Start / Rapporter / Statens stöd till idrotten – uppföljning 2025 / Målområde 2: Idrottens betydelse för folkhälsan

Statens stöd till idrotten – uppföljning 2025

Målområde 2: Idrottens betydelse för folkhälsan

Målområdet behandlar frågan om i vilken mån idrotten bidrar till ett livslångt intresse för motion, och i vilken mån den därmed kan främja god hälsa hos olika grupper.

Fysisk aktivitet har många och betydande effekter för folkhälsan. Genom regelbunden fysisk aktivitet kan olika sjukdomstillstånd motverkas – såsom diabetes, hjärt−kärlsjukdomar och psykisk ohälsa. Därtill stärks immunförsvaret, konditionen och muskelstyrkan.

I den dåvarande regeringens idrottspolitiska proposition Statens stöd till idrotten (2008/09:126) underströks idrottens betydelse för folkhälsan. Samtidigt anförde regeringen att idrottspolitikens folkhälsomål inte enbart kan avgränsas till den verksamhet idrottsrörelsen organiserar. Ansvaret för att förverkliga politiken är delat mellan staten, kommunerna, idrottsrörelsen och de organisationer som bedriver frilufts- och främjandeverksamhet.

Folkhälsopolitikens delade ansvar återspeglas i målområdets indikatorer. Samtliga indikatorer kan nämligen knytas till idrottsliga aktiviteter, men är inte avgränsade till den organiserade föreningsidrottens domäner. Motion och fysisk aktivitet går att få på många sätt. Medan vissa föredrar att träna i en idrottsförenings regi eller på ett gym, väljer andra att tillfredsställa sitt rörelsebehov genom trädgårdsarbete eller vistelse i skog och mark.

Målområde 2 innehåller tre indikatorer. De första två speglar medborgarnas motionsvanor och grad av fysisk aktivitet. Den tredje indikatorn rör olycksfall i samband med idrottsutövning.

Indikator 2.1 Motion och idrott på fritid

Precisering: Andel personer som motionerar och idrottar på fritiden
Uppgiftslämnare: Riksidrottsförbundet
Källa: Svenska folkets relation till motion och idrott

Vid studier av människors motions- och idrottsvanor måste två strategiska val göras. Det första rör distinktionen mellan fysisk aktivitet och mer explicita motionsaktiviteter. Här är poängen att många personer, exempelvis hantverkare, kan få sitt behov av fysisk aktivitet väl tillgodosett inom ramen för sitt dagliga arbete – och vara helt ointresserade av att motionera eller idrotta på sin fritid.

Den första frågan en forskare alltså måste ställa sig är om man vill undersöka huruvida människor rör på sig i största allmänhet (fysisk aktivitet), eller om man vill avgränsa sig till att studera när de frivilligt och aktivt väljer att ingå i motionsidrottskulturen genom att ägna sig åt olika tränings- och idrottsaktiviteter på fritiden.

Det andra strategiska valet handlar om att fastställa den fysiska aktivitetens ansträngningsgrad och regelbundenhet. Här är problemet att svaren kommer att variera kraftigt om motion till exempel definieras som ”långsamma promenader minst två gånger i veckan” (med följden att de flesta människor kan kategoriseras som motionärer), eller om kravet i stället höjs till ”ansträngande fysisk aktivitet minst 60 minuter per dag” (vilket gör gruppen aktiva motionärer betydligt mindre).

Med dessa reservationer redovisas följande uppgifter från Riksidrottsförbundets enkätstudie Svenska folkets relation till motion och idrott. I denna studie undersöks medborgarnas deltagande i motionsaktiviteter på fritiden. I tabell 2.2.1.1 visas hur ofta de tillfrågade sade sig delta i en motions- eller idrottsaktivitet på minst 20 minuter 2023. Studien genomförs sedan 2019 vartannat år, med följden att data inte samlats in för 2024.

**Tabell 2.2.1.1** Motion och idrott på fritid, skattning av andel personer i riket (%) 2023

*Fråga: På din fritid, hur ofta ägnar du dig åt motion/idrott som är måttligt ansträngande, får dig att bli varm/andas något kraftigare än normalt och överstiger 20 minuter?*

*Källa: RF/SCB, Svenska folkets relation till motion och idrott (skattade värden)*

I enkäten ställdes frågan hur ofta de tillfrågade ägnar sig åt måttligt ansträngande motions- eller idrottsaktiviteter som får dem att bli varma/andas något kraftigare än normalt, och överstiger 20 minuter. Resultatet visar att det stora flertalet svenska medborgare – tre av fyra i åldern 6–80 år – säger sig bedriva någon form av idrotts- eller motionsaktivitet i veckan på denna nivå (svarskategorierna minst 3 gånger per vecka eller 1–2 per vecka).

Det är givetvis positivt att en majoritet av de tillfrågade säger sig idrotta och motion- era regelbundet. Statistiken visar dock att det även finns betydande grupper som inte gör det. I Riksidrottsförbundets studie uppgav närmare 25 procent att de sällan ägnar sig åt idrott och motion (svarskategorierna Sällan eller aldrig samt Högst 1–3 gånger i månaden). En jämförelse av åldersgrupper visar att framför allt vuxna tillhör gruppen som sällan eller aldrig utövar motion.

Det bör understrykas att statistiken i tabell 2.2.1.1 handlar om hur ofta människor i Sverige säger sig utöva idrott och motion på sin fritid. Uppgifterna är däremot inte särskilt användbara för att besvara frågor om aktiviteters omfattning och intensitet. I formuleringen ”minst 20 minuter” på ”måttligt ansträngande” nivå samlas i själva verket både enklare promenader och betydligt mer ansträngande aktiviteter, såsom timslånga spinningpass och korpfotboll. Det är därmed svårt att utifrån denna sta- tistik avgöra i vilken omfattning medborgarnas deltagande i idrotts- och motions- aktiviteter på fritiden lever upp till WHO:s rekommendationer om fysisk aktivitet. Ur detta perspektiv hade det varit önskvärt att Riksidrottsförbundets enkät även inkluderat frågor om motionsaktiviteternas längd och ansträngningsnivå.

Denna statistik besvarar inte heller frågan om vilka idrotts- och motionsaktiviteter människor ägnar sig åt. Även detta är problematiskt. Den statliga idrottspolitiken är i huvudsak inriktad på stöd till frivilligt organiserad idrott (”idrottsrörelsen”), men i statistiken framgår inte i vilken omfattning motionsaktiviteterna utövas i föreningsregi, på kommersiella träningscentrum eller i oorganiserad form.

En fingervisning ges däremot i statistik från 2024, som togs fram av analys- och rådgivningsföretaget Ungdomsbarometern på uppdrag av Riksidrottsförbundet. Genom frågan ”På vilket eller vilka av följande sätt tränar/motionerar du?” framkom att idrottande i egen regi (exempelvis att promenera eller springa) var den vanligaste motionsformen bland ungdomar, med 59 procent i svarsfrekvens.

På andra plats kom idrott i privat regi (på träningscentrum, gym och så vidare), vilket 54 procent sade sig göra. Först på tredje plats kom föreningsidrott, som 27 procent av de svarande ansåg sig utöva. Studien visade också att motion i egen eller privat regi ökar ju äldre ungdomarna blir, medan föreningsidrottande i stället minskar.

Indikator 2.2 Fysisk aktivitet hos vuxna på fritiden

Precisering: Grad av fysisk aktivitet hos vuxna
Uppgiftslämnare: Folkhälsomyndigheten
Källa: Nationella folkhälsoenkäten

Folkhälsomyndigheten genomför regelbundet en rikstäckande undersökning om folkhälsa, Nationella folkhälsoenkäten. I studien ingår frågor om fysisk aktivitet. Frågeställningarna är medvetet brett formulerade, med följden att fysisk aktivitet inbegriper alltifrån rena idrotts- och träningsaktiviteter till trädgårdsarbete och tyngre hushållsarbete.

I figur 2.2.2.1 visas hur stor andel av befolkningen som säger sig ha varit fysiskt aktiva minst 150 minuter i veckan under 2024. Redovisningen bygger på tre frågor, där den första rör ”fysisk träning” såsom ”löpning, motionsgymnastik eller bollsport”, medan den andra handlar om ”vardagsaktiviteter” såsom ”promenader, cykling eller trädgårdsarbete” och den tredje ”stillasittande”. Måttet 150 minuter kan relateras till Folkhälsomyndighetens rekommendationer för vuxna på minst 150–300 minuters pulshöjande fysisk aktivitet per vecka.

**Figur 2.2.2.1** Andel kvinnor och män fysiskt aktiva minst 150 minuter per vecka 2024

*Källa: Folkhälsomyndigheten, Nationella folkhälsoenkäten*

Figur 2.2.2.1 visar att ungefär två av tre kvinnor och män är fysiskt aktiva på en nivå som motsvarar WHO:s hälsorekommendationer. Vidare framgår att unga och vuxna upp till 44 års ålder i störst utsträckning är aktiva på denna nivå, och att andelen därefter minskar successivt i takt med ökad ålder.

För att belysa idrott för unga och vuxna med funktionsnedsättning, kompletterar vi Folkhälsomyndighetens underlag med SCB:s undersökning av svenska folkets levnadsförhållanden (ULF, se indikator 3.1). Figur 2.2.2.2 visar att en betydligt mindre andel av gruppen personer med funktionsnedsättning anger att de idrottat eller motionerat varje vecka under det senaste året, än övrig befolkning.

**Figur 2.2.2.2** Andel kvinnor och män 16 år eller äldre, med och utan funktionsnedsättning,* som idrottat eller motionerat varje vecka de senaste 12 månaderna (2024)

* För definition av funktionsnedsättning se Definition 1, SCB.
*Källa: SCB, ULF*

Vilka rör sig inte?

Under senare år har stillasittande lyfts som en oberoende riskfaktor för ohälsa. Även detta område ingår i Nationella folkhälsoenkäten. Frågan som ställs är: ”Hur mycket sitter du under ett normalt dygn om man räknar bort sömn?” Resultatet visas i tabell 2.2.2.1.

**Tabell 2.2.2.1** Andel kvinnor och män stillasittande minst 10 timmar om dagen, fördelade på ålder, utbildning och födelseland 2024

*Källa: Folkhälsomyndigheten, Nationella folkhälsoenkäten*

I Nationella folkhälsoenkäten uppgav var fjärde person i den svenska befolkningen att de är stillasittande minst tio timmar om dagen. Två mönster framträder – unga personer är stillasittande i större utsträckning än äldre, och män är generellt sett stillasittande i större utsträckning än kvinnor.

Indikator 2.3 Skadade i olycksfall inom idrotten

Precisering: Antal skadade till följd av olycksfall i samband med idrottsutövning
Källa: Injury Data Base (statistik ej tillgänglig)

Det råder bred samstämmighet bland forskare om att fysisk aktivitet är en viktig faktor för god hälsa och välbefinnande. Den som idrottar och motionerar riskerar dock att råka ut för skador av olika slag. Detta medför ofta stora och negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle. Kostnaderna för samhället är givetvis svåra att beräkna. I internationella studier finns uppskattningar om att 18–30 procent av alla akuta skador i befolkningen är relaterade till idrottsutövning.⁷ I Sverige har Socialstyrelsen uppskattat att drygt 100 000 vårdkrävande idrottsskador sker varje år, vilket motsvarar 15–20 procent av alla akuta skador, och upp till 30 procent av de skador som drabbar barn och ungdomar. Om all form av fysisk aktivitet inkluderas, såsom promenader och cykling, uppskattas antalet vårdkrävande skador till 280 000, till en kostnad av 3–4 miljarder kronor årligen.

Centrum för idrottsforskning har tidigare redovisat uppgifter om idrottsskador i Sverige baserade på rapporter om akuta idrottsskador från akutsjukhus. Dessa uppgifter har, fram till och med 2017, sammanställts av Socialstyrelsen i registret Injury Data Base (IDB) och publicerats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Sedan 2018 samlar Socialstyrelsen inte in dessa data, då insamlingen var oförenlig med EU:s nya dataskyddsregler, GDPR.⁸

Enligt Centrum för idrottsforskning finns det ett stort behov av en nationell kraftsamling på skadeområdet, med ett tillförlitligt system för kartläggning samt framtagande och implementering av effektiva förebyggande insatser. En tillförlitlig bild av, och kunskap om, idrottsskadors omfattning och karaktär är en nödvändig förutsättning för att kunna motverka att nya skador uppkommer inom idrotten, liksom skapa bättre förutsättningar för befolkningen att ägna sig åt idrott, fysisk aktivitet och motion i ett livslångt perspektiv.

Det är således mycket angeläget att ett pålitligt och representativt system för registrering och analys av idrottsskador i Sverige byggs upp och utvecklas, och att en myndighet återigen ges huvudansvar för uppgiften. Det behövs även en nationell policy, respektive handlingsplan, kring förebyggande arbete mot idrottsskador.

Empiriska tendenser Målområde 2:

I Målområde 2 redovisas statistik rörande medborgarnas idrotts- och motionsvanor samt idrottsskador. Statistiken följer upp i vilken mån idrotten bidrar till ett livslångt intresse för motion, och i vilken mån den därmed kan främja god hälsa hos olika grupper. Vad gäller idrottsskador saknas uppdaterad statistik.

I Folkhälsomyndighetens Nationella folkhälsoenkäten (2024) uppger ungefär två av tre kvinnor och män att de är fysiskt aktiva på en nivå som motsvarar WHO:s hälsorekommendationer. Vidare framgår att unga och unga vuxna (16–44 år) i störst utsträckning är aktiva på denna nivå, och att andelen därefter minskar successivt i takt med ökad ålder. Samtidigt uppger en fjärdedel av den svenska befolkningen att de är stillasittande minst tio timmar om dagen.

För att belysa idrott för unga och vuxna (från 16 år) använder vi SCB:s Undersök- ningarna av levnadsförhållanden (ULF). Underlaget visar att en betydligt mindre andel av gruppen personer med funktionsnedsättning anger att de idrottat eller motionerat varje vecka under det senaste året, än övrig befolkning.

7. Caine, D. m.fl. (2006). ”Incidence and distribution of pediatric sport-related injuries”. I Clinical Journal of Sport Medicine, vol. 16, nr. 6, s. 500–513; Conn, J. M. m.fl. (2003). ”Sports and recreation related injury episodes in the US population”. I Injury Prevention, vol. 9, nr. 2, s. 117–123.

8. Se www.socialstyrelsen.se/statistik-och-data/register/alla-register/patientregistret/idb-sverige.