Inledning

Under 2025 har Centrum för idrottsforskning (CIF) haft i uppdrag av regeringen att analysera kostnader i barn- och ungdomsidrotten. Att regeringen har gett oss ett sådant uppdrag är inte förvånande. Föreningsidrotten är en av de största och mest populära fritidsaktiviteterna hos unga i dagens Sverige. Det är en plats där barn och ungdomar ges möjlighet att träna och att vara fysiskt aktiva. De får lära sig nya saker, utvecklas som individer, träffa vänner och samtidigt vara en del av ett socialt och meningsfullt sammanhang. Ur det perspektivet är föreningsidrotten en av de största och viktigaste socialisationsmiljöerna för unga vid sidan av familj och skola.

Men föreningsidrotten har samtidigt utmaningar. Detta visar inte minst de rapporter och analyser som vi på CIF har publicerat under de senaste 15 åren inom ramen för vår uppföljning av statens idrottsstöd.

En utmaning är att ungas aktivitetsnivåer i föreningsidrotten har minskat i det närmaste kontinuerligt under snart två decennier. Nedgången rör både pojkar och flickor och samtliga åldersgrupper. Ett annat problem är att ungas idrottande styrs av tydliga socioekonomiska mönster. De mest föreningsaktiva är barn i hushåll med god ekonomi och hög utbildningsnivå. Betydligt svagare är föreningsidrottandet på lands- och glesbygd och i socialt utsatta bostadsområden. Orsakerna bakom dessa trender är givetvis många och komplexa. En viktig förklaring är dock kopplad till den svenska samhällsutvecklingen. Den generella nedgången i barn- och ungdomsidrotten måste åtminstone delvis knytas till större förändringar i ungas fritidsvanor och fritidsutbud, såsom framväxten av sociala medier och en utbredd ”skärmkultur”. På motsvarande sätt kan den socioekonomiska ojämlikheten kopplas till en allmänt ökad segregation i det svenska samhället. När skillnaderna ökar mellan olika befolkningsgrupper i grundläggande frågor om livsvillkor, ekonomi och bostadsförhållanden, sätter detta spår även i barns ojämlika möjligheter till meningsfulla fritidsaktiviteter.

Det går emellertid inte att förklara idrottsrörelsens alla utmaningar med hänvisning till samhällsutvecklingen. Under senare decennier har nya och tilltagande marknadsvindar svept över den organiserade barn- och ungdomsidrotten. Ett uttryck för detta är att idrottsföreningarnas traditionella träningsverksamhet har fått konkurrens från kommersiella aktörer som erbjuder allt från lekfulla gymnastikpass för de allra minsta till stora träningsläger (”camps”) och privatlektioner för de lite äldre. Många idrottsföreningar har tagit efter och infört liknande avgiftsbelagda aktiviteter som ett sätt att finansiera sin verksamhet. Parallellt har barn- och ungdomsidrotten intensifierats och fått en mer professionell prägel, vilket i stor utsträckning inneburit ökade kostnader för familjer med idrottande barn. Förutom traditionella medlems- och terminsavgifter förväntas idrottsföräldrar att även bidra till ”klubbkassor” och att betala de extra utgifter som uppstår vid cuper, läger och resor. För de unga som selekteras till särskilda talangsatsningar kan kostnaderna öka ytterligare.

Redan 2015 analyserade Centrum för idrottsforskning marknadskrafternas inverkan på idrottsrörelsen i rapporten Idrottens pris: om idrottens kostnader och medlemskapets betydelse.¹ I denna studie undersöktes såväl föreningars som idrottsföräldrars syn på de nya kommersialiserings- och professionaliserings-trenderna i barn- och ungdomsidrotten. Båda parter beskrev det ökade marknadstrycket som ett sorts oundvikligt uttryck för tidsandan. Föräldrarna berättade hur kostnaderna hade ökat i takt med att cup- och träningsavgifter höjts och läger, resor och akademier blivit allt vanligare inslag. Idrottsföreningarna försvarade på motsvarande sätt sina höjda avgifter med upplevda krav att bedriva en alltmer professionaliserad och kundorienterad verksamhet. Effekten blev en uppskruvad kommersialiseringsspiral där den traditionella föreningens ideella verksamhet i allt högre grad ersattes av marknadsmässiga lösningar och – som en konsekvens – även av ökade kostnader för idrottsrörelsens medlemmar.

De utvecklingstendenser som CIF noterade 2015 har inte minskat under det senaste decenniet. När forskare på uppdrag av Riksidrottsförbundet lät undersöka familjers kostnader för idrottande barn visade resultaten att det var nästan dubbelt så dyrt att idrotta i en förening år 2023 jämfört med 2003.²

I årets rapport återkommer vi till frågan om kostnader för barn och unga att delta i föreningsidrott. Denna studie är således både en uppföljning och fördjupning av en fråga som diskuterats under längre tid. Genomförandet av uppdraget har varit både spännande och lärorikt. De medverkande i årets fördjupande analys har bidragit med ny kunskap och nya perspektiv. Men våra diskussioner med forskare, experter och idrottsledare har också väckt nya och oroande frågor om barn- och ungdomsidrottens utveckling och framtid. Den bild som framträtt i arbetet med denna rapport är att de ökade kostnaderna för ungas idrottande närmast måste betraktas som toppen av ett isberg. Vi ser och bekymrar oss för de höjda kostnaderna, men vi borde vara än mer oroliga för det som ligger dolt under ytan – det vill säga de underliggande processer som gett upphov till denna utveckling. Effekterna av dessa processer handlar om långt mer än kostnader. Det övergripande budskapet i denna rapport är att svensk idrottsrörelse befinner sig i ett viktigt formativt skede där samhälleliga och idrottsliga förändringsprocesser ställer grundläggande föreningsdemokratiska ideal på sin spets. De frågor som aktualiseras är: Hur ska egentligen framtidens idrottsrörelse organiseras, hur ska den ledas och finansieras – och för vem ska den finnas till?

Uppdraget från regeringen

Under 2025 har Centrum för idrottsforskning haft i uppdrag av regeringen att genomföra en fördjupad analys av kostnaderna för barn och unga att delta i olika typer av föreningsidrott. Enligt direktiven skulle analysen fokusera på både kostnadsutvecklingens effekter på alla barn och ungas rätt och möjlighet till idrottande, och effekter på ideella idrottsföreningars möjlighet att bedriva sin verksamhet.

Vidare skulle analysen även omfatta:

… hur en ökad professionalisering och olika typer av kommersiella aktörer inom idrottsområdet påverkar idrottsrörelsen, i allmänhet och barn- och ungdomsidrotten i synnerhet, samt hur en ökad kommersialisering, tidig selektering och professionalisering inom idrotten påverkar föreningars ekonomi och verksamhet.

Slutligen skulle CIF lyfta fram goda exempel på hur förbund och föreningar kan verka för att hålla nere kostnaderna för barn och ungas idrottande.

I motiveringen till uppdraget påpekade regeringen att man tagit del av rapporter om att kostnaderna för barn och ungas idrottande har ökat. Dessa uppgifter är oroande eftersom den statliga politikens mål är att idrottsutövning ska vara tillgänglig för alla, oberoende av exempelvis kön eller socioekonomisk bakgrund. Det får alltså inte vara storleken på familjens plånbok som avgör ett deltagande i föreningsidrotten.

Kostnadsökningen är emellertid inte enbart en fråga för individer och hushåll. Även landets många och lokala idrottsföreningar måste ha intäkter och en ekonomi i balans för att klara av att driva sin verksamhet. Enligt regeringen är det därför angeläget ”att bättre förstå även hur den kommersialisering som upplevs pågå inom idrotten påverkar idrottsrörelsen och de ekonomiska förutsättningarna för förbund och enskilda föreningar, samt vilka effekter som kommersiella aktörer inom idrotten har på kostnadsutvecklingen och idrottsrörelsen i stort”.

Så har vi tolkat och avgränsat uppdraget

De årliga fördjupningsuppdrag som regeringen ger Centrum för idrottsforskning måste alltid tolkas, preciseras och avgränsas. Utmärkande för detta år är att regeringens direktiv tar sin utgångspunkt i aktuell forskning som visar att kostnaderna inom idrotten har ökat. Den centrala frågan blir därmed inte om det har skett en kostnadsökning – utan vilka effekter denna ökning har fått. I uppdragsbeskrivningen står också att särskilt fokus ska riktas mot marknadskrafternas inverkan på barn- och ungdomsidrotten i form av:

• kommersialisering
• professionalisering
• tidig selektering

Samtliga tre begrepp är ofta förekommande i aktuella analyser av svensk föreningsidrott, men de är mångtydiga, delvis sammanflätade och i behov av precisering.

Kommersialisering refererar till processer där ideella och föreningsdrivna idrottsaktiviteter bedrivs enligt företagsekonomiska utgångspunkter och med målet att generera vinst och ett marknadsvärde. Kommersialiseringen inom idrotten kan ta många former. Det kan handla om ökade marknadsintäkter till klubbar och förbund via sponsorer och reklamavtal, stora publika evenemang eller genom försäljning av spelare och tv-rättigheter. Det kan också handla om uppkomsten av nya kommersiella aktörer inom idrottssektorn eller om att idrottsföreningar placerar delar av sin verksamhet i aktiebolag. I barn- och ungdomsidrotten kan nämnas framväxten av kommersiella träningsläger och ”camps”, företag som erbjuder extraträning mot avgifter liksom olika former av idrottsrelaterad merchandise, kläder, tv-spel etcetera.

Professionalisering refererar på motsvarande sätt till processer där föreningsdrivna idrottsverksamheter successivt ersätts av mer företagslika lednings- och organisationsformer och där ideella ledare ersätts av anställd personal med expert- och specialistkunskap. Medan kommersialisering således handlar om att idrottsverksamheter ska gå med ekonomisk vinst, syftar professionalisering snarare på att verksamheter ska bedrivas effektivt och optimerat. Bland konkreta exempel på professionalisering kan nämnas tillkomsten av nya och olika yrkesroller inom föreningsidrotten, såsom sportchefer, eventansvariga och team managers, liksom särskilda kurser och yrkesutbildningar i ämnen som sport management, coaching och idrottspsykologi. På lokal föreningsnivå är fotbollsakademier ett tydligt exempel på att försöka skapa en professionell struktur för talangutveckling bland unga.

Tidig selektering, slutligen, refererar till processer där unga idrottare sorteras och nivågrupperas baserat på mer eller mindre kvalificerade bedömningar av deras idrottsliga kompetenser. Fenomenet är omdiskuterat eftersom det indikerar en form av elitsatsning. Enligt Riksidrottsförbundets riktlinjer ska elitsatsningar inte förekomma före 13 års ålder.³

Medverkande i årets fördjupade analys

I likhet med tidigare fördjupningsstudier har vår ambition i detta uppdrag varit att både redovisa ett befintligt forskningsläge och att samtidigt bidra med ny kunskap. Resultatet är en antologi bestående av fyra bidrag samt denna inledande analys.

De inledande två bidragen tar ett övergripande perspektiv på utmaningar i dagens barn- och ungdomsidrott baserat på befintlig forskning och kunskap. Gemensamt för båda texterna är att de placerar in aktuella trender och skeenden i ett större samhälleligt sammanhang. De visar också hur olika utvecklingsprocesser samverkar, påverkar eller förstärker varandra.

Författare till den första texten är Erik Backman, docent i pedagogik vid Gymnastik-och idrottshögskolan (GIH)/Högskolan i Dalarna och Daniel Svensson, docent i idrottsvetenskap vid Malmö universitet. I deras bidrag lanseras begreppet sportifiering som övergripande analysmodell för de förändringsprocesser som för närvarande präglar svensk barn- och ungdomsidrott. Den centrala tanken i denna teori är att många av de aktuella processer som för närvarande påverkar idrotten – såsom kommersialisering, professionalisering, specialisering – ytterst kan knytas till den moderna tävlingsidrottens inneboende vilja att ständigt utvecklas.

Backman och Svensson ger flera konkreta exempel på sportifieringens olika former och effekter, både i specifika idrotter såsom fotboll och skateboard och med hänvisning till idrottsanläggningars utformning. De pekar även på flera utmaningar kopplade till sportifieringen, men avslutar sin analys med att resonera om motåtgärder som skulle kunna vidtas för att tona ned prestationslogiken i barn- och ungdomsidrotten till förmån för mer lekfulla former av fysisk aktivitet.

Det andra bidraget är skrivet av Anna Fyrberg Yngfalk, docent i företagsekonomi och verksam vid Mälardalens universitet. I denna text anläggs ett företagsekonomiskt perspektiv på utvecklingen i svensk idrottsrörelse. Fyrberg Yngfalks övergripande tes är att kommersialisering- och professionaliseringsprocesserna inte bara påverkar hur föreningar organiserar och styr sin verksamhet – de leder också till att unga idrottsutövare formar sina identiteter utefter normer och ideal hämtade från marknaden. Hon menar att de ger upphov till en individualisering och ansvarsbeläggning av barn och unga som både skapar möjligheter och utmaningar i fråga om ungas delaktighet, upplevelser och engagemang i idrotten.

De följande två bidragen presenterar nya studier om kostnadsökningens betydelse inom idrotten för föreningar och för individer.

Den första studien är genomförd av Olov Wolf-Watz, seniorkonsult på analysföretaget Strategirådet. Wolf-Watz har lång erfarenhet av studier av svensk idrottsrörelse, inte minst har han på uppdrag av Riksidrottsförbundet utvärderat både Idrottslyftet och den nyligen avslutade satsningen Strategi 2025. I denna undersökning riktar han blicken mot de lokala idrottsföreningarnas och specialidrottsförbundens syn på kostnadsökningar inom idrotten. Han frågar sig:

• Hur påverkar kostnadsutvecklingen ideella idrottsföreningars möjlighet att bedriva sin verksamhet?
• Hur påverkar en ökad professionalisering, kommersialisering och tidig selektering idrottsföreningars ekonomi och organisering?
• Hur påverkar kostnadsutvecklingen barn och ungas möjligheter till idrottande?

Studien har en kvalitativ ansats. Wolf-Watz har intervjuat företrädare för både lokala föreningar och specialidrottsförbund för de sex största barn- och ungdomsidrotterna i Sverige; basket, fotboll, gymnastik, handboll, innebandy och ishockey. Sammanlagt ingick åtta föreningar per idrott och sex intervjuer med företrädare för specialidrottsförbund. Föreningarna valdes strategiskt i syfte att få en variation utifrån geografi, storlek och idrottslig ambition.

Den andra nya undersökningen är genomförd av Stefan Wagnsson och Johan Högman, båda docenter i idrottsvetenskap vid Karlstads universitet, samt Krister Hertting, docent i pedagogik vid Högskolan i Halmstad. Studien handlar om fotbollsakademier. Som tidigare nämnts refererar begreppet akademi i ett idrottssammanhang till organiserade utvecklingsmiljöer i eller i anslutning till en idrottsförening, där barn och ungdomar grupperas, selekteras och tränas i syfte att främja långsiktig prestationsutveckling. Systemet är i dag vanligt inom fotbollen, men även andra idrotter har börjat att utveckla motsvarande verksamheter. Utmärkande för akademier är dels att verksamheten baseras på olika former av talangidentifierings- och selekteringsprocesser av unga idrottare, dels att genomförandet av talangutvecklingen ofta kräver en professionalisering av föreningsverksamheten i form av ökad mängd träning, arvoderade eller anställda tränare, extra träningsläger etcetera. Detta genererar i sin tur ökade kostnader för både föreningarna och hushåll med idrottande barn. En särskild studie av just fotbollsakademier svarar därmed mot regeringens direktiv att undersöka sambandet mellan kommersialisering, professionalisering och tidig selektering i barn- och ungdomsidrotten.

Det ska tilläggas att fotbollsakademier är ett fenomen som förtjänar att undersökas på många sätt. I denna rapport är föräldraperspektivet i centrum. Vad anser akademibarnens föräldrar om akademier? Hur tänker de kring de kostnader som fotbollsakademierna för med sig? Vad får man för pengarna och hur hänger kostnaderna för akademierna ihop med hur verksamheten är organiserad och bedrivs? Studien har en kvalitativ ansats och består av gruppintervjuer med ett strategiskt urval av föräldrar till fotbollsspelande barn i sammanlagt 13 föreningar med akademiverksamhet. Föreningarna var utspridda från mellersta till södra delarna av Sverige, varav tre klubbar var hemmavarande i storstäder.

Vad visar den fördjupade analysen?

Sportifieringens effekter på ungas idrottande

Antologin inleds med att forskarna Erik Backman och Daniel Svensson tar ett helhetsgrepp på många av de förändringsprocesser som för närvarande kännetecknar den svenska barn- och ungdomsidrotten. Deras utgångspunkt är att idrottsrörelsen sedan början av 1900-talet har utvecklats till Sveriges största folkrörelse och att verksamheten har tillfört samhället många och positiva värden: från folkhälsa och integration till idrottsprestationer och gemenskap. Men de tillägger samtidigt att den moderna idrottsrörelsen – och inte minst barn- och ungdomsidrotten – för närvarande genomgår en djupgående förändringsprocess. Detta har resulterat i att många av föreningsidrottens traditionella värden nu utmanas. Backman och Svensson pekar bland annat på att tidig specialisering och elitsatsningar har ökat i barns idrottande, att intresset för ideellt engagemang har minskat samt att familjers kostnader för barns idrottande har skjutit i höjden i kölvattnet av föreningsidrottens professionalisering och kommersialisering.

Sportifiering som analytiskt verktyg

Enligt Backman och Svensson ska rådande förändringsprocesser ses som ett resultat av en sportifieringsprocess. Begreppet sportifiering myntades av den amerikanske forskaren Allen Guttman på 1970-talet och det har därefter blivit ett etablerat analytiskt redskap i framför allt idrottshistorisk forskning. Kärnan i denna teori är att den moderna tävlingsidrotten som samhällsföreteelse inrymmer en stark strävan att hela tiden förbättra prestationen. Denna strävan är särskilt tydlig i idrottsutövares ständiga jakt på att slå rekord: att springa fortare än alla andra, hoppa högre eller vinna fler tävlingar.

Men Guttmans poäng är att jakten på ökad prestation inte bara påverkar själva idrottandet – den har även gett långtgående effekter på hela idrottens organisation och verksamhet. Det är sportifiering som exempelvis förklarar att idrottare redan i unga år förväntas specialisera sig på en enskild idrott, specifik distans eller särskild position på planen. Det är likaså jakten på förbättrade prestationer som driver på idrottens professionalisering, där träningsmetoder ständigt förfinas genom forskningsbaserad kunskap, tillämpandet av avancerad utrustning och där rollen som tränaren utvecklats till ett helt fält av experter med specifika ansvarsområden. Det är samma prestationsjakt som också har resulterat i en alltmer ingående reglering och standardisering av hur idrotter ska bedrivas, hur förbund och klubbar ska organiseras och hur idrottsplatser ska vara konstruerade. Enligt Backman och Svensson är sportifieringsprocessen tydligast inom elitidrotten, ”där prestation är helt avgörande”, men den har även fått långtgående konsekvenser för motionsidrotten och för barn- och ungdomsidrotten.

Sportifieringens uttryck i olika idrotter

Sportifiering kan ta många former. Olika idrotter kan dessutom befinna sig i olika faser av en sportifieringsprocess. Skateboard är ett exempel på en idrott i ett tidigt skede. Den växte fram som en spontan och oorganiserad fritidsaktivitet. Det var snarare en ”livsstilsidrott” än en traditionell föreningsorganiserad tävlingsidrott. Under senare år har verksamheten emellertid snabbt förändrats. Sedan 2013 är skateboard ett specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet, med cirka 100 aktiva föreningar. Dessutom är skateboard i dag en gren på det olympiska programmet. Dess elitverksamhet är starkt kommersialiserad och exponerad i medierna. Bland landets kommuner märks det ökande intresset i form av anläggandet av särskilda skateparker. Sammantaget menar Backman och Svensson därmed att skateboard har sportifierats och utvecklat karaktärsdragen av en traditionell tävlingsidrott.

Fotboll är ett exempel på en väletablerad idrott där sportifiering alltjämt pågår men i andra former. Backman och Svensson pekar på framväxten av akademier i ungdomsfotbollen, där ”unga spelare väljs ut till lag eller grupper som erbjuds särskild och prestationsinriktad träning och matchspel”. Ett annat exempel är själva fotbollsplanerna, som över tid både ökat i antal och blivit mer avancerade:

Förutom en specialisering i form av planer anpassade för olika spelformer och med olika underlag har andelen konstgräs, hybridgräs och inomhus-hallar ökat, medan antalet grus- och gräsplaner snarare haft en motsatt utveckling. Väger vi in utvecklingen av futsal (eller inomhusfotboll som det hette tidigare) är det tydligt att fotboll numera är en året runt-idrott. Det är ytterligare ett tecken på en alltmer långtgående specialisering.

Att analysera moderna utvecklingstendenser i barn- och ungdomsidrotten i termer av sportifiering har flera analytiska förtjänster. En första poäng är att sportifiering visar på samband mellan olika förändringsprocesser inom idrotten. Aktuella trender som kommersialisering, professionalisering och tidig selektering får följaktligen inte betraktas som parallella eller isolerade skeenden. De påverkar varandra och måste ses som delar av en större helhet. En andra poäng är att sportifiering visar att idrotten är delaktig i rådande förändringsprocesser. Vi kan inte skylla allt på förändringar i det svenska samhället. Tävlingsidrottens inneboende strävan till utveckling förstärker och leder idrottsverksamheten i en specifik riktning mot både marknadslogiker och professionaliserade arbetssätt. Detta leder i sin tur till ökade kostnader.

Är fortsatt sportifiering oundviklig?

Men måste det vara så? Är idrottens strävan efter ständig prestationsförbättring omöjlig att stoppa eller begränsa? Backman och Svensson avslutar sin redogörelse med att ge exempel på sådant som skulle kunna ”dämpa sportifieringens intensitet”, särskilt inom barn- och ungdomsidrotten. Det finns nämligen forskare som har föreslagit olika åtgärder för att tona ned prestationslogiken där till förmån för mer lekfulla former av fysisk aktivitet. En av dem är den italienske sociologen Davide Sterchele som menar att själva tävlingsmomentets betydelse inom idrotten skulle minska om det blev tillåtet att blanda unga spelare i fråga om ålder, kön och fysisk förmåga. Ett annat förslag vore att låta ungdomar tävla utan domare, vilket skulle öka deras eget ansvarstagande och känsla för fair play.

Ett annat exempel på motstrategier mot sportifiering är idén om kontextuell idrott. Utgångspunkten i detta synsätt är att idrottens strävan efter förutsägbara och likvärdiga anläggningar har en alltför stor och negativ påverkan på vår miljö. Vi måste våga tänka om i frågor om hur och var vi anlägger våra idrottsplatser. Målet bör vara att anpassa idrotten till omgivningen och inte tvärtom. Enligt detta synsätt är det fel att bygga inomhusanläggningar för längdskidåkning och utförsåkning. Lika fel är det att anlägga golfbanor i områden med brist på vatten. I förlängningen kanske vi även måste våga ifrågasätta sådant som i dag är självklart – exempelvis konstgräsplaner och ishallar. Går det inte att spela fotboll eller ishockey i enklare former? Backman och Svensson skriver:

I viss mån innebär kontextuell idrott en återgång till historiska idrotts- förhållanden, då många sporter uppstod som svar på lokala, regionala och nationella geografiska förutsättningar. Skidåkning blev populärt där det fanns snö, surfing där det fanns vågor och klättring där det fanns berg. En pragmatisk tolkning av kontextuell idrott skulle vara att utöva idrott endast på platser där miljön inte tar alltför mycket skada. Vad som är ”alltför mycket” behöver idrotten, liksom samhället i stort, diskutera mer ingående.

Hur marknad och professionalisering påverkar ungas föreningsidrott

I bidraget från Anna Fyrberg Yngfalk anläggs ett företagsekonomiskt perspektiv på rådande kommersialiserings- och professionaliseringstendenser i svensk föreningsidrott. Hon menar att dagens marknadsorientering inom idrotten är i det närmaste oundviklig och ett resultat av ”de bredare institutionella ramar som präglar vår samtid” – men samtidigt en process som utmanar och bryter med traditionella föreningsidrottsliga ideal om frivilligt engagemang, idealitet, delaktighet och sammanhållning. Av detta skäl är det särskilt viktigt att kritiskt reflektera över utvecklingens konsekvenser, inte minst för barn och ungas möjligheter att delta i föreningsidrott. När analysen görs med företagsekonomiska begrepp och analytiska verktyg blir det dessutom möjligt att visa hur kommersialiseringen och professionaliseringen inte enbart förändrar idrottsrörelsens ekonomiska förutsättningar, utan också ”formar normer, praktiker och sätt att förstå och värdera barn och ungas idrottande”.

Idrottens närmande till marknaden – konkreta exempel

I texten ger Fyrberg Yngfalk många och konkreta exempel på idrottens närmande till marknaden. Ett exempel är att allt fler idrottsföreningar startar bolag och utvecklar ”komplexa företagskonstruktioner”. Parallellt ökar deras efterfrågan på ny kunskap i kommersiella praktiker – såsom marknadsföring, sponsring och affärsutveckling – snarare än i sådana kunskaper som förknippas med ideell föreningsverksamhet. Även bland idrottsrörelsens många specialidrottsförbund bedrivs i dag ett aktivt arbete för att öka de egna marknadsintäkterna. Detta uppmuntras dessutom av Riksidrottsförbundet som sedan en tid tillbaka erbjuder både utbildningar och processtöd i syfte att stärka föreningars och förbunds förmågor att arbeta med extern finansiering och kommersialisering.

I fråga om ungas idrottande kan kommersialiseringen och professionaliseringen märkas i nya verksamheter, såsom fotbollsakademier. De tar sig också uttryck i föräldrars ökade förväntningar på kvalitet i sina barns idrottande, i form av mer träningstid eller bättre tränare. På motsvarande sätt kan tränare och ledare uppleva en press att leverera resultat och förhålla sig till sina föreningsmedlemmar som kunder.

Paradoxalt nog motiveras närmanden till marknaden ofta som ”nödvändiga”, eller strategier för att värna det ideella uppdraget snarare än mål i sig. Att bilda bolag eller utveckla olika kommersiella initiativ försvaras som medel för att exempelvis finansiera föreningens kärnverksamhet, att möjliggöra breddsatsningar eller för att skapa bättre faciliteter och arenor. Enligt ett sådant synsätt är kommersialisering ett sätt att stärka ungas möjlighet att kunna föreningsidrotta. Men stämmer det? Enligt Fyrberg Yngfalk finns det inget entydigt svar:

Däremot kan vi konstatera att de mest kommersialiserade idrotterna – exempelvis fotboll och ishockey – inte har blivit billigare, utan snarare dyrare för utövarna.

Individualisering och ansvarsförflyttning i barn- och ungdomsidrotten

Kommersialisering leder inte enbart till ökade kostnader i barn- och ungdomsidrotten och – i förlängningen – till ökade socioekonomiska barriärer mellan de som har råd respektive inte råd att delta. Kommersialiseringen påverkar även unga på ett mer grundläggande plan genom deras värderingar, sociala utveckling och hur de formas som individer.

Enligt Fyrberg Yngfalk bygger kommersialiseringen nämligen på en individualisering av föreningsidrotten, där ansvar alltmer läggs på den enskilda utövaren. Detta gäller även barn och unga, som i ökad utsträckning förväntas ta ansvar för den egna ”idrottskarriären” och leva upp till normer om individuell prestation och utveckling enligt marknadens krav. Utvecklingen kan förstås som att unga subjektifieras i enlighet med den franske filosofen Michel Foucaults terminologi. Central i denna teori är en idé om självdisciplin eller självreglering, det vill säga att människor upplever ett moraliskt ansvar att självständigt fatta rätt beslut i frågor gällande exempelvis sin karriär, framtid och hälsa. Överfört till föreningsidrottens område menar Fyrberg Yngfalk, med stöd i Foucault, att barn och unga tidigt ”lär sig att tolka satsning, disciplin och målmedvetenhet som moraliskt riktiga val, och frånvaron av dessa som brist på ansvarstagande”. Detta är särskilt tydligt i elitsatsningar som ofta förutsätter en extrem form av självdisciplinering hos de unga och där prestation och utveckling prioriteras framför idéer om rörelse, lek och hälsa.

Parallellt med att unga förväntas ta ett stort ansvar för sitt idrottande, har kommersialiseringen även lett till en ”objektifiering” där unga idrottsutövare reduceras till handelsvaror som ska förädlas och därefter säljas. Ett belysande exempel är fotbollsakademier där föreningar tränar talanger i förhoppningen om att de senare ska säljas och ge klubben vinst.

Föreningsidrotten som motvikt till marknaden

Fyrberg Yngfalk pekar på kommersialiseringens och professionaliseringens negativa effekter. Hon tillägger att föreningsidrotten i sin traditionella och ideella form är viktig i ett demokratiskt samhälle som motvikt till marknadens krafter. Föreningsidrottens grundvalar av idealitet, gemenskap och demokrati är fundamentala men de behöver formuleras och praktiseras. Föreningsidrotten kan erbjuda en sådan plats där barn och unga ges möjlighet erfara ”andra sätt att förstå världen, sociala relationer och ansvarstagande”. Studier visar dessutom att dagens ungdomsgeneration snarare söker sig till sammanhang som ger gemenskap och autenticitet än sådana som präglas av individuell prestation och konkurrens.

Bidraget från Fyrberg Yngfalk får därmed formen av ett varningens finger riktat till svensk idrottsrörelse. Det är fel att tro att kommersialiseringen leder till bättre idrottsverksamhet. Den leder däremot till andra former av idrottsverksamhet, byggd på andra principer och med andra mål. Idrottsrörelsens förbund och föreningar måste därför bli uppmärksamma på kommersialiseringens effekter, särskilt i relation till ungas deltagande:

Frågan är därmed inte om kommersialiseringen sker eller om den ska motverkas, utan snarare hur den kan hanteras och formas så att den också möjliggör idrottens bredare samhällsuppdrag gentemot barn och unga Det handlar om att väga ekonomisk hållbarhet mot sådant som låga trösklar, mångidrottande, tillhörighet och möjlighet att delta på olika ambitionsnivåer. En sådan balansgång kräver en medveten navigering mellan medlemsdemokrati, lokalt samhällsansvar, offentliga styrformer och privata intressen – krafter som både samspelar och kolliderar, särskilt i frågor om prioriteringar mellan breddverksamhet och elitsatsningar, mellan tillgänglighet och selektion.

Hur föreningar påverkas av ökade kostnader

I studien av Olof Wolf-Watz och Strategirådet ges ny kunskap och perspektiv på hur lokala idrottsföreningar upplever, resonerar och agerar i frågor kopplade till ekonomi och förutsättningar att bedriva idrottsverksamhet.

Föreningarna upplever en ekonomisk press

Ett första resultat i studien är att idrottsföreningar – precis som individer och hushåll – upplever att kostnaderna för idrott har ökat. Många av de intervjuade föreningsrepresentanterna beskriver ett ökat ekonomiskt tryck. Förklaringarna är
flera.

Till viss del är kostnadsökningarna kopplade till en generell prisinflation i Sverige och stigande utgifter för sådant som ingår i klubbarnas ordinarie verksamhet. Det kan handla om att hyror för hallar och planer höjts över tid eller att de statliga och kommunala bidragen inte räknats upp i takt med inflationen. Andra exempel är kostnader för resor eller att de egna förbunden tar ökade avgifter för olika tjänster.

Vid sidan av dessa generella kostnadsökningar finns det utgifter som följer av idrottslig ambition och framgång. Med ökade träningar, cuper och tävlingar kommer snabbt ökade utgifter, exempelvis i form av fler arvoderade ledare och anställd personal. Om föreningen dessutom är framgångsrik i sina strävanden, ökar kostnaderna ytterligare. Både i ungdoms- och seniorverksamheten leder idrottsliga avancemang till ökade kostnader för allt från serieavgifter till resor och domaravgifter. För spel i de högsta serierna ställs dessutom ofta krav på avancerade anläggningar och organisatorisk kapacitet att genomföra professionella evenemang.

Företrädarna för föreningarna är medvetna om att de ökade kostnaderna är en utmaning både för klubbar och deras medlemmar. De har även olika strategier för att möta den ökade ekonomiska pressen. En möjlighet är att försöka öka intäkterna genom att exempelvis arrangera cuper och tävlingar. En andra strategi är att helt enkelt låta medlemmarna bära de ökade kostnaderna, exempelvis genom att införa system med lagkassor. Detta är inte alltid uppskattat. Utmaningen för många föreningar verkar vara att försöka hålla avgifterna på en hanterbar nivå för klubbens medlemmar och samtidigt upprätthålla en verksamhet där idrottsliga ambitioner förenas med moderna krav på kompetenta ledare, säkerhet och administration:

Det finns en generell förväntan från våra medlemmar på en professionalism. Om vi hade velat hålla ned kostnaderna så hade vi gjort annorlunda. Men vi vill vara en bra förening som inte bara är billig. Så fort man vill vara bra måste man lägga resurser.

Just kombinationen av idrottsliga ambitioner med förväntningar på professionalism och kommersialism tenderar dessutom att förstärka varandra. Ett exempel är arvodering av ledare. Att börja betala för insatser som ledare tidigare gjort på ideell basis kan vara ett led i professionalisering men det leder samtidigt till ökade kostnader. Dessutom förändras medlemmarnas syn på föreningen:

Många föräldrar förväntar sig att kunna betala för en professionell tjänst, snarare än att själva bidra med ideellt arbete. Detta skapar ökade förväntningar på träningskvalitet, tävlingsverksamhet och organisatorisk kapacitet, vilket i sin tur driver kostnader.

Stora skillnader mellan idrotter och geografiska sammanhang

Wolf-Watz understryker att professionalisering och kommersialisering är viktiga strukturella drivkrafter bakom kostnadsutvecklingen i föreningsidrotten, men han tillägger samtidigt att genomslaget varierar mellan idrotter och geografiska platser.

Fotboll och ishockey framstår i studien som de mest professionaliserade idrotterna i Sverige. Båda är starkt kommersialiserade och har etablerade globala spelarmarknader. I dessa idrotter är akademier och tidig selektering vanligt, likaså system med arvoderade ledare och anställd personal. Basket och gymnastik befinner sig på en mellannivå. De är exempel på idrotter som påbörjat en professionaliseringsprocess. Handboll och innebandy framstår slutligen som de minst professionaliserade idrotterna i studien. Här bygger verksamheten fortfarande i stor utsträckning på ideellt engagemang, särskilt i barn- och ungdomsverksamheten.

Även i geografiskt avseende är skillnaderna stora. Enligt Wolf-Watz är professionaliseringen av föreningsidrotten framför allt ett storstadsfenomen:

I storstadsområden möjliggör det större befolkningsunderlaget flera lag per årskull, vilket skapar förutsättningar för nivåindelning, selektering och elitinriktade träningsmiljöer. Samtidigt bidrar konkurrensen om tränare och utövare till att etablera arvodesstrukturer och öka personalkostnaderna.

I landsbygds- och småstadsföreningar är årskullarna mindre. För dessa klubbar kan det vara nog så svårt att samla tillräckligt många aktiva för att alls kunna bedriva en idrottsverksamhet. För sådana klubbar blir selektering varken möjlig eller önskvärt.

En växande dissonans mellan idrottspolitiska ideal och verklighet

De kommersialiserings- och professionaliseringsprocesser som kännetecknar åtminstone delar av svensk föreningsidrott får inte underskattas. Wolf-Watz menar att de inte enbart reser hinder för ungas deltagande i form av höjda kostnader. De underminerar även grundläggande idrottspolitiska ideal.

Problemet är att statens stöd till idrotten baseras på idén om en inkluderande, ideellt buren folkrörelse som ska erbjuda likvärdiga möjligheter till deltagande för invånare i hela landet. Samtidigt pågår en kommersialisering, professionalisering och individualisering i vissa idrotter och geografiska sammanhang som driver verksamheten i rakt motsatt riktning –mot ökad selektion, höjda kostnader och begränsad tillgänglighet:

Om denna utveckling fortsätter riskerar idrotten gradvis att fjärma sig från de värden som legitimerar det statliga stödet. Det innebär inte att idrottsrörelsen som helhet har övergivit sitt samhällsuppdrag, men det väcker frågan om huruvida staten i alla delar får det som stödet ytterst är avsett att säkerställa: en bred, inkluderande och långsiktigt hållbar folkrörelse. Om denna spänning inte hanteras riskerar det informella kontraktet mellan staten och idrotten att försvagas – inte genom ett tydligt brott, utan genom en gradvis förskjutning där idealen och verkligheten glider allt längre ifrån varandra.

Fotbollsakademier, kostnader och ”jaget före laget”

Antologins avslutande bidrag från forskarna Stefan Wagnsson, Krister Hertting och Johan Högman visar att fotbollsakademier är ett mångfacetterat fenomen med stora skillnader i organisation, träningsmängd, resurser och grader av talangfokus. I sin enklaste form kan det handla om traditionella breddföreningar, vilka har infört vissa akademiliknande inslag i sin fotbollsverksamhet såsom en nivåindelning av spelare, extra träningstillfällen för de utvalda samt arvoderade tränare. I andra föreningar är dock akademilagen betydligt mer avancerade, prestationsinriktade och tydligt avskilda från föreningens breddverksamhet. Mest avancerade är så kallade elitakademilag med hög rankning enligt Svensk Elitfotbolls särskilda akademi- certifiering. Utmärkande för dessa är bland annat en hög professionaliseringsgrad, tidig och systematisk talangidentifiering samt tydliga selekteringsprocesser.

Fotbollsakademiers avgifter … och övriga kostnader

När forskarna frågade föräldrarna om kostnaderna för att ha barn i en fotbollsakademi, blev svaren varierande. Lägst fasta avgifter hade av allt att döma de
prestigefyllda elitklubbarna. I dessa föreningar är ofta ekonomin god och

akademiverksamheten ses som en långsiktig investering. Därmed kan avgifterna hållas låga. Enligt vissa föräldrar kunde emellertid de sammanlagda årliga utgifterna ändå bli betydande för en familj, särskilt med hänvisning till kostnader som uppstod vid resor och cuper. I vissa elitakademilag förväntades föräldrarna dessutom betala för tränarnas resor, boende och mat.

Även hos övriga akademilag förväntades föräldrar att betala såväl fasta terminsavgifter som olika former av ytterligare kostnader, exempelvis för resor, utrustning och individuellt anpassade extraträningar. För en familj med barn i en fotbollsakademi kan de ekonomiska åtagandena därför bli betydande. Det dyraste exemplet i studien var en akademiverksamhet där föräldrar förväntades betala en årsavgift på cirka 3 600 kronor samt ytterligare 1 800 kronor i månaden i form av en ”löpande lagkasseavgift”. Till detta kom kostnader för internationella cuper. Enligt föräldrarna själva uppgick den sammanlagda årskostnaden till cirka 50 000–60 000 kronor per barn, exklusive föräldrarnas egna utgifter för resor och övernattningar i samband med cuper.

Studien indikerade även att kostnaderna för fotbollsakademier var högre för flickor än för pojkar. Enligt de intervjuade i studien förväntades nämligen flickors föräldrar ofta bära hela kostnaden för akademilagens cuper och resor, medan motsvarande pojkverksamhet i större utsträckning var subventionerad av klubbarna.

Vissa föräldrar uttryckte även kritik mot att familjerna tvingades finansiera en verksamhet som i förlängningen kunde generera stora intäkter till klubben om eller
när en talangfull spelare kunde säljas vidare:

Jag vill påstå att det är föräldrafinansierat. Det är en suverän affärsidé för klubbar. Jag menar att en förälder som har drivit sitt barn genom en akademiverksamhet har lagt miljoner på det, och sen så ”cashar” klubben in när de säljs. (Pappa till pojke, 13 år).

Är en akademi värd priset?

Varför väljer föräldrar att stödja sina barns vilja att tillhöra en fotbollsakademi? På vilka sätt uppfattas verksamheten som meningsfull? Är den värd de ofta betydande kostnader som akademierna innebär? Enligt denna studie motiverades satsningarna framför allt på tre sätt.

För det första ansåg tillfrågade föräldrar att en fotbollsakademi utgjorde en god uppfostringsmiljö med positiva effekter även utöver själva fotbollsspelet. I en akademi förenas fysisk träning med disciplin och tydliga ramar. Dessutom får de unga lära sig ”att hantera motgångar, samarbeta med andra och fungera i miljöer där prestation och utveckling står i fokus”. På så sätt menade många föräldrar att akademimiljön stämde väl in på deras egna föreställningar om ett gott föräldraskap.

För det andra ansåg föräldrar att akademierna var ett sätt att stödja sina barns drömmar om en framtida fotbollskarriär. Även om de sade sig vara väl medvetna om att endast en liten andel av barnen når högsta elitnivå, beskrev de akademierna som en möjlighet man inte ville beröva sina barn.

För det tredje framkom sociala och statusmässiga drivkrafter. För flera föräldrar var tillhörigheten till en akademi inte bara ett bevis på ett aktivt och ambitiöst barn. Det var också en manifestation av ett framgångsrikt föräldraskap:

Ja, det är det ju i Stockholm. Det är en oerhörd status. Jag brukar säga att tillhöra en viss akademi är som att ha en Ferrari på uppfarten. Spelar ens barn i en sådan akademi, då vet alla vad det innebär. Ja, det är en otrolig status, är det.

Selektionens och konkurrensens baksidor

Det finns även utmaningar med att ha barn i en fotbollsakademi. Ett exempel är den stress som uppstår i samband med uttagningar och selektionsprocesser. Att bli bortvald kan utgöra ett hårt slag för barn och leda till både förlorad självkänsla och minskat välbefinnande. Forskarna menar emellertid att även föräldrar ofta drabbas hårt när barn väljs bort. Detta sammanhänger med de stora resurser som familjer ofta investerat i sitt barns idrottande samt den sociala status som det innebär att ha ett barn i en välrenommerad akademi.

Även kostnader skapar ibland frustration. På ett övergripande plan har föräldrarna små möjligheter att påverka villkoren för akademiverksamheten eller dess kostnader. I praktiken står valet ofta mellan att acceptera akademins villkor eller att söka sig vidare. Ledarnas makt över uttagningar och barnens speltid på matcher begränsar ytterligare utrymmet för att våga ifrågasätta eller ställa krav. Till detta kommer den press som föräldrar kan känna av att alltid följa med sina barn på resor och cuper, både för att leva upp till förväntningar på ett engagerat föräldraskap och av rädslan för att barnet annars kan hamna efter i olika selektionsprocesser.

I likhet med de övriga bidragen till denna antologi menar Wagnsson, Hertting och Högman att grundläggande föreningsidrottsliga ideal utmanas när idrottsverksamheter professionaliseras eller kommersialiseras. Mer konkret anser de att talangutvecklingen i landets fotbollsakademier har gett upphov till en tyngdförskjutning från föreningen som naturlig utgångspunkt för föräldrars engagemang till ett snävare fokus på det egna barnet. Denna ”jaget före laget”- mentalitet visar sig inte minst i att föräldrar ofta flyttar sina barn mellan klubbar och akademier i en kontinuerlig jakt på förbättrade utvecklingsmöjligheter. Den påverkar även själva fotbollsspelet. I en miljö där spelare inte bara tävlar mot andra lag, utan även mot sina lagkamrater, försvåras sammanhållningen eftersom fokus läggs på ”att synas, prestera och ta plats, snarare än gemenskap och lagkänsla”.

En fråga för fotbollen – eller för hela barn- och ungdomsidrotten?

Wagnsson, Hertting och Högman avslutar sin studie med att reflektera över fotbollsakademiernas vidare betydelse för barn- och ungdomsidrotten i stort. En första fråga är i vilken utsträckning som fotbollen – i kraft av sin stora popularitet och starka dominans i svensk idrott – kommer att inspirera andra idrotter att inrätta motsvarande system för talangutveckling och selektion. En andra – och mer akut – fråga är om den tidiga specialisering som fotbollsakademierna medfört kommer att begränsa barns möjlighet att ägna sig åt flera och olika idrotter:

När barn tidigt binds upp i en specifik idrott minskar detta inte bara möjligheten att bygga en bred rörelsegrund, som kan vara värdefull även på sikt inom den egna idrotten. Det riskerar även att urholka underlaget för andra idrotter och för breddverksamheten i stort.

CIF:s slutsatser och idrottsrörelsens vägval

I denna rapport ger forskare och experter perspektiv och ny kunskap om ökade kostnader för barn och ungas föreningsidrottande. Att diskutera ett så stort och komplext tema är ingen enkel uppgift. Den sammanfattande analys som vi på Centrum för idrottsforskning presenterar nedan görs därför med två viktiga förbehåll. En första reservation är att landets idrottsföreningar uppvisar en stor mångfald i fråga om verksamhetsinriktning, omfattning och hur de finansierar sina utgifter. De ökade kostnader och utmaningar som diskuteras i denna rapport är således en realitet för vissa idrottsföreningar, men inte för andra. Ett andra förbehåll är att orsakerna bakom ökade kostnader kan variera stort. Ibland handlar det om faktorer som ligger utanför idrottsrörelsens egen kontroll, såsom en allmän kostnadsökning i samhället, höjda anläggningshyror eller att priset på utrustning och material skjutit i höjden. Andra kostnader kan dock mer direkt kopplas till idrottsrörelsens egna verksamheter. Det är sådana faktorer som är i fokus i denna studie. Mer konkret har vi analyserat hur en tilltagande kommersialisering och professionalisering har påverkat både kostnaderna för ungas föreningsidrottande och hur idrottsverksamhet
utformas, uppfattas och ges mening.

Det måste även understrykas att både kommersialisering och professionalisering är stora samhälleliga processer som har påverkat svensk föreningsidrott i decennier. I många avseenden har de även gett positiva effekter. Genom olika former av kommersiella aktiviteter, sponsorer och reklamavtal har föreningar och förbund fått in ett ökat kapital som förbättrat deras möjligheter att bedriva och bredda sina idrottsliga verksamheter. Ökad kunskap om organisationsledning har effektiviserat föreningars struktur och styrning. Med ökade resurser har föreningar även kunnat utveckla sina kansliorganisationer, rekrytera personal och tillgodogöra sig nya kompetenser. Tekniska innovationer, forskningsbaserad kunskap och utbildningsinsatser har utvecklat nya träningsmetoder som främjat idrottsliga resultat och prestationsutveckling. Från detta perspektiv är det varken förvånande eller problematiskt att många idrottsföreningar under senare år har utnyttjat de möjligheter som marknaden och en tilltagande professionalisering har erbjudit. Det har varit naturliga steg i en ständig strävan inom idrottsrörelsen att utveckla och förbättra den egna verksamheten. Det är också en viktig drivkraft i tävlingsidrottens kontinuerliga strävan att sportifiera idrottslig verksamhet.

Problemet är emellertid att processer som kommersialisering och professionalisering inte enbart främjar utveckling. I deras spår följer även nya praktiker och förhållningssätt som på väsentliga punkter skiljer sig från de föreningsdemokratiska utgångspunkter som vanligtvis kännetecknar den svenska idrottsrörelsen. När dessa processer dessutom får fäste i den organiserade barn- och ungdomsidrotten kan effekterna bli både allvarliga och långtgående. I denna avslutning vill vi därför lyfta fram tre utmaningar.

1.Kommersialisering och professionalisering leder till höjda kostnader och därmed även ökad ojämlikhet i ungas föreningsidrottande

Ett första resultat är att marknadsanpassning och ökad professionalisering driver upp idrottsföreningars kostnader. Detta påverkar i sin tur vilka unga som har råd att vara med.

En idrottsförening kan ha många och goda skäl att vilja professionalisera sin verksamhet. Problemet är bara att reformer såsom att arvodera tränare, anställa kanslipersonal eller att investera i utrustning eller faciliteter leder till höjda utgifter som måste finansieras på ett eller annat sätt. Detsamma gäller när medlemmars förväntningar ökar på att föreningarna ska upprätthålla hög kvalitet i allt från säkerhet och administration till ledarutbildning och talangutveckling. För klubbar med idrottsliga framgångar och särskilda talangsatsningar tillkommer vanligtvis ytterligare utgifter för att öka antalet tränare, att arrangera träningsläger och resor samt att finansiera en ökad tävlingsverksamhet. Ibland kan de ökade kostnaderna finansieras genom intensifierad träning i barn- och ungdomsverksamheten (vilket ökar föreningens statliga och kommunala aktivitetsstöd) eller genom olika former av kommersiella aktiviteter eller bidrag från sponsorer. Ofta blir det emellertid de idrottande barnens föräldrar som i praktiken får finansiera stora delar av kostnaderna i form av höjda träningsavgifter, lagkassor och extra avgifter i samband med träningsläger, cuper och resor. Att idrottandet blir dyrare skapar en tröskel för hushåll med begränsade ekonomiska resurser. I värsta fall kan en vilja att utveckla och förbättra föreningsverksamheten därmed leda till att vissa medlemmar tvingas sluta.

Centrum för idrottsforskning har i andra rapporter visat att idrottsdeltagande bland unga i Sverige styrs av socioekonomiska mönster.⁴ Ofta är ojämlikheten i idrottsdeltagande en återspegling av samhälleliga strukturer. När kostnadsökningar i ungas idrottande i stället drivs av att föreningar professionaliserar sin verksamhet är ojämlikheten ett resultat av strategiska beslut. Idrottsföreningar kan knappast förväntas påverka den generella segregationen i samhället, men de kan styra över den egna verksamheten, dess ambitionsnivåer och kostnadsramar.

2. Kommersialiseringen och professionaliseringen har fört in kommersiella praktiker och synsätt i ungas föreningsidrottande

Ett andra resultat är att idrottsrörelsens närmande till marknaden har fört in ett ekonomiskt tänkande i många föreningar. Detta har gett upphov till nya kommersiellt färgade strategier och synsätt som bryter med traditionella föreningsdemokratiska ideal.

I rapporten ges många och olika exempel på hur marknadskrafter har förändrat förutsättningarna i svensk idrottsrörelse: från att nya resurser skapats via sponsring och kommersiella evenemang, till att klubbar och förbund utvecklat företagsliknande ledningsstrukturer och bolagiserat delar av sin verksamhet. Det är även ett ekonomiskt färgat tänkande som får både föreningsföreträdare och idrottsföräldrar
att referera till varandra som ”kunder” eller ”producenter av tjänster” snarare än som medlemmar i en ideell organisation.

Det mest belysande exemplet på ett ekonomiskt tänkande i ungas idrottande är emellertid fenomenet fotbollsakademier. Redan i talangverksamhetens utgångspunkter framgår hur akademierna som koncept förenar marknadsprinciper om vinst, konkurrens och mätbarhet med idrottens egen tävlings- och resultatlogik. För många barn och föräldrar är en plats i en akademi ett viktigt steg mot en framtida karriär som fotbollsproffs. Viljan att uppmuntra sina barns drömmar – och prestigen av att de egna barnen är utvalda – gör att föräldrar är beredda att göra stora
ekonomiska och tidsmässiga uppoffringar för att stödja dem. För föreningarna är det uttalade motivet på motsvarande sätt att fostra framtida spelare till det egna A-laget. Parallellt finns det ett ekonomiskt motiv att identifiera, utveckla och förädla produkter som kan ge vinst vid en framtida spelarförsäljning.

Men fotbollsakademierna handlar inte bara om att klubbar arrangerar talang- verksamhet i enlighet med en marknadslogik. Även de unga spelarna påverkas av talangverksamhetens kommersiellt färgade principer om prestation, mätbarhet och konkurrens. De unga som selekteras in i en akademi tränar och tävlar med en ständig medvetenhet om att de kan bli bortvalda i ett senare skede. Detta ställer stora krav på prestation, ansvarstagande, hög närvaro och att enbart ägna sig åt en enda idrott. I den hårda konkurrensen utvecklas samtidigt en ”jaget före laget”-logik där den personliga prestationen och utvecklingen blir centrala medan kopplingen till det egna laget eller föreningen försvagas. Lite tillspetsat blir det riskfyllt att passa bollen i ett akademilag om det innebär att någon medspelare därmed får möjlighet att göra mål.

3. Kommersialiseringen och professionaliseringen ökar

Marknadsanpassningen i ungas idrottande varierar mellan idrotter och sociodemografiska kontexter. Längst har utvecklingen gått i storstadsområden och i kommersiellt starka lagidrotter, särskilt fotboll och ishockey. I mindre idrotter och i andra geografiska sammanhang dominerar fortfarande en mer traditionell föreningslogik.

Att utvecklingen varierar innebär emellertid inte att kommersialiseringens och professionaliseringens utmaningar får underskattas. Olika idrotter må ha kommit olika långt i sina sportifieringsprocesser, men drivkrafterna för att utvecklas, professionalisera och marknadsanpassa föreningsverksamheten är generella och starka i svensk idrottsrörelse. Samtidigt visar kommersialiseringen inom idrottsrörelsen inga tecken på att minska. En tredje slutsats är således att dessa processer ökar. Marknadskrafternas långsiktiga utmaningar för ungas föreningsidrottande i form av höjda kostnader, ökad ojämlikhet, värdekonflikter och
tidig specialisering är därmed en fråga som rör hela idrottsrörelsen.

Hur ska idrottsrörelsen möta kommersialiseringens och
professionaliseringens utmaningar?

Årets fördjupade analys visar följaktligen att rådande kommersialiserings- och professionaliseringsprocesser skapar problem och utmaningar i barn- och ungdomsidrotten. Vad blir konsekvensen av en sådan slutsats? Vad kan – och vad bör – idrottsrörelsen göra för att möta dessa utmaningar? Att försöka ”backa bandet” och bryta med marknaden är givetvis inte möjligt. Både kommersialisering och professionalisering är starka samhällskrafter och ideal i moderna samhällen. Därtill har (tävlings)idrotten en djupt rotad strävan efter utveckling och sportifiering. Resursbehovet är stort för både bredd- och elitverksamheten. Marknadens stöd och professionaliseringens förtjänster är viktiga förutsättningar för att föreningsidrotten ska kunna upprätthålla dagens aktivitetsnivåer och dessutom utvecklas.

Samtidigt får vi inte negligera kommersialiseringens och professionaliseringens utmaningar och långsiktiga effekter på barn- och ungdomsidrotten. Idrottsrörelsen
behöver både synliggöra och problematisera dessa konsekvenser. Annars är risken stor att svensk föreningsidrott utvecklas i en riktning som bryter med både grundläggande folkrörelsetraditioner och idrottsrörelsens egen framtidsvision.

Med denna rapport vill Centrum för idrottsforskning således uppmana idrottsrörelsen att på allvar reflektera över marknadskrafternas inverkan på ungas föreningsidrottande. I denna diskussion måste förenklade föreställningar utmanas, såsom att kommersialisering och professionalisering är nödvändiga för att upprätthålla föreningsidrottens kärnverksamhet. De fördelar som dessa processer
kan ge i form av ökade resurser och effektivitet behöver ställas mot risker såsom höjda kostnader, minskad tillgänglighet och ökad selektion.

Diskussionen måste dessutom ta utgångspunkt i insikten att kommersialisering och professionalisering inte självklart skapar en bättre idrottsverksamhet – men att det förändrar idrottsverksamhet. Detta väcker i sin tur frågor om vad svensk idrott vill vara i framtiden och hur marknadskrafternas ökade inflytande förhåller sig till idrottsrörelsens föreningsdemokratiska uppbyggnad och dess bredare samhällsuppdrag. Med andra ord:

• Vad händer med det ideella engagemanget i idrottsrörelsen om allt fler föreningar börjar arvodera sina ledare och anställa personal?
• Vad händer med medlemsdemokratin och delaktigheten om kostnaderna för att föreningsidrotta fortsätter att öka?
• Vad händer med glädjen och gemenskapen om bredden i barn- och ungdomsidrotten minskar till följd av ökad selektion, höjda krav på tidig specialisering och fokus på talangutveckling?

I Riksidrottsförbundets nya och omfattande strategiplan – Svensk idrott 2035 – kommenteras idrottsrörelsens tilltagande kommersialisering och professionalisering i det avsnitt som rör föreningars och förbunds finansiering. I planen fastslås att behovet av finansiering varierar mycket mellan idrottsrörelsens olika delar, men att det framöver kan bli än mer avgörande ”att hitta andra finansieringskällor än offentligt stöd”. Mot denna bakgrund fastlås därefter följande mål:

Idrottsrörelsen ska stärka kunskapen och kompetensen om hur samverkan med kommersiella aktörer, bidragsgivare och samarbetspartners kan främja en stark, varierad och uthållig finansiering. Detta utan att göra avsteg från idrottsrörelsens värdegrund.⁵

Bidragen i denna rapport handlar om just detta. De ger både ökad kunskap och värdefulla perspektiv på de möjligheter och risker som uppstår i mötet mellan föreningsidrott och marknad. Läs texterna. Diskutera dem. Kanske kan de ge både inspiration och en del tankeställare om det verkliga priset när ideell föreningsidrott kommersialiseras och professionaliseras?

Referenser

Centrum för idrottsforskning (2023). Idrott och segregation: om idrottens roll i ett ojämlikt
samhälle. Rapport: Centrum för idrottsforskning 2023:2.

Centrum för idrottsforskning (2019). Idrotten och (o)jämlikheten: I medlemmarnas eller
samhällets intresse?. Rapport: Centrum för idrottsforskning 2019:2.

Centrum för idrottsforskning (2015). Idrottens pris: om idrottens kostnader och medlemskapets
betydelse. Rapport: Centrum för idrottsforskning 2015:2.

Hertting, K. & Wagnsson, S. (2024). Smakar det så kostar det. Om föräldrars kostnader för
barnens idrott. Riksidrottsförbundets FoU-serie 2024:5.

Riksidrottsförbundet (2022). Riktlinjer för barn- och ungdomsidrott. Webbsida.
https://www.rf.se/rf-arbetar-med/barn–och-ungdomsidrott/riktlinjer-for-barn–och-
ungdomsidrott. (Hämtad 10 januari 2026).

Riksidrottsförbundet. Strategisk plan – Svensk idrott 2035. Webbsida. https://www.rf.se/svensk-
idrott-2035. (Hämtad 10 januari 2026).