Inledning

Idrotten är Sveriges största folkrörelse. Den har växt sig stark under drygt 120 år och är något unikt ur ett internationellt perspektiv, då den bygger på demokratiska värden, stort engagemang och ideellt arbete. Idrotten har under lång tid haft en stor social spridning och bidragit till folkhälsa, integration, idrottsprestationer och gemenskap. Att ringa in idrottens positiva funktioner i samhället är komplext, eftersom dessa spänner över så många områden. Organiserad barn- och ungdomsidrott, som står i fokus i det här kapitlet, är en stor del av fritiden för drygt hälften av alla barn och unga någon gång under uppväxten.¹ Den bidrar i bästa fall bland annat till fysisk och psykisk hälsa, en meningsfull fritid och en demokratisk fostran.

Samtidigt är idrotten inte statisk utan förändras i takt med samhället. Den idrottsrörelse som fanns i Sverige under andra halvan av 1900-talet ser annorlunda ut
i dag. Ett större fokus på individen, en minskning och förändring av det ideella engagemanget, samt en ökad specialisering, kommersialisering och professionalisering har bidragit till att omforma barn och ungdomsidrotten. I flera avseenden har utvecklingen varit positiv, med ett bredare utbud av aktiviteter, mer ändamålsenliga faciliteter, genomtänkt och anpassad träning, utbildade tränare, pedagogiskt ledarskap och forskningsbaserad prestationsutveckling. I andra delar har förändringen negativa effekter. Såväl internationell som nationell forskning visar att det finns problem framför allt kopplade till specialisering, kommersialisering och professionalisering inom barn- och ungdomsidrotten.²

Ett perspektiv som ännu inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet är hur rådande förändringsprocesser i barn- och ungdomsidrott även påverkat platser och anläggningar för idrott och friluftsliv. Utformningen av dessa miljöer bär på budskap om meningen med idrott och hur den bör utövas.³ Nya faciliteter samt mer avancerad och ändamålsenlig utrustning bidrar till förbättrade prestationer, men kan samtidigt höja kraven på unga och öka kostnaderna för att delta. Ett tydligt exempel är att det bland de flesta ungdomslag i fotboll numera ses som helt normalt att träna på konstgräs, vilket för bara 30 år sedan var ett undantag. I dag är konstgräs det nya normala, med både positiva och negativa följder.

I det här kapitlet är syftet att visa och diskutera hur begreppet sportifiering⁴ kan användas som övergripande förklaringsmodell för de specialiserings-, kommersialiserings- och professionaliseringsprocesser som präglat barn- och ungdomsidrotten under de senaste decennierna. Vi vill också belysa sportifieringens effekter för ungas idrottande samt dess koppling till förändringar av platser och anläggningar för barn- och ungdomsidrott. Det väcker frågan: Vad innebär dessa förändrade platser och anläggningar ur ett hållbarhetsperspektiv – och vilka vägval står vi inför?

Vi inleder med en översikt av de problem som idrottsforskningen har identifierat i samband med specialisering, kommersialisering och professionalisering inom barn-och ungdomsidrotten i Sverige (med vissa internationella utblickar). Därefter beskriver vi mer ingående hur sportifiering kan användas som en förklaringsmodell för denna utveckling. Vi ger sedan två illustrativa exempel på hur sportifieringen har påverkat idrotters logik och värdestrukturer, hämtade från skateboard och fotboll.

Detta leder fram till den övergripande frågan: Hur hamnade vi här – och vart är vi på väg om utvecklingen fortsätter i samma riktning?

Slutligen pekar vi på möjliga vägar för idrotten framåt och ger förslag på hur man kan minimera de negativa konsekvenserna av sportifieringslogiken.

Specialisering, kommersialisering och professionalisering – en kunskapsöversikt

Granskande studier av den svenska barn- och ungdomsidrotten har utvecklats och intensifierats under senare delen av 1900-talet och framåt. I dag finns
samhällsvetenskaplig och humanistiskt orienterad idrottsforskning inom ämnen som historia, filosofi, pedagogik och sociologi spridd på ett tiotal lärosäten i Sverige.

I det följande lyfter vi fram utmaningar inom barn- och ungdomsidrotten utifrån teman med tydlig koppling till sportifieringsbegreppet. Mer specifikt handlar det om:

• specialisering
• kommersialisering
• professionalisering
• idén om oändlig förbättring

Vi gör inte anspråk på att ha gjort en heltäckande litteraturstudie, utan vill i stället peka på vad vi ser som några centrala mönster i den forskning som finns.

Vad är tidig specialisering och vad säger forskningen?

Riksidrottsförbundet har ingen officiell definition av tidig specialisering i sina styrdokument. En samlad tolkning av flera av förbundets riktlinjer visar däremot att begreppet avser barn och ungdomar som tränar och tävlar i en enda idrott, med hög träningsmängd och tydligt tävlingsfokus samt utesluter andra idrotter redan i tidig ålder.

Det dominerande intrycket i både forskning och medier är att det i Sverige finns en stark uppfattning om att tidig specialisering och elitsatsning inom barn- och
ungdomsidrott inte är gynnsam, varken socialt, medicinskt, psykologiskt, pedagogiskt eller när det gäller långsiktig idrottslig framgång. I SVT:s serie Idrottens himmel och helvete från 2013 illustrerades denna hållning på ett målande sätt genom den grundläggande frågan: För vem finns ungdomsidrotten till?

Liknande resonemang återkommer även internationellt. En genomgång av forskningslitteraturen visar att det för de flesta idrotter saknas belägg för att intensiv träning och specialisering före puberteten är nödvändiga för att nå elitnivå. Dessutom ökar riskerna för skador, psykologisk stress och att barn slutar med idrott i ung ålder.⁵ Trots en stark internationell konsensus mot tidig specialisering finns viss brist på
kunskap om sambandet mellan tidig specialisering och psykosocialt hälsoutfall, såsom depression, låg självkänsla, rädsla eller utbrändhet.⁶

Riksidrottsförbundets riktlinjer betonar att elitinriktad verksamhet inte ska förekomma i Sverige för barn under 13 år. En vanlig tolkning är att man innan den åldern ska undvika selektering, det vill säga att välja ut de barn som bedöms vara bäst för matcher, läger, lag eller träning.⁷ Vissa forskare menar att den inkluderande logik som varit dominerande inom svensk idrott under 1900-talet har börjat utmanas av en tävlings- och prestationslogik, som i högre grad tycks attrahera resurser.⁸

Även om forskningen i huvudsak pekar på att tidig elitsatsning har en svag korrelation till senare utövande och framgång, har denna konsensus börjat luckras upp och nyanseras något. Inom fotboll visar en studie att en stor andel av de spelare som tränade i elitmiljöer under tonåren spelade elitfotboll vid 21 års ålder.⁹ En annan studie av utövares motivation inom gymnastik och dans visade inga negativa samband mellan tidig specialisering och motivation.¹⁰ Uppenbarligen finns det därför skäl att framöver granska mer specifikt hur tidig specialisering och elitsatsning påverkar olika idrotter, åldrar och grad av specialisering.

Barn- och ungdomsidrottens kommersialisering och
professionalisering – konsekvenser för individen

Det är svårt att diskutera utvecklingen av barn- och ungdomsidrott utan att beröra ekonomi och kostnader. En internationell granskning av den samlade forskningen framhåller tid och kostnader som två centrala hinder för deltagande i idrott.¹¹ Karlsson och kollegor har studerat hur kommersialiseringen av barn- och ungdomsidrott tar sig uttryck i marknadsföring och kommunikation. De menar att den i Sverige tidigare dominerande ideella, medlemsbaserade och frivilliga
föreningsmodellen nu utmanas av fler och fler kommersiella aktörer. De värden som framhålls när barn- och ungdomsidrott presenteras som en produkt handlar ofta om kompetens, individuellt anpassad träning, och lycka.¹²

En annan del av kommersialiseringen handlar om de ökade kostnaderna för enskilda utövare och deras föräldrar. På uppdrag av Riksidrottsförbundet har idrottsforskarna Krister Hertting och Stefan Wagnsson undersökt faktiska kostnader i tolv idrotter samt föräldrars upplevelser av kostnader inom barn- och ungdomsidrott. Undersökningen visar att det var nästan dubbelt så dyrt att idrotta i en förening år 2023 jämfört med 2003, och att ökningen varit särskilt stor mellan 2009 och 2023. Trots detta, och trots att många föräldrar upplever sig inlåsta i kostsamma idrotter, uppger en klar majoritet av de tillfrågade föräldrarna att de inte är beredda att sänka ambitionsnivån för att minska kostnaderna. Hertting och Wagnsson framhåller därför behovet av en större samverkan mellan aktörer inom idrottsrörelsen, kommuner och staten för att långsiktigt bromsa kostnadsutvecklingen.¹³

En parallell process till kommersialiseringen är professionaliseringen inom barn- och ungdomsidrott. Forskaren Tomas Peterson menar att dessa två processer går hand i hand och därför är svåra att diskutera åtskilda.¹⁴ Vi kommer att diskutera professionaliseringen av barn- och ungdomsidrott mer ingående längre fram i kapitlet, där vi även kopplar den specifikt till akademier inom barn- och ungdomsfotboll.

Det (o)hållbara i oändlig förbättring

I idrottens logik finns inbyggt att det alltid finns färdigheter och förmågor att förändra och förbättra. Idrottspedagogen Lars-Magnus Engström är en av dem som belyst att behovet av ständig utveckling ofta motiveras med effekter som ligger bortom själva utövandet, något han benämner idrottens investeringsvärde. Alltför sällan lyfts värden kopplade till här och nu-perspektivet, menar han. Att idrotta för idrottens egen skull, med leken eller kampen som drivkraft, kallar Engström idrottens egenvärde.¹⁵
Även den norske idrottsfilosofen Sigmund Loland har analyserat dimensionen med idrottens strävan efter ständig förbättring, men ur ett hållbarhetsperspektiv. Han menar att idrotter är icke hållbara, i den bemärkelsen att de kräver obegränsad tillväxt i begränsade system.¹⁶ Ökad hållbarhet i idrott skulle enligt Loland kunna uppnås om man vågar bryta med föreställningar om hur idrotter ska gå till och med vilket material idrott ska utövas. Problemet är att idéerna om vad idrott är och hur den ska utövas är starkt förankrat i människors medvetande och i officiella institutioner, såsom de Olympiska spelen. Det gör dem trögrörliga och svårföränderliga, anser han.

Även om Lolands idéer främst handlar om elitidrott för vuxna finns där element som också kan ha bäring på barn- och ungdomsidrott. Inte minst hans vision om det goda idrottslivet, där individer kan blomstra om de vågar bryta med traditioner om vad idrott är. Ett ytterligare skäl att uppmärksamma Lolands idéer är att frågor om hållbarhet är sällan förekommande i forskning om barn- och ungdomsidrott.

Sportifiering: innebörd och konsekvenser

För att förstå idrottens utveckling över tid, och hur ingående processer såsom specialisering, kommersialisering och professionalisering samverkar, behövs ett samlande analysverktyg. Begreppet sportifiering (på engelska sportification eller sportization) är ett sådant. Sportifieringsmodellen utarbetades av den amerikanske idrottsforskaren Allen Guttmann, som menade att idrottens historiska utveckling kan förstås som en rörelse från ritual till rekord.¹⁷ Det rituella inslaget, som var avgörande i antikens idrott, är i dag till stor del ersatts av jakten på rekord och mätbar prestationsförbättring.

Sportifiering och dess många uttrycksformer

Sportifiering handlar i grunden om en strävan efter att öka prestationsförmågan hos individer och lag – och i förlängningen också föreningar och förbund. Idrottens
inneboende logik att ständigt bli bättre och prestera mer, fångat i Internationella Olympiska Kommitténs motto ”Citius, Altius, Fortius” (snabbare, högre, starkare), är kärnan i sportifieringen. Den strävan tar sig uttryck i en rad olika delprocesser.

En flitigt använd uppsättning kriterier är den som idrottshistorikern Yttergren arbetat med. Han inkluderar: specialisering, rationalisering, standardisering, reglementering, organisering, egalisering och kvantifiering.¹⁸ Senare förslag till
utveckling av modellen inkluderar: professionalisering, akademisering, medialisering, inomhusifiering och digitalisering.¹⁹ Av dessa ingående processer är det främst specialisering och professionalisering som har bäring på den diskussion om barn- och ungdomsidrott som förs fram i detta kapitel. Inomhusifiering berör förändringar av platser och anläggningar och behandlas i nästa avsnitt.

Sammantaget gör detta sportifiering till ett användbart begrepp i detta kapitel. Utöver de kriterier litteraturen framhåller inkluderar vi också kommersialisering. Det är ytterligare en process som driver på vissa av de problem vi diskuterar, även om den inte formellt ingår i sportifieringsmodellen.

För att förtydliga hur kriterierna för sportifiering kan ta sig uttryck följer här några konkreta exempel. Vi har valt att särskilt lyfta fram de processer som har bäring på vår diskussion om barn- och ungdomsidrott, medan övriga belyses mer kortfattat.

• Specialisering: handlar om hur roller och kunskapsområden har förfinats över tid. Förr förväntades till exempel en fotbollstränare behärska spelets alla delar. I dag finns specialiserade roller inom exempelvis anfall, försvar, motståndaranalys och fasta situationer. För idrottare kan det handla om att specialisera sig på en idrott eller gren i ett tidigare skede i karriären. Även om utvecklingen är tydligast
  på elitnivå finns liknande tendenser bland yngre. Förr var det vanligt att idrottare nådde elitnivå i flera idrotter – inte minst i fotboll och bandy – men i dag är det ovanligt. Svårigheten att kombinera satsning på olika idrotter visar sig också allt längre ner i åldrarna.20

• Professionalisering: innebär att idrottsutövande blir lönearbete och att nya professioner skapas kring idrotten. En viktig milstolpe i Sverige var Riksidrottsförbundets avskaffade av amatörreglerna 1967. En annan var godkännandet av tävlingsinriktad elitidrottsverksamhet i aktiebolagsform vid Riksidrottsstämman 1999. Tomas Peterson beskriver det ömsesidiga beroendet mellan professionalisering och kommersialisering som en gradvis övergång från ideellt organiserad folkrörelseidrott till en marknads- och lönearbetesbaserad verksamhet. ²¹ Föreningars satsningar på exempelvis fotbollsakademier är ett nutida uttryck för denna utveckling, som mött kritik av forskare.22

• Rationalisering: beskriver idrottens ökade användning av forskningsbaserad kunskap – från fysiologins intåg inom konditionsidrotten på 1940-talet till dagens avancerade analysverktyg, exempelvis expected goals (xG) i fotboll. Vetenskapligt stöd används i dag på alla nivåer, både för prestationsutveckling och för att minska och förebygga skador. Ett exempel är utvecklingen av skadeförebyggande träningsprogram som Knäkontroll.
• Standardisering: blir tydlig när det gäller arenor och utrustning. Där man tidigare kunde bygga idrottsplatser med löparbanor som mätte 349 meter är standarden 400 meter numera väletablerad.²³ Ett annat exempel är att skor inom friidrott måste uppfylla vissa krav på vikt och utformning för att godkännas vid tävling.
• Reglementering: syftar på utvecklingen av gemensamma regler för hur en idrott ska utövas. Under 1900-talets första hälft kunde det uppstå förvirring vid internationella tävlingar, eftersom regelverken skiljde sig åt. I dag är de flesta idrotter så genomreglerade att samma regler gäller oavsett land. Ett nutida exempel är förbudet mot fluorvallor i skidsporter, som införts av miljö- och hälsoskäl och gäller för både seniorer och barn och ungdomar.
• Organisering: beskriver hur idrotten organiseras, från enskilda föreningar via distrikt till nationella och internationella förbund. Dessa organisationer administrerar och driver igenom många av de övriga kriterierna inom sportifiering och hanterar samspelet mellan elitidrott och barn- och ungdomsidrott.
• Kvantifiering: handlar om vår ständigt växande förmåga att mäta och jämföra olika sorters prestationer. Mätningarna har blivit fler och mer detaljerade. Det som tidigare skulle varit en delad seger kan numera särskiljas ner till en tusendels sekund. Det gäller inte bara på tävling, utan även i träning. Utvecklingen av träningsmiljöer med stabila förhållanden – såsom skidtunnlar och inomhushallar – och instrument som mäter effekt oberoende av väderförhållanden, är betydelsefull för elitidrottare. Men vad innebär utvecklingen för variationen och mångsidigheten hos barn och unga?
• Egalisering: är på sätt och vis den minst tydliga delen av sportifieringen. I teorin är tanken att idrotten ska vara jämn och oviss. Utgången av ett lopp eller en match ska inte gå att förutse på förhand. Med en sådan ambition går det att förstå varför vissa dräkter förbjudits inom elitsimning, eller varför fotbollen i vissa ligor försökt införa lönetak och regler om ”financial fair play”. I barn- och ungdomsidrotten ser vi liknande utmaningar när elitklubbarnas akademilag möter breddföreningar, eller när resursstarka familjer kan satsa betydligt mer än andra på sina barn inom exempelvis alpin skidåkning eller ishockey. Det går därför att fråga sig om idrotten verkligen har blivit mer jämlik, eller om gapet mellan olika idrottares ekonomiska – och därmed sportsliga – förutsättningar har ökat.

Sportifieringens uttryck i platser och anläggningar

Sportifieringsprocessen sker alltså i många former. Tydligast är den inom elitidrotten, där prestation är helt avgörande. Motionsidrotten samt barn- och ungdomsidrotten drivs av delvis andra mål, men även här är sportifieringen långtgående – och konsekvenserna kan i vissa delar vara problematiska. För att ta ett exempel: kostnaderna inom barn- och ungdomsidrotten har ökat kraftigt över tid och nästan dubblerats under perioden 2003–2023. Dessutom blir det dyrare ju äldre barnen blir. Det är ungefär dubbelt så dyrt att ha idrottsaktiva barn i åldern 15–18 år jämfört med åldern 7–10 år.²⁴ Kostnadsökningarna kan kopplas till sådant som:

• mer ändamålsenliga, men också dyrare, anläggningar (vilket innebär högre plan-
  och hallhyror trots subventioner),
• mer specialiserad utrustning (som gynnar prestation men kostar mer),
• tidigare specialisering (som ökar behovet av tävlingar på högre nivå och över större geografiska områden).

En poäng med att uppmärksamma den långtgående specialiseringen av platser och anläggningar är att den skapar nya referensramar för vad som upplevs som normalt. I tidigare publikationer har vi beskrivit denna utveckling som inomhusifiering och artificialisering. Specialiseringen driver också på en anpassning av utrustning till nya underlag och miljöer, vilket i sin tur bidar till ökade kostnader. Vi ser till exempel att olika underlag på planer (konstgräs och naturligt gräs) leder till upplevda behov av olika skor, och att olika typer av snö (konstsnö och naturlig snö) fordrar olika skidor.

Vi och andra har tidigare diskuterat hur förändringar av platser och anläggningar för elitidrott i en alltmer konstgjord riktning också får konsekvenser för hållbarhetsfrågor.²⁵ Här menar vi att ett större fokus på samma tendenser inom barn- och ungdomsidrotten är motiverat, såväl ur individuella som globala hållbarhetsperspektiv. Till detta återkommer vi senare i kapitlet.

Sportifiering i olika idrotter: exempel från forskning

Det finns många studier om hur sportifiering påverkar barn- och ungdomsidrott. Med diskussionen om platser och anläggningar i bakhuvudet, och med specialisering
och professionalisering som analytiska verktyg, ska vi nu titta närmare på några av dem. Här fokuserar vi på två exempel: skateboard och fotboll. Motivet till urvalet är dels att de båda är väl dokumenterade, dels att de befinner sig i olika faser av sportifieringsprocessen – fotboll i en mogen fas och skateboard i en relativt omogen fas.

Skateboard

Skateboard har vuxit fram ur spontan och oorganiserad aktivitet, och betraktas ofta som en livsstilsidrott snarare än en traditionell tävlingsidrott. Under de senaste decennierna har vi dock sett tecken på ökad sportifiering inom skateboard. Ett exempel är att skateboard numera finns med på OS-programmet. Sedan 2013 är skateboard också ett idrottsförbund inom Riksidrottsförbundet, med cirka 100 aktiva föreningar. Forskaren Åsa Bäckström beskriver utvecklingen som att skateboard har blivit mainstream.²⁶

Denna utveckling har mötts med blandade känslor av skejtare. En norsk studie visar hur sportifieringen – i form av landslag, finansiering och organisering via förbund och Olympiatoppen²⁷ och ett ökat fokus på träning och tävling – har lett till spänningar. Vissa skejtare accepterar förändringen, medan andra ställer sig mer kritiska.²⁸ Liknande mönster syns i andra livsstilsidrotter som surfing, parkour och breakdance.²⁹

Kvinnliga skejtare har visat sig vara mindre kritiska till sportifieringen, eftersom den i bästa fall kan bidra till en breddning av de manligt kodade uttrycksformer som länge dominerat livsstilssporten.³⁰ I svensk skateboard ser vi också hur en ökande andel kvinnor tar sig an rollen som förebilder för flickor som vill åka skateboard.³¹

Bäckström menar att kommersialisering och professionalisering i hög grad präglar svensk skateboard i dag. Det går att livnära sig på skateboard, bland annat genom sponsring, prispengar och försäljning av produkter, liksom genom den medieexponering som gör sådana inkomster möjliga. En annan likhet med mer etablerade sporter är hur skateboard i dag används som ett medel för social nytta. Ett internationellt exempel på detta är Skateistan där barn och unga får möjlighet att lära sig skateboard och delta i utbildningsverksamhet.³²

En studie från Riksidrottsförbundet lyfter fram Sveriges Skateboardförbunds ambitioner kring demokrati och inkludering. Den visar hur det relativt unga förbundet aktivt söker sig till arenor där ungdomar finns, såsom Fryshuset i Stockholm. Samtidigt har allt fler kommuner börjat uppmärksamma behovet av skateparker, vilket utmanar den gängse bilden av en idrottsanläggning för unga.³³

Sammanfattningsvis kan skateboard ses som ett exempel på en aktivitet, eller idrott man så vill, som är i en jämförelsevis tidig fas av sin sportifieringsprocess. Det tycks finnas en uppmärksamhet på normer som bromsar jämställdhet och inkludering, och en vilja att utmana dem. Det tycks också finnas ett visst internt motstånd mot alltför stark sportifiering. Vi ska återkomma till vad detta kan innebära för barn- och ungdomsidrott mer generellt.

Fotboll

Att ge en heltäckande bild av fotbollens sportifiering är inte vår ambition, då det skulle bli alltför omfattande för detta kapitel. Vi har därför valt att fokusera på två
områden där forskning har uppmärksammat tydliga uttryck för sportifiering:

• specialisering, kommersialisering och professionalisering inom fotbollens akademier
• förändringar av fotbollens platser och anläggningar.

Sedan Svenska Fotbollförbundet bildandes 1904 har fotbollen vuxit till Sveriges största idrott. Landets fotbollsföreningar har tillsammans mer än 1,3 miljoner medlemmar. Även om mindre än hälften av dessa (cirka 600 000) är aktiva spelare, är fotbollen en idrott som finns på alla nivåer och geografiska kontexter – från storstad till landsbygd.³⁴

Akademier inom ungdomsfotboll

Akademier som fenomen har funnits inom ungdomsidrotten i Sverige under ett par decennier. En akademi inom svensk ungdomsfotboll drivs i föreningars regi och innebär att unga spelare väljs ut till lag eller grupper som erbjuds särskild och prestationsinriktad träning och matchspel. Ofta har akademier fler och avlönade ledare, bättre material och erbjuder spel i högre serier. I dag finns i Sverige två former av akademier inom ungdomsfotboll, dels de som är knutna till elitföreningar, dels de som är knutna till breddföreningar. Även om det finns utmaningar i själva akademiverksamheten är det framför allt deras påverkan på fotbollens större ekosystem som är mest omdebatterat. Kritiken går ofta ut på att akademierna plockar de bästa spelarna från breddföreningarna, vilket riskerar att urholka underlaget och skapa oro för de lag och spelare som blir kvar.

Forskning om akademier inom ungdomsfotboll börjar få spridning internationellt, men är fortfarande sällsynt i Sverige. En engelsk studie beskriver kunskapsläget som att fotbollsakademier visserligen erbjuder strukturerade vägar mot en professionell karriär, men samtidigt innebär risker för unga spelare.³⁵ En del av riskerna rör psykisk hälsa, såsom ångest och depression. Att bli bortvald i selekteringsprocesser, till exempel de som ingår i urvalet till akademier, kan innebära att unga spelare förlorar sin identitet som fotbollsspelare. Det har visat sig vara särskilt vanligt bland akademispelare.³⁶

I Norge, där förutsättningarna för ungdomsfotboll till stor del liknar de svenska, införde man 2017 en standardiserad modell Academy Classification Modell för att professionalisera och kvalitetssäkra ungdomsfotbollen. Akademierna rankas på en femgradig skala baserad på 209 kriterier, inklusive tränarkompetens, träningsstrukturer, stödtjänster, anläggningar och spelarutvecklingsresultat. Denna struktur för akademier liknar den som finns inom svensk ungdomsfotboll. Norska forskare har dock kritiserat utvecklingen, bland annat på grund av den ökade konkurrensen, medieexponeringen och kommersialiseringen av unga spelare.³⁷

I Sverige har det dessutom riktats kritik mot att akademilagen spelar i samma serier som breddföreningarnas lag, trots stora skillnader i resurser och villkor. Ett av få uppmärksammade svenska exempel är AIK i Stockholm, som lät forskare granska den egna akademiverksamheten. Studien visar bland annat att fotbollsakademier kan leda till prestationsångest och hämmad kreativitet bland unga spelare.³⁸ Strax efter denna självgranskning sänkte klubben åldern för start i fotbollsakademier från 13 till 10 år, med ”marknadsanpassning” som motivering. Exemplet visar hur stark specialiseringen och professionaliseringen är inom barn- och ungdomsidrotten. Isamband med AIK:s beslut kritiserades utvecklingen mot elitsatsningar allt längre ner i åldrarna av en stor grupp framstående forskare inom ungdomsidrott.³⁹

Deltagande i akademier inom ungdomsfotboll innebär stora tidsåtaganden, stor fysisk påfrestning och ett stort fokus på tävling i ung ålder. I vissa fall har akademimiljöer jämförts med vuxenarbete. I diskussionen om huruvida fotbollsakademier lever upp till FN:s konvention om barns rättigheter har de kritiserats för att betrakta barn som framtida vuxna, snarare än som individer med rättigheter i nuet.⁴⁰

I den fortsatta diskussionen återkommer vi till hur fotbollsakademiers uttryck för specialisering, kommersialisering och professionalisering påverkar barn- och ungdomsidrotten mer generellt.

Ungdomsfotbollens förändrade platser

I fotbollssportens barndom i Sverige spelades det på alla möjliga underlag – gräs, grus, jord, sand, sten med mera. Men ganska snart ledde sportifieringen och de växande ambitionerna om bättre och snabbare spel till en standardisering av spelytorna. Även om det går att argumentera för att fotbollen är något mer flexibel vad gäller anläggningarnas mått och utseende än exempelvis friidrotten eller simningen, ser vi över tid en allt tydligare standardisering, reglementering och dekontextualisering av idrottsplatser och arenor.

Enligt Svenska Fotbollförbundets egna siffror från 2023 finns det totalt 5 428 utomhusplaner runtom i landet (tabell 1). I tillägg finns 89 inomhusplaner, varav 16 är
konstgräshallar med fullstor plan.⁴¹

Som siffrorna i tabellen visar har något skett med fotbollens spelytor. Förutom en specialisering i form av planer anpassade för olika spelformer och med olika underlag har andelen konstgräs, hybridgräs och inomhushallar ökat, medan antalet grus- och gräsplaner snarare haft en motsatt utveckling. Väger vi in utvecklingen av futsal (eller inomhusfotboll som det hette tidigare) är det tydligt att fotboll numera är en året runt-idrott. Det är ytterligare ett tecken på en alltmer långtgående specialisering.

Utvecklingen har fördelar, till exempel att det i dag finns fler utbildade tränare och att det erbjuds fler och bättre träningsmöjligheter – inte minst inom idrotter som för vissa individer och på vissa platser är det enda alternativet. Samtidigt uppstår risker för enskilda spelare, kopplade till exempelvis motivation, överbelastningsskador och prestation över tid. I ett bredare perspektiv finns även utmaningar kring miljömässig och ekonomisk hållbarhet. Där fotbollen tidigare anpassades efter rådande förutsättningar på en plats, är det nu platsen som i högre grad anpassas efter kraven från förbund och utövare. Denna dekontextualisering kan vara positiv vad gäller att erbjuda goda förutsättningar för träning, men riskerar samtidigt att bli kostsam både ekonomiskt och miljömässigt.

Exemplen ovan visar hur sportifieringen och strävan efter prestation har förändrat idrotten och dess miljömässiga och sociala hållbarhet. Effekterna är tydligast och mest långtgående på elitnivå, men även breddidrotten, inklusive barn- och ungdomsidrotten, påverkas kraftigt. Det är också i verksamhet för barn och unga som ökade kostnader och ojämna matcher blir som mest problematiska. Eftersom så många är involverade finns potentiellt stora sociala och miljömässiga vinster i att bedriva barn- och ungdomsidrotten på ett mer hållbart vis.

Utvecklingen från idrottsutredningen 1967 och framåt har präglats av marknadsanpassning och sportifiering, visar flera forskningsstudier. Detta har bidragit till att vissa föreningar kunnat växa sig starka, medan andra har slagits ut eller halkat efter.⁴²

Vägar framåt: de-sportifiering och kontextuell idrott

Som en del av vår ambition att anlägga ett sportifieringsperspektiv på barn- och ungdomsidrott i Sverige vill vi nu diskutera möjliga öppningar och vägar framåt mot en mer tillåtande, jämlik, hållbar och inkluderande verksamhet för barn och unga. Som vi pekat på finns flera utmaningar kopplade till specialisering, kommersialisering och professionalisering. Idrottens praktiker och system är dock inte oföränderliga. Det finns alternativa vägar. Två begrepp som utmanar sportifieringslogiken är de sportifiering och kontextuell idrott.

De-sportifiering som motkraft

På senare tid har forskare uppmärksammat möjliga motkrafter till en eskalerande sportifiering av barn- och ungdomsidrott. Den italienske sociologen Davide Sterchele använder begreppet de-sportifiering för att beskriva en trend där tävlings- och prestationsinslag tonas ned till förmån för mer lekfulla former av fysisk aktivitet. Han ifrågasätter uppfattningen om idrotten som ett medium för att föra människor samman, när det är uppenbart att idrottens logik bygger på att skapa gränser och att separera.⁴³

Samma kritiska hållning har den brittiske forskaren Christopher R. Matthews med kollegor. Även de menar att vi i högre grad måste återgå till idrott som lek, och sluta med att försöka socialisera barn in i en verksamhet som speglar vuxnas intressen. Särskilt problematisk är professionaliseringen i unga åldrar.⁴⁴ Detta kan jämföras med synsättet inom fotbollsakademier, som enligt Ellie Gennings med kollegor innebär unga fotbollsspelare betraktas som unga vuxna.⁴⁵

Sterchele framhåller några konkreta strategier för att åstadkomma de-sportifiering. En av dessa är att försöka åstadkomma större blandning av ålder, kön, etnicitet och fysisk förmåga, både bland spelare och ledare. Det skulle synliggöra obalanser i prestation och därmed minska tävlingens betydelse. En annan strategi handlar om att låta barn och ungdomar idrotta utan domare och i stället låta dem sköta reglerna själva, vilket enligt honom ökar deras ansvarstagande för fair play. Han föreslår också att fair play kan utgöra en tävlingskategori i sig, som en motkraft till tävlingens traditionella logik i idrott.⁴⁶

Även om idrottens mest dominerande logik – tävling, rangordning och prestation – är starkt rotad även i barn- och ungdomsidrott, menar vi att den är möjlig att utmana. Utifrån ett livslångt hälsoperspektiv är andra logiker, såsom lek, naturupplevelser och äventyr, inte bara mer inkluderande utan också mer hållbara.47 Från att ha diskuterat
öppningar i hur barn- och ungdomsidrott praktiseras vill vi nu rikta blicken mot
fysiska kontexter, det vill säga platser och miljöer för barn- och ungdomsidrott.

Kontextuell idrott – för mer hållbara platser och anläggningar

Brad Millington och Brian Wilson är två kanadensiska forskare som har introducerat begreppet kontextuell golf för att göra idrotten miljömässigt hållbar. Det innebär att golfbanor endast bör anläggas på platser där den negativa miljöpåverkan kan minimeras. Ett tydligt exempel är tillgången till vatten: banor bör inte byggas i områden där vatten är en bristvara, något som ändå är vanligt på många håll i världen.⁴⁸

Mot bakgrund av diskussionen om miljömässig hållbarhet vid konstruktion av nya idrottsanläggningar, kan idén om kontextuell golf utvidgas till ett bredare perspektiv på kontextuell idrott. Miljömässiga hänsyn skulle då väga tyngre än strävan efter förutsägbara, kontrollerbara och optimerade idrottsförhållanden.⁴⁹ Om idrott i högre grad ska anpassas efter platsens förutsättningar (vara kontextuell) blir det svårt att rättfärdiga inomhusanläggningar för längdskidåkning och utförsåkning. Samtidigt utmanar kontextuell idrott även det som i dag uppfattas som självklart inom barn- och ungdomsidrott, såsom konstgräsplaner och ishallar, och uppmanar till en kritisk analys av deras faktiska nödvändighet.⁵⁰

Det går att argumentera för att gymnastiksalar och idrottshallar är undantagsfall, eftersom innebandy, handboll, basket och gymnastik i princip enbart utövas inomhus. Samtidigt saknas inte historiska exempel på att även dessa idrotter kan utföras utomhus.

I viss mån innebär kontextuell idrott en återgång till historiska idrottsförhållanden, då många sporter uppstod som svar på lokala, regionala och nationella geografiska förutsättningar. Skidåkning blev populärt där det fanns snö, surfing där det fanns vågor och klättring där det fanns berg. En pragmatisk tolkning av kontextuell idrott skulle kunna vara att utöva idrott endast på platser där miljön inte tar alltför mycket
skada. Vad som är ”alltför mycket” behöver idrotten, liksom samhället i stort,
diskutera mer ingående.
Låt oss återvända till exemplet elitfotboll, som illustrerar komplexiteten väl. I dag
reglerar International Football Association Board (IFAB) spelplanens beskaffenhet, medan Svenska Fotbollförbundet ställer ytterligare krav på elitklubbarnas arenor.⁵¹ Detta faktum har ibland orsakat debatt, vilket skedde när Ljungskile SK gick upp i Allsvenskan och riskerade att inte få spela på hemmaarenan Skarsjövallen utan omfattande renoveringar – främst kopplade till belysningen. Dessa krav kan ses som en dekontextualisering av fotbollen från dess naturliga förutsättningar, där matcher i Sverige historiskt har spelats i dagsljus, ofta på helger och under sommarhalvåret då dygnets ljusa timmar är fler.

Ett mer sentida exempel kan hämtas från 2024 års allsvenska säsong, då IFK Värnamos hemmaarena Finnvedsvallen bedömdes som ospelbar under stora delar av våren. Fotbollförbundets kontrollanter ansåg att kvaliteten på gräset var för dålig. Samtidigt har vi i år sett den kanadensiska elitfotbollen på herrsidan avgöras i ymnigt snöfall, vilket visar att det är våra idéer om vad som är acceptabelt som styr, snarare än de yttre förutsättningarna i sig.

I en tid där sportifiering och prestationslogik bidrar till höga krav på kvalitetssäkrade planer uppstår intressanta kontraster. Hagavallen, som för inte så länge sedan var hemmaplan för Sveriges ledande damlag, skulle i dag knappast godkännas för elitfotboll. Och Rimnersvallen i Uddevalla, VM-arena 1958, har behövt omfattande renoveringar för att hålla för spel i Superettan.

Idén om kontextuell idrott – alltså idrott som strävar efter en balans mellan den sportifierade idrottens krav och miljöns behov – kan kopplas till FN:s globala mål för hållbar utveckling. Sigmund Loland menar att hållbar idrott präglas av att den är ”practiced in ways that give future sporting generations the same possibilities to realize their goals (…) as the current one has”.52 Vi ställer oss frågande till om detta är möjligt om idrotten, även för barn och ungdomar, fortsätter att forma platser och anläggningar enligt idéer om året-runt-verksamhet, total rättvisa, förutsägbarhet och
riskeliminering.

Det handlar dock inte om att helt undvika anläggningar såsom konstgräs, ishallar, konstsnö och simhallar. Vi menar snarare att man behöver inkludera perspektivet
kontextuell idrott i diskussionen vid anläggande av nya platser för idrott och friluftsliv. För att kunna ta väl avvägda beslut i dessa frågor behöver vi också mer
kunskap om huruvida de hälsomässiga och sociala vinsterna överstiger de miljömässiga kostnaderna.

Slutsatser: att utmana det nya normala

Sportifiering är ett begrepp som beskriver de långvariga utvecklingsprocesser som format idrotten mot ökad specialisering, professionalisering och prestationsinriktning. Dessa processer har satt tydliga spår i hur och var barn- och ungdomsidrott bedrivs. Detta har medfört både positiva och negativa konsekvenser, som dessutom varierar beroende på var i landet man befinner sig och vilken idrott det handlar om. På en övergripande nivå har sportifieringen haft en stor påverkan som behöver granskas kritiskt, inte minst genom att lyfta andra perspektiv och andra grundläggande logiker för idrottande.

Våra exempel – skateboard och fotboll – visar att barn- och ungdomsidrott kan ta sig olika uttryck beroende på grad av sportifiering. Därav är det inte vår ambition att föreslå generella lösningar; vi tror att dessa behöver vara kontextberoende. Vi vill också framhålla att idrottens platser och anläggningar utgör ett viktigt perspektiv i diskussionen om sportifiering av barn- och ungdomsidrott. Dessa miljöer kan antingen stärka sportifieringen eller dämpa densamma.

Vi tror att barn- och ungdomsidrotten kan må bra (eller bättre) av att kritiskt granska den egna verksamheten (se exemplet AIK fotboll), stimulera inkludering och utmana normer (se exemplet skateboard), samt att främja en balans mellan olika meningsskapande logiker, det vill säga fler än enbart tävling, rangordning och prestation.⁵³

Snarare än att se de-sportifiering och kontextuell idrott som något som ska ersätta något annat inom barn- och ungdomsidrott, menar vi att dessa perspektiv kan utgöra viktiga komplement i diskussionen om en hållbar framtid inom barn- och ungdomsidrott – en diskussion som också inbegriper de platser och anläggningar där idrotten bedrivs.

Vårt syfte med detta kapitel har varit att problematisera sportifieringen av barn- och ungdomsidrotten under de senaste decennierna, och analysera denna utveckling i relation till förändringar av idrottens fysiska miljöer. En av de huvudsakliga slutsatserna är att utvecklingen skapar nya normaliteter. I dag framstår konstgjorda anläggningar, dyrare utrustning och mer professionaliserade uppdrag knutna till barn- och ungdomsidrotten som en självklar del av verksamheten och det nya normala. Vi ställer oss frågande till om detta är en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling.

Referenser

Alm, J. (2017). Hög standard?: en studie om kommunal anläggningspolitik och elitfotbollens
standardiserade arenakrav. Diss. Malmö: Malmö högskola.

Backman, E. & Svensson, D. (2023). Where does environmental sustainability fit in the changing
landscapes of outdoor sports? An analysis of logics of practice in artificial sport landscapes, Sport, Education and Society, 28(6), 727–740.

Bäckström, Å. & Isaksson, F. (2014). Coola och hjälpsamma förebilder, Svensk Idrottsforskning,
1, 35–39.

Bäckström, Å. & Blackman, S. (2022). Skateboarding: From Urban Spaces to Subcultural Olympians. YOUNG, 30(2), 121–131.

Carlman, P. & Torell-Palmquist, G. (2025). Rethinking places for sport in the Anthropocene, International Review for the Sociology of Sport, 60(8), 1535–1552.

D’Orazio, D. (2020). Skateboarding’s Olympic Moment: The Gendered Contours of Sportification. Journal of Sport and Social Issues, 45(5), 395–425.

Downing, C., Redelius, K. & Nordin-Bates, S. (2021). Early specialisation among Swedish aesthetic performers: exploring motivation and perceptions of parental influence. International Journal of Sport and Exercise Psychology, 20(4), 1013–1032.

Engström, L-M. (2010). Smak för motion. Fysisk aktivitet som livsstil och social markör.
Stockholms universitets förlag.

Gagnås, H. L. & Thue Bjørndal, C. (2025). The impact of the academy classification model on coaching practices in Norwegian football: a Foucauldian analysis of governance and player development. Sports Coaching Review, 1–15.

Gennings, E., Kavanagh, E., Hunter, A. & Jones, I. (2025). A critical examination of children’s
well-being and well-becoming in a professional youth football academy. Sport in Society, 1–17.

Goksøyr, M. (1988). Sivilisering, modernisering, sportifisering: fruktbare begreper i idrettshistorisk forskning? [Civilisation, modernisation, sportification: Fruitful concepts in research in sports history]. Oslo universitet.

Guttmann, A. (1978). From ritual to record: The nature of modern sports. Columbia University Press.

Hertting, K. & Wagnsson, S. (2024). Smakar det så kostar det. Om föräldrars kostnader för barnens idrott. Riksidrottsförbundets FoU-serie 2024:5.

Jayanthi, N., Pinkham, C., Dugas, L., Patrick, B. & LaBella, C. (2015). Sports Specialization in Young Athletes: Evidence-Based Recommendations. Sports Health. (3):251–257.

Karlsson, J., Kilger, M., Bäckström, Å. & Redelius, K. (2022). Selling youth sport: the production and promotion of immaterial values in commercialised child and youth sport. Sport, Education and Society, 28(5), 565–578.

Loland, S. (2006). Olympic Sport and the Ideal of Sustainable Development, Journal of the Philosophy of Sport, 33, 144–156.

Matthews, C. R., Barker-Ruchti, N., Coates, E., Lang, M. & Hardwicke, J. (2024). Children’s rights, human development and play – rejecting performance-orientated youth sport. Sport, Education and Society, 1–12.

Millington, B. & Wilson, B. (2016). The Greening of Golf: Sport, Globalization and the Environment. Manchester: Manchester University Press.

Moen, O. (1992). Från bollplan till sportcentrum: idrottsanläggningar i samhällsbyggande under
100 år. Stockholm: Statens råd för byggnadsforskning.

Peterson, T. (1989). Leken som blev allvar: Halmstads bollklubb mellan folkrörelse, stat och
marknad, Lund: Arkiv.

Peterson, T. (2005). Idrottens professionaliserings- och kommersialiseringsprocesser, Malmö
University Electronic Publishing, issue 1.

Redelius, K. (2025). Barn- och ungdomsidrottens utveckling – en framgångssaga? I Peterson, T.
(Red.) Samhällsidrotten och idrottssamhället. Malmö Studies in Sport Sciences.

Riksidrottsförbundet (2022). Idrottsrörelsen som demokratiskola. Interna och externa
förväntningar i arbetet med inkludering och segregation. Webbsida. Idrottsrörelsen som
demokratiskola.pdf. (Hämtad 8 december 2025).

Riksidrottsförbundet (2024). Idrottsrörelsen i siffror. Webbsida. https://www.rf.se/forskning-och-
statistik/statistik/idrottsrorelsen-i-siffror. (Hämtad 8 december 2025).

Riksidrottsförbundet (2025). Selektering och nivåindelning. Webbsida. https://www.rf.se/rf-
arbetar-med/barn–och-ungdomsidrott/selektering-och-nivaindelning. (Hämtad 8 december 2025).

Sandell, K. (2011). Miljö, pedagogik och landskap [Environment, pedagogy and landscape]. I K.Sandell, m.fl. (Red.) Friluftssport och äventyrsidrott: Utmaningar för lärare, ledare och miljö i en
föränderlig värld, s. 119–140. Lund: Studentlitteratur.

Segerblom, M. (1986). Boråsidrotten kring sekelskiftet: ur klubbarkiv och tidningslägg. Borås: Norma.

Sjöblom, P. & Fahlén, J. (2010). The survival of the fittest: intensification, totalization and homogenization in Swedish competitive sport. Sport in Society, 13(4), 704–717.

Somerset, S. & Hoare, D.J. (2018) Barriers to voluntary participation in sport for children: a systematic review. BMC Pediatr, 18:47.

Sothern, N. A. & O’Gorman, J. (2021). Exploring the mental health and wellbeing of professional
academy footballers in England. Soccer & Society, 22(6), 641–654.

Sterchele, D. (2015). De-sportizing physical activity: From sport-for-development to play-for-development. European Journal for Sport and Society, 12(1), 97–120.

Svensson, D., Backman, E., Hedenborg, S. & Sörlin, S. (Red. 2023). Sport, Performance and Sustainability. Routledge Research in Sport, Culture and Society. Routledge Publications.

Svenska Fotbollsförbundet (2023) Tufft val: ”Barn ska inte behöva välja sport”. Webbsida.
https://www.svenskfotboll.se/nyheter/svff/2019/10/multisport-tufft-val. (Hämtad 8 december 2025).

Svenska Fotbollsförbundet (2025). Fotbollen i Sverige. Webbsida. https://svff.svenskfotboll.se/om-svff/fotbollen-i-sverige. (Hämtad 20 oktober 2025).

Söderström, T., & Garn, A. C. (2022). Sport specialization in Swedish football players:
Investigating a model of antecedents and outcomes. European Journal of Sport Science, 23(9),
1868–1876.

Tjønndal, A., Hjelseth, A. & Lenneis, V. (2019). Fra presentasjon til prestasjon? Sportifisering av skateboard i Norge. Scandinavian Sport Studies Forum, 10, 89–116.

Vaughan, J., Mallett, CJ., Potrac, P., Woods, C., O’Sullivan, M. & Davids, K. (2022). Social and Cultural Constraints on Football Player Development in Stockholm: Influencing Skill, Learning, and Wellbeing. Front. Sports Act. Living 4:832111.

Waldron, S., DeFreese, J.D., Register-Mihalik, J., Pietrosimone, B. & Barczak, N. (2019). The Costs
and Benefits of Early Sport Specialization: A Critical Review of Literature. Quest, 72(1), 1–18.

Wheaton, B. & O’Loughlin, A. (2017). Informal sport, institutionalisation, and sport policy: challenging the sportization of parkour in England. International Journal of Sport Policy and Politics, 9(1), 71–88.

Yang, Z., Bai, Y. & Wei, M. (2022). The Importance of Creativity in the Sportification of Breakdance, Frontiers in Education, 7:855724.

Yttergren, L. (1996). Stockholm and the rise of modern sports, 1860–98. The International Journal of the History of Sport, 13(3), 404–408.

Yttergren, L. (2013). The professionalisation and scientification of athletics training in Sweden
1910–1957: Two examples: Ernie Hjertberg and Gösse Holmer. Stadion: Internationale Zeitschrift für Geschichte des Sports, 40(1), 57–71.