Efter flera korruptions- och dopningskandaler har den internationella idrottens aktörer tvingats ompröva sina arbetsformer för att rädda idrottens anseende och legitimitet. Även den svenska idrotten behöver öka sitt engagemang i dessa frågor. Kriminalitet, fusk, övergrepp och tystnadskulturer är problem här liksom i resten av världen. Det konstrar Centrum för idrottsforskning i rapporten Idrottens riskzoner (2021).
Utmaningar med mjuk styrning
I den svenska idrottsmodellen dominerar så kallad mjuk styrning. Föreningar och idrottsförbund uppmuntras att själva välja att göra rätt genom värdegrundsdiskussioner, information, utvecklingsprojekt och eget ansvarstagande. Men mjuk styrning räcker inte.
– Det finns en lite naiv bild att alla vill göra rätt och följa riktlinjer. Men problemen i den internationella idrotten har tydligt visat att system som kan missbrukas förr eller senare även kommer att missbrukas, säger CIF:s utredare Johan R Norberg.
I en svensk idrottskontext kan sådana problem handla om allt från osunda elitsatsningar i barn- och ungdomsidrotten, till fusk och kriminalitet inom elitidrotten och bristande etik i idrottsrörelsens demokratiska processer. För att förhindra detta behövs bra utformade regler för ansvarutkrävande och sanktioner som inte möjliggör jäv, korruption eller intressekonflikter. Trovärdig styrning inom idrotten handlar om att skapa styrsystemen som inte kan missbrukas. Liknande principer tillämpas sedan länge inom offentlig sektor och i företagsvärlden.
En förutsättning för trovärdig idrott
I rapporten medverkar flera forskare samt sakkunniga från Polismyndigheten, Brå och Riksidrottsförbundet. Flera av dem pekar på att idrotten ofta har svårt att hantera problem och konflikter och är känslig för kritik. Allt detta ger upphov till tystnadskulturer. Ett första viktigt steg mot stärkt styrning är att bryta dessa tystnadskulturer.
– Idrottens aktörer måste bli bättre på att erkänna och diskutera de utmaningar och riskzoner som faktiskt finns. Ett viktigt budskap i rapporten är också att ökad styrning inte begränsar idrottens självbestämmande. Det är tvärtom en förutsättning för att idrotten ska behålla dagens starka självständighet och trovärdighet, säger Johan R Norberg.
- Idrotten i Sverige behöver förbättra sin styrning, öppenhet och demokratiska funktionssätt
- Ökad styrning begränsar inte idrottens självbestämmande, utan tvärtom är en förutsättning för att idrotten behöver ska behålla dagens starka självständighet och trovärdighet
