Med den här studien bidrar vi med kunskap om hur införandet av ett nytt tekniskt och AI-baserat verktyg påverkar möjligheter, arbetssätt, och samspel i den aktuella kommunen, samt vilka utmaningar kring kunskap och styrning som följer av den nya tekniken.

Återkoppling till frågeställningar

Nedan knyter vi an till frågeställningarna genom att lyfta hur idrottshallarna används och hur den användningen påverkas av den nya digitala tekniken. Vidare tar vi upp resonemang kring hur samspelet mellan människa, digital teknik och kommunorganisation kan förstås efter införandet av den aktivitetsbaserade mätningen.

Hur nyttjas idrottshallarna i relation till bokningsläget?

Resultaten visar att idrottshallarna används intensivt under vardagskvällar, framför allt klockan 17–21, samt under helgförmiddagar. Dessa tider sammanfaller med schemalagd föreningsträning och utgör hallarnas mest intensiva användningsperioder. Dagtid och sena kvällar präglas däremot av betydligt lägre faktisk närvaro, trots att tider i vissa fall är bokade.

Samtidigt är hallarna inte en homogen grupp. Användningen skiljer sig mellan de olika hallarna. Vissa hallar, som Vasa Arena och Ånestadshallen, uppvisar stabilt och relativt högt nyttjande, medan andra – särskilt Brokindshallen och Valkebohallen – präglas av lägre faktisk användning. Dessa skillnader tyder på att hallarnas nyttjande påverkas av såväl fysisk kapacitet, lokala föreningsstrukturer och administrativa rutiner, som geografisk placering. Variation i nyttjandegrad kan eventuellt kopplas till olika kulturer och organisatoriska förutsättningar hos de föreningar som bokar och använder hallarna (se Misener & Doherty 2013). Resultaten stärker tidigare forskning om idrottsanläggningars användning och pekar på behovet av att datadrivna arbetssätt, det vill säga att fatta beslut utifrån det statistiska underlag som kamerorna skapar och på så vis kan optimera hallarnas kapacitet och minska ineffektivitet.

Tidigare forskning visar att manuella mätmetoder tenderar att överskatta både antal användare och faktiskt nyttjad tid, medan sensorbaserade system ger mer tillförlitliga kvantitativa data, om än utan information om aktiviteternas innehåll (Iversen 2015). Den här studien illustrerar detta konkret: det är först när automatiskt insamlad rörelsedata kombineras med bokningsregistret som den strukturella diskrepansen mellan planerat och faktiskt nyttjande blir synlig och mätbar.

Hur skiljer sig eller förändras nyttjandet i relation till bokningsläget över tid?

Användningsmönstret varierar tydligt över året. Under skolterminerna är nyttjandegraden relativt stabil, med tydliga toppar under vår- och höstsäsong.

Lovperioder och storhelger, såsom jul, påsk och sportlov, innebär en markant nedgång i aktivitet och är förknippade med ökad no-show, vilket sannolikt speglar att föreningar upprätthåller sina bokningar även när träningsverksamheten tillfälligt pausas. Detta skapar en systematisk diskrepans mellan bokningsläge och faktisk närvaro under dessa perioder.

Dessa säsongsvariationer är förenliga med hur föreningslivet är organiserat. Gapet mellan bokad och faktiskt använd tid kvarstår dock relativt konstant över året, vilket tyder på att no-show inte är ett säsongsfenomen utan snarare ett återkommande inslag i hur hallarna bokas och används.

Hur påverkar användandet av den nya digitala tekniken kommunens och föreningarnas arbetssätt och förhållningssätt?

Studien visar hur aktivitetsmätningar kan avslöja ineffektiv hallanvändning och skapa bättre förståelse för föreningars nyttjande. Under projekttiden hade kamerorna installerats och börjat användas, men exakta arbetsformer för hur man skulle hantera de data som genererades av kamerorna hade ännu inte fullt ut etablerats. Kommunen befann sig i en explorativ och experimenterande fas där det fanns många idéer om potentiella arbetssätt. En central del i detta var att arbeta mer systematiskt med uppföljning av hur idrottshallarna utnyttjas i relation till vad de hade bokats för, i syfte att identifiera mönster som indikerar att idrottshallar inte nyttjas i så hög grad som möjligt. Detta beskrevs som en ny del i planeringsarbetet med att lägga bokningar, vilket genomförs terminsvis. Förhoppningen från kommunens sida var att utifrån identifierade mönster initiera en dialog med föreningar för att få en bild av faktiska behov och utifrån detta justera kommande bokningar.

Från föreningarnas perspektiv hade de ännu inte märkt konsekvenserna av den nya tekniken vid tidpunkten för intervjuerna, då bokningar inte sker löpande, utan terminsvis. Utifrån deras resonemang var det dock tydligt att de till stor del såg positivt på möjligheten till bättre uppföljning, även om orosmoln fanns. Återkommande resonemang handlade om att om man nyttjar sina tider efter vad som efterfrågats och bokats så leder det datamaterial som kamerorna genererar till ett mer robust och transparent underlag för kommunens arbete med bokningar.

Hur kan vi förstå samspelet mellan människa, digital teknik och kommunorganisation?

Tekniska lösningar och digital administration knuten till bokningarna är inget nytt i kommunens verksamhet, men införandet av kontroll genom aktivitetsbaserad mätning kan förändra den tidigare tillitsbaserade relationen mellan föreningar och kommun. Introduktionen av aktivitetsmätningar med AI-utrustade kameror kan i och med detta förstås som ett paradigmskifte i hur relationen och kommunikationen mellan kommun och föreningar hanteras, då den nya digitala tekniken kommer in som en tredje part i denna konstellation. Resonemang kring den nya tekniken indikerar att de olika involverade ser den som en ny aktör som tillskrivs en hög grad av auktoritet, då det finns en tydlig idé om att kamerorna bidrar med en objektiv bild av verkligheten (något som nyanseras i senare diskussion).

Skiftet kan förstås som att relationen mellan kommunen och föreningarna tidigare utgått från ömsesidig kommunikation och tillit till att den andra parten gör rätt för sig i bokningsprocessen. Införandet av kamerorna tolkas av båda parter som tillgång till faktiska data om hur saker och ting har gått till, vilket då minimerar behovet av tillit. Det är därför troligt att den data som kamerorna genererar blir en gemensam, central utgångspunkt för kommunikationen mellan kommunen och föreningarna gällande bokningar. Inom ramarna för denna kommunikation kommer kommunens position att vara förstärkt av den upplevda auktoriteten som tillskrivs aktivitetsmätningarna, och får i och med det ett tolkningsföreträde. Samspelet mellan människa, digital teknik och kommunorganisation kan därmed förstås som att den digitala tekniken får en framträdande roll som förändrar karaktären av samspelet mellan föreningar och kommunen.

Fördjupande diskussion

Svaren på studiens frågeställningar ger upphov till en rad viktiga reflektioner. I det följande diskuterar vi hur resultaten kan förstås i ett bredare och djupare forskningssammanhang.

Aktivitetsmätningarna i relation till tidigare forskning

Resultaten från analysen ligger väl i linje med internationell forskning om idrottsanläggningars användning. Höga belastningar under kvällstid och helger är återkommande observationer i studier från både Sverige och andra länder (Misener & Doherty 2013). Variationer i no-show mellan föreningar indikerar att förutsättningar hos de användande föreningarna spelar roll för i vilken grad bokade tider nyttjas. Det blir därför viktigt med kontextspecifik kunskap om de föreningar som använder hallarna och om förutsättningarna i hallarna. Vidare visar resultaten att administrativa bokningar och strukturella begränsningar kan skapa felaktiga statistiska underlag. Detta är relevant för den strategiska planeringen, eftersom det innebär att beslut om resurstilldelning, hallunderhåll och schemaläggning bör baseras på faktisk användning snarare än enbart bokningsdata, vilket förutsätter hög kvalitet i det samlade datamaterialet. Tid på dygnet framstår som en stark prediktor för närvaro, vilket ger stöd för tidigare teorier om ”peak hours” i idrottsanläggningar (Wicker & Breuer 2013).

Studien visar hur automatiskt insamlade rörelsedata kan avslöja ineffektiv hallanvändning och skapa bättre förståelse för föreningars nyttjande och grad av närvaro. Men studien visar också betydelsen av att filtrera bort administrativa bokningar för att de inte ska snedvrida bilden av hur hallarna egentligen nyttjas.

Vi kan mot bakgrund av dessa resultat lyfta fram vissa praktiska implikationer. Helgförmiddagar och vardagskvällar, som används mer, kan innebära större behov av resurser i form av underhåll. Aktivitetsmätningarna kan användas för att identifiera specifika behov som gäller för vissa hallar, såsom underhållsplanering, marknadsföring av lediga tider eller administrativa rutiner. För att öka effektiviteten och säkerställa att bokade tider används skulle stöd och utbildning för föreningar, i synnerhet de med hög no-show, kunna vara till hjälp.

Tekniken och mätningarna medger på så vis att man kan införa varningssystem för föreningar med hög no-show och se över möjligheten att optimera halltider där efterfrågan är låg. Det är vidare möjligt att utvärdera skillnader mellan anläggningar för att identifiera organisatoriska problem.

Om kunskapsbruk i offentlig förvaltning

En viktig slutsats är att tillgången till stora datamaterial inte i sig själv är en garanti för bättre kunskapsunderlag för beslutsfattande. Det krävs också kunskap i organisationen och förvaltningen om hur dessa datamaterial ska analyseras och tolkas. Det går inte att ta för givet att sådan metodkompetens är tillgänglig i alla kommuner. Dessutom krävs det betydande kontextkunskap för att analysera datamaterialet, det vill säga förståelse för platserna där idrottshallarna ligger, villkoren för föreningar och invånarnas rörelsemönster i den lokala geografin. Det är utmanande att samla och samordna sådan metod- och kontextkunskap.

Samtidigt kan stora och omfattande kvantitativa datamaterial ge en viktig förståelse för övergripande mönster i användningen, utan att detaljerade statistiska analyser genomförs, och ge viktig kunskap till beslutsfattare och planerare i fördelning av tider eller långsiktigt strategiskt arbete.

Frågan om hur data och information används berör också utmaningar kring resurseffektivitet. Det går att diskutera om användningen av avancerade IT-system är på en nivå som till fullo utnyttjar dess potential, eller vid vilken nivå som användningen kan bedömas som resurseffektiv. Därtill kan det finnas långsiktiga inlåsningseffekter, där kommuner blir eller gör sig beroende av system.

Tillit och demokratiska utmaningar

Ett framträdande resultat i intervjuerna är den genomgående tilliten till den AI-baserade kameratekniken. De flesta respondenter ifrågasätter varken teknikens funktion eller de data som genereras, utan utgår från att systemet levererar korrekta, objektiva och rättvisa analyser. Det finns skäl att nyansera denna bild. AI-system för objektigenkänning bygger på träningsdata och modeller som utvecklats i specifika sammanhang, vilket innebär att deras prestanda kan variera beroende på miljö, ljusförhållanden och vilka typer av aktiviteter som förekommer i en idrottshall. Forskning har visat att sådana system kan uppvisa systematiska fel eller snedvridningar, exempelvis i hur olika kroppstyper, rörelsemönster eller grupper identifieras och kategoriseras (Dehdashtian et al. 2024).

En ytterligare aspekt rör hur tekniken uppfattas i relation till ansvar och beslutsfattande. När data från AI-system framstår som objektiva kan de få en styrande effekt på hur verksamheter organiseras och utvärderas. Det kan i sin tur minska utrymmet för professionella bedömningar och kritisk granskning, särskilt om det saknas rutiner för att ifrågasätta eller komplettera de automatiserade analyserna. I en kommunal kontext, där beslut ofta påverkar många människor, blir det därför centralt att inte enbart förlita sig på tekniska system utan också säkerställa transparens och möjlighet till insyn. Det kan därför finnas anledning att problematisera tilltron till att systemet oreflekterat går att lita på. Det handlar inte om att avvisa tekniken, utan om att skapa förutsättningar för en mer informerad användning, där både möjligheter och risker synliggörs och diskuteras.

För kommunen framstår tekniken som ett verktyg för effektivisering, uppföljning och resursfördelning. Införandet av denna typ av aktivitetsmätning innebär en förflyttning från tidigare tillitsbaserade principer mot ökad kontroll och övervakning. Denna förändring välkomnas delvis av respondenterna, även från idrottsföreningarnas sida. Deras representanter tenderar att visa begränsad generell tillit till andra föreningar men har högt förtroende för sin egen förmåga att fylla sina bokningar. Därför ses aktivitetsmätningen delvis som ett sätt att säkerställa rättvisa. Vissa föreningar visar sig däremot mer kritiska till den nya tekniken. För föreningarna kan den uppfattas som ett potentiellt intrång eller som ett instrument för granskning, där deras verksamhet blir föremål för utvärdering på nya sätt. Även om tekniken inte nödvändigtvis används för kontroll i praktiken, kan möjligheten i sig bidra till en upplevelse av övervakning. Denna kontrast i synsätt är något som potentiellt kan påverka relationen mellan kommunen och föreningslivet.

Om kommunen baserar sina beslut på information från teknik som föreningarna upplever som osäker eller svår att förstå, kan det uppstå ifrågasättanden av både beslutsunderlag och beslutsprocesser. Detta kan i sin tur leda till minskat förtroende, inte bara för tekniken i sig utan även för kommunen som aktör. Samtidigt kan skillnaden i tillit också ses som en viktig signal. Vissa av föreningarnas mer kritiska eller försiktiga hållningar kan bidra med perspektiv som annars riskerar att förbises, särskilt i ett sammanhang där tekniken snabbt normaliseras. Att ta denna kritik på allvar kan därför vara viktigt för ett ändamålsenligt införande av tekniken. Det kan innebära att skapa utrymme för dialog och en mer transparent hantering av tekniken.

För respondenterna som företräder kommunen ses kunskapsfördelen gentemot idrottsföreningarna som central. De uttrycker färre farhågor kring kamerornas övervakningsaspekter jämfört med föreningsrepresentanter och den politiska respondenten. Kommunens representanter är också mer ovilliga att benämna tekniken som övervakning, även om deras beskrivningar överensstämmer med, eller uttryckligen nämner, övervakningspraktiker. Det är tydligt att kommunen uppvisar en begränsad tillit till föreningarna. Dock antar inte alla respondenter från kommunen att övervakningen ska fortsätta på obestämd tid. Om insamlade data bekräftar att de flesta föreningar hanterar sina bokningar korrekt, presenteras en återgång till tillitsbaserade principer som en möjlig väg framåt.

En iakttagelse som bör poängteras är att avsaknad av återkoppling från idrottsföreningar inte nödvändigtvis signalerar brist på åsikt. Dessutom verkar reaktionerna på den nya tekniken påverkas av redan existerande föreställningar om övervakning eller social stigmatisering. Sammantaget tyder dessa resultat på att skiftet från tillitsbaserad styrning till ökad kontroll medför risker för medborgarnas tillit till kommunen. Transparens och dialog framträder som viktiga strategier för att mildra dessa risker; tekniken accepteras lättare av grupper som har fått information om hur och varför kamerorna används.

Policyrekommendationer

Resultaten har uppmärksammat att kvaliteten på det insamlade datamaterialet från aktivitetsmätningarna kan påverkas av sådant som tekniska fel, underhåll eller annat som påverkar sensorernas funktion. Slutsatser om faktiska deltagarantal bör tolkas med försiktighet och en dialog med leverantören om kalibrering och datakvalitet rekommenderas innan personantalsdata används som strategiskt beslutsunderlag.

Vidare förefaller det finnas en rad olika fördelar med att föreningarna blir uppmärksammade på att hallarna inte utnyttjas i så hög grad som det i allmänhet kan antas. I och med att det rör sig om skattefinansierade lokaler ligger det i allmänhetens intresse att de utnyttjas i så hög utsträckning som möjligt. Det är dock viktigt att bygga på och utveckla den dialog och tillit som finns mellan kommunen och föreningarna. Upplevelser av övervakning kan delvis ha att göra med ovana vid systemet, men det är också en viktig signal som behöver tas på allvar.

Kommunen kan överväga att införa ett transparent varningssystem som identifierar föreningar med systematiskt hög no-show. Ett sådant system kan utformas i dialog med föreningarna och kommuniceras som ett stödverktyg snarare än ett sanktionsinstrument, med målet att ge föreningarna återkoppling och möjlighet att justera sina bokningar i tid, inte att bestraffa frånvaro.

Dag- och lunchtider, liksom sena kvällstider, uppvisar genomgående låg faktisk användning trots att dessa tider är bokade. Kommunen bör se över möjligheten att omfördela eller erbjuda dessa tider mer flexibelt, exempelvis till nya grupper, spontanidrott eller aktiviteter riktade mot underrepresenterade målgrupper. Sommarveckorna utgör också ett outnyttjat fönster där alternativa användningsformer kan prövas. Skillnader mellan anläggningar kan också med fördel utvärderas.

Upplevelser av övervakning bland föreningar är en viktig signal att ta på allvar. Rekommendationerna ovan kan implementeras inom ramen för en kontinuerlig och förtroendebaserad dialog, där föreningarna involveras i tolkningen av data och utformningen av eventuella åtgärder. Denna typ av teknik bör användas som ett gemensamt verktyg för bättre resursutnyttjande – inte som ett kontrollsystem riktat mot föreningslivet.
Bibehållen dialog med föreningslivet framstår som betydelsefullt. Kommunen bör aktivt involvera idrottsföreningar i införande och användning av tekniken, exempelvis genom samråd, projekt och återkopplingsforum. I kommunen som studerats har detta gjorts väl (dock med vissa utmaningar då alla inte har nåtts av informationen) och är något som rekommenderas att fortlöpande arbeta med.

Det är viktigt med tydlighet och transparens kring tekniken och beslutsunderlaget. Det bör tydligt kommuniceras hur tekniken fungerar, vilken data som samlas in och hur den används i beslutsfattande. Kommunen har ett informationsövertag gentemot idrottsföreningarna och detta bör balanseras genom pedagogisk information och möjlighet för föreningar att förstå och ifrågasätta data. Detta är centralt för att upprätthålla legitimitet och förtroende och gäller inte endast för idrottsföreningarna, utan även andra målgrupper, exempelvis grundskolor som också vistas i hallarna.

Därutöver framstår det som viktigt med en kritisk inställning till data och användning som tar hänsyn till sådan kritisk reflektion. Användare bör inte betrakta AI-genererade data som objektiv sanning, utan komplettera den med professionella bedömningar och ett kritiskt förhållningssätt baserat på erfarenheter och kunskap från den berörda verksamheten. Rutiner för att granska, ifrågasätta och validera data bör etableras.

Det kan finnas anledning att undvika ensidig styrning baserad på teknik. Beslut om resursfördelning och nyttjandegrad bör inte enbart baseras på tekniska mätningar, utan inkludera kvalitativa aspekter av verksamheten. Här blir den erfarenhet och kunskap som finns i verksamheten viktig. Det finns också en sårbarhet i att enkom förlita sig på tekniken, då det riskerar att kompetens i verksamheten minskar eller försvinner över tid.

Studiens begränsningar

Det finns begränsningar i den kvantitativa delen av studien i form av att administrativa bokningar skapar extremvärden i analysen. Vidare fångar regressionsanalysen inte orsaker till frånvaro, endast samband mellan olika faktorer och frånvaro. Det bör även nämnas att sensordata antar att rörelse alltid motsvarar aktivitet, vilket inte alltid är sant. En begränsande faktor i den kvalitativa delen är att intervjuunderlaget är relativt litet. Fler intervjuer, särskilt med företrädare för föreningar, hade kunnat tillföra fler perspektiv.

En generell begränsning är att studien genomfördes i början av projektets implementering. Implementeringen av den nya tekniken blev försenad i projektets uppstart. Om datainsamling, särskilt intervjuer, hade genomförts senare när projektet hade blivit mer inarbetat i organisationen hade vi kunnat få delvis andra svar. Det är dock intressant och viktigt att utvärdera i en uppstartsfas för att få de första reaktionerna på den nya tekniken innan den blir invand och tas för given. Om kamerorna får fortsatt användning i kommunen vore det därför intressant att om ett par år göra en uppföljning för att se hur det hela har satt sig och påverkat verksamheten.

I den projektplan som väglett studien angavs att studien också skulle bidra med kunskap om hur införandet och användningen av den nya digitala tekniken påverkat dialogen mellan tjänstepersoner och politiker i kommunen. Den här studien besvarar inte till fullo denna fråga, främst på grund av att de intervjuade inte har haft tillräckligt mycket att berätta om detta. Det kan i sin tur förklaras av att man inte har arbetat med den nya tekniken tillräckligt länge för att kunna resonera särskilt djupt kring hur relationen mellan förvaltning och politiska beslutsfattare påverkats. Den danska uppföljningen av ett liknande system (Forsberg & Hayman 2021) pekade på att införandet av datadrivna aktivitetsmätningar initierades av förvaltningar på kommunal nivå och sällan var en fråga om politiska initiativ. Att införandet inte kan kopplas till politiskt beslutsfattande i styrdokument eller intervjuer kan möjligtvis förstås mot den bakgrunden.

Avslutande kommentar

Utöver de bidrag som redovisas ovan vill vi även lyfta fram studiens metodologiska bidrag. Genom att analysera olika material tillsammans visar vi hur liknande studier kan genomföras längre fram i tiden eller på andra platser. På så vis finns goda förutsättningar att använda dessa metodologiska utgångspunkter för uppföljande studier när detta system eller liknande system använts under längre tid för att ge mer fördjupad kunskap om effektiv resurshantering av lokaltillgångar genom e-governance och automatiserade AI-verktyg. Men dessa metodologiska bidrag kan även ge vägledning för kommuner som arbetar med liknande system för aktivitetsmätningar i idrottshallar.