuer 2013).

Sammantaget visar den kvantitativa analysen att idrottshallarnas nyttjande präglas av tydliga och återkommande mönster kopplade till tid, säsong och organisatoriska faktorer. Även om hallarna generellt har en hög beläggning under kvällstid och en relativt stabil användning under terminerna, förekommer betydande skillnader mellan bokad och faktisk närvaro. No-show-frekvensen varierar systematiskt mellan föreningar, tider och perioder på året, där skollov och sommarveckor utmärker sig genom lägre aktivitet. Resultaten indikerar också att vissa typer av bokningar, särskilt tekniska bokningar, påverkar statistiken.

Den nya teknikens möjligheter och utmaningar

Det datamaterial som vi analyserat ovan har också kommunen tillgång till. En central del i den nya tekniken är att kommunen själva ska ha tillgång till data och kunna använda den för beslutsfattande. Genom att intervjua anställda och en förtroendevald samt företrädare för de föreningar som bedriver verksamhet i idrottshallarna får vi en fördjupad bild av hur arbetet med den nya tekniken och de nya datamaterialen utformas. I det följande avsnittet riktar vi blicken mot hur införandet av kamerorna har påverkat planering, relationer och uppfattningar inom kommunens idrottsverksamhet.

Genom intervjuerna framträder en komplex bild där tekniken väcker förhoppningar om effektivare resursanvändning, mer faktabaserade beslut och stärkt dialog, men också utmaningar kopplade till integritet, transparens och tillit. Respondenternas resonemang visar hur kamerorna inte enbart uppfattas som ett praktiskt verktyg för uppföljning av bokningar, utan även som en del av större samhälleliga diskussioner om övervakning, rättvisa och teknikens framtida möjligheter. Avsnittet lyfter dessa spänningar och illustrerar hur tekniken både kan stödja och omforma relationer, arbetsprocesser och upplevelser av trygghet.

Förbättrad planering

Redan innan införandet av den nya tekniken med aktivitetsmätning med kameror gjordes förändringar för att skapa ett mer effektivt bokningssystem som var mindre beroende av telefonkontakt. Det dagliga arbetet inom den lokala administrationen har därför utvecklats över tid och är numera knutet till flera delvis integrerade digitala system. Enligt en respondent som fördelar halltider blir detta arbete lite snabbare för varje år och kan snart bli ännu enklare eftersom föreningarna har ”fått bannor också att de inte får översöka så förbaskat” (K1) och på så vis blir föreningarna medvetna om att de kan kontrolleras. I linje med ett av de politiska uppdrag som styr förvaltningen hoppas de kommunanställda kunna använda den nya tekniken för mer effektiv hallanvändning genom en planering baserad på fakta. Planeringen beskrivs främst som ett stort praktiskt pussel, men också som en demokratisk aspekt eftersom medborgarna har begränsade möjligheter att påverka det lokala utbudet av fritidsaktiviteter: ”Du kan ju bara tycka genom demokrati. Så det ska ju ifrågasättas hela tiden. Och då behöver vi ha bra fakta, tänker jag” (K5). Bland de kommunanställda ses AI som en fördel som kan bidra till smarta planeringslösningar, bättre utnyttjande av tillgängliga resurser och på sikt inspirera medborgarna till motion. Som några respondenter påpekar framställs det ofta som ett problem att hallarna är hårt efterfrågade, men att det i grunden snarare är positivt eftersom det signalerar ett stort intresse för fysisk aktivitet.

Det uttrycks också förhoppningar om att den nya tekniken ska inspirera föreningar till ökat samarbete och delning av halltider. Det spekuleras även i om mätdata kan bli användbart för planering av tekniskt underhåll, som till exempel underhåll av värme och ventilation. Noterbart är att antalet hallar ökat under de senaste åren, men att denna ökning av hallar inte verkar ha förändrat föreningarnas uppfattning om hallbrist. I stället har det önskade tidsintervallet för träning snävats in till klockan17–21 på vardagar. ”Ju fler hallar man har, desto… ingen vill träna fredag, eller, på helgen. […] Så att… tiden man vill ha krymper helt plötsligt” (K7). Intresset för träning på fredagar och helger är lågt. Enligt de kommunanställda speglas detta också i föreningarnas val när de kompenserar för överbokning genom att lämna tillbaka bokade tider. Som en av dem uttrycker det: ”Tyvärr är det ju så att de oftast bara lämnar tillbaka de sena tiderna. Så trycker de ihop sina herrlag, eller vuxna, på barntiderna. Ja. Så det blir lite tokigt där med” (K1). Detta signalerar att fler hallar inte automatiskt leder till en bättre fördelning av träningstider.

Nya sätt att använda tillgängliga resurser

Det bör noteras att hallarna också fyller andra funktioner. De används för barnkalas, privat fritidsverksamhet och som mötesplatser för grupper eller föreningar. En av respondenterna lyfter dessa funktioner som viktiga möjligheter, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden. Många av respondenterna som företräder kommunen diskuterar kommunala byggnader som delvis outnyttjade resurser. I vissa fall anses gränser mellan olika delar av kommunen vara hindrande:

Jag kan ju ha kulturhus som står på förmiddagarna helt oanvända. Om man tänker att det ligger en skola bredvid, kan inte de vara där? Nej, men det är inte samma nyckel, ni vet. Det kan vara provocerande för mig som ändå tänker att när vi har de här pengarna ska vi försöka göra så mycket som möjligt. (K5)

I andra fall används byggnaderna, men aktivitetsmätningstekniken ses som en framtida möjlighet att ta reda på i vilken utsträckning evenemangen lockar publik.

En viktig funktion för flera av hallarna är att de bokas av skolor under vardagar fram till klockan 16 eller, om skolan så väljer, till klockan 17. Några av de kommunanställda är intresserade av om denna extra timme används eller inte, eftersom det finns en efterfrågan från idrottsföreningar och ”varenda minut är ju ofta viktig i att kunna nyttja” (K4). Generering av aktivitetsmätdata under skoltid är inte tänkt att peka finger utan snarare att identifiera luckor i hallanvändningen som till exempel skulle kunna användas av seniorer som söker dagtider för träning. Det kan också fungera i motsatt riktning, för att stödja en skola gentemot andra aktörer:

Men vi får ibland diskussioner, för om vi har fritids. Det är privat fritids som vill in. Som kan säga att det är tomt i hallarna. Det är ingen där. Och så driver de den processen med rektorn och så vidare. Och då är det ganska bra att kunna säga att det är faktiskt folk där till halv fem. (K6)

Övervakning för uppföljning av bokningar

Även om kommunens förhållningssätt till idrottsföreningarna beskrivs som styrt av ”tillitsprincipen” (K3), reflekterar alla de kommunanställda över hur den nya tekniken skulle kunna ge information om huruvida de bokade tiderna används effektivt – eller används överhuvudtaget. Ur kommunens perspektiv finns misstankar om att träningstider inte används i enlighet med bokningarna. Överbokning anses vara ett problem som den nya tekniken kan lösa:

Jag sitter och fördelar tider nu inför kommande läsår. Och då kollar ju vi. […] Är de tjugo? Så har vi gått in och kollat och fått det bekräftat via bilderna. Dels att det inte ens har varit någon i hallen för det är kolsvart. Eller att det är tre personer. (K6)

Data från aktivitetsmätningarna anses därför vara en grund för kunskap om föreningarnas beteendemönster och därför viktigt att mäta och synliggöra. Det finns en uppfattning om att vissa föreningar överdriver antalet utövare: “knappade de lite in lite för många där kanske, haha” (K1), eller sitt behov av träningstider: “ni har bokat till klockan tio, fast ni går ut klockan nio” (K6).

Från idrottsföreningarnas sida finns förhoppningar om att den nya tekniken ska visa hur mycket de faktiskt gör för att fylla hallarna och utnyttja sina tider. “Vi har massa unga i hallen medan andra föreningar på andra tider kanske inte har det. Då är det större chans att vi får mer tider tack vare att vi behöver det” (I1). Tilliten till hur andra föreningar hanterar sina bokningar är begränsad:

För jag kommer ihåg att det var en förening, jag vill inte nämna dem. De hade varit tio spelare, och de hade typ två timme och trettio [minuter]. Jag tänkte… aha, okej, vi som har åttio ungdomar har en timme och trettio. (I2)

Sammantaget visar vår analys att det finns positiva tankar både hos kommunen och hos idrottsföreningar kring de möjligheter som den nya tekniken kan erbjuda. För kommunens del erbjuder dataunderlaget från kamerorna nya arbetssätt genom att statistiken från kamerorna kan vägas in i kommande bokningar. Vid tidpunkten för intervjuerna befann sig dock dessa arbetssätt i en experimentfas, då tekniken fortfarande var så pass ny att arbetsformerna ännu inte hade fastställts. Vilka bestående arbetssätt detta resulterar i återstår därför att se. Huruvida detta påverkar föreningarnas beteende och hantering av bokningar är också något tidigt att uttala sig om. Föreningarna hade vid tiden för intervjuerna ännu inte fått uppleva några konsekvenser av tekniken.

Ett steg på vägen mot ett övervakningssamhälle?

En tydlig utmaning som framkom i intervjuerna handlar om huruvida kamerorna är en del av, eller bidrar till, ett växande övervakningssamhälle. Ämnet berördes i många intervjuer, men var mer framträdande i samtalen med representanter från idrottsföreningar. Flera respondenter beskrev en initial tveksamhet när de fick veta om kamerorna. En respondent mindes: “min första reaktion var då ‘oj hur kommer det här bli’, alltså kommer ansikten synas?” (I1). Även om informationen om att bilderna suddas lugnade personen något – “det liksom är suddiga ansikten, bara att man ser vad det är för något som är markerat, hur många det är. Jag ser inte någon fara i det” (I1) – kvarstod känslan av att bli övervakad i vissa grupper. En föreningsrepresentant noterade att många unga medlemmar ändrade sitt beteende: ”De försöker täcka sina ansikten […] skydda sin identitet eller försöker ha konstiga ansiktsmasker” (I2). Dessa beteenden skapade nya, oavsiktliga situationer i hallen, där maskerade ungdomar fick vissa föräldrar att känna sig otrygga: ”Och när [föräldrarna] ser ungdomarna maskerade så känner man lite, det är inte, hur ska man säga, det är inte den bästa känslan att uppleva. Lite otryggt kan man säga” (I2).

För andra väckte kamerorna funderingar kring om de samlar in data som kan uppfattas som känsliga och om de i sådana fall kan missbrukas, till exempel genom att suddade bilder återställs (I4). Som en respondent uttryckte det: ”det skaver ju, alltså, det är inte okej. Hur ska man säga, det är känslig datasamling, typ. Det kunde ha gjorts bättre” (I2). Här fanns det också funderingar kring varför aktivitetsmätning inte kan ske med mindre sofistikerad teknik som torde kunna fylla samma funktion, exempelvis LiDAR-laser, men som inte har förmåga att samla eller hantera känslig information på samma sätt som kamerorna i fråga. Oro kopplades också till erfarenheter av ojämlikhet och stigmatisering. Enligt en respondent reagerade boende med frågor om varför deras område utsattes för mer övervakning: ”Det finns flera kameror vid flera ställen. Vissa tycker, det här var onödigt, att det är orättvist mot oss, eftersom vi bor i [det här området]. Ingen övervakar de som bor i [ett annat område]” (I2). Upplevelser av övervakning i stadsdelen formade tolkningar av kamerorna inte bara som ett verktyg för att räkna människor, utan som ett tecken på ojämlik behandling.

Kommunanställda kopplade frågan till bredare demokratiska och etiska aspekter. En respondent betonade sambandet mellan integritet och makt:

Det hänger ju ihop, tycker jag, integriteten och makten, eller missbruket av makten, kan man väl säga. Att man verkligen behöver fundera på, ska vi behöva ha det här superkontrollsamhället? Det är väl baksidan. (K4)

Vissa respondenter gick så långt som att placera dessa farhågor i ett globalt sammanhang, med referenser till hårt övervakade miljöer som Kina eller Storbritannien. En respondent noterade:

Man kan välja att se det på två sätt, antingen ser du att du är övervakad, att det blir lite Kina över det hela. Eller så får du se det som att om jag skulle bli överfallen här, nedslagen, så är det kanske troligt att kameran ser vem det är. Eller så kan det också vara ett skydd på ett sätt. Det händer inget på bussen här för att det finns en kamera, till exempel. (I3)

Samtidigt oroade sig samma person för gradvis normalisering:

Det händer inte över en natt. Men det händer liksom över en period med små, små, små, små, små steg. Det är lite lurigt, det är det ju såklart. Ja. Och vad det är för person som sitter bakom spakarna. (I3)

Andra reaktioner var mer direkta och rakt på sak: ”Jaha, nu är man övervakad även här” (I4). Sammanfattningsvis fångar analysen hur kamerorna väcker associationer till den vidare samhällsdebatten om övervakning, kontroll och demokratiska värden. Även när systemet utlovas att vara integritetsskyddande väcker det oro kring rättvisa, integritet och normalisering av övervakning.

Datahantering och juridiska frågor

Relaterat till övervakningsfrågan finns en utmaning kring datalagring och lagligheten i hanteringen av dessa data. Systemet är utformat för att värna om integritet, men osäkerhet och skepsis uppstår bland dem med begränsad insyn i kommunens datahantering, främst idrottsföreningsrepresentanter. För dem finns det en brist på transparens:

Vi vet inte vem den går till… Men vem bekräftar, vem ifrågasätter de här som använder kamerorna att deras syfte de har ställt upp, ser till att de har följt till… Alltså, det finns ingen vi kan fråga. Eller, vem är det de svarar till? (I2)

Denna brist på transparens översätts i en upplevd brist på handlingsutrymme: ”vi som medborgare […] bor här i [området] har ingen aning om det, typ. Man ger inte oss alternativet att veta det här. Det är problemet” (I2). Kommunanställda såg däremot riskerna med datalagring som små, tack vare systemets design. Som en medarbetare noterade är bilderna så kraftigt suddade att ”Alltså det går ju inte att se om det är liksom, om det är vuxna eller barn” (K1). En föreningsrepresentant som hade fått se en suddad bild från systemet höll dock inte med om detta, utan berättade att ”Men att man inte såg personer, utan man såg i stort sett om det var en vuxen eller en liten”(I3). Det verkar därmed inte råda konsensus kring hur mycket man faktiskt kan se och utröna från de bilder som kamerorna genererar. En annan respondent inom kommunen reflekterade över att endast suddiga bilder och numeriska rapporter når kommunen:

Och de uppgifter som vi får till kommunen är ju bara de blurrade bilderna och en rapport som visar hur många individer som AI:n har upptäckt på de här bilderna. Och utifrån det så känner jag mig väldigt trygg med att det inte finns några känsliga uppgifter som lagras hos kommunen. (K3)

Även inom kommunen uppstod dock frågor om vad som händer lokalt i kamerans hårdvara. Som K3 beskrev: “Det som var frågan då, vad händer lokalt i den här kameran? Kan den hackas? […] Kan någon annan komma åt bilderna där?” Dessa farhågor förstärktes av juridisk osäkerhet, något som diskuterats internt före projektets start:

Och våra jurister exempelvis lyfte frågan, jamen, så som lagstiftningen om övervakning ser ut, eller såg ut, för den har ju förändrats nu också på bara den här korta tiden. Så menar de på att det skulle kunna anses som övervakning den millisekund det ändå fanns en högupplöst bild i den här kameran. Även om den inte skickades till någon, så var det ändå att ses som ett tillfälle för övervakning. Så det har varit en diskussion internt i kommunen hur vi ska hantera det. (K3)

Sammanfattningsvis pekar vår analys på en spänning mellan tekniska garantier från leverantören av kamerorna och kommunens skyldighet att följa juridiska regelverk, upprätthålla allmänhetens förtroende och transparens gentemot medborgarna.

Gränsdragning för teknikens potential

Flera respondenter talade om teknikens potential och vilka gränser som bör sättas för teknikanvändningen. En respondent uppmärksammade risken för missbruk: ”Man måste tänka tre steg framåt. Hur skulle det här kunna missbrukas?” (K8). Andra intervjuade resonerade på liknande sätt: ”Den finns ju med, speciellt i dessa tider när vi har diktaturer och folk som vill ta över till höger och vänster så känner jag att man måste vara försiktig med vad man lagrar” (K4), och hänvisade sedan till utländska diktaturer och maktanspråk.

Tekniken i sig, och den data den genererar, kan alltså väcka oro för missbruk. Vissa respondenter kopplade kamerasystemet till ett bredare landskap av framväxande tekniker och betonade osäkerheten kring framtida möjligheter. En kommunanställd noterade att sensorer och värmekameror redan kan uppskatta kön och ålder, och drog slutsatsen att ”så jag tror att det här är kanske bara starten av någonting som kommer utvecklas väldigt snabbt och väldigt mycket nu under kommande år” (K3).

Andra föreställde sig utvecklingsvägar där tekniken kan integreras med bokningssystem eller aktivitetsrapporteringsverktyg. En sådan integration skulle kunna minska den administrativa bördan för idrottsföreningar:

Det underlättar, de behöver inte hålla på att fylla i listor och tveka vem var där och hur var det. Det tar ju ändå tid från dem. Så skulle man också kunna tänka. Att det finns möjligheter som bidrar till minskad administration till exempel. (K8)

Samtidigt kontrasterade samma person denna möjliga utveckling mot en potentiell förlust av mänsklig interaktion: ”Men de här relationerna som man bygger upp och förtroendet och det där, det är ju extremt viktigt” (K8). Kommunen strävar alltså efter att hitta en balans mellan ömsesidig tillit och teknisk innovation.

Förändrade relationer och dialog

Införandet av kamerorna kan omforma relationen mellan kommunen och idrottsföreningarna på komplexa och ibland motsägelsefulla sätt. Genom intervjuerna beskriver respondenterna dubbla effekter: systemet skapar nya möjligheter för dialog och tillitsbyggande, samtidigt som det introducerar risker för konflikt, ifrågasättanden och missförstånd.

Flera respondenter framhåller hur tekniken kan förbättra kommunikationen och öka transparensen, vilket gör det möjligt för både föreningar och kommunanställda att basera diskussioner på gemensam grund snarare än på uppfattningar eller antaganden. Möjligheten att få tillgång till mer utförlig information om användningen ger föreningarna nya verktyg i förhandlingar och gör det lättare för kommunen att motivera beslut. Föreningarna själva ser denna potential. En respondent förklarar att systemet kan hjälpa dem att styrka sina påståenden i dialogen med kommunen:

Alltså man kan ju ha dialog kring att ni kan ju gå in och kolla att det stämmer att vi behöver mer tider om det skulle vara så. Om man blir av med tider så kan man ändå gå tillbaka och se att de här tiderna fyller ju vi. (I1).

Kommunala tjänstepersoner ser på liknande sätt tekniken som ett sätt att minska spekulationer och öka klarhet i fakta: “vi [får] det svart på vitt, så vi behöver ju inte säga att vi misstänker eller tror” (K8). Men samtidigt som dialogen kan stärkas, introducerar den synlighet som systemet skapar också ambivalens och risk för konflikt. Flera respondenter betonar att idrottsföreningar kan känna sig granskade eller ifrågasatta om data motsäger deras rapporter:

Ja, det är ju inte kul att slå föreningar i huvudet med den typen av data. Samtidigt som den kommer ju trumfa en föreningsredovisning eller så. Så det måste man väl fundera på. Vem bär på sanningen? (K4)

Skillnader mellan rapporterad och observerad närvaro förväntas skapa ”tuffa diskussioner”, särskilt när avvikelserna är stora:

Sen kan det ju bli tuffa diskussioner just med de föreningar där man märker att ni har sagt att ni är tjugofem och så är ni bara åtta. Eller ni kommer bara varannan vecka. Det kommer inte föreningarna tycka är så kul. (K8)

Således, även om data stärker faktabaserad kommunikation, kan den också skapa försvarsbeteenden och förskjuta dialogen från tillitsbaserade relationer mot förhandlingar om vem som sitter på sanningen och på vilka grunder.

Ett återkommande tema handlar om att informationsspridningen kring kamerorna har varit ojämn, vilket skapat förvirring och potentiell misstro bland medborgarna. De intervjuade berättar om situationer där lärare eller vaktmästare inte visste varför en kamera installerats, vilket ledde till motstånd som att fysiskt täcka enheten: ”Där var ju faktiskt skolan som hade satt en klisterlapp på kameran. För att de bara, här får man inte fotografera…” (K7). Tjänstepersoner medger att sådana incidenter speglar kommunikationsutmaningar: ”Det är ju viktigt att man verkligen får veta på vad det är som sker. Och hur det sker, tror jag” (K4). En annan av respondenterna menar: ”Ja, informationsspridning är svårt. Ja, det är jättesvårt…” (K7). Sådana utsagor visar hur brist på tydlighet kan underminera systemets legitimitet och försvaga medborgarnas tillit.