Inledning

På senare tid har kostnaderna för barn- och ungdomsidrotten ökat markant. I dag är det nästan dubbelt så dyrt att idrotta i en förening jämfört med situationen för två decennier sedan.¹ Denna kostnadsökning har inte bara betydelse i sig, utan formar även hur olika aktörer talar om, förstår och motiverar ungas idrottande. Detta gör det angeläget att fördjupa kunskapen om kostnaderna för barn och ungas föreningsidrott, liksom om hur dessa kostnader förstås och upplevs av dem som i praktiken ofta står för notan – föräldrarna.

Mot denna bakgrund framstår kostnadssituationen i fotbollsakademier som ett särskilt intressant fall att studera. Inte minst med tanke på att 40 procent av alla
idrottande barn och ungdomar är aktiva inom fotboll.² Samtidigt utvecklar allt fler föreningar akademiliknande verksamheter, vilket tyder på en pågående förändring av det svenska idrottslandskapet.³ Jämfört med traditionella breddföreningar kännetecknas akademier av en tydligare prestationsinriktning, anställda tränare som behöver finansieras, samt olika former av talangidentifiering och selekteringsprocesser.⁴ Detta är faktorer som i förlängningen kan bidra till högre avgifter och ökade indirekta kostnader för familjer med barn i denna typ av verksamhet.⁵

De kostnader som kan kopplas till akademier handlar dock inte bara om ett visst sätt att organisera eller strukturera upp verksamheten, utan påverkas även av de tankar

och föreställningar som tränare, föreningar och föräldrar har om vad en akademi bör vara och vad den ska leda till. Föräldrar är centrala aktörer i barn- och
ungdomsidrotten, inte minst då det i praktiken är de som finansierar deltagandet.⁶ Deras uppfattningar får därmed indirekt betydelse för vilka barn som kan, eller inte kan delta i den organiserade idrotten i dess olika former. Det finns därför anledning att studera föräldrars syn på och uppfattningar om akademiverksamheten, då det inte bara kan ge en fingervisning om vart kostnadsutvecklingen inom barn- och ungdomsidrotten är på väg, utan också säga något om övergripande trender såsom nivågruppering, selektering, tidig elitsatsning samt de krav och förväntningar som ställs på föräldrar att bidra med tid och pengar till sina barns idrottande.

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att dels beskriva och analysera fotbollsakademier som fenomen, dels undersöka hur föräldrar till barn i åldrarna 10–16 år upplever och resonerar kring deltagande i fotbollsakademier, med särskilt fokus på de kostnader som är kopplade till denna verksamhet.

Mer specifikt besvarar studien följande frågeställningar:

• Hur upplever föräldrar kostnaderna för barns deltagande i fotbollsakademier?
• Hur resonerar föräldrar kring kostnaderna för fotbollsakademier, och vilka betydelser tillskrivs dessa utgifter?
• Hur upplever föräldrar att kostnader i fotbollsakademier uppstår och fördelas, och hur hänger detta ihop med hur föreningar organiserar och bedriver verksamheten?

Fotbollsakademiers struktur och organisation

För att förstå hur föräldrar uppfattar sina barns deltagande i fotbollsakademier behöver vi även beskriva hur dessa verksamheter är organiserade. Detta låter sig dock inte göras så lätt, då akademiverksamheter kan se väldigt olika ut, och det saknas en etablerad definition av vad som karaktäriserar en fotbollsakademi. I denna studie används begreppet fotbollsakademi i en bred och mer funktionell bemärkelse. Med akademi avses organiserade utvecklingsmiljöer inom eller i anslutning till föreningsfotboll, där barn och ungdomar grupperas, selekteras och tränas i syfte att främja långsiktig prestationsutveckling. Fokuset ligger därmed inte på vad verksamheten formellt kallas, utan på hur den bedrivs i praktiken och på de krav och förväntningar som präglar akademimiljöer. Denna breda syn motiveras av att akademiverksamheterna i praktiken förekommer längs ett kontinuum, från breddlag
med akademiliknande inslag till fullt professionaliserade storstadsakademier. Något vi får anledning att återkomma till i den kommande analysen.

Uppdraget att beskriva fotbollsakademiernas olika former av verksamheter försvåras även av den bristfälliga forskningen inom området, vilket delvis kan förklaras av att dessa miljöer ibland är svåra att få inblick i för oss forskare.⁷ Vi har därför inte ambitionen att ge en fullständig eller uttömmande beskrivning av fotbollsakademier som organisationsform, utan att teckna en övergripande och analytiskt relevant bild av de miljöer som föräldrar och barn möter i praktiken.

Akademiernas framväxt och institutionalisering

Begreppet fotbollsakademi började etableras internationellt under 1980-talet och fick ordentligt fäste under 1990-talet. Länder som Nederländerna, Spanien och England var tidigt på banan. Föreningar som Ajax och Barcelona lyfts ofta fram som föregångare. Dessa föreningar utvecklade strukturerade miljöer för att tidigt identifiera och utbilda unga spelare. En milstolpe i etableringen av fotbollsakademier, både som begrepp och företeelse, var Engelska fotbollförbundets (FA) skrift The Football Association’s Charter for Quality, som publicerades år 1997.⁸ I denna skrift tydliggjordes vad som skulle klassas som en fotbollsakademi, och akademiverksamheten etablerades i och med detta som en officiell kategori för ungdomsutveckling inom engelska Premier League klubbar.

Sedan dess har FA successivt utvecklat detaljerade regelverk för akademiverksamhet (Youth Development Rules), där klubbar måste erhålla licens från The Professional Game Board för att få benämna sin ungdomsverksamhet som akademi. Dessa regelverk omfattar bland annat struktur, utbildade ledare, medicinskt stöd samt system för utbildning och uppföljning av både tränare och spelare.

Akademiverksamheten särskiljs därmed tydligt från breddverksamheten, som omfattas av andra regler och riktlinjer.

I Sverige startades en nationell satsning för att stötta talangutvecklingen i elitklubbarna efter det svenska misslyckandet i fotbolls-VM i Italien 1990. Satsningen var ett samarbete mellan Svenska Fotbollförbundet och Svenska Spel och kallades för Tipselit. Med tiden fick Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF) en central roll som administratör och drivande aktör för denna satsning och kom således att bli ett viktigt verktyg för att stödja och strukturera föreningarnas arbete med talangutveckling. I podden Akademiboomen berättar Elias Mineiriji, utvecklingschef vid Svenska Fotbollförbundet, att det inledningsvis var flera av de större klubbarna som tidigt såg värdet av att arbeta mer systematiskt med utvecklingen av egna talanger.⁹ Dessa klubbar tog själva initiativ till en sådan satsning, och var tydligt inspirerade av de mer etablerade europeiska fotbollsakademierna. Systemet har successivt vidareutvecklats och från och med 2010 finns det ett nationellt certifieringssystem för akademier inom herrfotbollen. Systemet drivs och administreras av SEF i samverkan med finansiella partners.¹⁰ I dag ingår de 32 elitföreningarna i Allsvenskan och Superettan i SEF:s certifieringssystem, de så kallade SEF-klubbarna. Även föreningar i Ettan, den tredje högsta divisionen, erbjuds möjlighet att delta.¹¹

Målet med SEF:s certifiering är övergripande att kvalitetssäkra föreningarnas arbete med spelarutbildning i åldrarna 10–19 år samt främja övergången från ungdoms- till seniorfotbollen.¹² Ett ytterligare mål är att stärka kvaliteten i svensk spelarutbildning så att den står sig internationellt. Certifieringen bygger på bedömningar inom tio olika områden. Den omfattar bland annat organisation och personal kopplad till akademiverksamheten, tillgång till faciliteter och styrdokument samt sportliga aspekter avseende träning, matchverksamhet och utfall i form av spelare som når seniornivå. I samband med certifieringen tilldelas klubbar ett stjärnbetyg, där de kan erhålla mellan 1 och 7 stjärnor baserat på en sammanvägd poäng från de tio bedömningsområdena. Vid certifieringen år 2025 fullföljde, utöver de 32 SEF-
föreningarna, även nio föreningar från Ettan certifieringsprocessen.

På damsidan finns ett motsvarande certifieringssystem som administreras av Elitfotboll Dam (EFD).¹³ För många elitföreningar har certifieringen, och då speciellt antalet stjärnor, stor betydelse eftersom den utgör en viktig del av klubbens varumärke. Ett högt stjärnbetyg kan bidra till att underlätta rekryteringen av talangfulla spelare, samtidigt som det ökar klubbens attraktionskraft vid potentiella övergångar av unga spelare till utländska klubbar. För flera föreningar utgör
spelarutveckling och vidareförsäljning av egna produkter en central strategi för att stärka och långsiktigt säkra klubbens ekonomi.¹⁴

För att flytta fram sina positioner och kunna ligga i framkant vid rekrytering och utveckling av unga lovande spelare till sina akademier verkar framför allt storklubbar (till exempel Malmö FF och IFK Göteborg) ha utvecklat ett system av samarbeten. Dessa samarbeten sker med närliggande breddföreningar och skolor som fungerar som satelliter för den egna akademin. Det finns även föreningar som skapar akademier ett steg under den ordinarie akademin, såsom Bromma TFF, genom IF Brommapojkarna och Djurgårdens TFF genom Djurgårdens IF. De är tänkta att fungera som en länk mellan föreningarnas mer breddbetonade verksamhet och akademin, där den bärande idén är att erbjuda unga spelare elitförberedande träning och matchning vid sidan av den ordinarie akademin, för att underlätta övergången
mot akademi- eller seniorfotboll i moderföreningen.¹⁵

Utöver dessa former har även privata och kommersiellt drivna verksamheter växt fram (till exempel Skills Academy, Freddie Academy och Coerver Coaching). Dessa aktörer drivs av kommersiella intressen och erbjuder tilläggstjänster/extraträningar som föräldrar betalar för utöver klubbens verksamhet, ofta i form av individuellt anpassad träning som syftar till att utveckla spelare oavsett föreningstillhörighet. En viktig skillnad gentemot ovan beskrivna akademiverksamheter är att de inte lyder under det Svenska Fotbollförbundet och bedriver därför sin verksamhet helt utanför det officiella seriesystemet och de riktlinjer som gäller för föreningsdriven barn- och ungdomsidrott. I Norge har liknande verksamheter fått kritik från föreningsföreträdare, som menar att de på sikt hotar att underminera den frivilligt baserade idrotten och i stället frammana en mer marknadsorienterad idrott, där barn
från familjer med mindre resurser riskerar att hamna utanför.¹⁶

Akademiverksamhetens möjligheter och begränsningar

Fotbollsakademier erbjuder utvecklingsmöjligheter för många unga, ofta benämnda som talangfulla spelare, inte sällan med drömmar om att bli professionella fotbollsspelare. I praktiken har dock akademierna visat sig fungera som ytterst selektiva system där sannolikheten att nå professionell nivå är låg. Denna problematik har återkommande uppmärksammats i en kritisk mediedebatt om akademiernas roll och betydelse. Fokus har bland annat legat på tidig selektion, ökade kostnader och konsekvenser för barns långsiktiga utveckling samt för breddidrotten i stort (se exempelvis rapportering i TV4 och Göteborgs-Posten).¹⁷ För majoriteten av spelarna leder deltagande i fotbollsakademier inte till en elitkarriär, trots omfattande investeringar i tid, arbete och i många fall ekonomiska resurser från familjer. Internationella studier pekar mot att endast 1–10 procent av pojkar som ingår i fotbollsakademier når professionell nivå som seniorer, beroende på kontext men även på vad som betraktas som elitnivå.¹⁸ För flickor är det empiriska underlaget mycket mer begränsat, men tillgänglig forskning pekar även här mot att endast en mindre andel av flickor som har vistats i akademi- eller liknande elitmiljöer når professionell elitnivå.¹⁹

Den låga andelen har bland annat kopplats till svårigheter att hantera den så kallade relativa ålderseffekten, där biologiskt tidigt mogna spelare, oftast födda under årets första månader, har större sannolikhet att selekteras in i, och bli kvar i akademiverksamheten.²⁰ Detta innebär att akademisystemen riskerar att både överskatta kortsiktig potential och samtidigt missa spelare med mer långsiktig utvecklingsförmåga. Forskning har även visat att omsättningen av spelare är hög under akademiåren, där det sker en kontinuerlig selekteringsprocess. Många av de spelare som senare når professionell nivå har rekryterats till akademiverksamheten i relativ sen ålder.²¹

Samtidigt som tidigare forskning har belyst flera problematiska aspekter av akademiverksamhet, finns det också studier som lyfter fram mer positiva erfarenheter. I intervjustudier med före detta akademispelare (både de som blev proffs och de som inte blev det) framkom att när miljön präglas av stödjande relationer och ett holistiskt utvecklingsfokus upplevdes tiden i akademin som utvecklande och rustande för livet, bland annat genom att bidra till färdigheter såsom självdisciplin, ansvarstagande och social kompetens.²² Sammantaget visar forskning att fotbollsakademier kan vara miljöer som både ger unga spelare värdefull utveckling, men också utsätter dem för höga krav och en periodvis tung och psykiskt påfrestande stress. De präglas ofta av en balansgång mellan att satsa på långsiktig utveckling och att samtidigt välja ut spelare utifrån kortsiktiga prestationer.

Föräldraperspektiv på akademier och kostnader

Trots att föräldrar spelar en avgörande roll för barns deltagande i fotbollsakademier har forskning som rör familjers villkor, föräldrars erfarenheter och de ekonomiska kostnader som är förknippade med akademiverksamhet i stort lyst med sin frånvaro. Denna kunskapslucka är viktig att försöka täppa igen, eftersom föräldrar till stor del utgör en förutsättning för barns deltagande i akademimiljöerna. Dels genom sitt
ekonomiska engagemang, dels genom det omfattande stöd som de bidrar med i vardagen. Utan en fördjupad förståelse för hur föräldrar upplever verksamheten, och
hur de resonerar kring kostnader, investeringar och uppoffringar, riskerar bilden av fotbollsakademierna att bli alltför ensidig. Ett föräldraperspektiv är därför centralt för att förstå varför, hur och på vilka sätt familjer är beredda att bekosta sina barns deltagande i dessa miljöer.

Internationell forskning, om än begränsad, visar att föräldrarna ofta upplever akademideltagande som både krävande och stressande. I intervjustudier med föräldrar till barn i fotbollsakademier i England framkommer att en återkommande källa till oro handlar om osäkerheten kring selektionsprocessen, där det finns en ständig rädsla för att ens barn ska bli bortvalt.²³ Många upplever även en stress över bristen på tydlig information, begränsad återkoppling och svårigheter att förstå vilka kriterier som ligger bakom uttagningar och matchbeslut.²⁴ Samtidigt menar en del
föräldrar att bortselektering även kan ha en positiv sida, då den lär barnen att hantera motgångar, vilket ligger i linje med synen på akademin som en utvecklande och
fostrande arena.²⁵ I tillägg till dessa erfarenheter beskriver föräldrarna hur akademideltagandet i hög grad påverkar och skapar påfrestningar på hela familjen, med träningar flera gånger i veckan, långa resor och matcher på helger, vilket gör det svårt att få ihop arbete, familjeliv och fritid.²⁶

Även om studierna inte specifikt handlar om kostnader, framkommer de ekonomiska aspekterna i några av föräldrarnas berättelser, där kostnader för resor, förlorad arbetsinkomst och den logistik som krävs runt träningar och matcher upplevs som speciellt betungande. Föräldrarna beskriver även hur familjens resurser ibland behöver omprioriteras för att möjliggöra barnets deltagande i akademin, ibland på
bekostnad av syskonen. Samtidigt finns det också föräldrar som beskriver kostnaderna som något man får räkna med, och jämför dessa med andra fritidsaktiviteter som anses vara minst lika dyra.²⁷

Tillsammans ger ovanstående studier en tydlig bild av hur krävande akademitiden kan vara för familjer. Samtidigt framgår det att de ekonomiska kostnaderna oftast nämns i förbifarten, snarare än undersöks på djupet. Hur föräldrar själva upplever och resonerar kring kostnader, investeringar och ekonomiska uppoffringar i samband med akademiverksamhet är fortfarande relativt lite utforskat, inte minst i en svensk
kontext. Detta utgör således det huvudsakliga fokuset för föreliggande studie.

Teoretiska utgångspunkter

I den här undersökningen har vi valt att spegla både fotbollsakademiernas verksamhet och hur föräldrarna resonerar i relation till den nyliberala ideologi som präglar vårt samhällsklimat i dag. Ett av de mest utmärkande dragen i nyliberalismen är en stark tro på marknadslogik för att lösa olika samhällsproblem. En
marknadslogik kännetecknas till stor del av benägenheten att se företeelser som varor som kan köpas och säljas på en fri, konkurrensutsatt marknad. Detta ska då skapa valfrihet för människor, vilket i sin tur säkrar deras individuella fri- och rättigheter – en grundbult i nyliberal ideologi.²⁸

Här kan man tänka sig att fotbollsakademier, ett fenomen som växt i omfattning de senaste decennierna, har utvecklats i samklang med dessa idéer. De fokuserar exempelvis på individuell snarare än kollektiv utveckling, de betraktar spelare (barn och ungdomar) som produkter som senare ska säljas på en marknad och de konkurrerar med varandra på en fri marknad. Man kan säga att fotbollsakademierna utgör tydliga marknadsorienterade förgreningar av barn- och ungdomsidrotten, som annars har sina rötter tydligt i en kollektivistisk folkrörelseideologi.²⁹ Det nyliberala samhällsklimatet präglar emellertid inte enbart organisationers sätt att bedriva verksamhet, utan påverkar också hur föräldrar förstår sitt ansvar, sina val och sin roll i barnens utveckling.

Föräldraskap i ett nyliberalt samhälle

Ett sätt att förstå föräldrars förhållningssätt till fotbollsakademier är att se det som en del av ett aktivt föräldraskap. Fritidsaktiviteter fungerar här som ett komplement till skola och familj och utgör kraftfulla miljöer där föräldrar kan fostra sina barn i linje med de ideal som föräldrarna har.³⁰ I alla tider har det funnits olika ideal kring hur barn bör uppfostras. Sådana ideal formas förstås av den särskilda relationen, fylld av kärlek och omsorg, som finns mellan ett barn och dess förälder. Men de påverkas också av den kultur och det samhällsklimat vi lever i.³¹ Enligt sociologen Sharon Hays befinner vi oss nu i vad hon kallar för ”den tillåtande eran”, det vill säga en tid då vi framhåller och värnar om snarare än att undertrycka och gömma barns behov.³² Detta manifesteras tydligt i det som i dag kallas för barnkonventionen, som allt sedan det första utkastet på 1920-talet fått allt större genomslag i samhället.

I dag beskriver många forskare den ideologi som kallas intensivt föräldraskap som en samling normer och föreställningar som vägleder hur ett gott föräldraskap förväntas utövas.³³ Intensivt föräldraskap beskrivs som ”barncentrerat, expertstyrt, emotionellt krävande, arbetsintensivt och kostsamt”.³⁴ Detta sätt att uppfostra barn har flera komponenter. Centreringen på barns behov har vi varit inne på. Att det är expertstyrt innebär att föräldrar i dag har tillgång till en närmast outtömlig mängd kunskap om hur deras val påverkar sina barn. I dag är det inte bara läkare som ger råd, utan även psykologer, lärare, dietister, pedagoger och professionella idrottscoacher. All denna kunskap skapar en känsla (och en vilja) av att ständigt behöva utveckla och förbättra sig själv som förälder. Lyhördheten inför barnets känslor och behov gör att föräldraskapet kräver stora mängder emotionellt arbete, men även planering och organisering för att på bästa sätt tillgodose barnens behov.³⁵ En central poäng i det intensiva föräldraskapet är att det också ska vara kostsamt. Själva engagemanget, både monetärt, tidsmässigt och emotionellt, ses som del av föräldraskapet. Det ska inte vara för enkelt att vara (en bra) förälder.

Hays menar att idéerna som formar det intensiva föräldraskapet har vuxit fram inom ramen för den nyliberala samhällsideologin som präglat västvärlden de senaste decennierna.³⁶ I ett nyliberalt samhälle läggs ett stort ansvar för barns uppfostran på individuella föräldrar snarare än på kollektivet, så som statliga eller andra gemensamma institutioner. Föräldraskap blir en individuell prestation som kan förbättras, mätas och utvärderas. Hur väl föräldrar lyckas med detta ansvarsfulla uppdrag avspeglar sig i barnens prestationer. Barn som lyckas i skolan, idrottsaktiviteter eller på andra högt värderade arenor blir kvitton på goda föräldraprestationer. Att vara en lyckad förälder innebär alltså, i ett nyliberalt samhälle, att ens barn presterar. Den status som detta lyckade föräldraskap ger kan även användas för att särskilja sig från andra typer av föräldraskap.

Att välja idrottsmiljö till sina barn – en fråga om social distinktion

I ett samhällsklimat där föräldraskap i allt högre grad blir en individuell prestation, får barns fritidsaktiviteter också en symbolisk betydelse som sträcker sig bortom utveckling och välbefinnande. Valet av idrottsmiljö för barn kan därmed förstås som mer än ett praktiskt eller utvecklingsinriktat beslut. Det handlar också om social distinktion, det vill säga hur människor uttrycker och särskiljer sina livsstilsval genom vardagliga praktiker.³⁷ Social distinktion innebär att människor skiljer sig från andra på sätt som framstår som naturliga och personliga, men som samtidigt fungerar som sociala markörer. I sammanhanget för den här studien handlar det om hur olika former av föräldraskap kommer till uttryck genom barns idrottande. Genom barns deltagande i olika aktiviteter, miljöer och sammanhang visar föräldrar upp sina livsstilsval och sin smak.³⁸

En central poäng i sociologen Pierre Bourdieus syn på social distinktion är att den är relationell och fortgående.³⁹ När praktiker eller livsstilar som tidigare fungerat som särskiljande markörer sprids till bredare grupper, förändras deras betydelse. Nya sätt att uttrycka smak och livsstil växer då fram, vilket innebär att distinktion ständigt omformas i relation till andra.

Tidigare forskning har visat hur idrott och motion fungerar som sociala markörer i vuxnas liv. Idrottssociologen Lars-Magnus Engström beskriver hur val av motions- och idrottsformer speglar livsstil och social tillhörighet.⁴⁰ I dagens mer barncentrerade samhällsklimat har dock barnens idrottande blivit en allt tydligare markör. Vilken idrott barnet ägnar sig åt, på vilken nivå och i vilken typ av miljö, kan säga mycket om familjens värderingar, prioriteringar och syn på en god barnuppfostran.

Mot denna teoretiska bakgrund ser vi i den här studien hur föräldrars stöd till sina barns fritidsaktiviteter inte bara handlar om idrottslig utveckling. I ett nyliberalt samhällsklimat handlar det även om deras syn på vad en god barnuppfostran innebär och om hur barnens aktiviteter blir en symbol och markör för familjens livsstil och värderingar.

Undersökningens upplägg

För att besvara studiens syfte och frågeställningar har vi tagit utgångspunkt i föräldrarnas egna berättelser om fotbollsakademier och de kostnader som följer med barnens deltagande. Fokus ligger alltså inte på hur akademiverksamheten formellt är organiserad eller på att utvärdera akademiverksamheten i sig, utan på hur föräldrar upplever och ger mening åt akademiernas praktik och de kostnader som följer av denna. Underlaget för studien samlades in med hjälp av halvstrukturerade fokusgruppsintervjuer. Att genomföra fokusgruppintervjuer innebär att man låter en grupp individer samtala och diskutera ett bestämt tema under ledning av en moderator. Fördelen med fokusgruppintervjuer är att man kan följa hur uppfattningar om olika fenomen, i det här fallet akademiverksamheten, utvecklas i dialog mellan föräldrar med olika erfarenheter.⁴¹ En annan fördel med detta angreppssätt är att det blir möjligt att komma nära föräldrarnas resonemang om fotbollsakademier och därigenom få en fördjupad bild av hur synen på satsning, krav och kostnader formas. Som komplement till intervjumaterialet har vi utgått från certifierade fotbollsakademiers offentligt publicerade material på webbplatser, i styrdokument och policys, samt relevant podd- och annat informationsmaterial producerat av Svenska Fotbollförbundet.⁴²

Urval och genomförande

Studiens deltagare består av ett strategiskt urval av föräldrar till barn som tillhörde föreningar/klubbar med akademiverksamhet certifierad enligt Svensk Elitfotbolls kriterier för 2024, och som under säsongen 2025 var verksamma i Allsvenskan eller Superettan.⁴³ Efter att ha erhållit etiskt godkännande kontaktades samtliga akademichefer via e-post med en förfrågan om att vidarebefordra en inbjudan till föräldrar med barn i åldrarna 10–16 år (pojkar och flickor) som tillhörde klubbarnas akademilag. I inbjudan informerades föräldrarna om studiens syfte, upplägg och frivillighet, samt tillfrågades om samtycke att delta.

Urvalet av åldersspannet 10–16 år gjordes dels för att inkludera föräldrar vars barn deltagit i verksamheten under en lite längre period, dels för att undvika att barnen hunnit gå över till en mer seniorpräglad verksamhet. Under rekryteringsprocessen anmälde sig dock tre föräldrar till äldre barn (två 17-åringar och en 18-åring) och önskade delta. Dessa inkluderades i studien då de bedömdes kunna bidra med ett bredare och mer långsiktigt perspektiv på akademiverksamheten.

Totalt anmälde 53 föräldrar sitt intresse att delta i studien. Samtliga erbjöds möjlighet att välja mellan föreslagna intervjutider. På grund av svårigheter att hitta gemensamma tider, bortglömda bokningar, personliga skäl eller andra förhinder kom slutligen 41 föräldrar (23 pappor, 18 mammor till 29 pojkar och 12 flickor) att ingå i studien. Dessa fördelades på tio fokusgrupper med 3–5 deltagare i varje grupp samt tre individuella intervjuer. Deltagarna var kopplade till sju herrallsvenska, fyra damallsvenska och två superettanföreningar, vilka var utspridda från mellersta till södra delarna av Sverige. Tre föreningar var hemmavarande i storstäder. Urvalet omfattade föräldrar med barn i olika former av akademiverksamhet, från mer breddnära upplägg till tydligt elitinriktade akademier (se vidare i resultatdelen).

Intervjuerna genomfördes digitalt via Zoom och utgick från en semistrukturerad intervjuguide med mestadels öppna frågor kopplade till studiens syfte och frågeställningar. Intervjuguiden prövades först i en pilotintervju, vilket möjliggjorde mindre justeringar av frågeformuleringar och ordningsföljd innan datainsamlingen påbörjades. Vid fokusgruppsintervjuerna deltog minst två av oss forskare, varav en fungerade som moderator. De individuella intervjuerna genomfördes av en ensam forskare. Intervjuerna pågick i genomsnitt cirka 60 minuter (från 50 till 71 minuter). Samtliga intervjuer transkriberades med hjälp av programmet Amberscript, som automatiskt omvandlar tal till skrift. Transkriptionerna kontrollerades därefter manuellt för att korrigera språkliga och innehållsmässiga felaktigheter. Analysen genomfördes sedan med utgångspunkt i Virginia Braun och Victoria Clarkes
reflexiva tematiska analys.⁴⁴

Resultat

Nedan presenteras studiens resultat utifrån föräldrarnas egna berättelser om fotbollsakademier och de kostnader som följer med deltagandet. Resultaten är organiserade i tre teman som tillsammans visar:

1. hur akademibegreppet förstås och avgränsas, samt hur kostnadsbilden varierar mellan olika former av verksamhet
2. hur föräldrar motiverar och legitimerar kostnaderna
3. hur kostnader i praktiken växer fram och kan förstärkas över tid

Citat används i vissa fall för att synliggöra bredden och variationer i föräldrarnas erfarenheter och för att ge en tydligare bild av hur föräldrarna resonerar.

Akademiernas olika ansikten – former, gränser och kostnader

Hur föräldrar skiljer mellan olika akademityper

Under samtalen med föräldrarna står det tidigt klart att uppfattningarna om vad som kan betraktas som fotbollsakademier är väsensskilda. Detta påverkar också hur föräldrarna uppfattar och upplever kostnaderna kopplade till dessa former av verksamheter. I flera fall pekar man på svårigheter att ringa vad akademibegreppet egentligen står för:

Det blir diffust. Vad är akademi egentligen? Det är redan nu diffust […]. Kan alla kalla sig en akademi? Räcker det med arvoderade tränare? (Pappa till pojke, 14 år, tillhörande akademi utan breddinslag).

Till stor del hänger de skilda upplevelserna samman med att det som ofta benämns som fotbollsakademier i praktiken rymmer flera olika former av verksamheter.
Snarare än en tydligt avgränsad form kan verksamheterna placeras på en skala med två ändpunkter (se figur 1). Här är det viktigt att poängtera att skalan ska förstås som ett analytiskt verktyg snarare än en strikt kategorisering, vilket innebär att enskilda
föreningar/klubbar i praktiken kan uppvisa drag från flera nivåer samtidigt.

I ena änden av skalan finner vi det som föräldrarna beskriver som mer traditionella breddlag (B). Dessa utgör i sig ingen akademiverksamhet, men förekommer ofta vid föräldrarnas jämförelser och resonemang om akademier och kostnader. Här fokuseras främst på allas rätt till deltagande, gemenskap, ideellt engagemang och ett ledarskap som främst bärs upp av föräldrarna.

Ett nästa steg utgörs av breddlag med akademiinslag (BA) som i huvudsak behåller sin öppna attityd men som samtidigt har inslag som ofta förknippas med akademiverksamhet, såsom fler träningstillfällen, nivåindelning, köpta tränartimmar eller betalda tränare.

Därefter följer akademier med breddinslag (AMB). Dessa organiseras i grunden som akademier men rymmer fortfarande inslag av breddverksamhet, exempelvis genom mindre strikt selektering eller varierande ambitionsnivåer bland spelarna.

I ett ytterligare steg återfinns renodlade akademier utan breddinslag (AUB) där selektion, prestationskrav och omfattande träningsmängd är centrala, och där verksamheten tydligt är avskild från föreningens breddverksamhet.

I skalans yttersta del återfinns det vi benämner elitakademilag (EA), vilka oftast är lokaliserade i större städer och tillhör de högst rankade enligt Svensk Elitfotbolls akademicertifiering. De kännetecknas av en hög professionaliseringsgrad, tidig och systematisk talangidentifiering samt tydliga selekteringsprocesser. Akademiverksamheten utgör här en central del av föreningens långsiktiga strategi, och betydande resurser avsätts för dess genomförande.

För att underlätta tolkningen av resultaten tydliggör vi i resultatredovisningen, med hjälp av de ovan införda förkortningarna, vilken huvudsaklig form av akademiverksamhet föräldrarna svarar utifrån. I tabell 1 visas en sammanställning över de olika akademiformerna.

Sammanställningen visar att det största antalet spelare som det hänvisas till i studien finns i elitakademier, där pojkar är överrepresenterade. Flickor är representerade i samtliga akademiformer, men i lägre antal, medan breddlag med akademiinslag enbart representeras av pojkar i materialet.

Skilda kostnader i olika akademiformer

Vad är det då föräldrarna betalar för när de har sina barn i akademierna? Som vi antytt ovan varierar storleken på kostnaderna för akademiverksamhet kraftigt mellan olika föreningar och verksamhetsformer. Intressant i sammanhanget är att flera föräldrar, med erfarenheter av att ha sitt barn i ett breddlag, ger uttryck för att breddverksamheten är minst lika kostsam, eller i vissa fall dyrare, än akademier. Detta gäller särskilt kostnader för cuper, resor och lagkassor:

Skillnaden är nog att det är lite dyrare med terminsavgiften i bredd- föreningen, än vad det är i en akademi, för oss i varje fall här [i storklubben]. Om vi jämför [storklubben] med [breddförening] som är en lokal förening, då är det dyrare i breddföreningarna. De har ju vissa camper och liknande, eller åker på turneringar… Så det är en kostnad i breddföreningar, men det är det oftast inte i akademilagen nu. (Pappa till pojke, 11 år, EA).

I ovanstående citat framkommer att vissa elitakademier har möjlighet att täcka upp för det mesta av kostnaderna, förutom viss utrustning såsom skor och handskar, vilket gör att kostnaderna kan hållas ner kraftigt. I vissa elitakademier tar de endast ut en avgift på cirka 4 000 kronor per säsong. Dessa beskrivningar gäller främst pojkar som tillhör uttalade förstalag inom resursstarka elitakademier, medan kostnadsbilden i andra pojkakademier framstår som mer varierad. Särskilt framträder en förening som ett extremfall. Där betalar föräldrarna, utöver klubbavgifter på cirka 3 600 kronor per år, även löpande lagkasseavgifter motsvarande cirka 1 800 kronor per månad, samt omfattande kostnader för internationella cuper. Den sammanlagda årskostnaden uppskattas till cirka 50 000–60 000 kronor per spelare, och betydligt mer om även föräldrars resor och övernattningar på cuper inkluderas:

Sen kan du lägga på ungefär lika mycket om du själv vill hänga med. Är ni två som ska hänga med? Då är det 150 000, så det är exceptionellt dyrt! (Pappa till pojke, 13 år, EA).

Flera föräldrar vittnar om att de faktiska kostnaderna för elitakademier kan bli betydligt högre än vad som först kommuniceras utåt. En förälder beskriver hur föreningen officiellt anger att verksamheten ska kosta högst 13 000 kronor per år, men att familjens verkliga utgifter redan första säsongen landade på omkring 55 000 kronor. Förutom kostnader för cuper och resor tillkommer också att föräldrarna får betala för tränarnas boende och mat:

Men det sjuka är att man också ska betala för tränarna när man reser. Ibland är det fyra tränare, en målvaktstränare och tre tränare som åker med fast de inte jobbar heltid, för de tycker det är kul att åka på cuper över hela Europa. (Pappa till pojke, 13 år, EA).

I intervjuerna framkommer också att den ekonomiska belastningen kan skilja sig åt mellan flick- och pojkakademier. Föräldrar beskriver hur flickor i hög grad förväntas bära hela kostnaden för cuper och resor, medan pojkverksamheten i större utsträckning upplevs vara subventionerad. Detta innebär att flickors deltagande i akademiverksamhet i praktiken blir mer kostsamt, trots liknande eller lägre grundavgifter:

Jag tror vi betalar 1 500 kronor om året om jag kommer ihåg rätt för akademin. Sen är det ju cuper som är ganska så dyrt, för de åker ju inte på de små cuperna, utan de åker på ganska avancerade cuper. Och där upplever jag väl att… Vad man hör i alla fall. Det är väldigt mycket stöttning till killarna på cuper, men tjejerna betalar i princip hela kostnaden själv så det är mycket dyra cuper att åka iväg på. (Mamma till flicka, 15 år, AMB).

En utgift som ofta lyfts fram som både kostsam (cirka 4 000 kr per år) och besvärande är inköp av kläder med akademilagets färger och klubbmärke. I de flesta fall är detta något som föräldrarna själva behöver bekosta, och eftersom många av barnen befinner sig i en tillväxtfas innebär det att garderoben ständigt behöver uppdateras. Utöver detta beskriver vissa föräldrar, speciellt med barn inom flickakademierna, hur familjerna själva står för mycket av kostnaderna såsom plankostnader när extra planer behöver bokas. Dessa kostnader nämns tillsammans med utgifter för fysträning, teknisk utrustning och analysverktyg, vilket ytterligare förstärker bilden av att grundläggande förutsättningar för verksamheten i vissa fall finansieras av föräldrarna snarare än av föreningen. Detta, tillsammans med andra ovan nämnda kostnader, får vissa föräldrar att reagera och uppleva att de mer eller mindre blir utnyttjade av föreningarna:

Och det är väl det som man kan ha lite synpunkter på. Det är ju inte bra. Men så länge någon inte säger någonting så är det ju klart att klubben är ju supernöjd med det fina att deras akademi finansieras av föräldrarna. De lägger ju förhållandevis väldigt lite pengar om du jämför med hur mycket de får. Jag vill påstå att det är föräldrafinansierat. Det är en suverän affärsidé för klubbar. Jag menar att en förälder som har drivit sitt barn genom en akademiverksamhet har lagt miljoner på det, och sen så ”cashar” klubben in när de säljs. (Pappa till pojke, 13 år, EA).
…
Det är en väldig diskrepans mellan flick- och pojkakademien. I stort sett är allting föräldrafinansierat. […] Så det är lite skevt och framför allt att klubben duckar och skickar vidare mycket fakturor rakt över till föräldrarna. (Pappa till flicka, 11 år, AMB).

Sammantaget framträder ett mönster där flickors deltagande i akademiverksamhet oftare förknippas med en högre kostnadsbörda för föräldrarna, särskilt vad gäller resor och cuper. Motsvarande kostnader i pojkakademier kopplade till resursstarka klubbar upplevs i större utsträckning som subventionerade. Resultaten pekar därmed på att kostnadsnivåerna varierar mellan akademier med olika grad av resurstillgång och organisering. En återkommande kritik i föräldrarnas berättelser är att de faktiska utgifterna inte alltid synliggörs fullt ut. Kostnader för exempelvis cuper, resor, utrustning, planhyror och ibland även tränarnas omkostnader är sådant som
tillkommer allt eftersom och gör att den totala kostnadsbilden kan bli betydligt högre än förväntat. Utöver detta upplever föräldrar, vars barn deltar i akademier utanför de mest resursstarka elitmiljöerna, att det är främst de som får bära kostnaderna. Några
beskriver detta i termer av att känna sig utnyttjade, i synnerhet när kostnaderna upplevs finansiera en verksamhet som på sikt kan generera intäkter för klubben.

Extra träningar skapar ytterligare kostnader

En annan betydande avgift för flera föräldrar är betalning för extraträningar (oftast individuellt anpassad träning) som sker utöver, eller parallellt med den ordinarie akademiverksamheten. Kostnaderna per tillfälle kan uppgå till flera hundra kronor, och återkommande extraträning innebär därmed betydande ekonomiska åtaganden för familjerna. Även om barnen själva oftast tycker att extraträning är roligt och upplever den som stimulerande, pekar vår analys mot att det i första hand är föräldrarna som driver besluten om att investera i träning utanför föreningens verksamhet. Extraträning ses som ett sätt att ge barnet ett försprång i konkurrensen om platser i akademin och är särskilt vanlig i yngre åldrar, där den ofta uppfattas som en investering i framtiden och ett sätt att minska risken för att barnet halkar efter i selekteringsprocesserna. I detta sammanhang nämns även hur sociala medier används för att synliggöra barnens extraträningar.

De ekonomiska satsningarna på extraträning tenderar också att öka i takt med att verksamheten rör sig från akademier med breddinslag mot mer elitakademier. Extraträning fungerar därmed inte enbart som ett komplement till den ordinarie verksamheten, utan också som en markör för ambition, konkurrens och föräldrars upplevda ansvar i en alltmer professionaliserad akademimiljö. I vissa fall framställs detta engagemang som närmast gränslöst:

Jag skulle säga att föräldrar är ju galna… I vår akademi så… Vissa föräldrar betalar ju extraträningar varenda helg, varenda lov, allt vad de kan för att de ska få extra… Föräldrar som har bestämt sig för att deras barn ska bli nya Zlatan och spenderar all tid på fotbollsplan med extra tränare… Jag tror att det är det som gör att barnen skadar sig i större utsträckning. (Mamma till pojke, 14 år, EA).

Extraträning beskrivs inte bara som ett val som föräldrar gör på eget initiativ. I intervjuerna framkommer också exempel på hur externa aktörer, såsom agenturer, går in och bekostar extraträningar. Detta sker dels för att bygga relationer inför framtida kontrakt, dels som en investering i barnets utveckling, så att spelaren inte halkar efter i konkurrensen med andra talanger.

Inte bara pengar – även tid som kostnad

Utöver de direkta ekonomiska utgifterna beskriver flera föräldrar även hur extraträningar, cuper och resor innebär omfattande tidsåtaganden, vilket i praktiken får ekonomiska konsekvenser i form av förlorad arbetstid och ökade kringkostnader. Utöver dessa kostnader förekommer det i vissa akademier en hel del dolda utgifter i form av försäljning av produkter för att kunna finansiera verksamheten, där inte sällan föräldrarna själva ”tvingas” köpa produkterna. Liknande former av indirekta och svåröverblickbara kostnader har även identifierats i tidigare studier om föräldrars ekonomiska åtaganden inom barn- och ungdomsidrott.⁴⁵ Enligt föräldrarnas utsagor reser även vissa familjer mycket långt för att barnen ska kunna delta i akademiverksamheten på regelbunden basis. I vissa fall handlar det om resor på över tio mil enkel väg, något som tydligt driver upp kostnaderna:

Tid är också pengar. Alltså man slipper stå i kiosker. Man slipper sälja lotter som man kanske köper själv. När jag får höra kostnader om vad det kostar i akademier runt om i Stockholm, så är det ju i mitt tycke enorm skillnad. Jag får höra enorma summor de får lägga ner där. Sen investerar man… alltså tid är ju pengar också. Vi har väldigt mycket körning. Vi bor som sagt inte i [staden], utan i en närliggande kommun men vi kör ju väldigt ofta in till [staden]. Det kostar pengar. (Mamma till pojke, 10 år, EA).

För dessa familjer har möjligheten att vara med i en akademi fått väga tyngre än närheten till den lokala föreningen. I en av intervjuerna framkommer även att vissa föräldrar har tvingats ta sitt barn ur akademin och återgå till breddlaget på grund av logistiska skäl.

Individualisering av ansvar och kostnader

I intervjuerna framträder hur hanteringen av insamlade medel skiljer sig mellan olika akademiverksamheter. I vissa fall beskrivs hur ekonomiska resurser kopplas till
individuella konton, i stället för att samlas i en gemensam lagkassa. Det innebär att försäljning och andra insamlingsaktiviteter genererar medel som tillfaller det enskilda barnet eller familjen och som senare kan användas för att täcka kostnader kopplade till exempelvis cuper, resor eller utrustning:

Det är många som har jobbat upp jättestora individuella kassor som man har till exempel till att åka iväg på cuper och såna grejer. Det blir ju hotell, mat och det en helg. Det är runt 3 000–4 000 kronor som ryker. Så antingen, de som har valt att jobba ihop pengar, tar därifrån. Eller de som har valt att inte vara med, de tar ju från egen ficka och blir fakturerade och så får man betala. Så funkar det väl lite här hos oss. (Pappa till pojke, 14 år, AUB).

Detta är ett av flera tecken på att försäljningsinsatser och andra insamlingsaktiviteter blir alltmer individualiserade, där familjens engagemang direkt påverkar de resurser som finns tillgängliga för det egna barnet. Intervjuerna visar också tydligt hur ansvaret och riskerna i allt större utsträckning förskjuts från kollektivet (föreningen eller laget) till individen, det vill säga föräldrarna. Denna förskjutning speglar också den övergripande bilden av hur akademiverksamheten organiseras och förstås. I flera samtal återkommer beskrivningar av en miljö där barnets individuella utveckling prioriteras framför lagets sammanhållning, ett slags ”jaget före laget”-logik. För vissa föräldrar och ledare framstår detta som naturligt och nödvändigt i en konkurrensutsatt akademimiljö, medan andra upplever det som ett avsteg från eftersträvansvärda värden liknande de som traditionellt har präglat den svenska idrottsmodellen.

Flera föräldrar beskriver hur denna individualisering tar sig uttryck i praktiken. Det handlar bland annat om individuella utvecklingsplaner, upprepade rotationer mellan lag och nivåer samt en vardag där spelare inte bara konkurrerar med motståndarlag, utan även med sina egna lagkamrater. I vissa fall upplevs detta leda till minskad sammanhållning, där fokus riktas mot att synas, prestera och ta plats, snarare än gemenskap och lagkänsla. En förälder beskriver hur sonens skada har tydliggjort skillnaderna mellan akademilaget och det tidigare breddlaget:

Och nu saknar han sitt gamla lag och lagkompisarna. De frågar hur han mår, för det är inte sånt man gör i ett akademilag. Man är inte så intresserad av varandra som kompisar. Det är mer utbildning. Man är där för att maxa, utvecklas och ganska mycket armbåga sig fram. Inte ta hand om varandra och det … det märks ju nu verkligen när man har upplevt en skada och får vara mycket vid sidan om liksom. (Mamma till pojke, 11 år, EA).

Sammanfattande analys: vad akademier är och varför kostnader varierar

Detta temaområde visar att akademi är ett svårfångat och ibland urvattnat begrepp. Föräldrarna beskriver hur gränsen mellan bredd och akademi ofta är diffus, och hur föreningar kan kalla sig akademi trots stora skillnader i selektion, träningsmängd, professionalisering och resurser. För att synliggöra denna variation kan verksamhetsformerna placeras på en skala från breddlag till elitakademier, där de olika formerna präglas av skilda kostnadslogiker.

Vår analys visar att kostnaderna för barn i fotbollsakademier varierar kraftigt mellan olika föreningar och verksamhetsformer. Flera föräldrar framhåller att breddverksamhet i vissa fall är minst lika kostsam, eller till och med dyrare, än akademier. Samtidigt framträder stora skillnader även mellan akademier. Vissa elitakademier subventionerar stora delar av verksamheten och har relativt låga avgifter, medan andra beskrivs som mycket kostnadskrävande. Kostnadsbilden skiljer sig också mellan flick- och pojkakademier. Föräldrar till flickor beskriver hur cuper och resor i högre grad bekostas av familjerna själva, medan pojkverksamhet upplevs vara mer subventionerad. När det gäller kostnader framträder ett mönster av stor variation och låg förutsägbarhet. Vissa resursstarka elitakademier kan hålla avgifterna relativt låga genom subventioner, medan andra verksamheter beskrivs som mycket kostsamma. En återkommande frustration gäller att den faktiska kostnadsbilden ofta är större än vad föreningarna kommunicerar inledningsvis, då utgifter för resor, cuper, utrustning, planhyror och andra tillägg tillkommer över tid.

En betydande kostnadspost är extraträning utanför den ordinarie akademiverksamheten. Dessa individuellt anpassade träningsformer innebär stora ekonomiska åtaganden och drivs i stor utsträckning på av föräldrar, särskilt i yngre åldrar, där extraträning ses som en framtida investering för att hantera kommande selekteringsprocesser. Utöver dessa direkta utgifter lyfter föräldrar även fram indirekta kostnader, såsom tidsåtgång, förlorad arbetstid och olika former av försäljningskrav. Överlag visar analysen att det inte alltid är de mest elitinriktade akademierna som kostar mest. I stället handlar det ofta om hur mycket ansvar och kostnader som läggs på familjerna, och hur stora resurser föreningen själv har.

Akademin som meningsfull men krävande fritidsarena

I detta andra tema flyttas fokus från hur fotbollsakademier är organiserade och vad de kostar, till varför föräldrar upplever deltagandet som meningsfullt trots betydande påfrestningar – och i många fall värd priset. I intervjuerna framträder flera återkommande motiv som tillsammans bidrar till att legitimera kostnaderna.

”Mer än bara fotboll” – akademin som fostrande miljö

Många föräldrar, speciellt med barn som tillhör elitakademier, beskriver att akademimiljön är en plats som ligger väl i linje med deras bild av ett gott föräldraskap. I samklang med tidigare forskning förknippas akademiverksamheten med fysisk aktivitet, tydliga ramar, disciplin och seriositet, men också med en långsiktig fostran där barnen får lära sig att hantera motgångar, samarbeta med andra och fungera i miljöer där prestation och utveckling står i fokus:⁴⁶

Jag är själv ganska sträng i min uppfostran. Och jag tycker att akademin har ganska tuffa ramar och man förväntas prestera och anstränga sig. Och gör man inte det så kommer man inte vara kvar. Jag tycker livet är så. Det är klart det är tufft när man är åtta, men när man är 13, 14, 15 då tycker jag ändå att man ska kunna hantera den här typen av processer. (Pappa till pojke, 13 år, EA).

…
Det är mycket väldigt sunt förnuft hur man beter sig. Hur man beter sig i en grupp. Att man säger hej och hejdå till alla. Man lyssnar på varandra. Man respekterar varandra. Jag uppskattar det. Det är sättet de gör det på. Jag känner att man får mer än bara fotboll. (Mamma till pojke, 10 år, EA).

Några föräldrar jämför akademiverksamheten med skolan, där akademin uppfattas som ett sammanhang där barn lär sig att hantera krav, bedömningar och förväntningar, något som flera föräldrar ser som en viktig del av barnens utveckling. I intervjuerna framhålls också akademin som ett sammanhang som kan hålla barn borta från kriminalitet, droger och andra riskmiljöer:

Han tränar till halv nio på fredagskvällen. Han har tidig match på lördagen, så han måste åka iväg fem på morgonen. Det är… Jag gillar det. Det hjälper mig i mitt föräldraskap att hålla dem borta från droger och kriminalitet just nu. (Mamma till pojke, 14 år, EA).

I kontrast till detta framställs stillasittande, skärmtid och en passiv fritid som hotbilder, vilka akademiverksamheten upplevs kunna motverka. Tack vare den höga aktivitetsnivån under både veckodagar och helger, hinns inte mycket annat med. Det inkluderar även deltagande i destruktiva sammanhang under en känslig period i livet.

Uppfylla barnets och föräldrarnas egna drömmar

Akademin framträder även som en plats där barnen ges möjligheter till framtida framgångar. Även om de flesta föräldrar är medvetna om att få barn ens når elitnivå, fungerar akademin som en konkret chans, eller åtminstone som en möjlighet man inte vill beröva sitt barn. Flera föräldrar betonar att det är främst barnets egen vilja som driver satsningen, och att de som föräldrar inte vill stå i vägen för barnets drömmar, utan snarare hjälpa barnet att ”se hur bra det kan bli”:

Den egna önskan om utveckling i vårt fall. Jag menar, han vill pröva sina drömmar. Och jag har bestämt mig för att jag aldrig ska stå i vägen för några sådana drömmar. Utifrån exempel runt omkring mig där andra har stått i vägen för andra. Och det har inte blivit bra. (Pappa till pojke, 16 år, AUB).

Samtidigt framkommer att föräldrarnas drömmar i vissa fall kan vara lika starka eller starkare än barnens, något som föräldrarna menar kan sätta onödig press på barnen:

Jag tycker man ofta ser det, vems dröm det är på något vis. Om det är barnens dröm eller om det är förälderns dröm. Jag tycker vi har… Vi har många runt om i laget där man kan känna att det här vill nog föräldrarna betydligt mer än vad barnet egentligen vill. (Mamma till flicka, 15 år, EA).
…
Det måste bygga på barnens eget intresse och driv. Jag har sett så många exempel på… framför allt på killsidan… där föräldrarna är ”superpushiga” på att barnen ska vara kvar i akademin och de får typ inte spela en minut på en hel säsong. Det är helt hemskt! (Pappa till flicka, 14 år, AUB).

Föräldrarnas vilja kan därmed ibland ta överhanden, med risk att barn stannar kvar i verksamheter som de inte längre vill vara en del av.

Sociala och statusmässiga drivkrafter

Utöver ovanstående individuella motiv framträder också sociala och statusmässiga drivkrafter. För flera föräldrar framstår det som betydelsefullt att ha sitt barn i en akademi, särskilt i en väletablerad storstadsmiljö, då detta kan fungera som en form av statusmarkör. Akademitillhörigheten signalerar inte bara att man har ett aktivt och ambitiöst barn, utan visar också på ett engagerat, ansvarsfullt och framgångsrikt föräldraskap. På så sätt blir barnets idrottande mer än bara en fritidsaktivitet. Det blir ett slags socialt skyltfönster, där barnets prestationer och akademitillhörighet indirekt speglar föräldrarnas engagemang och familjens position i sociala sammanhang:

Intervjuare: Är det en status hos föräldrarna att ha sina barn med i vissa akademier, får man själv del av det känner ni?

Ja, kanske det… Jag vet inte. (Pappa till pojke, 15 år, AMB).

Det tror jag absolut! (Pappa till pojke, 18 år, AUB).

Ja, det är det ju i Stockholm. Det är en oerhörd status. Jag brukar säga att tillhöra en viss akademi är som att ha en Ferrari på uppfarten. Spelar ens barn i en sådan akademi, då vet alla vad det innebär. Ja, det är en otrolig status, är det. Och det gör ju att många föräldrar är influencers för sina barn också. I Stockholm finns ju de här två stora kanalerna, bland annat Fotboll 24 och Sporttouchen som är Stockholmsbaserade, som haussar upp det här ännu mer. Då har de liksom… Vissa har 4 000 följare på Instagram och mamman tar alla kort och de är perfekta och man ska ha inlägg och sånt där. Det är en… det är ju. Det är klart att det inte är sunt! (Pappa till pojke, 14 år, EA).

Citatet visar att en plats i akademin ofta uppfattas som något prestigefyllt och socialt betydelsefullt. Det kan i sin tur göra att föräldrar är mer benägna att acceptera höga kostnader för att barnet fortsatt ska få vara en del av denna sociala miljö.

I intervjuerna ger föräldrarna återkommande uttryck för kritik mot det som beskrivs som en ”akademiboom”, där allt fler föreningar väljer att starta akademier:

Det är en hybris, alltså akademier. Det startas akademier till höger och vänster. (Mamma till pojke, 11 år, EA).

Denna kritik kan tolkas som en oro för att akademibegreppet håller på att urholkas. När allt fler verksamheter benämns som akademier riskerar det att förlora sin särskilda betydelse. I förlängningen kan detta göra att ett deltagande i akademiverksamhet inte längre skiljer sig lika tydligt åt gentemot andra satsningar, och därmed tappar en del av sitt statusmässiga värde. Det kan i sin tur leda till att andra föreningar försöker särskilja sig genom att satsa mer och bli mer professionella, något som riskerar att pressa upp kostnaderna ytterligare.

Även om kostnaderna för vissa föräldragrupper verkar vara höga, speciellt inom flickakademier, och ofta kräver betydande uppoffringar för att familjens ekonomi ska gå ihop, framkommer det samtidigt att föräldrarna inte är helt utlämnade till akademiernas beslut. I en av intervjuerna beskrivs hur det inför varje säsong förs dialoger och förhandlingar kring verksamhetens omfattning och kostnader. En av föräldrarna berättar hur planerade cuper och resor ifrågasätts, omförhandlas och ibland väljs bort, med hänvisning till både rimlighet och familjernas skilda
ekonomiska förutsättningar:

Eftersom vi förra året hade så himla höga kostnader var vår tränare medveten om att det i slutändan är föräldrarna som står för notan. En del finansierades genom försäljning och sponsorer, men föräldrarna betalade ändå utifrån en fast kostnad som är bestämd av föreningen och som vi sen lade till 3 000 kronor extra. Och när klubben sen presenterade cuper som de ville att vi skulle åka på, så skulle det uppgå till lite över en miljon kronor [för hela laget under en säsong]. Men då sa vi: ”Det funkar inte. Det är inte rimligt. Det finns de som är ensamstående och alla familjer har inte samma ekonomiska förutsättningar.” I stället förhandlade vi fram ett mer rimligt upplägg. Och det är samma förhandling som ska starta nu för 2026 då vi har en ny tränare. (Mamma till flicka, 14 år, AMB).

Som citatet ovan visar förekommer även försäljning av varor i vissa akademisammanhang, på liknande sätt som i de flesta breddföreningar, särskilt inom flickakademierna. Samtidigt framkommer flera exempel där föräldrar uttrycker en tydlig lättnad över att slippa försäljning och omfattande ideella insatser. För några föräldrar bidrar detta till att akademiverksamheten upplevs som mer attraktiv, inte minst eftersom de upplever att avgiften innebär att de ”köper sig tid”. I de fall detta förekommer beskrivs engagemanget som begränsat till mindre insatser, exempelvis funktionärskap vid enstaka matcher.

”Hela livet ägnas åt det här” – det viktiga akademideltagandet

De motiv som beskrivits ovan bidrar till att föräldrarna i stor utsträckning organiserar sina liv kring barnens akademideltagande. I intervjuerna framträder ett föräldraskap där vardag, fritid och semestrar i hög grad anpassas efter akademins schema. Det innebär omfattande tidsmässiga och, i förlängningen, även ekonomiska åtaganden, vilket en förälder beskriver så här:

Hon är ledig tre veckor om året under sommaren. Resten är obligatorisk träning så att vi anpassar våra semestrar och allting utifrån det… Det är en uppoffring. (Pappa till flicka, 14 år, AUB).

En annan beskriver samma mönster fast ännu tydligare:

Hela vårt liv liksom kretsar kring det. […] Vi får lägga semestern efter cuperna. Varenda grej. Typ. Vi kunde inte åka bort nu på höstlovet för det låg en jävla match på söndagskvällen. (Mamma till flicka, 14 år, AMB).

Som citaten visar är akademideltagandet inte alltid förknippat med enbart positiva upplevelser. I intervjuerna framkommer också att detta sätt att organisera familjens vardag kan upplevas som påfrestande, där andra familjemedlemmar, inte minst syskon, i vissa fall får stå tillbaka för att möjliggöra barnets fortsatta deltagande i akademiverksamheten.

Sammanfattande analys: varför kostnaderna upplevs som rimliga

Detta tema belyser hur föräldrar motiverar och legitimerar kostnaderna för akademideltagandet. Det visar att föräldrars vilja att lägga tid och pengar på fotbollsakademier inte bara handlar om att utveckla barnets fotbollskunnande. För många framstår akademin snarare som en helhetslösning som ger struktur, trygghet och riktning i rörig vardag. I intervjuerna beskrivs akademin ofta som ”mer än bara fotboll”. Den ses som en fostrande miljö där barnen lär sig disciplin, ansvar och att hantera motgångar. Föräldrarna upplever att dessa värden ligger nära deras egna uppfostringsideal. I kontrast till stillasittande, skärmar och riskmiljöer framstår akademin som ett sunt och meningsfullt alternativ, vilket gör kostnaderna lättare att motivera.

Även om de flesta föräldrar är medvetna om att få barn når elitnivå, ser de deltagandet som en chans de inte vill beröva sina barn. Att satsa blir ett sätt att visa stöd och inte stå i vägen för drömmar, vare sig de är barnets eller föräldrarnas egna. Därtill spelar sociala faktorer en viktig roll. I synnerhet i storstadsmiljöer beskrivs akademitillhörighet som något prestigefyllt. Att ha sitt barn i ”rätt” akademi signalerar engagemang, ambition och ansvarstagande, vilket gör att kostnaderna inte bara ses som utgifter, utan även en inträdesbiljett till ett eftertraktat sammanhang med hög status. Här framskymtar även en baksida, där akademideltagandet för många familjer innebär att hela livet börjar kretsa kring träningar, matcher och cuper. Semestrar planeras om, fritid krymper och andra familjemedlemmar får ibland stå tillbaka. Det som i början upplevdes som meningsfullt kan över tid bli både tröttande och stressande.

Akademin som selekterande och kostnadsdrivande verksamhet

I föregående tema har fokus legat på varför föräldrar upplever kostnaderna för fotbollsakademier som meningsfulla och värda att ta. Minst lika viktigt är det att förstå hur dessa kostnader växer fram. I detta tredje och avslutande tema riktas därför uppmärksamheten mot föräldrarnas berättelser om de processer och situationer som i praktiken driver på både de ekonomiska och tidsmässiga åtaganden som är kopplade till fotbollsakademier.

”Take it or leave it” – den stressfulla selekteringen

I våra analyser framträder selektionsprocesserna som en central förklaring till de ibland höga kostnaderna. Det handlar här om olika former av urval, såsom bortselektering helt från akademin, olika speltid, spel på speciella positioner samt uttagningar till matcher och cuper. I intervjuerna framkommer samtidigt en tydlig ambivalens kring selektionsprocesserna. Å ena sidan beskrivs föreningarna som ofta klara och tydliga i fråga om vilka principer som gäller, och både föräldrar och barn uppges vara medvetna om akademiernas grundläggande villkor. En del föräldrar uttrycker också ett starkt stöd för den tydliga strukturen och betonar vikten av att acceptera spelreglerna fullt ut:

För mig är det klart och tydligt vilka ingångsvärden som gäller, och köper man inte in sig på dom, då ska man inte vara där. Men är man där, då har man köpt in sig på dom också menar jag. Då kan man inte hålla på och oja sig sen när man får höra att ens son inte längre kanske kan vara med eller inte får spela så mycket. Jag tycker det är klart och tydligt vad som gäller. ”Take it or leave it” lite grann tänker jag. (Pappa till pojke, 13 år, EA).
…
Det är klart att det är en tuff tid. Men akademiernas verksamhet går ut på det också, att i slutändan sortera ut de som ska bli bäst. Akademier har i uppdrag att sortera ut de bästa. (Pappa till flicka, 14 år, AMB).

Selektionsstress, status och föräldrars känslomässiga investeringar

Å andra sidan upplever både barn och föräldrar selektionsmomenten som mycket stressfyllda. Föräldrar beskriver hur uttagningar och bortselektering väcker starka känslor, och att upprördhet även kan uppstå hos de som i grunden accepterar och ibland till och med försvarar selektionslogiken. Även om selekteringen i första hand drabbar barnen och enligt vissa föräldrar kan påverka barnens humör, självkänsla och välbefinnande negativt, framstår det i intervjuerna som att föräldrarna ofta drabbas minst lika mycket, ibland till och med mer. Detta kan i sin tur kopplas till den status som tillskrivs barnets tillhörighet i en välrenommerad akademi, liksom till de betydande resurser som familjen under flera år lagt ned på barnets deltagande:

När det gäller dom som inte kunnat vara kvar då, så skulle jag säga att det är klart att det har varit en stor besvikelse och kanske viss ilska också hos de föräldrarna då. Och det är klart att det skapar en viss stress hos barnen. Jag är fullt medveten om det, även om jag tycker att akademin är bra som koncept. Så klart att jag förstår att det kan vara en stor besvikelse och en tuff, tuff erfarenhet för ett barn i 10-årsåldern, eller vad det nu kan vara som så tydligt blir bortvald. Så det är klart att det har varit en del, en del uppståndelse kring det. Men jag skulle säga att det nästan är mer hos föräldrarna, har jag upplevt, än vad jag har hört från min son när han har pratat med de barnen efter att de har fått lämna. Så det är ju nästan en större fråga för föräldrarna än för barnen. (Pappa till pojke, 13 år, EA).

Intervjuare: Varför blev det en så stor grej för föräldrarna tror du?

Pappan fortsätter:

Det är klart att det är… För många är det väl någon slags statusmarkör att ha barn i den här verksamheten, och att när barnet inte längre får vara med… Det kan upplevas lite som ett misslyckande för dem också, att det slår tillbaka på dem. Det är ju som sagt problematiken med akademier… Det tycker jag framför allt ligger hos föräldrarna. Inte hos barnen. Att föräldrarna skapar stor stress hos barnen och att barnen känner att det är så viktigt för pappa, kanske framför allt pappa, att jag spelar här. Där har vi något att jobba med tycker jag.

En annan förälder fyller i:

Jag håller med. Det är mer föräldrar som blir ledsna och arga och besvikna. Barnen tycker jag inte visar så mycket. Man kan se på dem, klart de är ledsna om de inte får spela. Men det är framför allt känsloyttringar hos föräldrarna. (Mamma till pojke, 11 år, EA).

Precis som en av föräldrarna i citatet ovan antyder, ställer sig flera föräldrar i grunden bakom selekteringsprocessen, men upplever samtidigt att den i många fall sker alltför tidigt. Ibland redan vid 8–9 års ålder, medan mer uttalade urval verkar bli tydligare i 10–11-årsåldern. Även om spelreglerna ofta uppfattas som tydliga, beskriver flera föräldrar att kommunikationen både före och efter selektionen brister, vilket gör att både barn och föräldrar i många fall lämnas ensamma med sina frågor och funderingar kring besluten.

Samtidigt som selektionsstress förekommer i både flick- och pojkakademier, ger intervjuerna en bild av att den oftare är mer påtaglig i pojkakademierna, särskilt i
storstadsmiljöer:

Jag tror att det hade varit mycket mera alltså… Vad jag ska kalla det… mycket mer… Vi har nära vänner som har en kille i [storstadsklubb]- akademin. Och det är ju… Jag menar… Det är föräldrarna. Det är huggsexa om… Man ser de stora pengarna hägra och det är en jäkla diskussion där. Det är på liv och död och blodigt allvar och föräldrarna slåss på parkeringsplatsen om sitt barn inte får spela. Det är hysteriskt! Jag tror bara att flickfotbollen inte är där än. Det är inte på det sättet. (Mamma till flicka, 15 år, EA).

I intervjuerna förekommer också exempel på hur denna konkurrenssituation (selektion) kan ta sig andra, mer problematiska uttryck. Föräldrar beskriver hur andra
föräldrar ”fjäskar” för tränare och ”slåss” om uppmärksamheten, eller går in med omfattande sponsring till föreningen för att stärka sitt barns position:

Det var ett fall med en rik pappa som gick in och betalade 500 000 kronor på ett bräde till laget och var då lagledare så klart. Betalade för Veokameror, cuper och turneringar för alla. Historiskt sett har det också varit så att tränare har fått betalt av föräldrar. (Pappa till pojke, 14 år, EA).

Av vissa föräldrar upplevs det alltså som att platser i akademin kan köpas snarare än förtjänas, vilket ytterligare förstärker bilden av akademimiljön som en arena där ekonomiska resurser och sociala nätverk får stor betydelse.

När ekonomi påverkar möjligheten att bli kvar

Trots att viss kritik riktas mot olika delar av akademiverksamheten beskriver föräldrar i intervjuerna att de i huvudsak upplever sig få valuta för pengarna och den tid som läggs ned. Detta tycks dock inte gälla alla, särskilt inte föräldrar med barn i flickakademier. Samtidigt återkommer uppfattningar om att akademin inte är till för alla. Föräldrar betonar att både barn och familjer behöver ha rätt förutsättningar för att orka med den kravfyllda miljön. I detta sammanhang synliggörs också en form av ekonomisk selektering. Föräldrarna ger exempel på familjer som inte haft möjlighet att bära de ekonomiska åtagandena och där barnen därför mer eller mindre tvingats lämna akademiverksamheten, trots en vilja att fortsätta:

Jag vet ju att det finns ju någon eller ett par föräldrar i vårt lag som har en väldigt stor utgift. Det blir lite tyngre givetvis. Och det är ju klart att det känns jobbigt om det är så att en spelare inte kan vara med på grund av det ekonomiska. Nu är de ju fortsatt med, men jag vet ju att det har varit tufft för dom så det är ju… Det skulle jag säga däremot är ett större problem tycker jag, än att man selekteras på grund av att man kanske inte passar in i laget för man inte är på den nivån spelmässigt just nu eller vad det nu handlar om. Den tycker jag är mer… För mig känns det nästan jobbigare. (Pappa till pojke, 13 år, EA).

Samtidigt ges indikationer på att vissa spelare, som uppfattas som speciellt lovande eller viktiga för verksamheten, kan få ekonomisk stöttning från föreningarna för att kunna fortsätta i akademiverksamheten:

Majoriteten klarar av det ekonomiskt, men som ensamstående mamma relativt nyanländ till Sverige utan arbete, där jag vet att pengarna inte finns… Men hennes son har ändå möjlighet att träna. […] Jag är helt övertygad om att den familjen får ekonomiskt stöd. (Mamma till pojke, 14 år, EA).

Det händer även att föräldrarna själva är med och stöttar de som har det tufft ekonomiskt för att barnen exempelvis ska kunna följa med på cuper utomlands:

Sen så visste han [tränaren] då att det var några i laget som hade det sämre ställt. Så då frågade han oss och några till. Kan ni ge 500 spänn i stället? Är det okej? Och då gör vi det. Så vi föräldrar betalar ju ibland för de andra också. (Mamma till pojke, 15 år, AUB).

Som vi tidigare har visat får extraträningar en särskild betydelse för viljan att investera i barnets satsning, särskilt i unga år och inför avgörande selektionsmoment:

Konkurrensen är hård. Alla är bra. Och kommer vi fram till den här veckan nu när det är beslut, då gäller det att stå längst fram och då gäller det att armbåga sig dit och att… Att få privat träning är en väg att ta sig dit. (Mamma till flicka, 15 år, EA).

Extraträningar fungerar inte bara som ett komplement till den ordinarie verksamheten för att stärka barnets möjligheter att bli kvar. De blir också ett sätt att visa sin ambition för barnet och att man har förmåga att möta konkurrensen. Detta kan även tolkas som om föräldrarna tar sitt ansvar i en alltmer professionaliserad akademimiljö.

Ledarskap, tystnad och rädsla att ifrågasätta

Många föräldrar berättar uppskattande om ledarnas fotbollskunskap, vilket också framstår som en starkt bidragande orsak till att de vill att deras barn ska vara en del av denna typ av verksamhet:

Man får tillgång till väldigt duktiga tränare och man får vara i en väldigt proffsig miljö som utvecklar dem som spelare, men också som personer. (Pappa till flicka, 14 år, AUB).

Samtidigt som föräldrarna upplever att tränarna har omfattande kunskap om olika spelmodeller och teknik, menar de att ledarskapet i många fall brister. Ledarstilen beskrivs ofta som auktoritär och ”skrikig”, med begränsad dialog och otydlig återkoppling i samband med bänkning och selektion. Detta gäller inte enbart själva bortselekteringen, utan i vissa fall även det pedagogiska ledarskapet i stort. Ledarskapet upplevs då som mindre omhändertagande och snarare starkt resultatorienterat, med fokus på vinst och på att sortera ut de spelare som bedöms vara bäst för stunden och ha störst framtida potential att nå elitnivå. Liknande mönster har även identifierats i internationella studier.⁴⁷ Föräldrarna efterfrågar i stället ett mer modernt, pedagogiskt och relationsinriktat ledarskap, präglat av empati, tydlig kommunikation och individuell uppföljning.

Föräldrarna uttrycker även en oro och osäkerhet kring speltid samt uttagningar till matcher och cuper, vilket gör att de drar sig för att ifrågasätta ledares och akademichefers beslut. Vissa föräldrar vittnar också om att det råder en form av tystnadskultur, vilket kan innebära att kostnader accepteras som annars hade ifrågasatts och därmed ytterligare späder på den ekonomiska belastningen för familjerna:

Utmaningen är att vi inte haft duktiga ledare. De kan jättemycket om fotboll, men de är absolut inte duktiga ledare. Det är väldigt svårt att kommunicera med dem. Det blir en envägskommunikation på det här. I stället för att man gör något tillsammans blir det en envägskommunikation. För ingen vågar säga någonting. Men om man säger, varför gör ni så där? Då kanske min dotter eller son mister platsen för det man inte har skapat förtroende i det ledarskap som finns, men faktiskt kan komma att ha en dialog kring… ”Men varför satt min son på bänken?” ”Låt oss ta det här tillsammans” … men i stället låter man bli att göra det. Så det blir bara att träna och träna. (Pappa till flicka, 11 år, EA).

Föräldrarnas berättelser visar att synen på ledarskap i flick- och pojkakademier inte är helt samstämmig. Å ena sidan riktas kritik mot att flickakademierna tar efter ett hårt och ”skrikigt” ledarskap från pojkakademierna, något de upplever som både förlegat och dåligt anpassat för barn och unga. Å andra sidan framträder föreställningar där ett mjukare och mer relationsinriktat ledarskap ses som särskilt lämpligt för flickor:

Det var en tränare i en av akademierna. Jag vet inte vem det var som hade ett väldigt mjukt ledarskap. Då hade de sagt till honom: ”Vad bra, då kan ju du… Du passar ju för tjejerna.” Då sa han: ”Vad menar du?”. ”Ja, men du harett väldigt mjukt ledarskap. Du skriker ju inte på någon, så då får du ta och träna tjejerna.” (Mamma till pojke, 15 år, AUB).

Sammantaget visar föräldrarnas berättelser hur de ifrågasätter ledarskapet, samtidigt som de beskriver hur gamla, genusbundna föreställningar om vad en ”riktig” ledare är fortsätter prägla akademiverksamheten.

Spelare som produkter

I intervjuerna framkommer beskrivningar av hur barn i akademiverksamhet ses som ”produkter”, vilka regelbundet bedöms utifrån prestation och utvecklingspotential. Föräldrar berättar om att stora ekonomiska och tidsmässiga resurser investeras i barnens deltagande, ofta under lång tid och med osäkert utfall. Föreningarna kan i vissa fall dra långsiktig nytta av dessa satsningar, exempelvis genom framtida övergångar eller ersättningar, medan kostnadsansvaret i praktiken till stor del vilar på
föräldrarna.

I fokusgrupperna framträder också en tydlig marknadslogik, där akademier beskrivs som verksamheter som ”bygger” spelare för vidareförsäljning. Agenturer, sign-on-bonusar och korta ungdomskontrakt är inslag som förstärker denna logik och bidrar till tidig selektering och hög omsättning av spelare. Som en förälder uttrycker det: ”Det trissas upp väldigt mycket ekonomiskt. ” (Pappa till pojke, 14 år, EA). Samma person beskriver detta som ett sätt för klubben att på sikt generera intäkter: ”Det är så [klubben] tjänar pengar… så det blir ren kapitalism.”

Som vi pekat på tidigare kan detta sätt att strukturera upp verksamheten bidra till att både risk och kostnader i hög grad förskjuts från föreningen till föräldrarna. I
praktiken innebär detta att familjerna ofta förväntas bära de löpande kostnaderna för träning, cuper och resor, samtidigt som den eventuella ekonomiska vinsten i första hand tillfaller föreningen genom de fåtal spelare som lyckas nå hela vägen.

Rädslan för att hamna efter – när cuper och resor driver kostnader

Som tidigare har visats varierar kostnaderna mellan olika former av akademiverksamhet. I intervjuerna beskriver föräldrar hur ett starkt fokus på cuper och resor, ofta till avlägsna eller prestigefyllda platser, bidrar till att driva upp kostnaderna. Flera föräldrar lyfter också fram att de känner sig manade att följa med
sina barn, särskilt i yngre åldrar.

Du har också väldigt ambitiösa föräldrar som gärna vill ut. Vi har en otroligt stark föräldragrupp där typ 90 procent följer med på varenda cup. Spelar ingen roll om vi åker till andra sidan jorden, det är nästan mer intressant för det blir en happening. Det blir någonting man gör. Så det driver också på det hela. (Mamma till flicka, 14 år, AMB).

I denna miljö blir cuper och resor inte bara en del av verksamheten, utan också ett sätt för föräldrar att visa att man är en ”bra” och engagerad förälder. Samtidigt tycks rädslan för att barnet ska hamna efter i selektionsprocesserna göra det svårt att avstå. Detta bidrar ytterligare till ökade utgifter, inte minst genom resor, boende och förlorad arbetstid, vilket därmed riskerar att förstärka skillnader mellan familjer med
olika ekonomiska förutsättningar.

Konkurrensen mellan akademier driver ambition och kostnader

Under intervjuerna tydliggörs att konkurrensen mellan akademier är en väsentligt bidragande faktor till ökade kostnader inom akademiverksamheten. Denna problematik framträder tydligast i landets storstadsregioner, där flera akademier verkar inom samma geografiska område och konkurrerar om samma spelare. I detta sammanhang beskriver föräldrarna hur akademier i vissa fall undviker att möta varandra i matcher, bland annat av oro för att konkurrenter ska värva spelare som uppfattas som särskilt lovande. I stället väljer man exempelvis att möta internationella
lag för att få tillräckligt kvalificerat motstånd:

De vill inte möta varandra… Om alla allianslagen skulle möta varandra en gång i månaden, så skulle inte behovet av att åka utomlands och spela cup vara lika stort. Det finns ju ändå flera klubbar i storstadsområdet som har den nivån i varje åldersgrupp. Då borde de ju kunna möta varandra i stället för att ta den här prestigen. (Pappa till pojke, 13 år, EA).

Detta fenomen får alltså konsekvenser i form av ökade omkostnader för föreningarna, men också direkta kostnader för föräldrarna. Föräldrarna beskriver hur de ofta känner sig manade att följa med och närvara vid matcher och cuper, vilket kan förstås i ljuset av idealet om det goda föräldraskapet.⁴⁸ Samtidigt framkommer det i intervjuerna att konkurrensen mellan akademier också kan bidra till andra satsningar inom verksamheten, exempelvis i form av investeringar i meriterade tränare, förbättrad träningsutrustning ökad träningsmängd samt deltagande i turneringar
med hög status. Sammantaget kan detta förstås som en successiv upptrappning av både ambitionsnivå och kostnadsbild, där varje akademi strävar efter att framstå som ett attraktivt alternativ i relation till andra. I andra delar av landet, där antalet akademier är färre och konkurrensen upplevs som mindre omfattande, framträder denna konkurrenslogik i betydligt mindre utsträckning. Här beskrivs akademiverksamheten i högre grad som mer stabil och förutsägbar, vilket tycks skapa andra förutsättningar för kostnadsutvecklingen.

Sammanfattande analys: hur kostnader växer fram och förstärks

Detta tema visar att kostnaderna i fotbollsakademier växer fram i ett samspel mellan hur verksamheterna är organiserade och hur föräldrar, i en osäker och konkurrensutsatt situation, gör val för sina barn. Oro för uttagningar och framtida möjligheter bidrar till att både tid och pengar satsas i allt större omfattning. Samtidigt blir en ekonomisk selektering tydlig. Även om vissa spelare tycks få ekonomiskt stöd, vilar det huvudsakliga kostnads- och riskansvaret på föräldrarna, samtidigt som föreningarnas eventuella vinster ligger längre fram och endast rör ett fåtal spelare. Cuper, resor och konkurrensen mellan akademier förstärker denna utveckling. Speciellt i storstadsmiljöer bidrar rivalitet mellan föreningar till ökade satsningar och därmed högre kostnader. Akademin framträder här som ett system där selektion, konkurrens och marknadslogik samverkar och gör familjernas ekonomiska och tidsmässiga resurser till en avgörande faktor för barns möjlighet att stanna kvar i
verksamheten.

Analysen synliggör även hur brister i ledarskap bidrar till att förstärka både selektionsstressen och kostnadsutvecklingen. Föräldrarna beskriver återkommande hur tränare har hög fotbollskompetens, men brister i pedagogiskt och relationsinriktat ledarskap. Otydlig kommunikation kring uttagningar, speltid och roller, i kombination med en auktoritär och ibland skrikig ledarstil, bidrar till osäkerhet och en rädsla för att ifrågasätta beslut. Det kan i sin tur leda till att föräldrar drar sig för att säga ifrån och i stället accepterar både hur verksamheten är organiserad och de ökade kostnaderna. Detta sker av oro för att barnets plats i laget annars kan påverkas. Ledarskapet blir här inte enbart en pedagogisk fråga. Det kan även kopplas till strukturella faktorer som indirekt driver kostnader och bidrar till att föräldrar söker kompensatoriska strategier, såsom extraträning och ökad närvaro vid
cuper, för att minska den upplevda risken att barnet selekteras bort.

Diskussion

Syftet med denna studie har dels varit att bidra med fördjupad kunskap om fotbollsakademier som företeelse, dels att undersöka hur föräldrar till barn i åldrarna 10–16 år upplever och resonerar kring de kostnader som är förknippade med denna form av idrottande. Analysen bygger på fokusgruppintervjuer med föräldrar vars barn deltar i olika former av akademier, från verksamheter med tydliga breddinslag till elitakademier i storstadsmiljöer. Därtill har vi analyserat offentligt tillgängligt material från föreningars webbplatser och diverse dokument och mediematerial från Svenska Fotbollförbundet, för att belysa hur akademiverksamhet och tillhörande kostnader kommuniceras utåt. Nedan diskuterar vi studiens centrala resultat i relation till tidigare forskning samt våra teoretiska perspektiv på föräldraskap och idrottslig fostran. I detta sammanhang är det viktigt att betona att slutsatserna till stora delar bygger på ett begränsat urval av föräldrars berättelser, vilket innebär att resultaten inte kan generaliseras i statistisk mening till att gälla alla akademier eller familjer. Samtidigt ger materialet värdefulla inblickar i hur akademiverksamheten upplevs och levs i praktiken, och vilka konsekvenser den kan få i familjernas vardag.

Skillnader i kostnadsstrukturer mellan akademiformer

När föräldrarna beskriver och jämför sina erfarenheter av olika akademiverksamheter framträder ett mönster där kostnadsnivåerna varierar mellan olika akademiformer. Kostnaderna följer inte någon rak linje där mer satsning betyder högre kostnader, utan antar mer formen av ett omvänt U. I ena änden finns resursstarka elitakademier, främst inom pojkfotbollen, där föreningarna ofta tar ett större ekonomiskt ansvar och där familjernas egna kostnader därför kan vara relativt låga. I mitten återfinns flickakademier och akademiföreningar utan tydlig breddverksamhet, där
kostnadsbördan i högre grad hamnar på föräldrarna och där deltagandet ofta blir som dyrast. I den andra änden finns breddföreningar, där kostnaderna ånyo kan vara lägre, även om de till viss del tar sig andra uttryck.

Det avgörande verkar alltså inte vara hur elitinriktad verksamheten är, utan hur ansvar, resurser och kostnader fördelas mellan akademier och familjer. Föräldrar till pojkar som tillhör uttalade förstalag i resursstarka akademier, kopplade till allsvenska klubbar, beskriver i flera fall att de direkta kostnaderna är relativt begränsade. Samtidigt visar intervjuerna att flickakademier i större klubbar ofta innebär höga
kostnader för familjerna, inte bara på de högsta nivåerna utan även i mer breddnära akademisatsningar. Flera föräldrar beskriver också att kostnaderna inte ökar i jämn takt med barnens ålder. Snarare tycks de vara som högst i perioder när konkurrensen och selektionen är som mest intensiv. De är också verksamheter där ekonomi, organisering och föreställningar om vem som ska ta ansvar hänger tätt ihop.

Här framträder en bild av akademiverksamheter som i stor utsträckning präglas av en marknadslogik. Satsningar och subventioner grundas på bedömningar av möjlig framtida avkastning, det vill säga om det finns en chans att spelare längre fram kan säljas med vinst. Där potentialen uppfattas som större finns också starkare drivkrafter att investera resurser. Flickakademierna är ett tydligt exempel på detta. I dagsläget ger försäljning av damspelare betydligt lägre ekonomisk utdelning till föreningar än försäljning av herrspelare. Spelarna ses alltså som produkter på en marknad. Detta är också något som föräldrarna i intervjuerna själva beskriver att de är medvetna om.
Många uttrycker också en tydlig ambivalens: de förstår hur systemet fungerar, men har samtidigt blandade känslor inför att deras barns idrottande så starkt kopplas till ekonomiska kalkyler.

I vissa former av akademiverksamhet bygger akademiernas kalkyl på att föräldrarna står för en stor del av kostnaderna. I intervjuerna ger en del föräldrar också uttryck för att de känner sig utnyttjade. Även om akademierna sällan lovar framtida framgång, menar föräldrarna att verksamheten ändå spelar på barns och föräldrars drömmar om ett framtida proffsliv. I praktiken blir det föräldrarna som bär den ekonomiska risken, medan klubbarna är de som har möjlighet att ta hem den stora vinsten, om allt mot förmodan faller väl ut. Att elitinriktade verksamheter satsar mer pengar när sannolikheten för avkastning är större är inget nytt. Det som kan vara nytt här är att även de yngre akademilagen bedriver verksamhet med kostnadsnivåer som liknar de äldre lagens, men en större del av kostnaderna läggs på föräldrarna. Samtidigt beskriver vissa föräldrar detta som rationellt eller ”smart”, vilket kan förstås utifrån ett marknadsliberalt synsätt där investering, risk och framtida avkastning uppfattas som naturliga inslag, även inom barn- och ungdomsidrotten.

Föräldrars möjlighet att påverka villkoren för akademiverksamheten tycks i praktiken vara begränsad till det inledande valet att betala deltagaravgiften och låta barnet delta. Därefter förväntas föräldrarna i stor utsträckning anpassa sig till de krav och förväntningar som akademierna ställer, eftersom det, som flera föräldrar uttrycker det, är ”spelets regler”. Är man missnöjd med den verksamhet som erbjuds står man formellt sett fri att lämna och söka sig till en annan förening, eller som en förälder uttrycker det: ”Det är inget tvång – det är ett val att vara i akademin.” Denna ”take it or leave it”-mentalitet ligger väl i linje med en nyliberal logik, där individer förväntas utöva inflytande genom sina val som konsumenter snarare än genom att förändra organisationer inifrån. Samtidigt väcker detta frågan om hur fritt detta val faktiskt är. I föräldrarnas berättelser framkommer att akademierna ofta upplevs som den enda realistiska vägen för barn som drömmer om att bli professionella fotbollsspelare. När alternativen är få finns det en risk att valfriheten mer känns som en illusion.

Klart är att det i de flesta fall innebär ett stort ekonomiskt åtagande för föräldrar att ha sina barn i fotbollsakademier. I vissa fall ett mycket stort, i storleksordningen 50 000–60 000 kronor per år. Det är summor som säkerligen många andra föräldrar har svårt att relatera till. I den följande diskussionen ska vi reflektera över vad som ändå gör att föräldrarna väljer att ha sina barn i akademierna, och därmed betala priset.

Fotbollsakademin som uppfostringsmiljö – ett val i nyliberal anda

Resultaten från fokusgrupperna visar att fotbollsakademierna för många föräldrar handlar om betydligt mer än att bara utveckla framtida fotbollsspelare. Akademierna beskrivs som miljöer där barn inte enbart tränar fotboll, utan också formas som personer.⁴⁹ Föräldrarna lyfter fram att barnen får lära sig att samarbeta, visa respekt för andra barn och ledare samt att följa gemensamma regler. Samtidigt betonas
värdet av disciplin, att kunna hantera både med- och motgångar och inte ge upp när kraven ökar. I ljuset av ovanstående framstår akademierna i föräldrarnas berättelser som starkt reglerade miljöer med tydliga normer och förväntningar på både barn och föräldrar.

Det är möjligt att föräldrar upplever att denna typ av tydligare och mer kravfylld fostran är mer eftersträvansvärd i dag än tidigare. Detta kan ses som en motreaktion mot det som kan vara kulmen på den ”tillåtande eran” inom barnuppfostran,⁵⁰ en period då barns inflytande, delaktighet och lek betonats starkt, både inom idrotten och i skolan.⁵¹ Inom barn- och ungdomsidrotten har detta bland annat inneburit mindre fokus på tävling och resultat och mer betoning på glädje och lek. Liknande tankar har under längre tid präglat skolans värld, där elevers rättigheter och inflytande har lyfts fram, samtidigt som kraven på ordning och lärarauktoritet ibland tonats ned.⁵² I dag håller pendeln på att svänga tillbaka. I en mer osäker omvärld kan behovet av struktur, disciplin och förmågan att anpassa sig till krav uppfattas som allt viktigare. Föräldrarna ser hur barn behöver rustas för en framtid där ordning, prestation och konkurrens spelar en större roll. I detta sammanhang framstår fotbollsakademierna som ett komplement till skolan, vilken i hög grad är organiserad utifrån barnens behov, och möjligen även till ett föräldraskap som inte alltid upplevs ha möjlighet att sätta tydliga gränser. Genom akademiernas uttalade fokus på selektering och en tydlig ”take it or leave it”-logik får verksamheten tillgång till verktyg som gör det möjligt att ställa krav på barnen på ett sätt som varken skolan eller föräldrarna kan.

Precis som det fria skolvalet har gett familjer möjlighet att välja skolor med olika profiler, är det möjligt att idrotten i allt högre grad också blir mer differentierad och erbjuder olika alternativ. Föräldrar kan därmed, i nyliberal anda, välja den verksamhet som bäst stämmer överens med deras värderingar och förväntningar på barnens utveckling. Akademier kan här närmast liknas vid elitskolor, där tydliga krav, prestation och konkurrens står i centrum. Därmed blir fotbollsakademierna en valmöjlighet för de barn och föräldrar vars ideal stämmer överens med det som
akademierna erbjuder.

Som fritidsaktivitet bör fotbollsakademiernas verksamhet betraktas som en mycket intensiv verksamhet, där barn tidigt förväntas förlägga en stor del av sin fritid i denna ytterst strukturerade miljö. Bakåt i tiden har barns fritid varit mycket mindre
kontrollerad och organiserad av vuxna.⁵³ I föräldrarnas utsagor ges exempel på mycket intensivt och överengagerat föräldraskap, där barnets idrott blir ett omfattande projekt som kräver ständig närvaro, stora investeringar i både tid och pengar, samtidigt som fokus allt oftare hamnar på resultat och prestation. Ett engagerat föräldraskap kan vara en viktig tillgång för barns utveckling, men forskning visar att mer engagemang från föräldrar i sina barns uppfostran per automatik inte leder till bättre utfall. Snarare verkar ett ”lagom” föräldraskap vara mest fördelaktigt för att upprätthålla hälsa hos både barn och föräldrar.⁵⁴ Tidigare forskning visar också att när idrottsengagemanget blir alltför omfattande och gränssättningen brister, kan det få negativa konsekvenser i form av ökad press och stress.⁵⁵ Detta kan i sin tur påverka barnens välmående och motivation negativt, liksom deras känsla av gemenskap, glädje, lärande och långsiktiga utveckling. Resultaten i denna studie tyder på att risken för sådana konsekvenser kan vara särskilt påtaglig i akademimiljöer, där konkurrens, selektion och framtidsförväntningar finns med redan i tidiga åldrar.

Akademin som arena för status och distinktion

I föräldrarnas berättelser framskymtar i mångt och mycket ett idealt föräldraskap som även beskrivits i tidigare studier om barn- och ungdomsidrott. Idealen handlar om att sätta barns intresse och behov i centrum för familjelivet, vilket för föräldrarnas del leder till ett starkt engagemang med stora investeringar i tid och pengar som följd.⁵⁶ Vad som framträder i denna studie är emellertid att möjligheterna att visa upp detta statusfyllda föräldraskap tycks bli än mer tydliga i akademiverksamheter, särskilt inom mer elitinriktade klubbar i storstadsmiljöer. På så sätt blir det möjligt att särskilja sitt föräldraskap, något som kan liknas vid social distinktion.⁵⁷ Detta illustreras tydligt av den förälder som liknade barnens akademideltagande vid en Ferrari på uppfarten, vilket signalerar både framgång och exklusivitet. Att ens barn har blivit uttaget och deltar i en akademiverksamhet symboliserar alltså särskilda eftertraktade värden.

Vad är det då som ger detta symboliska värde? Som vi tidigare beskrivit framhåller föräldrarna i intervjuerna att de uppskattar akademierna för att de ställer höga krav, är förhållandevis hårda i sitt bemötande, premierar prestation men samtidigt också aktiverar barnen på fritiden. Att ha ett barn som kan uppfylla dessa krav och dessutom prestera på yttersta toppen av sin ålderskull ger status eftersom det visar att man som förälder både har gjort rätt (i sin uppfostran) och kanske även att barnet fått ärva vissa egenskaper som ses som positiva. Ungefär som att säga att det inte är så märkligt att barnet har kämpaglöd, eftersom ”hans pappa var likadan”. Barnets framgångar speglar familjens förmåga att ”göra rätt”. Barnets deltagande och framgångar blir en synlig markör för familjens värderingar, resurser och framtidsorientering.⁵⁸

Detta symboliska värde skapas i kontrast till det som upplevs närmast som ett skräckscenario av många föräldrar i dag: barn som inte har några intressen, driv eller disciplin och som på sin fritid har fastnat framför skärmen hemma i sitt rum. I våra intervjuer vittnar föräldrar att de i stort sett kan betala vad som helst så länge ungarna inte fastnar hemma framför datorn. Här är det tydligt att föräldrar som har resurser (pengar, tid och flexibla arbeten) gärna använder dessa för att uppnå idealen kring det aktiva och presterande barnet. Deltagande i en fotbollsakademi utgör då ett utmärkt val.

Selektionsprocesserna, som är en del av kärnan i akademiverksamheterna, bidrar till att förstärka möjligheten att visa upp och särskilja sitt framgångsrika föräldraskap. Genom tydliga selektionsprocesser skapas miljöer dit endast en utvald grupp får tillträde. På så vis kan gruppen (barn och föräldrar) manifestera hur de skiljer sig från andra. En uttagning till en akademi lämnar begränsat utrymme för diskussion eller debatt om vad som är rätt eller fel när det kommer till uppfostran. Det framstår mer som ett svart-på-vitt besked om vem som har lyckats bäst med sitt föräldraskap. Det vill säga vem som har gjort rätt i sin uppfostran, och vem som inte har gjort det.

Bourdieu var tydlig med att social distinktion inte är något som görs på ett medvetet eller strategiskt sätt av människor. Snarare handlar det om att olika livsstilsval upplevs som rätt och naturliga.⁵⁹ Det blir en fråga om ”smak”. Engström visade hur svenskars ”smak” för motion hängde ihop med social klass.⁶⁰ Här kan vi även tala om att svenskars val av fritidssysselsättning för sina barn är en fråga om smak. Med tanke på den så kallade akademiboomen i Sverige framstår fotbollsakademiernas verksamhet uppenbarligen som en företeelse som faller en allt större del av svenska föräldrar i smaken.

Akademiboomen och dess konsekvenser

I intervjuerna ger flera föräldrar uttryck för en kritik mot det de kallar en akademiboom, där allt fler föreningar verkar starta egna akademier. Sett ur ett nyliberalt perspektiv kan akademiboomen förstås utifrån en ökad efterfrågan på verksamheter som sätter individen i centrum. I föräldrarnas berättelser framträder tydligt hur det egna barnets utveckling och möjligheter prioriteras i akademiverksamheterna, ofta före lagets eller föreningens gemensamma ambitioner. Mot bakgrund av detta blir akademiverksamheten i dag en attraktiv arena.

Samtidigt innebär akademiernas selektiva logik att efterfrågan på akademiplatser överstiger tillgången. Inom ett marknadstänkande framstår det då som rimligt att öka utbudet, det vill säga att fler föreningar startar akademier för att möta föräldrars och spelares efterfrågan. Detta väcker oro bland föräldrarna, som ser en risk för en inflation av akademier. När allt fler verksamheter benämns som akademier finns en risk att begreppet urholkas och förlorar sin ursprungliga betydelse. Med Bourdieus begrepp kan detta förstås som en försvagning av akademitillhörighetens distinktionsvärde.⁶¹ Om fler klubbar eller föreningar får akademistatus, minskar dess symboliska kraft som markör för kvalitet, ambition och social position. Som en reaktion på detta kommer sannolikt vissa föreningar försöka stärka sin särställning genom ytterligare professionalisering, ökade satsningar och högre krav, något som i sin tur riskerar att driva upp kostnaderna ytterligare.

Ytterligare en tänkbar risk i detta sammanhang är att breddföreningarnas ställning successivt försvagas, i takt med att värden som inkludering, delaktighet och lägre prestationskrav upplevs som allt mindre attraktiva. När då fler föreningar rör sig mot akademiliknande former ökar risken för att barn- och ungdomsfotbollen i allt större utsträckning präglas av tidig specialisering och selektion. Detta kan inte bara slå ut barn som utvecklas i en långsammare takt eller mognar sent, utan även förstärka den sociala snedrekryteringen, där barn från familjer med begränsade ekonomiska resurser får svårare att konkurrera på lika villkor. Här vittnar inte minst föräldrarnas berättelser om höga kostnader för extraträningar, cuper och resor, vilket gör familjens ekonomiska resurser allt viktigare för möjligheten att stanna kvar i verksamheten.

Sett över tid, och i enlighet med de nyliberala samhällsförändringarna, tycks det ha skett en gradvis förskjutning av fokuset inom barn- och ungdomsfotbollen, och möjligen även inom lagidrott i stort.⁶² Medan föreningen tidigare var den naturliga utgångspunkten för föräldrarnas engagemang, och laget därefter fick en tydligare roll, upplever många i dag att fokus har förskjutits mot det enskilda barnet. Något som föräldrarna i denna studie uttrycker som en ”jaget före laget”-mentalitet. Detta tar sig inte bara uttryck i allt fler akademier. Det bidrar sannolikt även till en ökad rörlighet där föräldrar flyttar sina barn mellan olika föreningar och lag med förhoppningar om bättre utvecklingsmöjligheter i form av mer träning, skickligare tränare, starkare konkurrens och bättre positionering inför framtida uttagningar (exempelvis till distriktslag eller landslag).

I detta sammanhang framstår akademiboomen både som ett svar på och en förstärkning av föräldrars ökade förväntningar på framgång och status. För många föreningar kan detta bli ett alltför starkt tryck, och för att inte tappa spelare känner de sig i praktiken tvingade att utveckla akademiliknande verksamhet, även om det inte alltid ligger i linje med föreningens ursprungliga idé eller uppdrag. Detta väcker i sin tur frågor om hur balansen mellan bredd och elit kan upprätthållas, och vilka konsekvenser denna utveckling kan få på längre sikt för barn och ungas deltagande i fotbollen. I föräldrarnas berättelser framträder en oro för att breddföreningar successivt kan urholkas när spelare lämnar för akademiverksamhet, vilket kan leda till att lag splittras eller att verksamheter inte längre kan fortsätta bedrivas på grund av för få aktiva. Samtidigt aktualiseras frågan om vad som händer med de barn som lämnar breddföreningar för akademier, men som senare selekteras bort, i synnerhet i de fall där möjligheten att återvända försvåras av att laget inte längre finns kvar eller en känsla av att ha misslyckats.

Fotbollsakademier mellan möjligheter, kostnader och ansvar

Föreliggande studie visar på en dubbelbottnad bild av fotbollsakademier. Föräldrarna beskriver flera tydliga fördelar med verksamheten, inte minst tillgången till fotbollsmässigt kompetenta tränare och en miljö där barn som vill träna mycket också ges möjlighet att göra det. Många upplever att träning tillsammans med andra spelare som för stunden bedöms vara skickliga är utvecklande, liksom möjligheten att möta kvalificerat motstånd och i vissa fall få internationella erfarenheter. För flera föräldrar framstår akademin också som en arena där barn tidigt får viktiga livserfarenheter, exempelvis att hantera konkurrens, motgångar och att inte alltid bli uttagen.

Samtidigt visar resultaten tydligt att dessa fördelar ofta är förenade med betydande kostnader – ekonomiska, tidsmässiga och även psykologiska. I likhet med tidigare studier framkommer att prestation i många sammanhang prioriteras framför barnens mående.⁶³ Akademimiljön präglas ofta av återkommande selektionsprocesser, osäkerhet kring speltid och en ständig utvärdering av individens värde, vilket kan skapa en psykiskt påfrestande vardag för både barn och föräldrar.

De ekonomiska kostnaderna framstår som särskilt problematiska utanför de mest resursstarka elitakademiernas förstalag, speciellt för akademier som inkluderar flickor. För många familjer innebär deltagandet höga kostnader över tid, något som riskerar att förstärka selektionsproblematiken för barn som tillhör socioekonomiskt utsatta familjer. Därtill upplever föräldrarna att akademiverksamheten bidrar till tidig specialisering, begränsar möjligheterna att utöva flera idrotter och fokuserar på individuell prestation snarare än på lagmässiga färdigheter och social gemenskap.

Föräldrarna är väl medvetna om att akademiernas löften om utveckling oftast bara infrias för ett fåtal. För de flesta barn ökar inte chanserna att bli proffs eller nå den yttersta eliten, något som också tidigare forskning har visat.⁶⁴ Detta väcker frågor om rimligheten i den press och osäkerhet som barnen utsätts för, i relation till de faktiska möjligheter som akademiverksamheten erbjuder. I föräldrarnas berättelser framkommer hur upprepade uttagningar, tidig selektion och en ständig oro för att inte räcka till skapar stress och ångest hos barnen. Detta kan ställas i relation till barnkonventionen, som slår fast att barnets bästa ska sättas i främsta rummet, samt att barn har rätt till hälsa, utveckling och lek.⁶⁵ I detta ljus framstår delar av akademiverksamheten som svår att förena med ett barnrättsperspektiv.

Barnets bästa och behovet av tydligare ansvar

Mot ovanstående bakgrund ser vi det som angeläget att Svenska Fotbollförbundet (SvFF) tar ett tydligare ansvar för att utveckla och följa upp riktlinjer för akademiverksamheten, i linje med barnkonventionen och idrottsrörelsens ambitioner om långsiktig utveckling, delaktighet och inkludering. En sådan styrning skulle kunna bidra till att både värna barns välbefinnande och motverka en fortsatt kostnadsdrivande utveckling. Det är viktigt att regelbundna dialoger förs mellan SvFF, Svensk Elitfotboll (SEF) och andra viktiga intressenter för att kunna föra en sådan process framåt.

På förenings- och akademinivån kan följande åtgärder bidra till att dämpa de problem som föräldrarna beskriver:

• senarelägg selekteringsprocesser
• ge tillgång till psykologiskt stöd före, under och efter uttagningar
• stärk utbildningen av ledare i pedagogiskt och relationsinriktat ledarskap.

Särskilt framstår frågan om senareläggning av selektion som central. Som tidigare nämnt tyder forskning om talangutveckling och barn- och ungdomsidrott på att tidig selektion och specialisering sällan är en förutsättning för långsiktig framgång. I stället kan mer öppna och inkluderande utvecklingsmiljöer, åtminstone upp till tidiga tonår, vara gynnsamma för både utveckling och välmående, genom att minska pressen på barnen och skapa bättre förutsättningar för långsiktig utveckling. ⁶⁶ Även här framstår konstruktiva dialoger inom och mellan akademier, i samverkan med SvFF och SEF, som en möjlig väg framåt.

Sett ur ett mer övergripande perspektiv väcker resultaten även frågor som inte enbart rör fotbollsakademierna som enskilt fenomen, utan även utvecklingen inom barn- och ungdomsidrotten i stort. Även om fotbollen i sig inte är unik i detta avseende, kan den i och med sin enorma popularitet och sin starka ställning bland barn och ungdomar, fungera som ett riktmärke för hur talangutveckling organiseras även inom andra lagidrotter, såsom ishockey och handboll. Föräldrarnas berättelser visar hur renodlade akademiverksamheter i praktiken kräver ett i det närmaste totalt engagemang som inte sällan premierar tidig specialisering som begränsar möjligheten för barn att kombinera flera idrotter. När barn tidigt binds upp i en specifik idrott minskar detta inte bara möjligheten att bygga en bred rörelsegrund, som kan vara värdefull även på sikt inom den egna idrotten. Det riskerar även att urholka underlaget för andra idrotter och för breddverksamheten i stort.⁶⁷

För att diskussionen om fotbollsakademiernas organisering och konsekvenser ska kunna fördjupas ytterligare behövs mer forskning inom området. Särskilt angeläget är att inkludera föräldrar vars barn redan har blivit bortselekterade, då deras erfarenheter kan ge viktiga perspektiv på akademiverksamhetens villkor, kostnader och konsekvenser. Därtill vore det värdefullt att utveckla kunskap om hur akademiansvariga och tränare/ledare själva ser på kostnaderna för verksamheten, liksom hur de uppfattar de organisatoriska och strukturella processer som bidrar till att dessa kostnader uppstår och fördelas. Slutligen är det förstås centralt att belysa fotbollsakademiernas verksamhet utifrån dem som allt handlar om – barnen. Akademiverksamheten reser viktiga frågor om hur barn med olika ambitioner och syn på sin fritid upplever denna miljö. Hur påverkar den deras mående och vardag? Och hur påverkas relationen till föräldrar i en alltmer uppskruvad och intensiv tillvaro?

Avslutningsvis framträder fotbollsakademin i föräldrarnas berättelser som en ambivalent fritidsarena. Den skapar möjligheter för ungas utveckling, gemenskap och framtidstro, men ställer samtidigt höga krav på föräldrarnas tid, ekonomi och engagemang. Kostnaderna handlar därmed inte enbart om avgifter och resor, utan om ett långsiktigt åtagande, där frågor om uppfostran, framtidsdrömmar och ansvar vävs samman. Föräldrar beskriver hur barnens idrottande blir ett gemensamt familjeprojekt, där betydande resurser investeras över lång tid, ofta utan tydlig garanti för vad satsningen leder till. Det är i denna vardag, präglad av både engagemang och osäkerhet, som föräldrarnas fortsatta betalningsvilja bäst kan förstås. Att betala för akademin blir därmed inte bara en ekonomisk fråga, utan också ett sätt att hålla barnets dröm vid liv, kombinerat med hoppet om att ha gjort  det rätta valet för sitt barn.

Referenser

Augustsson, C. (2007). Unga idrottares upplevelser av föräldrapress. Doktorsavhandling, Karlstads universitet. Karlstad University Studies 2007:1.

Bourdieu, P. (1978). Sport and social class. Social Science Information, 17, 819–840.

Bourdieu, P. (1984). Distinction: A social critique of the judgement of taste. Routledge.

Braun, V. & Clarke, V. (2021). Thematic analysis: A practical guide. SAGE Publications.

Centrum för idrottsforskning. (2025). Fotboll driver hela uppgången i barn- och ungdomsidrotten. Webbsida. https://centrumforidrottsforskning.se/fotboll-driver-uppgangen-i-barn-och-ungdomsidrotten.
(Hämtad 1 december 2025).

Clarke, N. J. & Harwood, C. G. (2014). Parenting experiences in elite youth football: A phenomenological study. Psychology of Sport and Exercise, 15(5), 528–537.

Côté, J., Erickson, K. & Abernethy, B. (2013). Play and practice during childhood. I J. Côté & B. Abernethy (Red.) Conditions of Children’s Talent Development in Sport. Meyer & Meyer Sport.

Cumming, S. P., Lloyd, R. S., Oliver, J. L., Eisenmann, J. C. & Malina, R. M. (2017). Bio-banding in sport: Applications to competition, talent identification, and strength and conditioning of youth athletes. Strength and Conditioning Journal, 39(2), 34–47.

DeLuca, J. R. (2016). ‘Like a ”fish in water”’: swim club membership and the construction of the upper-middle-class family habitus. Leisure Studies, 35(3), 259–277.

Dorsch, T. E., Wright, E., Eckardt, V. C., Elliott, S., Thrower, S. N. & Knight, C. J. (2021). A history of parent involvement in organized youth sport: A scoping review. Sport, Exercise, and Performance Psychology, 10(4), 536–557.

Dugdale, J. H., Sanders, D., Myers, T., Williams, A. M. & Hunter, A. M. (2021). Progression from youth to professional soccer: A longitudinal study of successful and unsuccessful academy graduates. Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports, 31, 73–84.

Eliasson, I. (2017). The gap between formalised children’s rights and children’s real lives in sport. International Review for the Sociology of Sport, 470 496.

Elitfotboll Dam. Vad är Elitfotboll Dam. Webbsida.
https://efd.se/om-efd/. (Hämtad 15 december 2025).

Engström, L-M. (2002). Smak för idrott?. HLS Förlag.

Engström, L-M. (2010). Smak för motion: fysisk aktivitet som livsstil och social markör. Stockholm: Stockholms universitets förlag.

Furusa, M. G., Knight, C. J. & Hill, D. M. (2020). Parental involvement and children’s enjoyment in sport. Qualitative Research in Sport, Exercise and Health, 0(0), 1–19.

Fyrberg Yngfalk, A. & Hvenmark, J. (2014). Vad händer med civilsamhället när staten gör som marknaden?: Om marknadisering, myndigheter och ideella organisationer. Riksidrottsförbundet.

Gennings, E., Kavanagh, E., Hunter, A. & Jones, I. (2025). A critical examination of children’s well-being and well-becoming in a professional youth football academy. Sport in Society, 1–17.

Giles, L. E. L., Harwood, C. G. & Rongen, F. (2025). The retain-release process in elite youth football academies: Parent perceptions and recommendations for minimising harm. Journal of Applied Sport Psychology, 1–21.

Green, C. (2009). Every Boy’s Dream: England’s Football Future on the Line. A & C Black.

Göteborgs-Posten (2024). Robert Laul: Fotbollsföräldrar – vill ni bli lurade? Webbsida. https://www.gp.se/sport/sportkronikan/fotbollsforaldrar-vill-ni-bli-lurade.1270da9e-4950-4bae-
baa3-1d6e0192d0f0. (Hämtad 5 januari 2026).

Harvey, D. (2007). A Brief History of Neoliberalism. Oxford University Press.

Harwood, C., Drew, A. & Knight, C. J. (2010). Parental stressors in professional youth football academies: A qualitative investigation of specialising stage parents. Qualitative Research in Sport and Exercise, 2(1), 39–55.

Hertting, K. & Wagnsson, S. (2024). Smakar det så kostar det: Om föräldrars kostnader för barnens idrott. Riksidrottsförbundet. Riksidrottsförbundets FoU-serie, 2024:5.

Hextrum, K., Knoester, C. & Tompsett, J. (2025). Who plays, persists, and stands out in interscholastic athletics? Habitus, parenting, social class, and the institutionalized cultural capital of school sports. Journal for the Study of Sports and Athletes in Education, 1–39.

Holt, N. L., Neely, K. C., Spence, J. C., Carson, V., Pynn, S. R., Boyd, K. A., Ingstrup, M. & Robinson, Z. (2016). An intergenerational study of perceptions of changes in active free play among families from rural areas of Western Canada. BMC Public Health, 16(1), 829. https://doi.org/10.1186/s12889-016-3490-2.

Howie, L. & Allison, W. (2018). The English Football Association Charter for Quality: the
development of junior and youth grassroots football in England. In Junior and Youth Grassroots
Football Culture. Routledge.

Kelly, A., Wilson, M. R., Jackson, D. T., Goldman, D. E., Turnnidge, J., Côté, J. & Williams, C. A. (2021). A multidisciplinary investigation into ”playing-up” in academy football according to age phase. Journal of Sports Sciences, 39(8), 854–864.

Lareau, A. (2011). Unequal Childhoods: Class, Race, and Family Life (2nd ed.). University of California Press.

LaPrade, R. F., Agel, J., Baker, J., Brenner, J. S., Cordasco, F. A., Côté, J. & Provencher, M. T. (2016). AOSSM early sport specialization consensus statement. Orthopaedic Journal of Sports Medicine, 4(4), 2325967116644241.

Mollborn, S. & Billingsley, S. (2025). Are intensive parenting attitudes internationally generalizable? The case of Sweden. Journal of Family Issues, 46(6), 1079–1108.

Moran, J., Cervera Raga, V., Jones, B., Tallent, J., Howe, L., Clemente, F. M., Arede, J. & Freeman, P. (2024). The identification and development of young talent in Spanish soccer academies: A 10-year multi-study follow-up. International Journal of Sports Science & Coaching, 19(5), 1984–1994.

Myer, G. D., Jayanthi, N., DiFiori, J. P., Faigenbaum, A. D., Kiefer, A. W., Logerstedt, D. & Micheli, L. J. (2016). Sports specialization, part II: alternative solutions to early sport specialization in youth athletes. Sports Health, 8(1), 65–73.

Hays, S. (1996). The cultural contradictions of motherhood. Yale University Press.

Hill, M., Scott, S., Malina, R. M., McGee, D. & Cumming, S. P. (2020) Relative age and maturation selection biases in academy football, Journal of Sports Sciences, 38:11 –12, 1359–1367.

James, A. & James, A. (2012). Key Concepts in Childhood Studies (2nd ed.). SAGE Publications.

Reeves, M. J. & Roberts, S. J. (2020). A bioecological perspective on talent identification in junior-elite soccer: A Pan-European perspective. Journal of Sports Sciences, 38(11–12), 1259–1268.

Rongen, F., McKenna, J., Cobley, S. & Till, K. (2021). Do youth soccer academies provide developmental experiences that prepare players for life beyond soccer? A retrospective account in the United Kingdom. Sport, Exercise, and Performance Psychology, 10(3), 359.

Skolverket (2007). Elevers inflytande i skolan. Skolverket.

Svenska Fotbollförbundet. (2021). Akademiboomen i Sverige – del 1 och 2 [Podcast-avsnitt]. I Podden Svensk Fotboll: https://aktiva.svenskfotboll.se/nyheter/2021/07/akademiboomen-i-sverige/.

Skille, E. Å., Strittmatter, A. M., Stenling, C. & Fahlén, J. (2023). Private football academies – friend or foe? An analysis of Norwegian media’s framing of arguments about private football academies and the monopoly of organized sport. International Review for the Sociology of Sport, 58(8), 1263–1281.

Skille, E. Å. (2025). Institusjonell ledelse i fotballklubber – rollevariert respons på ytre trusler. Sport Studies, 16, s. 1–20.

Valenzuela-Moss, J., Sini, M., Wren, T. A. & Edison, B. R. (2024). Changes in sports participation, specialization, and burnout from 7th to 12th grade: final results from a 6-year longitudinal study. Sports Health, 16(2), 177–183.

Svensk Elitfotboll. Certifiering. Webbsida.
https://svenskelitfotboll.se/league/svensk-elitfotboll/. (Hämtad 15 december 2025).

Svensk Elitfotboll. Svensk Elitfotboll. Webbsida. https://svenskelitfotboll.se/league/svensk-
elitfotboll/. (Hämtad 15 december 2025).

Svensk Elitfotboll. Akadmierna. Webbsida.
https://sefnextgen.se/akademier/. (Hämtad 15 december 2025).

Tv4 Nyheterna (2025). Kritiken mot elitsatsning: ”En akademisjuka – de slåss om barnen”. Webbsida. https://www.tv4.se/artikel/3rQCcJOs671lvjvqfYrcnT/kritiken-mot-elitsatsning-en-akademisjuka-vi-slass-om-barnen. (Hämtad 5 januari 2025).

Unicef Sverige (uå). Barnkonventionen. Webbsida.
https://unicef.se/barnkonventionen. (Hämtad 10 januari 2025).

Verbeek, J., Niessen, A. S. M., Van Der Steen, S., Van Yperen, N. W. & Den Hartigh, R. J. (2025). Career patterns within men’s and women’s soccer talent systems: the typical pathway to the top is atypical. International Journal of Performance Analysis in Sport, 1–17.

Wagnsson, S. & Augustsson, C. (2015). Idrottsföräldrars syn på den kommersialiserade barn- och ungdomsidrotten. I Centrum för idrottsforskning (Red.) Idrottens pris: om idrottens kostnader och medlemskapets betydelse. Centrum för idrottsforskning.

Wibeck, V. (2010). Fokusgrupper: Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod. Studentlitteratur.

Widding, U. (2018). Parental determinism in the Swedish strategy for parenting support. Social Policy and Society, 17(3), 481–490.

Yerkes, M. A., Hopman, M., Stok, F. M. & Wit, J. D. (2021). In the best interests of children? The paradox of intensive parenting and children’s health. Critical Public Health.