4. Kostnadernas pris

Orsaker och konsekvenser ur föreningsperspektiv

Olov Wolf-Watz, konsultföretaget Strategirådet

Inledning

Statens stöd till idrottsrörelsen har successivt vuxit under de senaste decennierna. År 2025 låg bidraget på närmare 2,3 miljarder kronor.1 Motiven har varierat över tid, men stödet har alltid tjänat två övergripande syften. Det första är att främja de positiva effekter som frivilligt organiserad idrott anses bidra med, såsom folkhälsa, glädje och meningsfull fritid för hela befolkningen. Det andra är att stödja idrottsrörelsen som en fri och självständig folkrörelse genom att stärka dess ideella krafter och förutsättningar att vara en omfattande och mångfacetterad massrörelse. Därutöver betonar staten de ideal som folkrörelseperspektivet rymmer – allas lika rätt att delta, likvärdiga villkor, integration samt medlemmarnas faktiska möjlighet till inflytande och delaktighet.²

Under senare år har kostnaderna för att delta i föreningsidrott fått ökad uppmärksamhet och är en växande utmaning för barn- och ungdomsidrotten i Sverige. Frågan rör inte bara hushållens ekonomiska förutsättningar. Den aktualiserar också mer grundläggande principer bakom statens stöd till idrotten, såsom tillgänglighet, likvärdighet och föreningsidrottens långsiktiga hållbarhet.

Studiens utgångspunkter

Regeringen har gett Centrum för idrottsforskning (CIF) i uppdrag att under 2025 genomföra en fördjupad analys av kostnaderna för barn och unga att delta i olika typer av föreningsidrott.

Den studie som presenteras i det här kapitlet behandlar tre centrala frågor i detta uppdrag:

• Hur påverkar kostnadsutvecklingen ideella idrottsföreningars möjlighet att bedriva sin verksamhet?
• Hur påverkar en ökad professionalisering, kommersialisering och tidig selektering idrottsföreningars ekonomi och organisering?
• Hur påverkar kostnadsutvecklingen barn och ungas möjligheter till idrottande?

Studien är baserad på intervjuer med företrädare för lokala föreningar och specialidrottsförbund inom de sex största barn- och ungdomsidrotterna i Sverige: basket, fotboll, gymnastik, handboll, innebandy och ishockey.

Materialet omfattar sammanlagt 48 intervjuer med föreningsföreträdare (åtta per idrott) och sex intervjuer med företrädare för specialidrottsförbund. De intervjuade i föreningarna har roller som ordförande, kassör eller klubbchef. Föreningarna är utvalda i samarbete med berörda förbund med syfte att skapa variation utifrån:

• geografisk placering
• idrottslig ambitionsnivå
• medlemsantal

Vi har analyserat intervjuerna tematiskt och identifierat återkommande mönster i materialet. Därefter har vi jämfört resultaten mellan olika idrotter och geografiska
områden, och på analytiska nivåer – från föreningarnas organisatoriska förutsättningar till konsekvenser för den enskilda utövaren.

Studien bygger på ett strategiskt urval och kvalitativa intervjuer. Resultaten är därmed inte statistiskt generaliserbara till hela idrottsrörelsen. Däremot gör studiens design det möjligt att identifiera återkommande mönster, mekanismer och samband
som är relevanta även utanför de studerade fallen. Variationen mellan idrotter, geografiska områden och föreningstyper förbättrar också möjligheten att förstå hur strukturella förutsättningar påverkar kostnadsutveckling, strategiska vägval och deltagande. Samtidigt bör resultaten tolkas i ljuset av att föreningarnas förutsättningar skiljer sig åt och att utvecklingen därför kan ta sig olika uttryck.

Studien har genomförts av konsultföretaget Strategirådet på uppdrag av Centrum för idrottsforskning. Författaren ansvarar ensam för analys, tolkning och rapportens slutsatser.

Tidigare kunskap om kostnadsutvecklingen inom idrotten

Denna undersökning bygger vidare på två studier om kostnadsutvecklingen inom svensk föreningsidrott som publicerades 2024. Smakar det så kostar det: Om föräldrars kostnader för barnens idrott av Krister Hertting och Stefan Wagnsson, samt Barn- och ungdomsidrottens prislapp: Vem bär ansvaret? av Ola Segnestam Larsson.

Hertting och Wagnsson beskriver hur kostnader för föreningsidrotten har utvecklats över tid. Deras resultat visar att hushållens utgifter för barns idrottande har ökat kraftigt, särskilt mellan 2009 och 2023. Även om en del av utvecklingen kan förklaras av generella prisökningar och samhällsekonomiska faktorer, visar kartläggningen att kostnadsökningen är större än vad externa faktorer ensamt kan förklara. Författarna menar att idrottens egna strukturer och praktiker spelar en betydande roll för den ökade kostnadsnivån.³

Författarna pekar på flera bakomliggande förändringar, bland annat samhällets rörelse från kollektivism till marknadsorientering. Detta har, förenklat, bidragit till ett mer individualiserat föräldraskap och till att föreningslivet blivit mer professionaliserat och marknadsorienterat.

Segnestam Larssons rapport fördjupar frågan om ansvaret för kostnadsutvecklingen. Studien pekar på ett komplext och ofta otydligt ansvarssystem. Föreningar och förbund uttrycker en vilja att hålla kostnader nere, men i praktiken sker i stället en förskjutning av ansvaret. Nedåt mot barn och föräldrar, åt sidan mot andra föreningar, kommuner eller externa aktörer och uppåt mot förbund eller övergripande system. Ju mer diffust ansvaret är, desto större blir risken att kostnaderna i slutänden vältras över på de aktiva barnen.⁴

Nyckelbegrepp i studien

Mot bakgrund av tidigare undersökningar tar denna studie vid och analyserar vilka mekanismer som kan förklara kostnadsutvecklingen och hur dessa påverkar
föreningar och utövare. Ovanstående studier lyfter ett antal potentiella orsaker, både inom och bortom föreningsidrottens kontroll. Vi har tagit avstamp i Segnestam Larssons förteckning över möjliga faktorer som påverkar kostnaden för enskilda
utövare.⁵

Faktorer bortom föreningars kontroll:

• offentligt stöd och subventioner
• kostnader för anläggningshyror
• förändringar i det ideella engagemanget
• marknadstryck och konkurrens från kommersiella idrottsverksamheter
• modemedvetenhet och konsumtionsnormer hos de som idrottar
• social klass och idrottens status i samhället
• föräldraattityder till kostnadsutvecklingen

Faktorer helt eller delvis inom föreningars kontroll:

• nivåer på medlems- och träningsavgifter
• föreningarnas idrottsliga ambitionsnivå
• arvoden för exempelvis tränare
• förväntningar eller krav på medlemmars bidrag till föreningens intäkter
• förväntningar eller krav på deltagande i läger, cuper, resor eller köp av ny utrustning

Definitioner av centrala begrepp

Kommersialisering: avser processen där föreningsdriven idrott i ökande grad underordnas marknadslogik och företagsekonomiska villkor.⁶ Det innebär bland annat att föreningar och aktiva agerar på en konkurrensutsatt marknad, och att idrottande i större utsträckning formas och värderas som en tjänst eller vara.⁷ Enligt regeringsuppdraget till Centrum för idrottsforskning omfattar kommersialisering även kommersiella aktörers påverkan på idrottsrörelsen och på kostnadsutvecklingen.⁸

Professionalisering: beskriver en organisatorisk omvandling där ideellt och medlemsstyrt arbete ersätts av anställda, experter och mer företagslik styrning.⁹
Sammantaget innebär detta en gradvis övergång från en folkrörelsebaserad modell till lönearbetsbaserad verksamhet, där både utövare och ledare får mer specialiserade och avlönade roller.¹⁰

Tidig specialisering: är en process där föreningar väljer ut eller nivåindelar barn och unga i tidig ålder för att identifiera ”talang” eller skapa elitliknande grupper. Detta innebär att vissa får särskilda resurser och utvecklingsmiljöer, medan andra hamnar i lägre prioriterade grupper eller väljs bort.¹¹

De tre begreppen är nära sammanlänkade. Professionalisering kan ses som en del av en bredare kommersialiseringstrend, och tidig selektering fungerar som en markör för idrottslig professionalisering. I den fortsatta redovisningen kommer vi därför att hantera kommersialisering och professionalisering separat. Tidig selektering behandlas som ett exempel på professionalisering av idrotten.

Rapportens analys avser de ekonomiska kostnader som är kopplade till föreningars verksamhet och till utövares deltagande i föreningsidrott. Analysen omfattar inte värdet av ideellt arbete, tidsåtgång eller samhällsekonomiska effekter.

Kostnadsutvecklingens påverkan på föreningarna

Kostnadsutvecklingen är central för att förstå förändringar i föreningsidrotten. Intervjuerna avslöjar ett komplext samspel mellan flera drivkrafter som tillsammans påverkar kostnaderna för både föreningar och utövare. Detta avsnitt inleds med en beskrivning av vilka faktorer som påverkar utövarens kostnader och hur detta hänger ihop med de ekonomiska påfrestningar som föreningarna möter. Därefter följer en genomgång av föreningarnas vägval och strategier för att hantera ett ökat kostnadstryck.

Våra huvudsakliga slutsatser är att kostnadsutvecklingen inte enbart påverkar föreningarnas ekonomi. Den formar också hur föreningsidrotten organiseras, prioriteras och bedrivs över tid. Ökade utgifter tvingar föreningar att göra strategiska avvägningar mellan tillgänglighet, kvalitet och ekonomisk stabilitet. Handlingsutrymmet bestäms i stor utsträckning av strukturella villkor snarare än ideologiska val. Även om föreningar utvecklar olika lokala strategier för att hantera kostnadstrycket är dessa i huvudsak reaktiva och kortsiktiga.

Utövarnas kostnader – vad driver utgifterna?

Kostnaden för att delta i föreningsidrott varierar mellan idrotter, åldrar och olika delar av Sverige. Vi kommer att återkomma till dessa skillnader och hur de påverkar
utövare längre fram i rapporten. Oavsett slutsumman visar vår studie att det är ett begränsat antal faktorer som påverkar kostnaderna (se figur 1).

Den totala kostnaden för att delta i föreningsidrott kan delas in i fyra huvudsakliga kostnadsposter. Den första är medlems- och träningsavgifter till föreningen. Medlemsavgiften är i regel fast, medan träningsavgiften ofta varierar med ålder och träningsmängd.

Den andra består av kostnader för tävlingar, cuper eller serier som inte ingår i medlems- eller träningsavgiften. Ofta täcker avgiften ett begränsat antal cuper eller tävlingar, medan ytterligare deltagande bekostas separat – antingen genom direkta avgifter eller via försäljningsaktiviteter.

Den tredje avser kostnader för träning och tävling som arrangeras av kommersiella aktörer. Det kan handla om camps, cuper eller personlig träning i Sverige eller
utomlands. Kännetecknande för dessa aktiviteter är att de riktar sig till aktiva inom föreningsidrotten, men ligger utanför föreningens egen verksamhet.

Slutligen tillkommer kostnader för utrustning. Nivåerna varierar stort mellan idrotter och åldersgrupper, men utrustning utgör alltid en del av den totala kostnaden för att delta i föreningsidrott.

Dessa fyra kostnadsposter utgör ramen för att förstå kostnadsutvecklingen för enskilda utövare. När föreningsföreträdare i intervjuer beskriver ökade utgifter hänvisar de i regel till förändringar inom en eller flera av dessa poster, snarare än till en generell kostnadsökning.

Intervjuerna visar att hushållens kostnader kan öka på flera sätt: genom höjda avgifter i föreningen, fler tävlingar och cuper, en växande marknad för kommersiella kompletterande aktiviteter samt ökade krav och förväntningar på utrustning. Vilka poster som driver kostnaderna varierar mellan idrotter, föreningar och geografiska förutsättningar.

Sammantaget innebär detta att kostnadsutvecklingen för enskilda utövare sällan kan förklaras av en enskild faktor. Den totala kostnaden avgörs av hur flera kostnadsposter samverkar. Detta skapar olika kostnadsprofiler beroende på idrott, förening och lokal kontext, vilket får konsekvenser både för föreningarnas strategiska val och barn och ungas möjligheter att delta i föreningsidrotten.

Föreningarnas kostnader – ekonomi under press

De föreningar som ingår i denna studie varierar i storlek och idrottslig ambition. Vissa är renodlade breddföreningar utan seniorverksamhet, andra är elitföreningar med representation på högsta nationell nivå. Vissa verkar i landsbygd, andra i storstäder. Oavsett föreningens karaktär vittnar deras företrädare om en ekonomi under press. Kostnaderna stiger samtidigt som stödet minskar, även om graden av oro skiljer sig åt mellan föreningarna.

Föreningars intäkter vid sidan av avgifter

Sponsring och försäljning

I många föreningar är sponsring en viktig intäktskälla. I flera fall uppgår den till mellan 25 och 40 procent av den totala omsättningen. Samtidigt kräver ett framgångsrikt sponsorarbete en stor ansträngning för att upprätthålla relationer. En förening beskriver det som ett ”jättejobb” att bygga ett starkt varumärke som attraherar företag. Bilden av sponsorsmarknadens utveckling är splittrad. Fler av de stora föreningarna beskriver marknaden som stabil, medan andra mindre föreningar och föreningar på mindre orter ser en vikande marknad.

Evenemang utgör också en viktig intäktskälla. Cuper är särskilt betydelsefulla. Många föreningar arrangerar större turneringar som skapar både direkta intäkter och stärker föreningens profil. En generell bild från intervjuerna är att avgifterna för cuper har ökat över tid, och att många arrangörer har utvecklat koncepten för att kunna ta mer betalt.

Försäljningsaktiviteter kan ske i form av exempelvis caféverksamhet eller via arbete med lagkassor. Hur värdet av försäljningen fördelas varierar. Ibland går det till föreningen, ibland till lagen. I enstaka fall används försäljningen till att bygga individuella kassor som används vid köp av exempelvis föreningskläder.

Politiska prioriteringar påverkar direkt stöd och subventioner

Offentliga stöd och subventioner har över tid varit viktiga för idrottsföreningar. Det handlar både om lokala och statliga aktivitetsstöd samt subventionerad tillgång till kommunala lokaler och anläggningar. För många föreningar är dessa stöd avgörande för en hållbar ekonomi.

En återkommande iakttagelse bland föreningsföreträdarna är att stöden inte räknats upp i takt med inflationen. I princip samtliga intervjuade beskriver utvecklingen som en relativ minskning av föreningsstödet, både det lokala och det statliga (LOK- stödet). En föreningsföreträdare uttrycker det så här:

”Alltså LOK-stödet har inte ökat på länge så det är inte kopplat till hur utgifterna har ökat. Så rent praktiskt märks det genom att det kommer in mindre pengar.”

Kostnadsdrivande faktorer i föreningarna

För att få en bild av hur kostnadsutvecklingen påverkar föreningars verksamhet har vi också ställt frågor om vad som påverkar föreningars ekonomi och hur den utvecklas. Kostnaderna kan delas i tre kategorier:

• inflation
• den löpande verksamheten
• ambitionsnivå och sportslig framgång

Den första kategorin är kostnader till följd av en generell prisinflation. Föreningarna beskriver exempelvis att kostnader för att hyra hallar och andra anläggningar har ökat i takt med inflationen. Även om prisökningarna drabbar alla påverkas olika föreningar olika mycket beroende på vilka tjänster och produkter de behöver.

En andra kategori är kostnader som föreningar har för att driva sin verksamhet, till exempel hyror, resor, avgifter och administration. Hyror för kommunala anläggningar är en stor kostnadspost, även om avgifterna ofta är subventionerade. Många föreningar jämför utgifterna för hallhyror med det kommunala föreningsstödet, som ofta varit intakt under senare år – vilket innebär att nettokostnaden de facto har ökat.

Resor är kostsamma, särskilt i geografiskt stora regioner. Flera specialidrottsförbund har eller står i begrepp att genomföra nya regionala indelningar, vilket i vissa idrotter har lett till längre resor och därmed ökade kostnader. Ordföranden för en handbollsförening i norra Sverige anger att resor är den absolut största utgiftsposten och efterfrågar modeller för att kompensera för resekostnaderna.

Förbundsavgifter, såsom serie- och licensavgifter, domararvoden och utbildningskostnader, sätts primärt av specialidrottsförbunden. Enligt flera föreningar har dessa avgifter ökat mer än konsumentprisindex (KPI), särskilt domarkostnaderna. En företrädare för en fotbollsförening beskriver hur bristen på domare leder till högre arvoden.

Även de generella administrativa kraven på föreningar har ökat påtagligt, enligt föreningsföreträdare. En av dem uttrycker det på följande sätt:

En annan sak, det är administrationen. Den har ökat så galet mycket. Jag tyckte den hade ökat när jag kom för 11 år sedan men nu har det ökat ännu mer. Vi jobbar i olika administrativa system, vi jobbar i ekonomiska system, administrativa system, idrott online och system för att söka bidrag och rapportera till SISU […] Och kommunen har sina system. Om vi vill ha kvar den ideella idrotten måste man se över det.

Den tredje och sista kategorin är kostnader som följer av idrottslig ambition och framgång. Högre ambitioner i barn- och ungdomsverksamheten innebär fler träningar, fler tävlingar och därmed högre kostnader. Det följs ofta av ett ökat behov av ledare och kanslipersonal med arvode eller lön. Personalkostnader utgör i regel den största kostnadsposten för föreningar med anställda.

En fotbollsförening i Stockholmsregionen beskriver att de under senare år anställt en klubbdirektör på heltid och en ungdomsledare på deltid, en investering som årligen kostar föreningen omkring 600 000 kronor. En basketförening anger i sin tur att föreningens ungdomsprogram kräver flera arvoderade tränare. Ledarkostnaderna har ökat från omkring 100 000 kronor årligen till närmare 350 000 kronor på tio år.

Även idrottsliga framgångar driver kostnader. Med avancemang i seriesystemen följer högre serieavgifter, domarkostnader och längre och dyrare resor. I vissa föreningar innebär ett kliv upp till den yppersta eliten krav både på organisatorisk kapacitet och evenemangens och anläggningarnas kvalitet.

Resekostnader till matcher har ökat markant, enligt företrädare för föreningar som lyckats rent sportsligt. Men prislappen varierar stort beroende på var i landet föreningen ligger och hur förutsättningarna för tävlingsverksamheten ser ut lokalt. En basketförening på västra Sveriges landsbygd beskriver hur de för att delta i den högsta ungdomsserien måste resa till matcher i Stockholm, Göteborg och andra städer, ibland med två bussar. De årliga busskostnaderna ökade från omkring 200 000 till närmare 400 000 kronor på ett par år. En ishockeyförening rapporterar ännu högre
resekostnader – omkring 500 000 kronor årligen. En företrädare för en handbollsförening uttrycker dilemmat på följande sätt:

Vi åkte ur serien med två lag i våras. Det sänker serieavgiften, kostnader för resor, domaravgiften… Det kommer att göra skillnad. Jag räknar med att det kommer innebära att vår budget går ihop nästa år. Som medlem sörjer jag det, men som ordförande är jag tacksam.

Lokala strategier för att hantera ökade kostnader

Kostnadsutvecklingen påverkar föreningars verksamhet på flera sätt och tvingar fram strategiska val mellan tillgänglighet, kvalitet och långsiktig stabilitet. Företrädare för föreningar beskriver hur de kontinuerligt behöver balansera mellan att hålla avgifterna på en nivå som medlemmarna kan hantera, och samtidigt upprätthålla en verksamhetskvalitet som uppfyller krav på säkerhet, ledarutbildning, administration och idrottslig nivå. Dessa avvägningar är i vissa fall resultatet av planerade strategier, men oftast handlar det om situationsbundna beslut som fattas i takt med att kostnaderna ökar.

Vissa föreningsföreträdare beskriver att höjning av avgifterna är oproblematisk. Det gäller ofta föreningar som verkar i områden där medlemmarna har hög betalningsförmåga. En företrädare beskriver det på följande sätt:

Det finns en generell förväntan från våra medlemmar på en professionalism. Om vi hade velat hålla ned kostnaderna så hade vi gjort annorlunda. Men vi vill vara en bra förening som inte bara är billig. Så fort man vill vara bra måste
man lägga resurser.

Andra föreningar strävar att hålla nere avgifterna för att inte riskera att förlora medlemmar. Dessa föreningar använder ofta olika lokala strategier för att undvika ökade kostnader som leder till högre avgifter.

Differentiering av avgifter

En mycket vanlig modell är att differentiera avgifter efter ålder. Yngre barn betalar mindre, eftersom de tränar mindre, spelar färre matcher och åker på färre resor. Deras faktiska kostnad för föreningen är därför lägre.

En annan mer sofistikerad form av differentiering är att erbjuda olika ambitionsnivåer inom samma förening. Genom att tydligt kommunicera vad som ingår i varje nivå kan föreningen hålla nere kostnaderna för de familjer som önskar en enklare verksamhet, och samtidigt erbjuda mer ambitiös (och dyrare) träning för de som vill det.

Flera föreningar kombinerar differentierad prissättning med explicita stödstrukturer för familjer med ekonomiska svårigheter. Föreningar har i flera fall inrättat fonder där medlen används för att täcka delar eller hela avgiften. Intervjuerna visar dock att det i praktiken är ganska få hushåll som söker och får stöd av detta slag.

Utveckling av intäktsbringande verksamhet

Många föreningar försöker stärka ekonomin genom att utveckla cuper och evenemang. Ökade avgifter för cuper är, som tidigare visats, en del av det ökade kostnadstrycket för föreningar. Intervjuerna visar att cuper kan vara mycket lönsamma och en attraktiv metod att stärka den egna föreningens ekonomi. En företrädare för en innebandyförening säger följande:

Man gör en stor vinst på en cup. Barn- och ungdomsidrotten ska vara billig men en cup är en annan sak. Där tar man betalt. Det finns starka incitament att sätta en hög avgift. Vi tittar på vad andra cuper kostar och så lägger vi oss på samma nivå. Vi måste tjäna mycket pengar. Det är bättre att inresande betalar mycket pengar än att våra medlemmar behöver göra det.

Ärvd utrustning

En strategi är att minska kostnader genom återanvändning av utrustning. Föreningar beskriver hur de skapat system för att låta lag ärva matchtröjor och annan utrustning, till exempel genom att undvika tryck med namn. Samtidigt finns i många föreningar krav på enhetlig klädsel vid träning och resor, vilket innebär kostnader som i regel betalas direkt av föräldrar.

Lagkassor

Lagkassor är föräldrastyrda ekonomiska fonder som finansierar kostnader utöver det föreningen står för. Syftet är ofta att hålla de övergripande avgifterna nere, samtidigt som lagen själva kan välja ambitionsnivå och vilka aktiviteter som ska genomföras.

Lagkassor löser å ena sidan problem för föreningar, men förflyttar dem å andra sidan vidare till utövare och föräldrar. I praktiken är lagkassor ett sätt att föra kostnader från föreningen till föräldrar.

En viktig effekt av lagkassor är att de skapar systematisk olikhet mellan lag. Aktiva och välorganiserade föräldrar kan samla in betydande summor genom försäljning och därigenom arrangera omfattande cupresor för sina lag. Andra lag har inte samma möjligheter. I vissa föreningar finns etablerade regler för hur lagkassor får användas för att begränsa risken för stora skillnader mellan lagen. Men många föreningar tycks sakna denna tydlighet, vilket innebär att lagkassorna i praktiken skapar stora skillnader i vad utövarna faktiskt betalar – även inom samma förening.

Användning av ekonomisk buffert

Flera föreningar använder sparade medel och buffertkapital för att hålla ned avgifterna eller finansiera oväntade kostnader. Problemet med denna strategi är att den brister i hållbarhet. När bufferten är slut kan föreningen inte längre absorbera kostnadshöjningar utan att öka avgifterna.

Ett strukturellt dilemma bortom föreningarnas mandat

Det ökade kostnadstrycket drivs i stor utsträckning av faktorer som ligger utanför föreningarnas kontroll, såsom förändrade kommunala prioriteringar, högre krav från specialidrottsförbund och bredare trender mot professionalisering.

Samtidigt beskriver föreningar att deras praktiska handlingsutrymme begränsas av ökade krav från förbund, förväntningar från föräldrar, samt krav kopplade till trygghet och utbildning, liksom av en konkurrensutsatt arbetsmarknad för tränare.

Även om föreningarna formellt kan fatta beslut som skulle kunna minska kostnaderna, upplevs det i praktiken svårt att göra detta.

Ett tydligt exempel är utvecklingen mot fler arvoderade ledare. Förändrade förväntningar från föräldrar och omgivning, i kombination med ökade formella krav, gör det svårt att driva verksamheten ideellt. När ideella funktioner ersätts av arvoderade eller anställda roller förändras verksamhetens grundlogik. Kostnaderna ökar, och föreningarna hamnar på en nivå som är svår att återvända från. Det förstärker dessutom konkurrensen om ledare och driver arvodesnivåerna ytterligare.

Intervjuerna visar att föreningarnas strategier därför ofta blir reaktiva: de hanterar konsekvenserna av kostnadsökningarna men saknar möjlighet att påverka de strukturella orsakerna bakom dem.

Konsekvenser för verksamhetens långsiktiga utveckling

Sammantaget påverkar kostnadsutvecklingen inte enbart föreningarnas ekonomi, utan även verksamhetens form, innehåll och långsiktiga hållbarhet. Föreningar tvingas anpassa ambitionsnivå, omfattning och organisationsform utifrån ekonomiska begränsningar. Även om förutsättningarna varierar mellan idrotter och geografiska platser är mönstret likartat: kostnaderna ökar ofta snabbare än intäktsmöjligheterna, och föreningarnas möjligheter att påverka utvecklingens grundorsaker är begränsade.

Professionalisering, kommersialisering och tidig selektering

Den enskilda utövarens kostnader för att delta i föreningsidrott består av flera samverkande delar. Medlems- och träningsavgifter, tävlings- och cupaktiviteter, träning utanför föreningen i kommersiell regi samt kostnader för utrustning formar tillsammans den totala kostnadsbilden.

I föregående avsnitt visade vi att föreningarnas avgiftsnivåer i sin tur påverkas av faktorer på samhälls-, idrottslig- och föreningsnivå. Här fördjupar vi analysen av två övergripande trender, professionalisering och kommersialisering, och visar hur dessa bidrar till ett strukturellt kostnadstryck i föreningsidrotten. Avsnittet belyser också hur trenderna tar sig olika uttryck beroende på idrott och geografisk kontext.

Våra huvudsakliga slutsatser är att professionalisering och kommersialisering utgör centrala strukturella drivkrafter bakom ökande kostnader, men att deras genomslag varierar. I idrotter med etablerade globala spelarmarknader och tydliga karriärlogiker märks dessa trender redan i barn- och ungdomsverksamheten – ofta i form av tidig selektering, ökade personalkostnader och ett växande inslag av kommersiella aktörer. I andra idrotter och på mindre orter är utvecklingen betydligt svagare.

Kommersialisering av föreningsidrotten

Kommersialisering kan ses som en process där föreningsdriven idrott alltmer kopplas till en kommersiell marknad och företagsekonomiska villkor.¹² Föreningar blir aktörer på en konkurrensutsatt marknad.

Intervjuerna visar att denna utveckling tar sig uttryck på två huvudsakliga sätt. För det första beskriver föreningsföreträdare en ökad individualisering av idrottandet, där föräldrar i högre grad betraktar föreningen som en tjänsteleverantör snarare än en medlemsstyrd organisation. Många föräldrar förväntar sig att kunna betala för en professionell tjänst, snarare än att själva bidra med ideellt arbete. Detta skapar ökade förväntningar på träningskvalitet, tävlingsverksamhet och organisatorisk kapacitet, vilket i sin tur driver kostnader.

För det andra pekar intervjuerna på ett ökat inslag av kommersiella aktörer som erbjuder kompletterande tjänster såsom camps, cuper och individuell träning. Dessa aktörer bidrar till att forma normer kring vad som uppfattas som nödvändigt för utveckling och framgång, vilket skapar ett indirekt kostnadstryck även på föreningar som själva inte driver sådan verksamhet.

Professionaliseringen av föreningsidrotten

Professionalisering innebär en organisatorisk omvandling där ideellt och medlemsstyrt arbete ersätts eller tas över av anställda, experter och mer formaliserade styrformer. Intervjuerna visar att professionaliseringen hänger samman dels med kommersialiseringen av idrotten, dels med ökade krav och förväntningar från förbund, medlemmar och det omgivande samhället.

En central drivkraft är höjda ambitioner i tränings- och tävlingsverksamheten, särskilt inom barn- och ungdomsidrotten. Flera föreningar beskriver hur detta har lett till ett ökat behov av arvoderade tränare, specialiserade roller och anställd kanslipersonal. Samtidigt framgår att professionaliseringen inte enbart är ett resultat av interna ambitioner, utan också av krav på utbildning, säkerhet, inkludering och administrativ kapacitet.

Föreningsföreträdare pekar också på förväntningar om att föreningar ska ta ett bredare samhällsansvar, exempelvis genom inkluderande verksamhet, arbete med målgrupper som tidigare varit svåra att nå eller insatser för att motverka kriminalitet.¹³ Även detta bidrar till ett ökat behov av professionaliserade strukturer och därmed ökade kostnader.

Även om dessa trender är generella visar intervjuerna att deras genomslag varierar. Hur kommersialisering och professionalisering påverkar kostnadsutvecklingen beror på idrottens karaktär, föreningens ambitionsnivå och de geografiska förutsättningarna.

Variation mellan olika idrotter

Idrottsföreningar i Sverige är del av en gemensam folkrörelsetradition med liknande organisationsformer, regelverk och värdegrund. Samtidigt präglas föreningsidrotten i praktiken av betydande variation. Intervjustudien visar att kommersialisering och
professionalisering tar sig olika uttryck mellan idrotter, vilket formar både kostnadsnivåer och verksamhetens organisering.

Skillnader i grad av kommersialisering mellan idrotter

Samtliga idrotter i studien berörs av de två former av kommersialisering som tidigare identifierats: föreningen som tjänsteleverantör och förekomsten av kommersiella aktörer vid sidan av föreningsverksamheten. Däremot varierar omfattningen och genomslaget av dessa processer tydligt mellan idrotter.

I en grupp idrotter är kommersialiseringen påtaglig och verksamhetsnära. Dit hör främst ishockey, fotboll och i viss mån basket. Föreningsföreträdare inom dessa idrotter beskriver hur de agerar på en marknad, där föreningar konkurrerar om aktiva genom att erbjuda olika träningsmiljöer, ambitionsnivåer och utvecklingsvägar. Föräldrar beskrivs i högre grad som kunder som vill maximera det egna barnets idrottsliga utveckling. En av de intervjuade uttrycker sig så här:

En förälder med barn i verksamhet – ser det som att de köper en tjänst. De förväntar sig en output… ”Jag satsar de här pengarna på mitt barn”.

Föreningsföreträdare beskriver också hur föräldrars höga ambitioner påverkar verksamheten. Ett exempel är när en förening försökte göra förändringar i sin akademiverksamhet:

Efterfrågan kommer från föräldrarna. En Stockholmsförening ändrade ålderskravet för sin akademiverksamhet. De gick från en gräns på tio år till tretton år. De fick ändra tillbaka, för de fick inga spelare kvar – de gick till andra föreningar. Där har vi blivit tvingade. Vi är konkurrensutsatta i vår
verksamhet.

I dessa idrotter har kommersiella aktörer byggt upp en relativt välutvecklad infrastruktur, särskilt i större städer. Privata camps, cuper och träningsverksamheter riktar sig direkt till barn och ungdomar och kompletterar föreningens ordinarie verksamhet. Även inom basket växer inslaget av kommersiella aktörer, bland annat genom internationella camps och individuella träningsupplägg, ofta kopplade till föreställningar om framtida utbildnings- eller karriärmöjligheter.

Föreningar i denna grupp beskriver hur de ofta hamnar i en reaktiv position. Externa aktörer driver utvecklingen, och föräldrar utgör deras primära målgrupp. Det här skapar ett indirekt kostnadstryck på föreningarna, eftersom kommersiella initiativ sätter normer för vad idrottande ”bör” kosta och vilka satsningar som anses nödvändiga.

I en andra grupp idrotter – gymnastik, handboll och innebandy – spelar kommersialiseringen en betydligt mindre roll. Föreningsföreträdare inom dessa idrotter betonar i högre grad en traditionell föreningslogik, med stark lag- och klubbkänsla och ett omfattande ideellt engagemang. Kommersiella träningsaktörer, privata camps och selektiva utvecklingsmiljöer förekommer sällan eller inte alls. Det beror ofta på att marknaden är liten och efterfrågan låg. En föreningsföreträdare för
en handbollsförening i en mellanstor stad säger följande:

Vi ser inte kommersiella aktörer… ibland är de kommersiella aktörer som arrangör av någon cup. Men här finns inte det. Det är för liten marknad.

Skillnader i grad av professionalisering mellan idrotter

Även graden av idrottslig professionalisering varierar tydligt mellan idrotter. Utifrån intervjumaterialet kan idrotterna grovt delas in i tre grupper: högt professionaliserade, ett mellanläge och lågt professionaliserade.

Fotboll och ishockey framstår som mest professionaliserade. I båda idrotterna finns etablerade professionella ligor och globala spelarmarknader, vilket skapar en tydlig karriärlogik redan i unga åldrar. Föreningarna arbetar ofta med akademiverksamhet, nivåindelning och tidig selektering. De använder också en hög andel arvoderade ledare, särskilt i storstadsregioner, vilket ökar personalkostnaderna.

Basket och gymnastik befinner sig i ett mellanläge. I basket pågår en utveckling mot ökad professionalisering, med fler arvoderade tränare och framväxten av elit- och akademiliknande strukturer i vissa föreningar. Trycket är dock mindre intensivt än
inom fotboll och ishockey. Inom gymnastiken är graden av professionalisering hög främst i tränarrollerna, men utvecklingen drivs mer av säkerhetskrav och ansvar för utövarnas fysiska välbefinnande än av karriärambitioner.

Handboll och innebandy framstår som de minst professionaliserade idrotterna i materialet. Företrädare för föreningarna beskriver en verksamhet som i huvudsak bygger på ideellt ledarskap, låg grad av selektering och begränsade inslag av arvoderade funktioner, särskilt i barn- och ungdomsverksamheten.

Variation mellan föreningar i olika delar av landet

Intervjustudien visar att professionalisering och kommersialisering inte enbart varierar mellan idrotter, utan också mellan olika delar av landet. Föreningar i
storstadsregioner verkar under andra strukturella förutsättningar än föreningar i mindre städer och på landsbygden, vilket påverkar både verksamhetens organisering och kostnadsutveckling. Skillnaderna framträder tydligt i graden av kommersialisering och professionalisering.

Geografiska skillnader i grad av kommersialisering

Ett återkommande mönster är att kommersialisering etableras där det finns tillräckligt stora marknader; där marknadsunderlaget är svagt förblir idrottandet i högre grad ideellt organiserat.

Storstadsföreningar beskriver hur de verkar på en konkurrensutsatt marknad. De konkurrerar både inom den egna idrotten och med andra idrotter om träningstider, tränare och medlemmar. Denna mångfald av alternativ skapar förutsättningar för ett kundbeteende hos föräldrar och aktiva, vilket påverkar föreningarnas strategier och bidrar till ett ökat kostnadstryck.

Kommersialiseringen manifesteras också genom nya aktörer. I storstadsområden förekommer privata tränare, kommersiella camps och cuper, liksom aktörer som arbetar med scouting, screening och förmedling av talanger. Inom basketen framhålls exempelvis travel teams – kommersiellt organiserade lag där spelare från olika föreningar samlas för internationellt cupspel, som riktar sig mot föräldrar till ambitiösa spelare.

I småstads- och landsbygdsföreningar är situationen annorlunda. Där är föreningen ofta den enda eller en av få idrottsaktörer lokalt, konkurrensen är låg och tillgången till anläggningar god. I dessa miljöer får marknadslogiken ett mer begränsat genomslag, och kommersiella aktörer saknas ofta helt.

Geografiska skillnader i grad av professionalisering

Även graden av idrottslig professionalisering varierar geografiskt. Föreningar i storstadsregioner arbetar oftare med arvoderade tränare, anställd personal, tidig selektering och en tydligare karriärorientering. I mindre städer och på landsbygden dominerar i stället en ideell föreningsmodell med fokus på breddverksamhet.

Denna variation handlar i regel inte om endast värderingsmässiga skillnader, utan minst lika mycket om strukturella förutsättningar. I storstadsområden möjliggör det större befolkningsunderlaget flera lag per årskull, vilket skapar förutsättningar för nivåindelning, selektering och elitinriktade träningsmiljöer. Samtidigt bidrar konkurrensen om tränare och utövare till att etablera arvodesstrukturer och öka personalkostnaderna.

I landsbygds- och småstadsföreningar är logiken annorlunda. Mindre årskullar innebär att föreningarna ofta är beroende av att samla alla aktiva i gemensamma
träningsgrupper för att överhuvudtaget kunna bedriva verksamhet. Tidig selektering blir därmed inte bara svår att genomföra, utan direkt kontraproduktiv.

Det finns en utslagning i [Stockholmsförening] som vi slipper. Vi slipper ju det. Alla ska få spela så långt som möjligt… det är först när de tar steget upp mot juniorlag som de bästa får spela lite mer. Fram till dess spelar alla lika mycket. Vi gör allt för att få behålla dem så långt som möjligt.

Även om detta ibland formuleras som ett värdebaserat ställningstagande, visar intervjuerna att det i praktiken ofta handlar om en nödvändig anpassning till begränsade resurser och demografiska förutsättningar. Med få barn i varje årskull saknas förutsättningar att upprätthålla elitstrukturer utan att samtidigt urholka basen för föreningens verksamhet.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att skillnaderna inte är lagbundna. Det finns exempel på föreningar i storstadsområden som medvetet valt att behålla en bas av ideellt engagerade aktivitets- och organisationsledare.

Strukturella drivkrafter bakom kostnadsutvecklingen

Professionalisering och kommersialisering bidrar sammantaget till ett tydligt, men ojämnt fördelat, kostnadstryck i föreningsidrotten. Trycket varierar mellan olika idrotter och mellan olika delar av landet. Skillnaderna speglar i första hand inte föreningarnas ideologiska val, utan de strukturella förutsättningar som formar verksamheten och påverkar deras strategier.

Professionaliseringen av föreningsidrotten innebär att ideellt och medlemsstyrt arbete ersätts av anställda och arvoderade funktioner. Det medför ökade personalkostnader och högre administrativa utgifter, vilket i sin tur skapar krav på större organisatorisk kapacitet. Kommersialiseringen förstärker kostnadstrycket när föreningar i allt högre grad betraktas som tjänsteleverantörer för barns idrottsliga utveckling. Med framväxten av en marknad av kommersiella aktörer vid sidan av föreningsidrotten påverkas normerna för vad idrottande kostar och vad som uppfattas som nödvändigt för att hänga med.

Kostnadsutvecklingen drivs av både interna och externa faktorer. Internt via ökade förväntningar från medlemmar och föräldrar på tränings- och tävlingskvalitet. Externt genom ökade krav från specialidrottsförbund, påverkan från kommersiella
aktörer och en bredare förväntan på idrottens funktion i samhället. Föreningar höjer ambitionsnivån för att möta dessa krav, vilket i sin tur driver kostnader.

Jämförelsen mellan idrotter och geografiska platser tydliggör en dubbelhet: föreningar begränsas av yttre strukturella förutsättningar, men gör samtidigt aktiva
val inom ramen för dessa.

Ishockey, fotboll och i viss mån basket uppvisar en högre grad av både professionalisering och kommersialisering än gymnastik, handboll och innebandy. Skillnaderna följer i stor utsträckning idrotternas relation till globala spelarmarknader. I ishockey och fotboll finns etablerade professionella karriärvägar, både i Sverige och utomlands, vilket har en tydlig dragningskraft redan på ungdomsnivå. Detta bidrar till att föräldrar i högre grad ser idrottandet som en karriärinvestering, vilket i sin tur förstärker efterfrågan på selekterande och professionaliserade verksamheter. I idrotter utan sådana karriärvägar dominerar i stället en föräldrakultur där idrottandet inte är knutet till en möjlig framtida karriär. Det dämpar trycket på både kommersiella lösningar och professionalisering.

Samtidigt beskriver storstadsföreningar generellt en högre påverkan av professionalisering och kommersialisering än föreningar i mindre städer och i landsbygd. I storstäder skapar större befolkningstäthet, betalningsförmåga och utbud av föreningar förutsättningar för marknadsdynamik. Föräldrar kan välja mellan flera alternativ, vilket underblåser en kundlogik som föreningar i praktiken måste förhålla
sig till. Samtidigt möjliggör befolkningsunderlaget differentierad elitverksamhet, tidig selektering och framväxten av kommersiella aktörer såsom privata tränare, agenter och selekterande lag. Landsbygdsföreningar befinner sig i en motsatt
situation. Mindre årskullar och ett begränsat föreningsutbud gör selektering och professionaliserade elitstrukturer svåra eller kontraproduktiva.

Sammantaget visar analysen att kostnadstrycket i föreningsidrotten i hög grad är en funktion av föreningars strategier för att hantera yttre strukturer, snarare än ett uttryck för föreningarnas egna ambitioner. En storstadsförening inom fotboll med arvoderade ledare och tidig selektering formar sin verksamhet för att möta de förväntningar och krav den möter. På samma sätt kan den breda och inkluderande
verksamheten i en handbollsförening på landsbygden ses som en nödvändig anpassning till begränsad köpkraft och ett litet befolkningsunderlag. Skillnaderna är inte ett utslag av olika ideologiska utgångspunkter, utan av olika systemiska villkor som påverkar föreningarnas strategiska vägval.

Kostnadsutvecklingens konsekvenser för
utövaren och idrotten

I tidigare avsnitt har analysen fokuserat på hur kostnader uppstår och fördelas på förenings- och systemnivå, samt hur professionalisering och kommersialisering påverkar idrottsföreningar. Här flyttas fokus till den enskilda utövaren. Syftet är att visa hur de strukturella mekanismer som beskrivits tidigare sammantaget påverkar kostnaden för att delta i föreningsidrotten – och vilka konsekvenser detta får för deltagande, tillgänglighet och föreningsidrottens funktionssätt.

Våra huvudsakliga slutsatser är att kostnadsutvecklingen för den enskilda utövaren formas av flera samverkande kostnadsposter och att dessa tillsammans skapar betydande skillnader i möjligheten att delta i föreningsidrott. Höga kostnader fungerar i många fall som en absolut tröskel för deltagande, särskilt i idrotter och geografiska områden där professionalisering och kommersialisering är starkt
etablerade. Samtidigt påverkar kostnadsutvecklingen, i kombination med individualisering av idrottandet, förutsättningarna för lagidrott och föreningarnas långsiktiga stabilitet. Kostnadsfrågan framträder därmed både som ett hinder för social tillgänglighet och ett strukturellt problem för föreningsidrottens framtida
funktionssätt och hållbarhet.

Föreningsavgifter och geografiska skillnader

Medlems- och träningsavgifter är för många utövare den mest synliga och regelbundet återkommande kostnaden. Hur höga avgifterna är beror på föreningarnas ekonomi och påverkas av generella faktorer såsom inflation, konjunkturläge och intäkter från försäljning, sponsring och evenemang. Därtill
påverkas avgifterna av ett mer långsiktigt kostnadstryck kopplat till professionalisering och ökade förväntningar på föreningarnas roll, exempelvis när det gäller kvalitet, säkerhet, administration och sociala uppdrag.

Utöver dessa generella faktorer visar studien att avgiftsnivåerna varierar tydligt med både idrott och geografisk plats. I storstadsområden inom idrotter som ishockey, fotboll och basket möter föreningar ett starkare tryck från föräldrar och omgivning att leverera en verksamhet som uppfattas maximera barnens möjligheter att lyckas i sin idrott. Detta bidrar till fler träningstillfällen, fler och mer omfattande tävlings- och cupresor samt en högre andel arvoderade ledare, vilket driver upp föreningarnas kostnader och därmed avgifterna för medlemmarna.

Tabell 1 visar skillnader i genomsnittlig årsavgift mellan olika geografiska kategorier för de föreningar som ingår i denna studie. En 15-åring i en storstadsförening betalar i genomsnitt betydligt mycket mer per år än en utövare i samma ålder i en landsbygdsförening. Det är samtidigt viktigt att understryka att dessa siffror endast avser medlems- och träningsavgifter. De inkluderar inte kostnader för cuper, tävlingar, utrustning eller aktiviteter i kommersiell regi. Givet slutsatserna tidigare i kapitlet hade skillnaderna mellan de geografiska kategorierna varit betydligt större om även dessa kostnader räknats in.

Tilläggskostnader som förstärker skillnader Även kostnader för sådant som inte ingår i föreningsavgiften varierar kraftigt mellan idrotter och föreningar.

Tävlingar och cuper

Många föreningar använder lagkassor för att finansiera delar av kostnaderna för tävlingar och cuper. I vissa fall finns tydliga begränsningar för hur stora beloppen får vara. Samtidigt vittnar flera föreningsföreträdare om att dessa kostnader i praktiken kan uppgå till åtskilliga tusen kronor per år och därmed utgöra ett betydande ekonomiskt åtagande för familjerna.

Kommersiella aktiviteter utanför föreningen

En annan kostnadspost som varierar kraftigt med idrott och geografisk plats är aktiviteter i kommersiell regi utanför föreningen. I idrotter som ishockey, fotboll och basket är inslaget av privata tränare, camps och så kallade selectverksamheter tydligt, framför allt i storstadsområden. Även om deltagande formellt sett är frivilligt beskriver föreningsföreträdare att dessa aktiviteter skapar ett normativt tryck: den som vill uppfattas som ambitiös eller konkurrenskraftig förväntas delta. Kostnaderna för denna typ av aktiviteter kan i vissa fall uppgå till tiotusentals kronor per år, vilket kraftigt förstärker de skillnader som redan finns mellan idrotter och platser.

Utrustning som kostnadsdrivare och social markör

Utrustning utgör ytterligare en betydande kostnadspost i många idrotter. Skillnaderna mellan idrotter är stora – från relativt begränsade utgifter för skor och enklare skydd, till höga kostnader för klubbor, skydd och specialutrustning inom exempelvis ishockey. Intervjuerna visar att de årliga utrustningskostnaderna kan variera från några tusen kronor till över 100 000 kronor i extrema fall.

Flera föreningsföreträdare beskriver också ett ökande socialt tryck. Vissa märken, modeller eller typer av utrustning fungerar som sociala markörer, både för utövaren och för föräldrarna. Detta tryck är särskilt tydligt i idrotter och miljöer där idrottandet är starkt individualiserat och där konkurrensen mellan utövare är märkbar redan i unga åldrar.

Konsekvenser för deltagande och hållbarhet

De sammantagna kostnaderna påverkar inte enbart nivån på utgifterna för idrottande, utan också vilka som ges möjlighet att delta och under vilka villkor. Två konkreta exempel från Stockholmsområdet belyser detta: ett från basket och ett från ishockey.

Kostnad som en absolut tröskel

För det första utgör kostnaden i många fall en absolut tröskel för deltagande i föreningsidrotten. Höga utgifter exkluderar vissa grupper, särskilt i de idrotter och geografiska områden där kostnadstrycket är som störst. Intervjuerna visar att föreningar i storstadsområden inom exempelvis basket och ishockey upplever att stigande avgifter och kringkostnader påverkar vilka barn och ungdomar som har möjlighet att delta.

Ett illustrativt exempel finns att hämta i basketen i Stockholmsområdet, där en förening valt en alternativ strategi som tydligt sticker ut i en miljö där många andra föreningar rört sig mot professionalisering med höga avgifter och heltidsanställda tränare.

Exemplet visar hur en förening med medvetna val kring avgifter, ideellt arbete och sportsliga ambitioner kan skapa en inkluderande idrottsmiljö. Genom att konsekvent prioritera en låg kostnadsnivå har föreningen nått en målgrupp som annars ofta utestängs från organiserad basket i Stockholm. Samtidigt har den utmanat bilden av att höga avgifter är en förutsättning för sportslig kvalitet.

Individualiseringens konsekvenser för lagidrott

Kostnadsutvecklingen påverkar, i kombination med individualisering av idrottandet, även förutsättningarna för att bedriva lagidrott. När idrotten i ökande utsträckning organiseras utifrån individens utveckling och föräldrars ambitioner, snarare än kring laget och föreningen, förändras dynamiken inom verksamheten.

Exemplet visar hur föräldrars ambitioner och fokus på sina egna barns optimerade utveckling skapar betydande spänningar. Det påverkar lagkänslan, föreningslojaliteten och den långsiktiga hållbarheten för ishockeyn i Stockholm.

Sammantaget innebär professionalisering och kommersialisering att föreningsavgifter, tävlingskostnader och efterfrågan på arvoderad träning ökar. Därtill tillkommer utgifter utanför föreningen, ofta av betydande storlek. Samtidigt får utrustning en allt starkare roll som både kostnadsdrivare och social markör.

Dessa mekanismer ger upphov till två centrala effekter. För det första fungerar kostnaden som en tröskel för deltagande, där höga ekonomiska krav bidrar till att exkludera socioekonomiska grupper från föreningsidrotten. För det andra påverkar individualiseringen av idrottandet förutsättningarna för lagidrott och föreningarnas långsiktiga verksamhet. Kostnaderna för idrottandet är därmed knutna till en distributiv fråga om tillgänglighet och en strukturell fråga om föreningsidrottens långsiktiga hållbarhet.

Avslutande diskussion – om konsekvenserna för deltagande, styrning och stödets legitimitet

Studien visar att kommersialisering och professionalisering redan i dag utmanar den klassiska svenska idrottsmodellen. Skillnaderna mellan idrotter och geografiska områden visar hur strukturella faktorer formar konsekvenserna och hur kostnadstrycket för den enskilda utövaren varierar. Föreningar anpassar sina strategier utifrån dessa strukturella villkor, men insatserna för att kompensera för ett ökande kostnadstryck är i regel symtomatiska och temporära. Många försöker hålla avgifterna nere, men i storstadsområden påverkas föreningarna av förväntningarna från en köpstark och inflytelserik medelklass snarare än av behoven hos de grupper som har svårt att delta.

Konsekvenserna av en ökad kommersialisering och professionalisering är särskilt påtagliga i idrotter med etablerade globala spelarmarknader, såsom ishockey, basket och fotboll. Internationella förebilder och tydliga karriärvägar skapar starka drivkrafter redan i unga åldrar och ökar efterfrågan på professionaliserade och selekterande miljöer. I storstadsregioner förstärks detta av hög befolkningstäthet, stor köpkraft och ett brett utbud av föreningar, vilket skapar förutsättningar för marknadsdynamik och konkurrens. Detta möjliggör tidig selektering och differentierad elitverksamhet, vilket gynnar föreningar som erbjuder en sådan
verksamhet. Det möjliggör också etablering av kommersiella aktörer. I landsbygd och i mindre samhällen är situationen den motsatta. De saknar ofta i praktiken konkurrens mellan föreningar och årskullarna är små, vilket gör tidig selektering svårt eller direkt omöjligt.

Kommersialisering och professionalisering får två centrala konsekvenser. För det första fungerar kostnaden som en absolut tröskel för deltagande. Höga avgifter och kringkostnader riskerar att exkludera barn och unga från socioekonomiskt svagare grupper, särskilt i idrotter och geografiska områden där kostnadstrycket är som störst. För det andra påverkar individualiseringen av idrottandet förutsättningarna för lagidrott. Ökad rörlighet, selektering och instabilitet i träningsgrupper gör det svårare för föreningar att hålla samman verksamheten över tid. Sammantaget blir kostnadsutvecklingen både en distributiv fråga om tillgänglighet och en strukturell fråga om föreningsidrottens långsiktiga hållbarhet. Hur kostnader uppstår och fördelas har avgörande betydelse för både deltagande och vilken typ av föreningsidrott som kan bestå.

Förbunden upplever ett begränsat handlingsutrymme

I detta avslutande avsnitt kompletteras analysen med specialidrottsförbundens perspektiv, i syfte att sätta föreningarnas erfarenheter i ett bredare styrnings- och systemperspektiv. Intervjuerna visar att förbunden i huvudsak är medvetna om den förändring som sker i idrottssverige generellt och hur det påverkar deras respektive idrotter. En företrädare för Basketförbundet beskriver utvecklingen så här: ”Det kommersiella kommer explosionsartat. Och det sprider sig i landet.”

En företrädare för Ishockeyförbundet säger följande om utveckling inom ishockeyn i Stockholm:

I Stockholm är det lätt att byta förening. Papporna söker kortsiktiga resultat – de kannibaliserar på föreningarna och hittar likasinnade pappor. […] De måste toppa tidigt, annars kommer andra och tar deras spelare.

Förbunden beskriver liksom föreningarna att de är pressade av strukturella förändringar, som de har begränsade möjligheter att påverka. Även om det finns riktlinjer kring exempelvis selektering och övergångar, har det inte bromsat utvecklingen i vissa idrotter. Samtidigt betonar förbunden behovet av att använda sina styrmedel mer effektivt och att Riksidrottsförbundet skapar bättre förutsättningar via sin finansiering. Som en förbundsföreträdare formulerar saken: ”Vi måste prioritera det vi får pengar för. Det man inte förstärker blir lågprioriterat.”

Utvecklingen utmanar det statliga stödets legitimitet

Statens stöd till idrotten ska främja folkhälsa, glädje och meningsfull fritid för hela befolkningen. Stödet ska också stärka idrottsrörelsen som en fri och självständig folkrörelse byggd på ideellt engagemang krafter och ideal om allas lika rätt att delta, likvärdiga villkor, integration och möjlighet till inflytande och delaktighet.

Studien av föreningar i de sex största idrotterna visar att svensk idrottsrörelse är splittrad. I vissa idrotter och delar av landet speglar verksamheten fortfarande de ideal som staten vill stödja. I andra idrotter, framför allt i storstadsregionerna, bedrivs verksamheten på ett sätt som tydligt avviker från dessa ambitioner.

Sammantaget synliggör studien en växande dissonans mellan idrottens ideal och de realiteter som präglar delar av föreningsidrotten. Å ena sidan vilar statens stöd till idrotten på idén om en bred inkluderande folkrörelse. Å andra sidan visar analysen att kommersialisering, professionalisering och individualisering i vissa idrotter leder till selektion, ökade kostnader och marknadslogiker som begränsar tillgängligheten. Om denna utveckling fortsätter riskerar idrotten gradvis att fjärma sig från de värden som legitimerar det statliga stödet. Det innebär inte att idrottsrörelsen som helhet har övergivit sitt samhällsuppdrag, men det väcker frågan om huruvida staten i alla delar får det som stödet ytterst är avsett att säkerställa: en bred, inkluderande och långsiktigt hållbar folkrörelse.

Om denna spänning inte hanteras riskerar det informella kontraktet mellan staten och idrotten att försvagas – inte genom ett tydligt brott, utan genom en gradvis förskjutning där idealen och verkligheten glider allt längre ifrån varandra.

Referenser

Centrum för idrottsforskning (2019). Idrotten och (o)jämlikheten – I medlemmarnas eller samhällets intresse?. Rapport 2019:2. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.

Centrum för idrottsforskning (2023). Idrott och segregation – Om idrottens roll i ett ojämlikt
samhälle. Rapport 2023:2. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.

Centrum för idrottsforskning (2025). Statens stöd till idrotten – uppföljning 2024. Rapport: 2024:2. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.

Hertting, K. & Wagnsson, S. (2024). Smakar det så kostar det: om föräldrars kostnader för barnens idrott. Riksidrottsförbundets FoU-serie 2024:5. Stockholm: Riksidrottsförbundet.

Horgby, B. & Ericsson C. (2022). En kommersialiserad svensk idrottsmodell – En jämförande analys med Japan.

Idrottsstatistik.se (2026). Statens stöd till idrotten. Webbsida. https://idrottsstatistik.se/ekonomi-och-etik/statens-stod-till-idrotten/. (Hämtad 15 januari 2026).

Peterson, T. (2003). Idrott mellan folkrörelse och kommersialism. I Svensk Idrottsforskning, nr. 2, s. 60–64

Riksidrottsförbundet (2022). Riktlinjer för barn- och ungdomsidrott. Webbsida. https://www.rf.se/rf-arbetar-med/barn–och-ungdomsidrott/riktlinjer-for-barn–och-ungdomsidrott. (Hämtad 10 januari 2026).

Segnestam Larsson, O. (2024). Barn- och ungdomsidrottens prislapp: Vem bär ansvaret?: En studie av ansvaret för kostnadsutvecklingen för barn och ungdomar att idrotta i förening 2009 till 2023. Riksidrottsförbundets FoU-serie 2024:6. Stockholm: Riksidrottsförbundet.

Socialdepartementet (2025). Uppdrag att följa upp statens stöd till idrotten. Webbsida. https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2025/02/uppdrag-att-folja-upp-statens-stod-till-
idrotten/. (Hämtad 1 september 2025).