Förord

I mars 2024 fick Centrum för idrottsforskning (CIF) i uppdrag av regeringen att genomföra en övergripande kartläggning och analys av idrottsrörelsens tillgång till idrottsanläggningar, främst inom kommunala skolfastigheter, men även i ”andra kommunala lokaler, privatägda idrottsanläggningar och skolfastigheter”. I uppdraget ingick också att lyfta fram ”goda och kostnadseffektiva exempel och lösningar på hur tillgången till lokaler och ytor skulle kunna förbättras genom frivillig samverkan”.¹ Denna rapport är CIF:s svar till regeringen. Med hjälp av analysföretaget Spacescape presenterar vi här resultatet av en större nationell kartläggning av skolors idrottsanläggningar. Spacescapes kartläggning redogör för omfattningen av skolornas idrottslokaler i förhållande till det totala beståndet av idrottsanläggningar i Sverige, samt dess nyttjande efter skoltid. Vidare i rapporten diskuteras förutsättningarna att öka idrottsrörelsens tillgång till skolanläggningar. Spacescape är ett forskningsdrivet konsultföretag med kompetens i bland annat arkitektur, samhällsplanering och stadsbyggnadsforskning. Företaget har stor erfarenhet av geografiska analyser.

Rapporten Idrottsanläggningar på skolfastigheter – analys av idrottsrörelsens tillgång till anläggningar på skolor bidrar med ny kunskap och viktiga insikter i möjligheterna till att effektivisera nyttjandet av idrottsanläggningar.

Varför en studie om idrottsrörelsens tillgång till skolors idrottsanläggningar?

Under senare år har den organiserade idrottsrörelsen fört en hård idrottspolitisk kamp för fler och bättre idrottsanläggningar. Ett argument är att många av dagens befintliga hallar och idrottsplatser blivit föråldrade, nedgångna och i stort behov av renoveringar. Till detta kommer uppfattningen att anläggningsbeståndet inte ökat i takt med befolkningstillväxten, vilket skapat ett högre tryck på befintliga anläggningar, särskilt i storstadsområden. Det är mot denna bakgrund som Riksidrottsförbundet i sitt intressepolitiska program fastslår följande:

En grundläggande förutsättning för ett starkt föreningsliv i Sverige är att idrottsföreningar har en pålitlig tillgång till platser för idrott. Utan rätt förutsättningar så stannar idrotten, och det gör även de positiva värden som idrottsrörelsen skapar i samhället.

Våren 2022 lät Riksidrottsförbundet dessutom genomföra en större enkätstudie bland sina lokala idrottsföreningar. Studien visade att ungefär en fjärdedel av föreningarna upplevde ett stort behov av mer plats/yta och fler tider för idrottsverksamhet. Bristen var särskilt uttalad i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, där nära hälften av föreningarna sade sig vara i stort behov av fler tider. Även i storstädernas kranskommuner och i andra större städer svarade över en tredjedel av föreningarna att de hade stort behov av fler tider och mer plats/yta.² I svensk idrottspolitik är anläggningsfrågor framför allt ett kommunalt ansvarsområde.³ Kommuner är ofta både fastighetsägare och ansvariga för driften av de idrottsanläggningar som idrottsföreningar använder. Ofta får föreningar även sina hyresavgifter subventionerade. För de anläggningar som kommuner inte äger men som idrottsföreningar nyttjar är det också vanligt att föreningar får någon form av kommunala driftbidrag. Det är svårt att fastställa den kostnad som Sveriges kommuner lägger på idrotts- och fritidsanläggningar, men enligt Sveriges kommuner och regioner (SKR) rör det sig om uppskattningsvis 1 554 kronor per invånare, totalt cirka 16 miljarder kronor.⁴

Skolfastigheter som en resurs för idrottsföreningar

Skolors särskilda ytor för idrottsundervisning är en viktig resurs för många av landets idrottsföreningar. Att skolfastigheter ska vara tillgängliga för annan verksamhet efter skoltid är inte självklart, men i praktiken vanligt förekommande. Byggandet av gymnastiksalar på skolor kan historiskt spåras tillbaka till mitten av 1900-talet. Innan dess var det snarare undantag än regel att skolor hade ordentliga lokaler för idrott. I folkskolan hade gymnastikundervisningens anläggningsbehov ofta lösts enkelt och provisoriskt, exempelvis genom att man lät montera ribbstolar på ena väggen för att snabbt kunna omvandla ett klassrum till en gymnastiksal.⁵

I ett betänkande från 1946 års skolkommission framhölls emellertid: ”betydelsen av att skolan blir en gemensam medborgerlig angelägenhet”. Kommissionen menade följaktligen att skolan skulle bli en samlingspunkt även för den vuxna befolkningen, bland annat via föreningslivet: ”Gymnastikavdelningen bör få begagnas av ortens idrottsföreningar”.⁶ Under den kommunala expansionen under 1960- och 1970-talen standardiserades många delar av den svenska samhällsbyggnadsprocessen. Detta satte tydliga avtryck på landets skolor, som i allt större utsträckning började bestå av flera separata byggnader: en för lågstadiet, en för mellanstadiet, ett gymnastikhus, ett hus för administration, matsal och bibliotek. Många av de klassiska ”gympasalar” som alltjämt finns i dag anlades under dessa decennier. Utmärkande för perioden var också att skolan skulle integreras i det omgivande samhället, som därmed skulle kunna nyttja skolans lokaler.⁷ Ett exempel på hur skolor började anpassas för att möta föreningsidrottens behov hittar vi i Uppsala i början av 1960-talet. Stadsfullmäktige fattade då principbeslutet att alla gymnastiksalar som uppfördes i samband med nya högstadie- och gymnasieskolor skulle utrustas med en inomhushall på 18 × 36 meter – en storlek anpassad för reglerna i handboll, basket och tennis.⁸

Idrottsrörelsens anläggningsbehov – och tillgång till skolfastigheter

För idrottsrörelsen har anläggningsfrågan – och särskilt den upplevda bristen på anläggningar – varit en central idrottspolitisk fråga i mer än 20 år. Orsakerna är flera. Den ökade professionaliseringen av idrotten, i synnerhet inom barn- och ungdomsidrotten, har lett till krav på mer specialiserade och specialutrustade anläggningar, samtidigt som fler träningstillfällen efterfrågas per individ. Detta har i sin tur ökat konkurrensen om anläggningarna, särskilt under specifika kvällstider. Därtill påverkar andra trender tillgången och utnyttjandet av idrottsanläggningar, såsom förändrade motionsvanor, framväxten av nya idrotter och städernas förtätning.

Dessa förändrade behov och förutsättningar kräver flera olika strategier för att säkerställa en ändamålsenlig tillgång till anläggningar för idrott och rörelse. Att bygga nytt är knappast den enda eller mest effektiva lösningen – varken ur ett hållbarhetsperspektiv, med tanke på den begränsade tillgången till byggbar mark, eller med hänsyn till kommunernas ekonomiska förutsättningar.

Det är mot denna bakgrund som intresset nu riktats mot skolors idrottsanläggningar. I vilken utsträckning finns det skollokaler som skulle kunna nyttjas av idrottsföreningar men inte gör det idag? Regeringens uppdrag till CIF ska därför förstås som ett sätt att grundligt undersöka om möjligheter finns för ett mer effektivt nyttjande av befintliga resurser. Eller som Jakob Forssmed, socialminister med ansvar för folkhälsa, idrott och civilsamhälle, själv förklarade saken i samband med att CIF fick detta uppdrag:

Tillgång till lokaler och ytor för idrott är central för idrottsrörelsens möjlighet att bedriva verksamhet, inte minst barn- och ungdomsidrott. Att öka nyttjandegraden av redan befintliga idrottshallar, lokaler och ytor för idrott är en lågt hängande frukt ur såväl ett tids-, kostnads som hållbarhetsperspektiv för att möjliggöra en större tillgänglighet för fler barn och unga.⁹

Trevlig läsning

Christine Dartsch Nilsson
Föreståndare, Centrum för idrottsforskning