Inledning

Föreningsidrotten är en av de mest betydelsefulla arenorna för barn och ungas fritid, gemenskap och identitetsutveckling i Sverige. Samtidigt befinner sig idrotten i en förändringsperiod som aktualiserar nya frågor om vad föreningsidrotten ska vara, hur den bör organiseras och för vem den ska finnas.

Det här kapitlet utgår från företagsekonomiska perspektiv och forskning om den svenska idrottsrörelsen. Syftet är att diskutera och problematisera hur pågående kommersialisering och professionalisering av föreningsidrotten styr en parallell
utveckling, präglad av individualisering och ansvarsbeläggning av barn och unga. Utvecklingen driver unga idrottsutövare att forma sina identiteter utifrån marknadens normer och ideal, med betoning på kommersiella värden och principer för prestation och konkurrens.

Genom att belysa hur dessa normer får ökat genomslag i idrottens organisering och praktiker kan vi synliggöra både de möjligheter och risker det skapar. Vi kan också se vilka begränsningar som uppstår för barns delaktighet, upplevelser och därigenom deras långsiktiga engagemang.

Paradoxal eller rimlig utveckling?

Att organisera idrottsverksamhet utifrån en marknadsmodell kan vid första anblicken framstå som paradoxalt, och kanske till och med opassande för föreningsidrotten. Dessa modeller är i första hand utvecklade för privata aktörer med kommersiella mål för sin verksamhet. Det svenska civilsamhället vilar i hög grad på frivilligt engagemang och ideella drivkrafter, något som får särskilt starkt uttryck inom idrottsrörelsen. Idrotten har sin grund i lokala initiativ och i strukturer som bygger på gemenskap. Syftet är att skapa delaktighet och sammanhållning. Mot denna bakgrund framstår den gradvisa övergången mot mer professionaliserade och marknadsorienterade former som en påtaglig utmaning för rörelsen.¹

Samtidigt kan utvecklingen också anses fullkomligt rimlig och närmast oundviklig. Likt all annan form av organisering uppstår föreningsidrotten i relation till de bredare institutionella ramar som präglar vår samtid. Dessa ramar består av regler, normer och andra kulturella värden som i dag ofta framhäver marknadsprinciper som konkurrens, kundorientering, effektivitet, mätbarhet och ekonomisk tillväxt. Inom idrotten blir dessa principer särskilt påtagliga. Vissa värden, såsom konkurrens och mätbarhet, inryms i vad vi förknippar med tävlingsidrottande. Andra värden förstärks av relaterade förändringsprocesser som professionalisering och kommersialisering.

Oavsett om marknadsorienteringen uppfattas som nödvändig, naturlig eller problematisk, blir det avgörande att kritiskt reflektera över dess konsekvenser. Det gäller inte minst barn och ungas möjligheter att delta i föreningsidrotten på ett hållbart, inkluderande och meningsfullt sätt.

Det är också viktigt att understryka att föreningsidrotten i Sverige är mångfacetterad. Kommersialisering och professionalisering tar sig olika uttryck beroende på idrott, föreningstyp och sammanhang. För många mindre föreningar är verksamheten fortfarande i hög grad ideellt buren och långt ifrån bolagiserad. Jag gör därför inte anspråk på att beskriva all föreningsidrott som fullt ut kommersialiserad. I stället analyseras den övergripande riktning som idrottsrörelsen som helhet rör sig i, och de normer och sätt att leda verksamheten som får genomslag i dess omgivning. Denna utveckling påverkar även mindre idrotter och föreningar genom nya förväntningar, organiseringsideal och förutsättningar för barn och ungas deltagande.

Ökat ansvar på barn och unga

Kapitlet bygger på tidigare företagsekonomisk forskning om den svenska idrottsrörelsen, inklusive mina egna empiriska studier av civilsamhällets organisering.² Ett sådant perspektiv är ofta förbisett, eftersom forskningen om föreningsidrotten till stor del har dominerats av andra områden och discipliner.
Genom företagsekonomiska begrepp och analytiska verktyg blir det möjligt att synliggöra hur kommersialisering och professionalisering inte bara påverkar idrottsrörelsen och föreningarnas ekonomiska förutsättningar, utan också formar normer, praktiker och sätt att förstå och värdera barn och ungas idrottande.

Ett centralt argument i kapitlet är att professionaliseringen och kommersialiseringen
för med sig en utveckling med ökad individualisering, där mer ansvar flyttas till den enskilda utövaren. Barn och unga blir särskilt utsatta när de förväntas leva upp till normer om individuell prestation och ständig utveckling enligt marknadens krav. Även föräldrar blir i ökande grad bärare av dessa normer. Detta påverkar både hushållens faktiska ekonomiska kostnader för idrottande och de symboliska, identitetsmässiga och sociala villkor som sätter ramarna för ungas möjligheter att delta.

Föreningsidrottens kommersialisering och professionalisering

Att föreningsidrotten blir allt mer kommersiell och professionell innebär att marknadens normer, språk och styrningsprinciper successivt flyttar in i organisationer som traditionellt byggt på ideella och demokratiska logiker. Dessa kännetecknas av medlemmars kollektiva beslutsfattande, förtroendevalda ledare och frivilliga insatser som bär upp verksamheten. När föreningsdemokratin utmanas av mer marknadsorienterade mål och styrformer förändras också förutsättningarna för vad föreningsidrotten är, och vad den gör.³

Marknadsprinciper är till sin karaktär ofta instrumentella och syftar till ekonomisk tillväxt och effektivisering, ofta genom att organisera verksamheten som konkurrensutsatt. Inom idrottsrörelsen tar sig detta bland annat uttryck i att större idrotter bedriver delar av sin verksamhet kommersiellt, ofta för att hantera elitverksamheter och transaktioner på marknaden, inklusive mediarättigheter och sponsorer. Föreningar som äger och driver bolag gör det inom ramen för 51- procentsregeln, som innebär att den ideella föreningen alltid måste äga majoriteten i ett idrottsaktiebolag. ⁴ Utöver elitverksamhet kan det handla om att använda bolagsformer för att skapa praktiska lösningar som ”passar marknaden”, exempelvis att inneha bolag för att kunna hyra lokaler med krav på momsredovisning. Sammantaget innebär detta att föreningsidrotten i allt högre grad utvecklas utifrån kommersiella principer, samtidigt som de formellt sett är en del av civilsamhället.⁵

Vi vet att både professionalisering och kommersialisering av föreningsidrotten leder till en rad olika konsekvenser, men hur det påverkar barn och ungas möjlighet till deltagande inom föreningsidrotten har fått en begränsad uppmärksamhet.⁶ För att närma oss denna fråga behöver vi reflektera över hur marknadsprinciper förändrar sociala interaktioner och relationer i utövandet av idrott, respektive omformar den svenska idrottsmodellen med dess starka civilsamhällsförankring och offentliga stöd.⁷ Även om långt ifrån all föreningsidrott är kommersiell, och även om kommersialisering sker i olika grad, behöver vi diskutera hur föreningsidrotten tillskrivs nya betydelser i relation till denna utveckling. I dag verkar föreningsidrotten i ett sammanhang med allt fler privata, kommersiella aktörer inriktade på att erbjuda olika former av idrottsaktiviteter för barn och unga – allt från lekaktiviteter till specialiserad elitcoaching – som marknadsför idrott som en tjänst som kan köpas och konsumeras på en marknad.⁸ Dessa aktörer bidrar till att omdefiniera idrotten som ett sammanhang där ideella värden och kommersiella drivkrafter verkar sida vid sida.⁹

Inte minst sker detta genom att både barn och föräldrar som kommer till föreningsidrotten bär med sig erfarenheter från kommersiella sammanhang, vilka styr och formar deras syn på relationer och förväntningar på föreningen och dess ledare och tränare. Grundläggande idéer om organisering, styrning och verksamhetsutveckling flyter således mellan det kommersiella och det ideella. Vi ser detta exempelvis i ökade förväntningar från föräldrar på ”bra kvalitet”, mer träningstid eller bättre tränare.¹⁰ Tränare och ledare kan å sin sida uppleva att de förväntas leverera resultat eller ”tillfredsställa kunden”.

Vi ser det också i initiativ för ökad specialisering och i införandet av nya verksamhetsformer såsom akademier för barn och unga, inte minst inom fotbollen. Akademier är talangutvecklingsmiljöer där unga spelare selekteras och tränas inom ramen för en professionaliserad och prestationsinriktad struktur. Syftet är att producera framtida elitspelare genom långsiktig och systematiserad träning, kombinerad med utbildning och socialisering in i elitidrottens normer och värderingar.¹¹ Föreningar motiverar ofta dessa satsningar som ett sätt att rusta för framtiden, men de bottnar samtidigt i en rädsla för att tappa utövare till andra föreningar som erbjuder liknande upplägg. På så sätt uttrycker de ett mer uttalat konkurrenstänkande, där föreningar anpassar sin verksamhet för att inte väljas bort när ”kunden” gör sitt val.

En särskild marknadsprofessionalisering av föreningsidrotten

Allt tyder på att kommersialiseringen av idrottsrörelsen kommer att fortsätta. Studier visar exempelvis att antalet bolag som idrottsföreningar äger ökar, liksom förekomsten av allt fler komplexa företagskonstruktioner.¹² Många förbund arbetar dessutom aktivt för att öka sina marknadsintäkter. Det är svårt att redovisa exakta siffror eftersom det saknas en enhetlig redovisningsmodell (vissa förbund placerar exempelvis kommersiella intäkter i bolag, vilket gör att resultaten inte alltid går att jämföra). Trots detta är trenden tydlig: marknadsintäkterna ökar över tid, framför allt inom de större förbunden.¹³

Det pågår också initiativ för en djupare institutionalisering av kommersialiseringen inom idrottsrörelsen. Riksidrottsförbundet erbjuder sedan en tid tillbaka nya nätverk, utbildningar och processtöd med syfte att stärka föreningars och förbunds förmågor att arbeta med extern finansiering och kommersialisering. Inom ramen för professionalisering växer också nya samarbeten fram mellan idrottsrörelsen och lärosäten. Ett exempel är programmet som Handelshögskolan i Stockholm, tillsammans med Riksidrottsförbundet, erbjuder förbund som vill fördjupa sin kompetens i kommersiellt utvecklingsarbete.¹⁴ Förutsättningarna för kommersialiseringen inom föreningsidrotten är också ofta väldigt gynnsamma. Kulturella och sociala värderingar inom idrottande rimmar väl med kommersiella principer för konkurrens, effektivitet, utvärdering, optimering och självutveckling, vilket skapar synergier mellan föreningsliv och näringsliv. Dessutom spelar idrotten en stor roll i dagens konsumentkultur, där människor konsumerar idrott för att skapa mening och identitet – inte bara som utövare utan även som följare, fans och mediekonsumenter.¹⁵ Det innebär att idrotten samlar många stora och engagerade målgrupper, som kommersiella aktörer vill närma sig.

Idrotten har dessutom ett unikt anseende genom att vara en rörelse inom civilsamhället förankrad i bredare syften och värden om tillhörighet, gemenskap och demokrati. Forskning visar också att just denna mix skapar en stor – ibland paradoxal – potential för kommersialisering: det kommersiella kan integreras i ett socialt och värdemässigt attraktivt sammanhang. Idrottens högre syfte, bortom ren vinst- maximering, ger den särskild styrka och legitimitet på marknaden.¹⁶

Professionalisering förstås i detta sammanhang som en bredare institutionell förändring där idrottsorganisationer inrättas, byggs ut och med tiden professionaliseras.¹⁷ I en marknadsorienterad tid är det svårt att separera professionalisering från kommersialisering. Processerna är nära sammanflätade och understödjer varandra genom att de både skapar motivation och bidrar med finansiering för mer omfattande, marknadsorienterade organisationslösningar.¹⁸ På organisationsnivå innebär det att föreningar anpassar sig till omgivningens krav genom att inrätta eller utöka yrkesroller och kompetenser som kompletterar eller ersätter ideellt arbete. Det kan handla om fler tjänsteanställda eller konsulter inom exempelvis ekonomi, kommunikation, marknad eller sportslig utveckling. Sådana satsningar kan ses både som en respons på ökade krav, regelverk, ekonomistyrning och arbetsgivaransvar, och som uttryck för en strävan efter att organisera verksamheten mer effektivt och långsiktigt hållbart.

Kommersiella satsningar legitimeras dubbelt

Eftersom professionalisering och kommersialisering är nära sammanflätade kan utvecklingen i föreningsidrotten i dag inte beskrivas som enbart en allmän professionalisering. Den framträder i stället mer specifikt som en marknadsorienterad professionalisering. De professionella kompetenser som efterfrågas är i hög grad kopplade till kommersiella praktiker – såsom marknadsföring, sponsring och affärsutveckling – snarare än till de traditionella kunskaper som länge varit centrala inom idrottsrörelsen, exempelvis ideellt ledarskap. I detta sammanhang utvecklar föreningar olika bolagskonstruktioner, söker nya intäktskällor och etablerar samarbeten med kommersiella aktörer.

Föreningar legitimerar ofta dessa satsningar genom att framställa dem som nödvändiga för att värna eller stärka det ideella uppdraget. Kommersiella lösningar motiveras alltså inte som mål i sig, utan som medel för att möjliggöra fortsatt ideell verksamhet, sportslig utveckling eller sociala insatser. Utvecklingen får därmed fäste genom en dubbel legitimering: dels genom samtidens institutionella krav och förväntningar på att organisationer ska anpassa sig till marknadsprinciper, dels genom föreningarnas egna berättelser om att traditionella organisationsformer inte längre anses tillräckliga för att fullgöra deras ideella åtaganden.¹⁹

Professionalisering sker i olika takt och omfattning inom olika förbund och föreningar. I vissa fall rör det sig om större föreningar som bedriver bolagsverksamhet och hanterar omsättningar på hundratals miljoner kronor. Det skapar krav på ekonomisk kompetens, genomtänkt styrning och förmåga att fatta välgrundade ekonomiska, sportsliga och kommersiella beslut. En bred professionell kapacitet framstår därmed som en förutsättning för att kunna vara en god arbetsgivare och agera ansvarsfullt gentemot omgivning och intressenter.

Bolagskonstruktionerna blir också allt mer komplexa.²⁰ En idrottsförening kan äga ett eller flera dotterbolag, ibland i samägande med externa aktörer som fastighetsbolag, medieföretag eller kommuner. Genom dessa bolag kan föreningar bedriva verksamhet som ofta har strukturer liknande företagskonglomerat, om än inom ramen för regelverk som 51-procentsregeln.²¹ Det här förekommer framför allt inom elitidrott med medieintäkter, där IdrottsAB22 kan kontrollera en hel koncern av dotterbolag (ofta fastighets- och arenabolag). Några av de mer avancerade exemplen återfinns inom fotboll och ishockey, exempelvis Malmö FF:s arbete med riskkapitalbolag. Även Djurgårdens IF Fotbollförening har ett avancerat upplägg med fem bolag kopplade till föreningen.²³ De beskriver sin verksamhet som ”hyperkommersiell när det gäller att göra affärer med samarbetspartners eller på transfermarknaden.”²⁴

Marknadsprofessionaliseringen möjliggör nya finansieringsformer, vilket skapar resurser till exempelvis större evenemang och arenor som ökar synligheten. Mer resurser öppnar också upp för fler sätt att ta del av idrott – som utövare, publik eller följare, inte minst genom satsningar på digitalisering och egna mediekanaler. Ökad kännedom och attraktivitet leder också till andra möjligheter att utveckla verksamheten, vilket ofta legitimerar ytterligare kommersiella initiativ utöver de skattemässiga eller ekonomiska fördelar som ofta framhålls.

Kombinationen av sportsliga framgångar och bred medieexponering, ofta via kommersiella plattformar, innebär att både idrotten och dess framgångsrika utövare får synas och stråla ut mot allmänheten. Det skapar ett intresse, nyfikenhet och i bästa fall en vilja hos fler att följa eller utöva idrotten. Ett aktuellt exempel är bordtennis, som i takt med internationella framgångar fått stor medial genomslagskraft och sett en kraftig ökning av barn och unga som vill börja spela, vilket syns i ökat antalet LOK-stödsberättigande deltagartillfällen. ²⁵ Ett ökat intresse för en idrott uppstår ofta i samband med större mästerskap som får stor medial exponering. Det kan leda till fler unga utövare, men den långsiktiga effekten uteblir
ibland. För att öka deltagandet i lägre åldrar behöver flera faktorer samverka; hög kommersialisering och exponering är i sig inget givet recept.

Hur omformas förutsättningarna för deltagande föreningsidrotten?

Föreningar framhåller ofta bolagsformen och andra kommersiella initiativ som sätt att stärka en mer professionell organisering, som i sin tur möjliggör det ideella uppdraget.²⁶ De menar att detta skapar fler resurser till kärnverksamheten, ger bättre faciliteter och arenor, förbättrar kommunikationen gentemot allmänheten och underlättar breddsatsningar. En central fråga blir då:

Finns det ett samband mellan ökad bolagisering och kommersialisering och barn och ungas möjligheter att delta i föreningsidrotten?

Här finns inget entydigt svar. Däremot kan vi konstatera att de mest kommersialiserade idrotterna – exempelvis fotboll och ishockey – inte har blivit billigare, utan snarare dyrare för utövarna. Kraftigt kommersialiserade idrotter kräver en mer omfattande och kostsam organisering, som också förutsätter att vissa former av deltagande prioriteras framför andra. Men kostnaderna som uppkommer i kölvattnet av professionalisering och kommersialisering är inte enbart ekonomiska, något jag diskuterar vidare i de följande avsnitten.

Växande ekonomiska och sociala kostnader för hushållen

De ekonomiska kostnaderna för barn och unga som deltar i föreningsidrott är i dag en central fråga inom idrottsrörelsen. Centrum för idrottsforskning och Riksidrottsförbundet följer kostnadsutvecklingen över tid och analyserar hur avgifter och andra utgifter påverkar möjligheten att delta, och hur detta kan leda till exkludering och social selektion.²⁷

Rapporten Smakar det så kostar det: om föräldrars kostnader för barnens idrott visar att hushållen 2023 i genomsnitt spenderade omkring 9 400 kronor per år på varje barns idrottande (7–18 år). Det är nästan dubbelt så mycket som 2003.²⁸ Samtidigt finns ganska stora skillnader mellan olika idrotter och inom respektive idrott, där regionala förutsättningar och olikheter mellan utövare påverkar kostnadsnivån.²⁹ Men oavsett dessa variationer går det att konstatera: kostnaderna för föreningsidrottande ökar över tid, och ganska kraftigt för en del idrotter.

Enligt mätningar är ishockey och tennis de mest kostnadskrävande idrotterna. Även ridsport tillhör de dyrare, om än med stora regionala skillnader. Rapporten visar också att flera av de större barnidrotterna haft betydande procentuella kostnadsökningar mellan 2003 och 2023: simidrott (96 procent), innebandy (78 procent) och fotboll (67 procent).³⁰

Kostnaderna för att delta i fotboll har ökat kraftigt, och ser ut att fortsätta öka med tanke på allt fler akademisatsningar. Samtidigt är fotbollen den ojämförligt största barn- och ungdomsidrotten, med över 25 miljoner deltagartillfällen årligen (tvåa är innebandy på 5 miljoner). Mellan 2019 och 2024 ökade fotbollens deltagande med 23 procent, medan många andra idrotter stod still eller minskade. Det här innebär att fotbollen i princip ensam stod för hela ökningen av barn- och ungdomsidrotten inom idrottsrörelsen under denna sexårsperiod.³¹ Den starka tillväxten, i kombination med stigande kostnader, väcker frågor om vilka långsiktiga konsekvenser detta får för hushållens möjligheter att välja flera idrotter, eller att över huvud taget låta barnen delta.

Barn och ungas deltagande behöver dessutom förstås i relation till hushållens socioekonomiska förutsättningar. Samtidigt som kostnaderna för föreningsidrott har stigit har inkomstklyftorna i Sverige ökat, och fler barn lever i hushåll med låga inkomster.³² Därmed ökar risken för ekonomisk utslagning från barn- och ungdomsidrott. Det finns tydliga indikationer på att vissa idrotter väljs bort eftersom de upplevs som för dyra, vilket i praktiken gör dem tillgängliga främst för socioekonomiskt starkare grupper.³³ De dyrare och ofta mer kommersialiserade idrotterna blir således ”reserverade” för vissa hushåll. Det handlar dock inte enbart om exkludering i relation till kostnader, det finns också tydliga tecken på en utövarkoncentration till några få idrotter där fotbollen dominerar bland barn och unga. Detta väcker i sin tur frågor om vissa idrotter ökar på bekostnad av andra.

Ökade krav på engagemang

Barn och ungas deltagande i föreningsidrott styrs inte bara av ekonomi, utan även av tidsmässiga, organisatoriska och sociala krav. Inte minst inom fotbollen har fotbollsskolor och akademier bidragit till förändrade krav och en starkare närvaronorm, vilket kan försvåra möjligheten att delta i flera idrotter samtidigt. När barn och unga förväntas investera mycket, både ekonomiskt och socialt, i en idrott blir det svårare att kombinera flera idrotter, och risken ökar att de tvingas prioritera en enda.

Tennis är ett tydligt exempel på hur marknadsideal och professionaliseringsnormer bidrar till stigande utgifter. Mellan 2009 och 2023 ökade kostnaderna för barns tennisträning med 267 procent.³⁴ Ökningen förklaras delvis av högre hallhyror, men i hög grad också av kostnader för arvoderade tränare.³⁵ Utvecklingen hänger nära samman med föräldrars och omgivningens krav på prestation, resultat och personlig utveckling. Här ser vi tydligt hur organisering, ekonomiska strukturer och sociokulturella förväntningar på professionalitet dynamiskt samverkar och legitimerar kraftigt stigande kostnader.

Kostnaderna är därmed inte enbart monetära, utan också av annan exkluderande karaktär. Deltagande i en allt mer marknadsprofessionaliserad föreningsverksamhet förutsätter omfattande organisatoriska, tidsmässiga och sociala investeringar från både barn och föräldrar. Dessa investeringar tas ofta för givna och legitimeras genom normer om ökad professionalisering, individualisering och ansvarstagande. En växande efterfrågan på professionella arvoderade tränare och individanpassade träningsupplägg förutsätter ett regelbundet och aktivt deltagande, vilket ställer ökade krav på såväl föreningar som utövare. Barn och unga förväntas ta ett större
individuellt ansvar för sitt engagemang, träna mer frekvent och anpassa sig till former av ökad disciplinering. Sammantaget leder en starkare närvaro av marknadsprofessionaliserade strukturer inte bara till högre ekonomiska åtaganden för hushållen, utan också till ett särskilt sätt att delta präglat av individualisering och ett utökat ansvar för det egna engagemanget.

Prestationskrav och andra kostnader genom individualisering och ansvarsbeläggning

Professionella och kommersiella principer skapar inte bara en viss typ av organisation för föreningsidrotten, utan formar också vilken typ av utövare som anses
önskvärda. Kommersialiseringen bygger också på en individualisering av föreningsidrotten, där barn och unga ofta förväntas ingå i idrottsliga sammanhang
med kraftfulla krav på individuell prestation, självoptimering och ansvar för den egna ”idrottskarriären”. Samtidigt förväntas de vara mottagliga för marknadens krav på flexibilitet, anpassning och synlighet i medierna. Särskilt i medieexponerande idrotter förväntas elitidrottare vara ”gångbara” och ”attraktiva”, både i förhållande till
idrottens egna värderingar och till kommersiella principer och medielogiker. Denna utveckling innebär en form av kommodifiering där utövaren riskerar att reduceras till produkt eller handelsvara.³⁶ Det är något jag återkommer till senare i kapitlet.

Denna individualisering av föreningsidrotten kan förstås som en förskjutning av ansvar: från yttre styrning och kontroll till en mer subtil form av makt som bygger på självdisciplin och självreglering. Den franska filosofen Michel Foucault beskrev detta som subjektifiering, det vill säga att individerna internaliserar normer och krav och börjar kontrollera och övervaka sig själva. Idrottsutövaren upplever ökat moraliskt ansvar att fatta ”rätt beslut”, exempelvis gällande sin karriär, hälsa och välmående.³⁷ I denna logik blir utövaren ett projekt som måste drivas strategiskt för att inte misslyckas på en konkurrensutsatt marknad. Misslyckanden som skador eller uteblivna framsteg riskerar att tolkas som  personliga brister, snarare än som resultat av strukturella villkor eller orimliga krav. För barn och unga i föreningsidrotten kan detta innebära att de tidigt lär sig att tolka satsning, disciplin och målmedvetenhet
som moraliskt riktiga val, och frånvaron av dessa som brist på ansvarstagande.

Men detta självstyrande för ökad optimering enligt marknadsprinciper är inte begränsat till elitidrottare. Liknande mönster präglar människor i allmänhet, i
synnerhet barn och unga som befinner sig mitt i intensiva identitetsprocesser.³⁸ Individualiseringen kommer här till uttryck i ett ansvarsbeläggande där externa förväntningar, grundade i kommersiella ideal, internaliseras av individen och blir en del av självbilden. Ansvaret för att nå en framgångsrik position placeras allt tydligare hos utövaren själv.

Processen förstärks ytterligare av samtida marknadsföring och ett allt mer visuellt medielandskap, där idealbilder och idealkroppar ofta ligger långt ifrån de realistiska och normala. Detta skapar ett tryck på hårt arbete och tuff självdisciplinering. Idrotten blir dessutom ett särskilt gynnsamt sammanhang för denna typ av extrema självutvecklande projekt.³⁹ I dagens idrott förstärks självdisciplineringen ytterligare: barn och unga lär sig att övervaka sig själva, utvärdera sina insatser, följa statistik, filma sina moment och internalisera blicken från tränare, publik och inte minst sociala medier.

Minskad jämlikhet när unga reduceras till förädlingsbara resurser

Mycket tyder alltså på att dagens deltagande inom föreningsidrotten ger uttryck för en tydlig subjektifieringsprocess hos utövaren, särskilt i de mer kommersiella sammanhangen. Unga väljer att identifiera sig genom kategorier som ”ridtjej” eller ”hockeykille”, snarare än som individer med flera idrottsintressen. Detta sker inte nödvändigtvis av tvång, utan snarare för att det ”känns rätt”.⁴⁰ Samtidigt visar denna etikettering hur konsumtion blivit en central domän genom vilken det idrottande subjektet skapas: barn och unga internaliserar förväntningar om att inte bara utöva en idrott, utan att träna på ett visst sätt, forma kroppen efter idrottens ideal och konsumera produkter och varumärken som överensstämmer med den identitet de tilldelas eller eftersträvar.

Samtidigt finns så klart utrymme för motstånd och alternativa subjekt inom idrotten. Barn och unga använder idrotten som en arena för att både förstärka och förändra sina identiteter. Forskning visar exempelvis hur unga omförhandlar femininitet och maskulinitet och skapar alternativa uttryck för kön och identitet.⁴¹ Detta illustrerar hur självreglering kan vara både formande och möjliggörande, även om ramarna i hög grad sätts av samtidens kommersiella ideal. De mer normativt följsamma formerna av självreglering fortsätter dock att dominera, och förstärks ytterligare i idrotter med elitsatsningar och akademier. Dessa verksamheter bygger på spetsoptimering. Det kan innebära en extrem form av självdisciplinering, som prioriterar prestation och utveckling framför kollektiva idéer om rörelse, lek och hälsa. I sådana miljöer uppfattar barn och unga sällan sitt deltagande som styrt eller begränsat. De uttrycker i stället att de tränar mycket, inte för att de måste utan för att de vill. Utsagor från unga pojkar i fotbollsakademier illustrerar hur marknadens och idrottens normer internaliseras och upplevs som självvalda, snarare än påtvingande utifrån.⁴² Detta är ett typiskt uttryck för ansvarsbeläggning: en process där strukturella krav omvandlas till upplevelsen av frivilliga individuella val.

Parallellt med denna självreglering pågår en verksamhet där unga idrottsutövare, genom strategiska kommersiella upplägg, reduceras till produkter eller varumärken som ska hanteras och förädlas. Denna objektifieringsprocess är särskilt tydlig inom globala och kapitalintensiva idrotter.⁴³ Även elitsatsningar i Sverige via akademier bygger på samma grundläggande logik: att utveckla, förädla och sälja vidare. Det är anmärkningsvärt att detta pågår trots att det saknas ett tydligt samband mellan specialisering via exempelvis akademier eller elitidrottsgymnasier och idrottslig framgång på högsta nivå. Studier visar i stället att vägarna till elit och framgång ofta är mer varierade än vad utbildnings- och utvecklingssystemen antyder.⁴⁴ Akademier och liknande satsningar kan samtidigt förstås som samtida konstruktioner som, genom sin individualiserade karaktär, tillfredsställer en rad sociala normer. Här får barnen bekräftelse för sin satsning, samtidigt som föräldrar kan demonstrera ett
aktivt och ansvarsfullt föräldraskap genom att ge sina barn ”möjligheten att lyckas”.

Detta sätt att göra unga idrottare till produkter har väckt omfattande kritik, inte minst i medierna. Journalistiken lyfter ofta frågan om jämlikhet och om elitsatsningar står i konflikt med barnkonventionen. När vissa grupper prioriteras riskerar andra att få minskad tillgänglighet och sämre möjligheter att utöva sin idrott.⁴⁵ Detta väcker centrala frågor om vilka barn som får tillgång till utvecklingsvägar och på vilka villkor – och vilka som därigenom utesluts. Vilka kroppar, beteenden och sociala positioner framstår som investeringsbara? Och vilka betraktas implicit som mindre lönsamma projekt – kanske för små, för stora, för sena, fel kön eller bakgrund? Objektifieringen får därmed konkreta konsekvenser för föreningsidrottens bredd och sociala hållbarhet på lång sikt.

I takt med att detta normaliseras – när idrott i allt högre grad betraktas som en tjänst och utövare som produkter – riskerar även ideella tränare och ledare att uppfattas som tjänsteutförare snarare än medlemmar i en folkrörelse. Marknadens språkbruk: kund, produkt, leverans och resultat börjar dominera hur barn och ungas idrottande förstås och värderas. Fokus förskjuts från gemenskap och rörelseglädje till talang, potential och prestation. Utvecklingen förstärks av sociala medier, där unga idrottare blir synliga varumärken. Föräldrar, föreningar och barn producerar matchklipp och träningsfilmer, där antalet följare och engagemang avgör uppmärksamhet och sponsring. När denna måttstock blir dominerande tenderar barn och ungas idrottande att beskrivas i termer av talang, potential och prestation, snarare än genom begrepp som gemenskap och rörelseglädje.⁴⁶ I förlängningen riskerar barn som inte lever upp till prestationsnormerna att beskrivas som ”inte tillräckligt satsande” eller mindre engagerade.

Sammantaget visar detta hur två trender inom barn- och ungdomsidrotten hänger samman. Dels förväntas barn och unga ta ansvar och styra sig själva, dels behandlas de som resurser och varumärken. När dessa utvecklingar dessutom förstärks av föreningsidrott, uppstår nya risker som påverkar barn och ungas välbefinnande, autonomi och möjligheter att delta i föreningsidrotten på egna villkor.

En fördjupad kommersialisering av föreningsidrotten: vad kan vi förvänta oss?

Mot denna bakgrund blir det tydligt att en fördjupad kommersialisering av föreningsidrotten påverkar både dess organisatoriska villkor och utövarnas möjligheter att delta. Tidigare forskning visar att privata aktörer med allt större intensitet ökar sin närvaro inom idrotten.⁴⁷ Det blir allt vanligare att föräldrar köper tjänster åt sina barn från privata aktörer, som ett komplement till barnens deltagande i ideella föreningar. Det för med sig de förväntningar kunder normalt har när de köpt en tjänst.

Privata aktörer erbjuder enkla sätt för föräldrar att ta ansvar utan att behöva engagera sig ideellt.⁴⁸ De är ofta skickliga på att hitta nischer som underlättar vardagen för både föräldrar och barn, till exempel genom att kombinera träning och barnpassning. Det står i skarp kontrast till föreningsidrottens förväntningar på föräldradeltagande. Tjänsterna marknadsförs dessutom med starka kopplingar till kraftfulla diskurser om hälsa och individuell utveckling och anpassning.⁴⁹ Detta är en kundorientering som rimmar väl med den tidigare diskuterade objektifieringen av utövarna.

Idrottande barn och unga rör sig i dag mellan sammanhang präglade av rörelseglädje och ideellt engagemang, och sammanhang där individualisering, ansvarsideal och kommersiella logiker står i centrum. Denna blandning av idrottsliga sammanhang gör det också svårare för unga och deras föräldrar att urskilja vad som är privat och vad som är ideellt. Detta omfattar även offentliga organisationer. Myndigheter har ibland svårt att uppfatta skillnader och ser vissa föreningar som kommersiella aktörer snarare än ideella verksamheter. Detta hänger samman med att föreningar, inte minst genom bolagisering och evenemangsverksamhet, kommunicerar och agerar enligt marknadsprinciper. Följden har i vissa fall blivit att myndigheter valt att reglera föreningar som om de vore vinstdrivande företag.⁵⁰ Det innebär att föreningsidrotten behöver förhålla sig till regelverk som i första hand är avsedda för privata bolag, vilket riskerar att föreningar reduceras till att agera strikt kommersiellt. Att verka mellan olika institutionella sfärer får därmed andra, och ibland oväntade, konsekvenser som ofta handlar om värderingskonflikter.⁵¹

Oundvikliga värderingskonflikter

När verksamhet bolagiseras minskar också insynen, vilket försvagar möjligheterna till delaktighet och tydlig ansvarsfördelning.⁵² Kommersialiseringen leder också till spänningar inom idrottsrörelsen, till exempel när föreningar konkurrerar om att attrahera barn och unga genom att organisera sin verksamhet på sätt som tilltalar marknaden. Det uppstår också konflikter mellan ideella föreningar och privata aktörer inom samma idrott.

Ett annat illustrativt exempel på en värderingskonflikt är Svenska Golfförbundets beslut att införa ett maxtak för antalet Golf-ID en förening får utfärda, i syfte att skapa balans i medlemsfördelningen. Detta har lett till att flera så kallade brevlådeföreningar anmält förbundet till Konkurrensverket, med argumentet att maxtaket bryter mot konkurrensreglerna.⁵³ Här blir kollisionen mellan föreningsrätt och konkurrenslagstiftning tydlig. På ett mer övergripande plan handlar konflikten om spänningen mellan medlemsdemokratiskt förankrade principer och nya, mer kommersiella och individualiserade sätt att konsumera golf, där privata aktörer erbjuder enklare medlemskap med målet att maximera antalet kunder.

Den här typen av konflikter bottnar i skilda synsätt på hur det ideella uppdraget ska värnas, och i upplevelsen av att kommersiella logiker riskerar att underminera den ideella organiseringen. Vi lever i ett samhälle där kommersialisering i hög grad betraktas som en eftersträvansvärd utveckling, inte minst genom satsningar där kommersialisering lyfts fram som väg till externa medel och tillväxt. Marknadstänkandet har därmed fått stor spridning och tas ofta för givet. Samtidigt börjar det framträda tecken på en ökande trötthet eller skepsis, inte minst inom redan hårt kommersialiserade idrotter.

Studier visar exempelvis att delar av elitherrfotbollen närmar sig en slags vändpunkt. I lokala föreningar växer oron för att ytterligare kommersialisering riskerar att försvaga den lokala förankringen och medlemsinflytandet, särskilt när dotterbolagslösningar och samarbeten med icke-lokala sponsorer blir allt viktigare.⁵⁴ Här blir balansen mellan kommersiell expansion och lokalt/socialt ansvar central. Liknande frågor aktualiseras inom damfotbollen, där ökade kommersiella intressen skapar förhoppningar om nya framgångar. Det väcker samtidigt kritiska frågor om hur idrotten ska kunna organiseras på ett hållbart sätt och behålla sin relativa autonomi.⁵⁵

Oavsett föreningars grad av kommersialisering är dagens idrottsverksamhet i praktiken en blandning av ideella och kommersiella logiker. Idrotten befinner sig i ett allt mer kommersialiserat landskap, där privata aktörer säljer tjänster som individer fritt kan välja och betala för.⁵⁶ Det kan öka valfriheten, men skapar också kundrelationer som förändrar hur människor relaterar till varandra – även i ideell verksamhet.

Bortom kommersialisering och professionalisering:
föreningsidrotten som mångfald och demokrati

En central konsekvens av marknadsprofessionaliseringen är att sociala sammanhang byggda på andra värden successivt trängs tillbaka. Minskade statliga anslag till kulturskolor och folkbildning illustrerar samma tendens. Barn och ungas vardag präglas i allt högre grad av miljöer formade av marknadsstrukturer och digital konsumtion, där sociala medieplattformar fungerar som avancerade system designade för att skapa kontinuerlig uppmärksamhet och närvaro.

I detta landskap framstår föreningsidrotten som något särskilt. Här finns goda möjligheter till alternativa former av utveckling, som kanske till och med stärks som en motreaktion mot ovanstående rörelse. Föreningsidrottens grundläggande principer om idealitet, gemenskap och demokrati gör den till en av få arenor som inte primärt organiseras enligt marknadens logik. Dessa värden är fundamentala i ett demokratiskt samhälle och behöver både artikuleras och praktiseras. Genom föreningsidrotten kan barn och unga möta andra sätt att förstå världen, sociala relationer och ansvarstagande.

Studier och utvärderingar visar att unga efterfrågar just sammanhang präglade av gemenskap, hållbarhet och autenticitet – snarare än ensidigt fokus på individuell prestation och konkurrens. Ungdomsbarometern (2025) visar exempelvis att 19 procent av unga (15–24 år) som tränar i förening har slutat med en idrott det senaste året, eftersom de inte ville satsa lika mycket som idrotten krävde. Den visar också att unga är nyfikna på att pröva olika idrotter, och sannolikheten att fortsätta idrotta är större för dem som utövar mer än en idrott.⁵⁷ Detta pekar mot ett behov av mer flexibla och integrerande organiseringsformer. Det framgår också att unga främst tränar för att må bra, ha roligt och få ett avbrott från skolan.⁵⁸ Det indikerar en efterfrågan på lågtröskelverksamhet och mindre standardiserade, kravfyllda träningsmiljöer.

Mot denna bakgrund blir diskrepansen tydlig mellan den dominerande idén om barn- och ungdomsidrott inriktad mot tävling och specialisering, och ungas faktiska livsvillkor och motivationsmönster – särskilt i de åldrar då många lämnar föreningsidrotten. Tillkomsten av ytterligare specialiseringsformer, såsom akademier, väcker frågor. Vad händer när barn i dessa verksamheter blir unga vuxna, och hur påverkar det deras fortsatta engagemang i idrotten?

Idrottsrörelsen som domän för alternativa sociala förmågor och värderingar

I ljuset av de processer där unga förväntas ta ökat ansvar för sin egen utveckling och i allt större utsträckning också behandlas som resurser, produkter och varumärken, framstår behovet av andra sociala egenskaper som en allt viktigare motkraft, till exempel förmågan till etiska avväganden, empati och kritiskt tänkande. Sådana förmågor utvecklas i sociala, mellanmänskliga sammanhang bortom individen och möjliggör reflektion, dialog och gemensamt utforskande. Föreningsidrotten kan vara en sådan plats och är därför mer än en arena för fysisk aktivitet. Här finns, åtminstone potentiellt, utrymme för andra värderingar än dem som mäts i klick, följare, rankning eller ekonomisk vinst.

Föreningsidrottens strukturer skapar återkommande möjligheter att se världen genom andra perspektiv än det strikt marknadsmässiga. Den medlemsdemokratiska organiseringen kräver förankring och gemensamma ställningstaganden, vilket fungerar som en motvikt till kommersiellt drivna krav på snabba och radikala förändringar. Ett aktuellt exempel är Svenska Tennisförbundet, där sponsorer uttryckt vilja att investera i sporten under förutsättning att de får inflytande över styrelsesammansättning och strategiska beslut. Fallet Tennisförbundet visar hur
idéer om professionalisering och kommersialisering kan ta sig uttryck, men är också ett exempel på hur föreningsorganisationer kan värna sin autonomi. Som en reaktion mot att förbundet framställts som ett företag har det i stället betonat sin medlemsdemokrati.⁵⁹ Här blir det tydligt vilka samhälleliga funktioner olika organisationsformer fyller, och vilka risker som uppstår om föreningsidrotten blir alltför företagslik och verksamheten allt mer bolagiserad. I sådana fall minskar möjligheten till autonomi, bred delaktighet och motstånd mot oönskade utvecklingsvägar.

Även om marknaden i dag är en dominerande arena i konsumtionssamhället – och därmed även för idrotten, innebär det inte att andra logiker försvinner. Inom
föreningsidrotten finns omfattande erfarenhet av både möjligheter och begränsningar i samband med ökad marknadsprofessionalisering och kommersialisering. Det finns också exempel på kommersialiseringsstrategier där föreningar försöker behålla fokus på idrottens bredare samhällsuppdrag. Denna institutionella mångfald skapar utrymme för olika sätt att tolka omvärlden och för arbetssätt som stärker demokratisk delaktighet.

Tidigare forskning har framför allt fokuserat på kommersialiseringens effekter på styrning, reglering, risktagande och ideellt engagemang – ofta kopplat till ökade kostnader och socioekonomiska barriärer. Den här texten har visat att vi också behöver uppmärksamma hur idrottens organisering påverkar barn och unga på ett mer grundläggande plan: hur den formar deras värderingar, identitet och sociala
utveckling.

Om idrotten blir alltför lik andra marknadssammanhang riskerar barn och ungas världsbild att bli både mer begränsad och mer instrumentell, och i högre grad präglad av prestationslogiker. Barn och unga behver arenor där de kan omförhandla sig själva, utveckla sin identitet och skapa social mening. Föreningsidrotten är en central
sådan miljö – inte minst genom kombinationen av kroppslighet, gemenskap och återkommande vardagliga möten. Undersökningar, bland annat Ungdomsbarometern, visar dessutom att unga uttryckligen efterfrågar idrottssammanhang präglade av gemenskap, glädje och utveckling snarare än effektivitet eller kommersiell konkurrens.

För att rusta unga som framtidens samhällsmedborgare behöver de få tillgång till olika sociala resurser och organisatoriska logiker. Sådana förutsättningar skapas
betydligt lättare i miljöer med institutionell mångfald än i mer standardiserade marknadsstrukturer. Den pågående individualiseringen framställs ofta som
frigörande, men fungerar i praktiken som en subtil form av standardisering. Den talar om valfrihet och personligt ansvar, men minskar samtidigt det verkliga utrymmet för egna val. I detta kapitel har jag visat hur denna subtila standardisering yttrar sig i föreningsidrotten, genom ökade krav på satsning, specialisering och självoptimering – där den som avviker riskerar att bli betraktad som mindre dedikerad till sin idrott.

Avslutande reflektioner

Kapitlet har visat hur kommersialisering och professionalisering ofta leder till mer omfattande och avancerade organisationer. Men det innebär inte per automatik att fler barn och unga får tillgång till föreningsidrotten, eller att deras villkor förbättras. Tvärtom visar diskussionen att kommersialisering, exempelvis genom bolagisering och andra marknadsprofessionaliserade arbetssätt, riskerar att höja såväl ekonomiska som tidsmässiga och sociala trösklar. När idrotten blir dyrare, mer specialiserad och
mer kravfylld påverkas i första hand barn och ungas möjligheter att kliva in, stanna kvar och röra sig mellan olika idrotter.

Föreställningen att kommersialisering är ett självklart sätt att stärka kärnverksamheten behöver därför problematiseras ytterligare. Det handlar inte bara om föreningarnas ekonomi, utan om barns rätt till rörelse, delaktighet och jämlika villkor. Samtidigt som kommersialiseringen av idrottsrörelsen har tilltagit har aktivitetsnivån i barn- och ungdomsidrotten inte ökat nämnvärt. Däremot har deltagandet blivit mer koncentrerat till vissa idrotter, parallellt med att de privata idrottsalternativen ökar.

Kommersialisering och professionalisering utgör i dag en institutionell förutsättning för mycket av idrottsverksamheten. Det är något föreningsidrotten måste förhålla sig aktivt till. Frågan är därmed inte om kommersialiseringen sker eller om den ska motverkas, utan snarare hur den kan hanteras och formas så att den också möjliggör idrottens bredare samhällsuppdrag gentemot barn och unga. Det handlar om att väga ekonomisk hållbarhet mot sådant som låga trösklar, mångidrottande, tillhörighet och möjlighet att delta på olika ambitionsnivåer. En sådan balansgång kräver en
medveten navigering mellan medlemsdemokrati, lokalt samhällsansvar, offentliga styrformer och privata intressen – krafter som både samspelar och kolliderar, särskilt i frågor om prioriteringar mellan breddverksamhet och elitsatsningar, mellan tillgänglighet och selektion.

Ökad kommersialisering innebär också att förbund och föreningar behöver ge större utrymme åt den demokratiska processen. Det kräver ibland en viss trögrörlighet – inte i betydelsen ineffektivitet, utan som en medveten broms mot att fatta snabba beslut enbart utifrån kommersiell logik. När en förening exempelvis överväger att starta en akademi med högre avgifter eller knyta till sig sponsorer som villkorar sitt stöd med inflytande över verksamhetens inriktning, behövs forum där medlemmar kan diskutera konsekvenserna. Vad innebär detta för barn i olika socioekonomiska
situationer, för de som vill prova flera idrotter, för dem som inte kan eller vill ”satsa”, och för deras långsiktiga hälsa och välbefinnande? Hur kan den enskilda medlemsdemokratiska organisationen omarbeta kommersiella förslag som riskerar att påverka i fel riktning?

Föreningsidrotten utgör inte ett enkelt alternativ till marknaden, utan en arena där kommersiella intressen och påtryckningar kan bearbetas och ges andra uttryck än i renodlade marknadsmiljöer. Det kan vara en miljö där barn och ungas perspektiv får vara vägledande i stället för sekundära. I en tid där marknaden är närvarande nästan överallt behöver föreningsidrotten vara en plats där barn och unga möter olika värden och sociala praktiker. Det innebär inte att föreningsidrotten står utanför marknaden, utan att den – trots marknadens ökade närvaro – lyckas upprätthålla och integrera andra institutionella ideal, såsom medlemsdemokrati, mångfald och barnrättsperspektiv.

Det är också viktigt att betona föreningsidrottens variation. Den utveckling som diskuterats är inte jämnt fördelad över hela idrottsrörelsen. Konsekvenserna varierar beroende på idrottens storlek, organisationsform, lokala förutsättningar och graden av marknadisering. Inom stora lagidrotter med starka kommersiella flöden och etablerade elitstrukturer är kommersialiseringen ofta en normerande kraft. I mindre föreningar är i stället den ideella logiken fortsatt dominerande, och frågor om tillgänglighet, bredd och gemenskap hanteras med helt andra medel än bolagisering eller kommersiell expansion.

Detta innebär att idrottsrörelsens framtida utmaningar inte kan förstås som en enhetlig omvandling, utan som olika utvecklingsvägar. Vissa idrotter och föreningar
leder och normaliserar utvecklingen mot marknadslogiker, medan andra utgör viktiga miljöer där alternativa värden och andra former av delaktighet kommer till uttryck.

Det är också viktigt att inte normalisera kommersialisering i en omfattning som får oss att tro att den automatiskt leder till en bättre verksamhet. Den leder snarare till andra former av verksamhet, vars direkta och indirekta konsekvenser behöver synliggöras – inte minst i relation till breddidrott och barn och ungas deltagande. Därför behövs ett ifrågasättande av rådande resonemang, särskilt på förbundsnivå, om att externa medel leder till progression. Fokus bör i stället ligga på hur kommersiella initiativ kan användas för att stärka demokratiska gemenskaper, till exempel genom att:

• säkerställa att krav på marknadsprofessionalisering inte leder till avgiftsnivåer och träningsupplägg som utestänger barn från hushåll med begränsade resurser,
• stödja lågtröskel- och mångidrottsverksamhet där barn kan prova olika idrotter utan krav på tidig specialisering eller ”full satsning”,
• värna medlemsdemokratiska processer som en viktig tillgång för att hantera och parera kommersiella krav och villkor, och därmed bidra till en långsiktig organisering och föreningars autonomi.

Föreningsidrottens framtid avgörs inte av ett enkelt val mellan marknad och medlemsdemokrati. Den formas i stället av hur dessa logiker tillåts samspela, begränsa och korrigera varandra i det dagliga arbetet och i de beslut som fattas. Om politiken, idrottsrörelsen och andra aktörer utgår från barn och ungas villkor, i stället för att hantera dem i efterhand, skapas bättre förutsättningar för att föreningsidrotten ska vara en fortsatt central samhällsarena.

Referenser

Bergsgard, N. A. & Norberg, J. (2010). Sports Policy and Politics – The Scandinavian Way. Sport
in Society 13 (4):567–582.

Centrum för idrottsforskning (2024). Svensk elitidrott vid ett vägskäl: En analys av framtiden för
det svenska elitidrottssystemet. Rapport 2024:2. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.

Dagens Nyheter (2025). Johanna Frändén: Damfotbollen har nya kommersiella frågor att svara
på. Webbsida. https://www.dn.se/sport/johanna-franden-damfotbollen-har-nya-kommersiella-
fragor-att-svara-pa. (Hämtad 10 december 2025).

Deutsch, N. L. & Theodorou, E. (2010). Aspiring, consuming, becoming: Youth identity in a
culture of consumption. Youth & society, 42(2), 229–254.

Djurgårdens IF Fotbollförening. Årsredovisning 2024. Webbsida. https://www.dif.se/om-dif/om-
foreningen/dokumentbank. (Hämtad 10 december 2025).

Falk, D. (2024). Om risken för värderingsglidning och vikten av värderingsväktare i ett förändrat civilsamhälle: När den ideella kärnverksamheten balanseras med affärsmässiga intressen finns det risk för värderingsglidning. Organisation & Samhälle.

Foucault, M. (1977). Discipline and punish. London: Penguin.

Fyrberg Yngfalk, A. & Hvenmark, J. (2014). Vad händer med civilsamhället när staten gör som
marknaden?: Om marknadisering, myndigheter och ideella organisationer. Riksidrottsförbundets FoU-serie 2014:4.

Fyrberg Yngfalk, A. & Linderström, M. (2025). Civilsamhället och mångfaldens betydelse för framtidens företagsekonomi. Organisation & Samhälle.

Fyrberg Yngfalk, A. & Yngfalk, C. (2018). Hybridity as fluid identity in the organization of associations. I Alexius, S. & Furusten, S. (Red.) Managing hybrid organizations: Governance,
professionalism and regulation. Springer International Publishing.

Fyrberg Yngfalk, A. & Yngfalk, C. (2020). Modifying markets: Consumerism and institutional work in nonprofit marketing. Marketing Theory, 20(3), 343–362.

Giulianotti, R., Itkonen, H., Nevala, A. & Salmikangas, A-K. (2019). Sport and civil society in the
Nordic region. Sport in Society, 22(4), 540–554.

Hertting, K. & Wagnsson, S. (2024). Smakar det så kostar det: Om föräldrars kostnader för
barnens idrott. Riksidrottsförbundets FoU-serie 2024:5.

Horne, J. (2017). Sport in consumer culture. Bloomsbury Publishing.

Idrottsforskning.se (2022). Majoriteten av idrottseliten gick inte idrottsgymnasium. Webbsida.

Majoriteten av idrottseliten gick inte idrottsgymnasium

(Hämtad 10 december 2025).

Karlsson, J., Bäckström, Å. & Redelius, K. (2022). Commercialization processes within Swedish child and youth sport – a Deleuzioguttarian perspective. Sport in Society, 25(12), 2397–2414.

Karlsson, J., Kilger, M., Bäckström, Å. & Redelius, K. (2023). Selling youth sport: the production and promotion of immaterial values in commercialised child and youth sport. Sport, Education and Society, 28(5), 565–578.

Lindholm, J. (2021). Idrottslig bolagisering från ett good governance-perspektiv. I Centrum för
idrottsforskning (Red.) Idrottens riskzoner – om vägar till trygg och trovärdig idrott. Rapport
2021:2. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.

Mitts, M. (2021). Fotbollsklubbars intressen och användning av tredjepartsägarskap. Svenska
Handelshögskolan, Vasa. https://helda.helsinki.fi/items/d9aa31af-b7fa-4164-b4a3-c6e470d40498

Riksidrottsförbundet (2025). Nya insatser för ökad extern finansiering. Webbsida.
https://www.rf.se/nyhetsarkiv/nyheter/2025-06-16-nya-insatser-for-okad-extern-finansiering.
(Hämtad 8 december 2025).

Riksidrottsförbundet (2025). Unga och idrott 2025: En rapport av Ungdomsbarometern för Riksidrottsförbundet.

Riksidrottsförbundet (2024). Barn- och ungdomsidrottens prislapp: Vem bär ansvaret? En studie av ansvaret för kostnadsutvecklingen för barn och ungdomar att idrotta i förening 2009 till 2023.
Riksidrottsförbundet (2024:6).

Svenska Golfförbundet (2025). Maxtak för Golf-ID. Webbsida. https://golf.se/maxtak-for-golf-id.
(Hämtad 10 december 2025).

Svenska Tennisförbundet (2025). Vi bygger svensk tennis framtid – tillsammans. Webbsida.

Vi bygger svensk tennis framtid – tillsammans

(Hämtad 10 december 2025).

Sveriges Radio (2025). Golfförbundet inför max-tak: ”Tufft men viktigt beslut”. Webbsida.
https://www.sverigesradio.se/artikel/golfforbundets-beslut-maxtak-infors. (Hämtad 10 december 2025).

SVT Nyheter (2025). Idrottsklubbar elitsatsar på barn – Riksidrottsförbundet kritiskt. Webbsida.
https://www.svt.se/sport/fotboll/idrottsklubbar-elitsatsar-pa-barn-riksidrottsforbundet-kritiskt.
(Hämtad 10 december 2025).

SVT Nyheter (2019). Så påverkas idrotten när barnkonventionen blir svensk lag. Webbsida.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/sa-paverkas-idrotten-nar-barnkonventionen-blir-
svensk-lag. (Hämtad 10 december 2025).

SVT Nyheter (2025). Bordtennisen har växt mest av alla sporter – ansökt om flest LOK-stöd. Webbsida. https://www.svt.se/sport/bordtennis/bordtennisen-har-vaxt-mest-av-alla-sporter-
ansokt-om-flest-lok-stod. (Hämtad 10 december 2025).

Thompson, C. J. & Üstüner, T. (2015). Women skating on the edge: Marketplace performances as ideological edgework. Journal of Consumer research, 42(2), 235–265.

Winell, E., Lundberg, E. & Nilsson, J. (2025). The influence of perceived commercialization and authenticity on fan engagement: insights from men’s and women’s elite football leagues in Sweden. European Sport Management Quarterly, 1–24.

Vamstad, J., von Essen, J., Lundberg, E. & Henrekson, E. (2025). Ideellt arbete och idrottsrörelsens utmaningar. I Centrum för idrottsforskning (Red.) Jag ställer upp!: Om framtiden för ett ideellt idrottsengagemang under press. Rapport 2025:3. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.

Wagnsson, S. & Augustsson, J. (2015). Idrottsföräldrars syn på den kommersialiserade barn- och ungdomsidrotten. I Centrum för idrottsforskning (Red.) Idrottens pris: om idrottens kostnader och medlemskapets betydelse. Rapport 2015:2. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.